Nu är vi på Gran Canaria!

Siw och Pelle och Christer första förmiddagen när vi
kom till ön. Ut å gå på lilla Isleta och se natur och väder!

Nordväst om sandstranden, en annan typ av strand.
Playa de Le Confital. Lite vildare och ibland med surfare.

Nu har vi varit i Las Palmas i drygt en månad och det har varit en fullmatad tid. Vi fick en flygande start tack vare Siw och Christer som hjälpte oss med kontakter och ”sysselsättning” från första början.

De första nätterna fick vi sova på soffan i deras hyrda lägenhet på Isleta, men redan första dagen lyckades vi få en veckas boende nära Las Canteras-stranden inne i centrum OCH drygt en månads boende två kvarter därifrån, på 29 april-gatan. Tack vare S&Cs kontakter och förutseende!

Pelles fötter lite upp och ned på stranden. 

Bensinpriset är lägre på Kanarieöarna. Det är skatten som
öborna slipper, mycket är billigare här. Vi har tankat för
under en euro.

Söndagspromenad upp till botaniska trädgården genom en
lång ravin, en barranco.

Efter promenad en titt på katedralen Santa Ana och hundarna
 utanför i gamla stan.

Bakom katedralen i gamla stan Vegueta.

Mercado del Puerto, hamnens marknad, ritad av han den
där Eiffel. Det syns om man tittar efter. Här finns små
butiker och matställen. Hötorgshallen ungefär.
Stora hotell AC syns i bakgrunden, alldeles runt.

Pelle kollar österut från Las Conteras västligare delar,
bredvid konserthuset. Några surfare syns till vänster.

Självporträtt på stranden när vågen drar
sig tillbaka.

Det har varit en massa vandringar, runt i Las Palmas och omgivningarna, men också upp i bergen och ner till södra änden av ön, där det är torrt och soligt nästan jämt. Här i nordost är det mer molnigt, regnigt och inte lika varmt. Helt olika klimat! Kommer man upp i bergen råkar man ofta på moln med tillhörande fukt, det är stor skillnad från stranden här i Las Palmas och jätteskillnad från stränderna söderut, där det ju är öken på ett område.

Vandringar är ju ett trevligt sätt att utforska allt, och obegripligt nog går det bussar nästan överallt och ofta. Vägarna är kringliga och krokiga, men bussarna tar sig fram nästan överallt. Så egentligen behöver man ju inte bil alls, men nu har vi ju en med oss, så vi utnyttjar det också emellanåt.

Det är väldigt svårt att hitta parkering i Las Palmas. Parkeringshusen kostar pengar, och det är inte alltid det finns plats. Nu har vi lärt oss att det ibland finns gratis parkering uppe i Isleta (vilket vi hittade den första morgonen, PANG, sådär, bara) utifall det är fullt på den billiga parkeringen som vi hittat vid hamnen bredvid ”Poema del Mar”. Där kostar det ca 2.50 euro för ett dygn. Det ska finnas månadsbiljetter också, men de ”är slut”. Men, i utkanterna av stan är det gratis. Och promenader har vi ju vant oss vid sedan vi kom hit.

Vi har bekantat oss ordentligt med vår inbyggda ”Hälsa”-app i telefonen som tydligen, utan någon som helst beordring, mäter promenadavstånd och steg närhelst man bär den med sig. Min ”Runkeeper”-app som jag laddade ner nästan gratis har visat sig vara lite oberäknelig. Se fig 1). Men ”Hälsa”-appen fungerar ju klockrent, utan tjafs. Tror jag. Och vi har slagit rekord på rekord i promenerande sedan vi kom hit. Första veckan snittade vi på 8,5 km per dag. Och då ansträngde vi oss överhuvud taget inte för att ”ut å gå”. Det bara blev. Nu har vi fått lite upptrampade rutter och vet mer var allt finns, så det blir mindre nötande på trottoarerna.

För här i Las Palmas är det stadsliv. Trottoarer och övergångsställen. Låsta portar och porttelefoner. Apotek och caféer i varje gathörn, frisörer, minilivs, turistshoppar, restauranger, kebabhak, pizzerior, fastighetsmäklare och cannabisbutiker. Ja, tydligen är cannabis för eget bruk tillåtet här på öarna. De vitmålade butikerna är helt tomma, förutom några glasmontrar med nån liten burk utmed väggen. Men glatt förkunnar neonskylten ”Weed” och allt möjligt som hör till. Vi har inte provat än, och det kommer nog inte att hända heller. Fast man blir ju nyfiken.

I Las Palmas finns också Las Canteras, det är den jättelånga (4 km) stranden på den norra delen av stan, vattnet på den södra delen är hamn, både gods- och turisthamn, och stan ligger på ett smalt näs ut mot Isleta, den lilla ön nordväst. På stora Las Canteras är det solparasoll och finfin sand och evigt vågskvalp, några fiskebåtar guppar mer eller mindre vilt i bukten mot öster och i andra änden blir det stora vågor och försök till brädsurfing. Det är skönt att gå i vattenbrynet, det är nästan bara sand hela vägen. Ungefär i mitten finns en ”Playa Chica”, en liten strand som när tidvattnet är som högst nästan försvinner under strandpromenaden. För det finns ju en lika lång strandpromenad, man behöver liksom inte få sand mellan tårna fast man går längs stranden… Restaurang på restaurang och fik på fik av alla de sorter, med eller utan musik på dagen eller kvällen. Hotell också, och lägenhetshus för hyra eller köp, tornar upp sig.

Sedan finns en del parker också, busstationer, en Ducatiaffär, teatrar, shoppingkomplex, El Corte Ingles, en jätteaffär som är nåt i stil med NK, ett par riktiga hak där det serveras skinka och öl i rustik miljö, bodegor, också i rustik utformning, en ”gamla stan” dit vi knappt varit ännu, men dit man ska ta sig torsdagskvällar för räder involverande ”tapas” och vin.

Så här obegripligt kan min
"Runkeeper"-app få för sig att
jag har promenerat. Det är inte
sant!

Och då har jag ännu inte nämnt den Skandinaviska klubben där eventsen står som spön i backen: film, ärtsoppa, räkfrossa, vildmarksafton, språkkurser, målningsträffar, syträffar, pubkväll med dart, föreläsningar, bridge, boule, utflykter, studiebesök, kör, musikkvällar, bibliotek, fredagslunch och allmän hjälp med det mesta. Det finns en tidning, en webbplats och en fb-grupp. Så inte ligger folk på den uppenbara latsidan, de som bor här. Vi tycker att vi har det fullt upp, även om vi inte på långt när har prövat på alla de här sysselsättningarna. Men det är ju kul att man kan välja!

La Linea (Gibraltar) - färjan Cadiz-Gran Canaria

Vinkade adjö till Pia och Henrik som skulle tillbaka till Lagos i Portugal för ännu en vinter och satte kurs mot ett rum i San Fernando nära Cadiz. Färjan skulle gå från Cadiz klockan 17, men vi skulle vara på plats 15 så vi ville ha lite marginaler.
Så klart kunde vi inte komma överens med gps:en mot Cadiz, utan följde skyltarna och fick "the scenic route" runt hela udden mot Gibraltar sund och stränderna västerut och alla kitesurfare. De var som en svärm utefter kusten upp mot Cadiz.

San Fernando söder om Cadiz.
Lägenheten låg i huset bakom Pelle, med utsikt mot...

Rutten bar i alla fall till ett stort shoppingcenter i San Fernando, "Bahia Sur", och där fick vi fråga oss fram till lägenheten som var jättefin och rymlig och hade utsikt över bukten och Cadiz. Vi orkade inte köpa och laga någon mat utan irrade in i shoppingcentrumet och tryckte i oss en hamburgare.
Shoppade lite frukost i alla fall och fascinerades sedan av utsikten från rummet där solen gick ner och tidvattnet drog sig tillbaka.

Cadiz och bukten innanför stan. Fabulous solnedgång!
Många turisthytter där nedanför. En trappa ned låg "stans
shoppingcentrum".

På morgonen var tidvattnet ännu lägre - inget vi är vana vid från vår segling, så det kändes exotiskt värre. Hamnen låg prick i Cadiz, så vi körde långsamt ditåt utefter en lång landtunga och hamnade mitt i den gamla staden där vi läste rätt på parkeringsautomaten och betalade pliktskyldigast. Strosade runt en stund och tittade på kyrkorna som låg tätt, tätt innan vi checkade in på färjekontoret och fick ställa oss i väntekö. Turligt nog bredvid en husbil som skuggade oss. Solen lyser fortfarande här på dessa breddgrader. Hett.
Pelle slog sig i slang med en italienare som stod parkerad bredvid, han var van färjeåkare och pekade och viftade när köerna äntligen började röra sig mot färjan. Vi fick vänta hiskeligt länge på att åka ombord, alla långtradare och husbilar och lite större personbilar fick åka före oss. Orättvist!
Men till slut fick vi dundra upp på femte däck och parkera nära, nära de andra bilarna. Men vi stod på ett öppet däck, inget tak ovanför.
Hytten fick vi lite guidning för att hitta, det var en dyr jäkla hytt, utrustad med tofflor och badrockar (som vi aldrig använde). Strax ovanför hade vi kaptensbryggan eller vad det heter. Vi baxade ut från Cadiz och runt prickarna och förbi den långa piren och så var vi ute bland dyningarna.

Inne i Cadiz gamla stad. Nedlusad med kyrkor.

Det gungade en del, lite sidleds, och ibland kunde vi när vi satt på restaurangen höra tallrikar och glas krascha i golvet när de värsta svallen kom.
Vi hade ju en finfin och svindyr hytt och med den följde "all inclusive", alltså lunch och middag i a la carte-restaurangen, men frukost i "self service"-brickrestaurangen. Men det var ingen self service. Allt man ville ha fick man överräckt av personal som stod bakom glasrutor. Det var gott och mycket av allt i alla fall, men samma rätter den 40 timmar och fem måltider långa resan. Wifi i hytten fick vi också inclusive. Det gick ingen nöd på oss, utom första natten klockan tre då jag var upp på toa och "spolade" - det slutade aldrig spola. Vacuumet fortsatte att dåna. Pelle (schäntleman) fick springa till receptionen och trycka på en nödknapp varefter en person kom och försökte bända upp en dörr i väggen bredvid vår hytt för att få stopp på vaccum-spolningen. Det tog sin tid, men till slut hittade han nåt verktyg och stängde av och så fick vi vänta till nästa dag för att toan skulle fixas. Man fick spankulera iväg till en "allmän" toa om det trängde på.
Shopen på färjan var nästan aldrig öppen, fylld med parfym och sprit var den. Vi handlade inte. Vi spelade lite håglöst på nån enarmad bandit, men den gick inte att begripa sig på så vi gav upp.

Spännande drycker till salu i Cadiz...

Första kvällen skulle Sveriges ärorika landslag i sporten fotboll gå i clinch med Spaniens dito! Vad spännande, tyckte vi, och stora delar av resten av färjans manliga passagerare. Första halvlek slutade 0-0, och min spanske granne skrattade lite när jag mumlade "ojojoj" när nån svensk försökte men misslyckades att joxa med trasan. Sedan gick vi till restaurangen och visade upp vår booking och vårt rumsnummer så vi blev insläppta där man åt "gratis" till skillnad från brick-matskön som ringlade sig hur lång som helst. Matchen slutade tydligen 1-1, men det såg aldrig vi. Vi är ena riktiga fotbolls-nördar...
Sent på kvällen innan vår landstigning gick båten in till Lanzarote eller Teneriffa (har svårt att skilja på dem). Mysigt att se stadens ljus i mörkret!
Morgonen efter var vi färdigpackade och redo att köra av båten i god tid, och det gick geschwint. Gps:en var inställd på Christer och Siws lägenhet på Isleta, där båten ju låg. Spännande!
(OBS cliffhanger!)

Archidona - Gibraltar

Nu var det jättelänge sedan jag hade ro att sitta ner och berätta om våra öden och äventyr, men idag blir det av.
I  Archidona, på Hacienda Mendoza, ringde jag till Fia, eftersom jag såg på FB att hon var i Marbella, och ett sånt tillfälle får man ju inte tappa. Vi skulle ju åka igenom Marbella på vägen till Gibraltar var det tänkt, och Gibraltar låg ju inte jättelångt bort.
Efter att vi bestämt träff tog vi ut kompassriktningen till en restaurang i Marbella och följde GPS:en slaviskt, fast fler än en gång höll vi på att tvärstanna och kolla om vi verkligen var på väg till rätt ställe. (Vi passerade Malaga också, och konstaterade på den fyrfiliga vägen att det nog brukade vara mer trafik än denna lördagsförmiddag. Vi var nästan ensamma på vägen...)
Det visade sig att Marbella är en hiskeligt lång ort, och när vi hittat en parkeringsplats nära restaurangen La Campana så kom Fia promenerandes där bland de trevliga husen i sluttningen! Fantastiskt! Vi satte oss på ett trevligt "hål-i-väggen"-ställe och åt lite potatistortilla och drack kaffe och öl några timmar och uppdaterade oss. Det fanns en del att gå igenom...
Jättetrevligt var det i alla fall, så vi glömde fotografera. Typiskt.

Och iväg igen. Henrik på båten "Imagine" som låg i Gibraltar vid kaj hade sagt att marinan hette Alcadiesa, så det knappade vi in på gps:en och dönade vidare utefter kusten. Henrik och båten inväntade Pia, uppsalabördig, som varit hem i ärenden i Gibraltar, och som tur var skulle vi kunna hälsa på så här i farten innan vi skulle till färjan i Cadiz. Ibland stämmer det!

Henrik i väntans tider på flygplatsen. Pia kom till slut.

Klippan i disigt väder från Imagines däck.

Gps:en visade att vi skulle svänga av innan Gibraltar, och eftersom vi inte är helt insatta i marinautbudet på orten följde vi vägvisaren. Tyvärr hamnade vi vid en lite vild sträcka utefter kusten utan en tillstymmelse till båt eller marina. Men Alcadiesa hette det...
Lyckades få kontakt med Henrik genom nån app, och styrde in mot Gibraltar, men vi skulle svänga av till marinan precis innan vi kom över till brittiska sidan. OK.
Vi körde fel en gång, men det finns ju rondeller även här, så vi "tog om" och då kom vi rätt, in i en rymlig marina med eoner av plats för lilla röda kärran, vi hittade till och med rätt brygga direkt. Phu.
Henrik dök upp och så blev det mat på den närmaste restaurangen där alla spanska familjer gjorde sitt bästa för att gasta högre än grannen. Men trevligt var det.
Henrik hade bäddat och gjort i ordning akterkojerna åt oss, och vi festade loss på lite öl och annat från Flensburgs-besöket.
Somnade ovaggade.
Mötte Pia på flygplatsen - en kvarts promenad bort - och hon var rätt trött efter att ha väntat in flighten på flygplats över natten i London. Printade ut åtta A8 på kontoret i marinan som vi behövde till färjan dagen efter. Åt paella och tonfisk på lite snofsigare restaurang utanför marinan. Rosévin passade bra till, tyckte Pia och jag.
Kul att titta på de ankrade båtarna utanför marinan också. Skönt att slippa dyningar, tänkte vi och kollade vädret för de närmaste dagarna. Det såg lugnt ut.

Punta Prima - Archidona

Hej för den här gången, Torrevieja! Tack för trevliga dagar!

On the road again efter nära en vecka i lugn och ro (nåja) hos Janne och Agneta i Punta Prima, eller vad man ska kalla området. Det var trevligt och fint i alla fall, med pooler och engelsmän.
Vi fick hyra en lägenhet av Angie som bodde där permanent. Kändes skönt att kunna rå sig själv efter hotell å b&b genom Europa.

Innergård.

Snajsigt!

Lite bubbel kan det bli i badet!

Pelle inspekterar nattens domäner.

Men, nu är vi på G igen och målet är ju Cadiz. Första benet blev mot Murcia och bakom de stora bergsmassiven som tornar upp sig bakom semesterparadisen utefter kusten. Kul att se nåt annat - jätteberg, dramatiska med grottor, massor av odlingar och totalbra vägar! Autovia hela vägen - motorväg utan avgift, och 120 knyck om man så ville. Bra skyltat till mat och fika och rastplatser och en hel del "king of the road"-känslor när vi bara hade typ en bil i sikte. Men runt Granada blev det stökigare, vägarbeten och häftiga utförslöpor. Men - what goes up must come down - ju!
Nu är vi norr om Malaga, och siktar på Gibraltar eller Cadiz imorrn. Har inte bestämt än...
Hotellet där vi bokade in oss i förmiddags heter Hacienda Mendoza och är verkligen traditionellt spanskt, antar jag. En innergård med rum, lågt i tak, träbjälkar, vitmålat, urmysigt! Rummet kändes riktigt elegant. Det ska bli middag vid 8. Hoppas den är OK...

Salou - Punta Prima Torrevieja

Liten vy från vårt trevliga krypin.

Tankade jämförelsevis billig bensin innan vi kom ut på AP7 och drog vidare, fina vyer ner mot Alicante och häftiga dragningar av vägen. Efter Alicante körde vi lite fel, men efter några nya grepp var vi tillbaka på "banan". Genom några "urbanizations" och åtskilliga rondeller hittade vi fram till Janne å Agneta i värmen och kände lite overklighet, så klart.
Tänk att vi var här! Jättekul!
Vi fick se de fina poolerna och omgivningarna och deras hus i tre våningar. Det blev lite bubbel och så fick vi se vår hyrda lägenhet en bit bort inom området. Helfin, i markplan, med två sovrum och toaletter.

Gottigott med goda vänner!

Vi åkte och shoppade lite på Carrefour, där vi hörde svenska i varje hörn, och blev bjudna på fläskfilé och stekt potatis av värdarna på kvällen. Kalas!
 Nu blir vi här ett tag, ser oss omkring och vilar upp oss.

Clermont-l'Herault - Salou (strax söder om Tarragona)

Lyckades hitta ett postkontor och fick iväg två vykort (!) till Sverige. Så otroligt gammaldags är man. Det var fina vykort från Tintinmuseet. Bör vårdas ömt av mottagarna.
Idag bet vi huvudet av skam och inleddes på betalväg, de idylliska bakvägarnas tid är över. Nu jäddrar ska det blåsas på!
Lätt hittade vi tillbaka till A75 och sen mot Barcelona! Vilken feeling. Idag förändrades också klimatet ordentligt när vi kom så nära Medelhavet, olivträd och de där tallarna är nu överallt igen. För varje mil söderut blev det varmare. Och fuktigare. På riktigt.
I norr, i Danmark där det var kallt ute var det varmt på rummet, men ju längre söderut vi kommit har det blivit varmare ute men kallare på rummen...
Tre filer och ibland fyra gjorde att det gick undan mot Spaniens gräns. De jobbiga långtradarna hade sin fil längst till höger och höll sig mest där. Vägen var jättefin.
I Spanien blev det lite äldre väg och ibland färre filer, och man kan faktiskt se skillnad på arkitektur fast vi inte kommit så överdrivet långt in i landet än. Min franska ordbok blev utdaterad, plötsligt.
Vid Barcelona ville Pelle åka en sväng mot Sabadell och en GP-bana för motocross som morbror Cenneth nött på sin tid och varit framgångsrik på. Tyvärr var det fredag och lunch när vi svängde av autopiste 7 mot Sabadell så vi hamnade i en orörlig trafiksylt. Nytt beslut: Vi skiter i det här och åker vidare. Till slut hittade vi ut därifrån och fortsatte en bit.
Vid Tarragona tog orken slut för föraren, och vi såg att vi hade lite lagom med mil kvar imorgon då vi ska ta en paus i körandet hos Janne och Agneta i Torrevieja så vi bookade in oss på nåt ställe som heter Salou. Såg ut som en riktig turistfälla.
Och det var det! Palmer en masse och tyskar, fransmän och engelsmän, för att inte tala om ryssar, vart man sig vänder. Vårt rum fanns i en stor betongkloss med balkongen i skugga. Skönt. För här är det faktiskt varmt!
På väg mot lite kvällsmat bland alla semesterklädda känner man sig som en katt bland hermelinerna, fast rätt nöjd ändå. Kalle Berglund till final på 1500! Och den indiska räk-biryanin var god. Men inte alls som på Taste of Bangla!

Moulins - Clermont-l’Herault

Rummet med badrum. Moulins.

Värden, den amerikanske John, visade oss familjens verkstad längst upp i huset, där vårt rum låg. Där hade de en brännugn och allt ma behöver för att tillverka blyinfattat glas och jobba med glas på alla möjliga sätt. Rena paradiset!
Tog oss sedan genom de smala gatorna i Moulins till den lantliga vägen D2009, och följde den slaviskt till Clermont-Ferrand där vi helt bytte stil och kastade oss ut på A75, La Meridienne, ner mot Montpellier och Beziers i farter upp till 130 knyck. 

Inga vägavgifter här heller, men ganska bra väg och en hel del filer att välja på emellanåt. Väldigt mycket uppåt blev det, och lika tvärt bar det av neråt. Motorbroms anbefalldes titt som tätt, och jag tyckte nog att det gick alldeles för fort i många kurvor nerför…

Det var naturligtvis en bergskedja vi körde över, något högre än 1000 meter kom vi. Korsade en jättebro och betalade 10 euro för det, första vägavgiften i Frankrike. 

Säng i rummet i Moulins.

Det började plana ut någorlunda och vi hittade ett boende och handlade ”middag” och frukost i en Intermarche på den vindlande vägen dit. Vi hittade obegripligt nog fram, bland murar och grusvägar, och det var ett shabby-chic-slott inuti, namnet var Moulin du Mot, och drevs av en engelska, Tracy, och hennes norske man Per. 

Han kollade på friidrott, liksom vi också tillbringade kvällen med bland de vita väggarna och överkasten. 

Ett öronbedövande lugn fanns i omgivningarna, en liten trädgård bakom stället, som hade litet kök, och nog inte platsar som ”hotell”, men - who cares? Det var perfekt!

Kalle Berglund gick vidare från kvalet och Ingebrigtsen också.

Friidrott i den rent kungliga miljön i Clermont-l'Herault.

Bussy-le-Chateau - Moulins

Stiligt par på Tintinmuseet...

Stilla morgon, köpte två flaskor bubbel av värdinnan, men dissade provsmakning och ”tocke”. 
Att bo på jordbruk heter ”gites” på franska, och vårt gite hette Aux Portes des Tumulis. 
Solen lyste, och det var torrt hela vägen idag! Det var ett tag sedan. Riktigt varmt blev det, kanske känns det att vi närmar oss sydligare breddgrader.

Nu förberedde vi oss noga med iPaden, lade en rutt med cykel (?) så vi skulle slippa motorvägarna. Kollade också parallellt med papperskartan så det blev rätt, alla orter och vägnumren som är en djungel, minst sagt.

Och det fungerade jättefint, iPaden hade vi inkopplad i bilens usb-uttag så vi såg var vi var hela tiden och kunde finslipa rutten allt eftersom. Tog bara småvägar nästan, några sträckor med motorvägsliknande filer, men mest 80-vägar. I byarna blir det 50, så det var knappt vi fick upp farten innan en ny by dök upp…

Och jäklarns vilken massa jordbruksmark det finns! Obegripligt och ändlösa åkrar med mest betor, tror jag. Solrosor, potatis osv. En fasan stod och försökte låtsas om att vi blåste förbi. 

Vi åt ”lunch” på en ”bar”, två halvbrända Croque Monsieur och två stora kaffe med mjölk. Men det var ett "intressant" ställe. Golvet var inte tvättat på länge och jag fick torka av bord och stolar på gården själv med en handduk som langades ut genom fönstret. Gubben var nog inte van att servera heller. Servetterna kom från toalettens handduksrulle. Voilà!

Kände oss lite sega, så vi tog in på ”Jardin Secret” i Moulins, en jäkligt dyr b&b, men det låg ju i stan så vi kunde få oss nåt att äta. Och John och Sophie var trevliga och bjöd på vin och en pratstund. 

John var amerikan men hade bott 30 år i Frankrike och jobbade med blyinfattat glas! Sophie hade också börjat med glas, fast i annan form, och dottern utbildade sig till glasblåsare. Jojo! De hade investerat i ett kapell (liten kyrka) där de nu jobbade med sitt glas. Det finns folk! De hade förälskat sig i Moulins och flyttat dit från Paris.

Middagen var bra och fransk ett stenkast från Secret garden, inte svindyr, faktiskt. Det är dyrt med mat på restaurang här, eller så har vi bara hamnat på fel ställen.

Moulins verkar vara ett riktigt mysigt ställe, med mycket kulturella aktiviteter och museer, enligt Sophie. Vi tog en liten promenad, och det var verkligen fint!

Louvain la Neuve - Bussy-le-Chateau

Kalkyl, Karl Kalkyl, förebild och figuren.

Vilken dag! En dröm i uppfyllelse och så in i Frankrike. Och så regnet, då...
Tja, det var lite mixade känslor. Mysigt på hotellet som var häftigt, som ett litet slott i skogen, och jättemodernt, vi fick testa en sån där kaffeapparat på rummet med "capsules". Det blev gott.
Men regn, och parkera och begripa hur det fungerade med avgifter, och så hitta till museet, och få hörlurar, och flera stora grupper med skolelever som INTE hade hörlurar, utan en guide som mässade, så vi fick fly flera rum dit det var tyst och det fungerade med hörlurar. Lite trist.

Häftigt museum inuti.

Museet var också mest upplagt med skisser och originalteckningar och sidor ur seriehäftena och mycket om vad som inspirerat Hergé till de olika figurerna. Det blev lite torrt med alla montrar med bilder och info. Men några delar var film från ateljén (han hade många assistenter) och montrar med stora grejor "från museet på Moulinsart", ungefär. Det var kul. Och museet i sig var en upplevelse, häftig arkitektur med färger och Milou som visade vägen till restaurangen, där vi åt en förstklassig lunch.
Ett gäng 70-plussare verkade sammanstråla där på sin lunch. Sämre hak kan man tänka sig!
Shopen gick inte av för hackor heller, kan jag berätta. Rena drömmen. Man kan beställa på nätet också.

Otäcka spindeln och svampen i "Den mystiska stjärnan".

Vi upptäckte att vår gps inte alls fungerar i Frankrike, trots tricks, så vi köpte en papperskarta i en jättestor bokhandel bland alla studenter. Hela centrum i stan var proppfull med ungdomar, tydligen en studentstad också, för skolor och universitet fanns här och där.
Vi trasslade oss söderut, och kom in i Frankrike, men där sa gps:en plötsligt bara "sväng" när vi kom till en rondell, och inga orter eller nåt fanns... Frankrike fanns över huvud taget inte, när vi försökte fylla i adressen och landet och tryckte på F dök bara Finland upp. Okul.
Körde i alla fall längs 80-vägar korsande ändlösa majsfält och potatisfält och lantliga idyller, småorter  med hus i ljusare brun färg, lerafärgat.

Från "En resa till månen" eller vad den hette.

En vägg i entrén på museet.

Undervattningsbåt, som jag såg på Sjöhistoriska museet
när de hade Tintin på sjön-utställning.

Andy Warhol var en stor Hergé-fan. Här en äkta Warhol.

Dalai Lama är också en fan.

Fina skyltar på musée Hergé.

Skiss med Rastapopoulus.

Stannade till i pyttelilla Bussy-le-Chateau i Champagne, ganska nära Reims, en lantgård med nyfikna barn som skrek: Pratar du engelska? på franska. Tillbringade kvällen i soffan framför tv:n och friidrott med Duplantis som var duktig.

Weeze (Tyskland) - Louvain le Neuve (Belgien)

Gulligt samhälle, Severn, i Nederländerna. Mörkt tegel
vart man än sig vände. 

Stilla morgon och småprat med innehavarinnan av "Alt Weeze" som skulle åka bil och ta färjan till Mallorca. Stänger stället under semestern. De bor i huset själva, familjen, och har hållit på i 26 år. Fyra rum och restaurang. Typ dygnet runt-jobb.
Sedan knäppte vi på gps-en till Herge-museets ort och "undvik motorvägar". En gång fick vi döna på i 90 idag. Vägarna i Belgien var illa, ofta kändes det som att sitta på ett uråldrig tåg med kadunk-kadunk rätt länge. Isch.
Men först ut ur Tyskland, gick bra, gulliga vägar, mycket alléer och häftiga träd, majs, rovor, purjolök i enorma mängder, hästgårdar, kossor.
De mesta husen var av mörkbrunt rödaktigt tegel, och de är inte värst mysiga, alltså. Det känns mer som "mitt hem är min borg". Med ett par meters mellanrum och några meter till gatan. Men rätt puttrigt ändå.

Sluis 16, en pråm skevar sig in. Vår Catten skulle
inte ha fått plats samtidigt i slussen...

Kanaler finns ju, och vi åkte utefter några, förutom att vi passerade över Rhen. Mäktigt. Vid en sluss stannade vi och det kom en pråm. Det kändes roligt! Två man skötte hela pråmen som fyllde absolut hela slussen.

Nu var vi i Wallonien! Får se om man har rötter
härifrån, då!

Vi åkte genom Nederländerna också, eller "Holland" som det stod i mobilen. Vi försökte äta lunch där, men det kostad typ 26 euro på de två ställen vi hittade som var öppna. Vi gav upp och gick in på en mack där en allt annat än engelsktalande dam slevade upp lite mixade salladstallrikar åt oss. Jag fick en halv baguett till. Förvåningen var stor när jag inte ville ha majonnäs till.

Dagens viloläger, i drömskogen.
Le Manoir de Morimont var namnet.

Så kom vi in i Belgien och där pratade de också nån jäddra konstig dialekt. Omöjligt att läsa skyltar eller förstå nåt. Antagligen flamländska.
Next stop Wallonien - och si - då blev allt på franska och jag läste hysteriskt alla skyltar och förstod - en hel del! Gud, så skönt!
Trixade oss fram till musee Hergé och körde fel och hade oss. I stan har de grävt ned de mest centrala delarna av vägen, så vi blev alldeles förvirrade. Men vi hittade museet som ju är stängt måndagar som alla andra museer värt namnet. Men det visste vi.

Vild och tuktad belgisk grönska.

Letade på hotellet ute i skogen, vilket inte var så lätt, det heller, men blev glada och nöjda och jag fick till och med översätta från franska till engelska åt en annan gäst, en stackars "Chang" eller vad han hette, från Kina, som inte förstod franska alls.
Har handlat kvälls- och frukostmat på ett stort köpcenter och kollat på friidrott på belgiska tvn. Ståhl vann. Alla glada.

Alkofri Leffes!

Ladbergen - Weeze

Sovmorgon och långsamt mot Münster och våra bekanta från båtturen för åtta år sedan. Vi bjöd in oss själva, och de bjöd på brunch. Mycket babbel och trevligt i deras hus i slutet av en återvändsgränd vid skogen. Jättefint, trädgård runt huset och fräscht så det räckte.
Bjöds på "pizzasoppa", med köttfärs och majs och lök, förutom sedvanligt bröd och ostar och kallskuret. De hade till och med ett par osthyvlar av norsk modell efter en norge-resa för några år sedan...

Jag, Pelle, Andrea och Kai. I Münsters gröna omgivningar.

Regnet tilltog under vår brunch, och vräkte ned senare under stora delar av vår resa västerut, mot Louvain-la-Neuve i Belgien där Tintin-museet ligger.
Vi programmerade om gps-en så vi bara behöver åka på icke-motorvägar, så vi fick oss till livs rikligt med lantliga idyller och kullerstensorter. Oftast var hastigheten ändå 100 km/h, så ville man så kunde man dra på.
I 6-tiden började vi kolla runt på boenden, och i en restaurang hittade vi flera adresser inne i samhället. Vi stötte på en hotell-automat igen, i porten till ett äldre hus mitt i stan Weeze, men vi gick in i puben Alt Weeze där det satt en trevlig dam som visade oss två oerhört branta trappor upp till rum 1. Vi tog det. Stort, free wifi och soffa och två matbord. Visar de lite friidrott på TVn också så är vi helt i mål för dagen. Mat i puben, vid behov.

Tarp - Ladbergen, strax norr om Münster

Stau betyder kö, och det blev det ganska ofta mellan Tarp
och Ladbergen. Men det var lugnt, faktiskt. 

Vad nu? Ingen reception? Jodå, men i form av en -

En dag på Autobahn. Vi ville få undan några mil och inte överanstränga oss så vi skulle hinna se lite friidrott på eftermiddagen... och det gjorde vi. Tysk tv hade en special om Duplantis, wonder-kind, och så gick han vidare till final i sista hoppet! Det hade just varit snyggt!
Det gjorde väl Angelica Bengtsson också, tror jag, fast det såg vi inte. Vi fick inte se Montler heller, men det var en bra tävling med långa hopp.
Tydligen kastade Daniel Ståhl längst, men det såg vi inte heller. De verkar klippa ihop friidrotten här, och sänder inte så himla länge som i Sverige.

automat! Det funkade fint. Automaten spottade ut ett
kort som släppte in oss och bilen på motellet. Billigast
hittills.

Det var inte jättemycket trafik på Autobahn, men rätt mycket vägarbete så det var "stau" ganska ofta så det grötade till sig. Vägen förbi Hamburg var också en komplett arbetsplats, men det gick fint. Kanske var det lite lättare pga att det var lördag. Vi korsade Mittellandkanal där vi åkte med båten utanför Osnabruck, och igen när vi åkte över den lilla stick-kanal som vi tog för att hitta bränsle då för åtta år sedan.
Hotellet vi bokat för 60 euro var ett automat-motell! Incheckning medelst automat, och så fick man ett kort så man kom in med bil. Granne ligger McDonalds och Burger King, så vi fick middag ändå, mellan friidrottsgrenarna.
Såg Victoria och Daniel på tv också, Estoniadagen uppmärksammades här och de lade ner nån krans eller nåt.
I motorvägens sus.

Frederikshavn - Tarp (strax söder om tyska gränsen)

Friidrotts-VM!

Hejdlösa skyfall utanför frukostbordet... Massa fin frukost, vi befann oss plötsligt mitt i en av de föreningsnotiser jag lagt in i Enköpingsposten senaste året - bussresa med övernattning med någon av PRO Enköpings sektioner. "Riklig frukost", "tack till arrangören". Proppfullt med norska 70-plussare, helt enkelt. Det är bara att se framtiden i vitögat.
Utefter vägen genom hela jäddrans Danmark såg vi enstaka höstfärger bland träden, vilt snurrande vindkraftverk, majs så långt ögat nådde, granplanteringar och kossor. Någon enstaka gris såg vi också, och Pelles kommentar var "Det klagas på att grisarna har så dåligt i Danmark, när de bor så fint!" Det VAR ett fint hus.

Lokalt öl! Gott.

Vädret var lynnigt, slagregn och solsken, ungefär. Vi åkte mest småvägar, i 80. Mot Flensburg där vi skulle handla oslagbart billig alkohol. Vi hittade dit, Gud hjälpe, och fyllde bilen till hälften... Eventuella tjyvar kommer att jubla...
Sedan hittade vi en mindre väg och bedömde att vi kört klart, hittade ett hotellrum i Tarp, käkade jätteportioner i restaurangen och försökte prata svensk-danska med det danska paret bredvid.
Såg lite friidrotts-VM på tyska tv:n. Kul. Har bokat in brunch med Andrea och Kai på söndag i Münster. Roligt!