Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

onsdag 20 juni 2018

På svenska landbacken!


Resan genom Europa gick bra! Vi seglade från Galatas en stilla morgon och mellanankrade i Porto Rafti vid en badstrand och hade bra koll på ankaret. Morgonen därpå var det lika stillsamt norrut igen, mot Chalkoutsi, sandstränder kantade vår färdväg den sista biten, riktiga semestertrakter! Vid lilla Boat club Petros hittade vi den gula bojen och gjorde fast med linor, och så vände vinden tvärt och vi fick ganska mycket vågor och byar från det håll vi kom, söderifrån. Vi hade halvstångats i motvind hela vägen från Galatas och undrat när den där sydliga vinden skulle komma, och till slut kom den, men då var vi redan framme… Man skulle kunna säga att det är typiskt Medelhavet, men det är det redan så många som gjort.
På natten blev det helt stilla ändå, så vi låg och klångade in i bojen i stället. Ett batteri med fendrar runt bogen avhjälpte eländet.
Tidigt morgon hörde vi lastbilsmotorer, och någon som ropade från landhållet. Det var Fotis, den trevlige medhjälparen på varvet som stod på en platå (typ mjölkpall) långt ut i vattnet och ville att vi skulle köra upp på en kärra som låg under vattnet. Med en lina säkrade han vår för, och så började en lastbil backa upp hela ekipaget ur havet! Kärran satt i långa metallbalkar och drogs upp på sandstranden. Så häktade de av den ena och drog lite längre i den andra tills vi stod uppe på platta land. Högt upp stod vi, för kölen nådde ju inte ner till marken. I trädhöjd. Halvmysigt och lite svajigt kändes det. Så rullades vi in bland de andra båtarna på varvet och backades på plats. En stege bars fram och vi kunde klänga ner och hälsa på Sia (hon som var chefen), Petros och Fotis. En hisnande upplevelse, och före frukost, till och med.
Vi tog ned segel och packade ner allt vi kunde. Bilen, som vi ju redan kört dit, kändes liten, liten… Med hjälp av vår fiffiga fastna-i-kätting-med-ankaret-krok lyfte vi ned väska på väska från relingen där uppe. 
På eftermiddagen fick vi lov att lägga oss att vila. Det var över 35 grader varmt. Men sen gned vi på och upptäckte på kvällskvisten att vi faktiskt skulle kunna dra iväg dagen efter, redan. Värmen gjorde det inte så kul att stanna kvar och finlira.
Lilla söta Catten i viloläge bredvid lilla söta bilen. Jag fick
nästan svindel där uppe. Men stadigt står båten.

Kärror och diverse fordon att köra runt med på varvet.

Världstrevligt varv! En mysig grön oas för matstunder och fin
dusch och toa. Havet syns ett stenkast där vid sandstranden
där båten släpades upp.

I Lodz träffade Pelle en annan poet. Kommer inte ihåg namnet
på denne konstnär, men regissören Kieslowski kommer också från
Lodz. Det fanns en sån där walk of fame med stjärnor i trottoaren...

På paradpromenadgatan i Lodz fanns detta
Gutenbergpalats. Osäkert varför det hette så.

Fina vägar var det mest överallt mellan Chalkoutsi och Gdansk.

Bredvid vårt hotell i Gdansk kunde man få sig en
speedwayrunda rakt upp i luften. Vi vågade icke.
Men ölen var god. 13 zloty var lite dyrt ändå...

En av alla maximalt fina husfasader i Gdansk.

"For old times sake" beställde jag en "schopska"-sallad i Gdansk.
Den var en aning mer pimpad än de bunkar av grönsaker och riven
ost vi fick oss serverade i Bulgarien och Rumänien.

En av alla turistfällerestauranger i Gdansk. Nobelpristagaren och författaren
Gunther Grass växte upp i staden. Jag antar att det smittat av sig på den
här syltan. De testade olika varianter av Aperol Spritz, som synes.

Chalkoutsis lilla by hade en bra pitagyroshörna, och där satt vi med varsin kall öl och svalkade oss och kände oss helt nöjda medan mörkret smög på.
Innan vi ställde in bil-gpsen på Vranje i Serbien överräckte vi de sista resterna från vår kyl till Sia, pengar och lite hyra fick hon också, och så dammade vi iväg.
Det var strålande vägar så gott som hela vägen, lite vägarbete i Makedonien (Nordmakedonien numera, tror jag) men inga jobbigheter. I Vranje hade vi bokat ett trevligt hotell, Harmony, men jag vill påpeka att Vita bron, Ponte Bianco, var mycket snofsigare, hade godare frukost också. Men det var lite dyrare nu än förra året. Harmony var också fint, så det så! Vi tog en repa ”på stan” i Vranje, för Harmony hade ingen restaurang, och hamnade på ett mysigt ställe vid ett litet torg med sån där fontän som sprutar rakt upp ur marken. Det var vranje-barnens förtjusning, för det vimlade av föräldrar och barn hela tiden vi satt och smaskade våra pizzor. 
Nästa stopp blev några mil söder om Budapest, omöjlig att komma ihåg stavning eller uttal på orten, nästa blev Zilina i nordvästra Slovakien. Hotellet låg ända längst in i centrum, och där höll vi på att åka på böter när vi letade efter parkeringsplatsen. Huga. Men vi skrek att "vi är turister" så polisen suckade och ”släppte” oss. Det var en häftig liten stad med stora torg med pelargångar runt alltihopa och uteserveringar en masse.
Next stop Lodz i Polen. Vi hade funderat på Wroclaw och att ta oss en kik på speedway där, men det var så svårt att boka biljetter på nätet så vi gav upp. Sedan blev inte matchen så kul heller. 
Lodz hade nån slags festival när vi var där, på jättepromenadgatan tvärs igenom stan myllrade det av finklädda människor och restaurangerna hade specialmenyer. Vi hann se lite art deco-hus och lite annat fallfärdigt, och bodde fint igen! Måste nu läsa ”De fattiga av Lodz” av Steve Sem-Sandberg, bara den funnes som e-bok på bibliotek. Ett av de största judiska gettona låg där under de gamla onda åren. Det finns kvar. Vi gick inte dit.
Vi fortsatte till Gdansk på motorvägar genom böljande fält och skogar. Det är rätt trevligt med skog. Som svensk har man ju saknat dem, kommer jag på. Björkar började dyka upp. Det är alltid hjärteknipande.
I Gdansk bodde vi också mitt i, turister överallt, men vackert och historiskt så det räcker till. Jag försökte hitta några garnshopar, men de hade flyttat, båda två, men jag hittade två andra som inte var nåt särskilt, tyvärr. Jag köpte lite bomullsgarn, samma märke som jag köpt i Kalamata, faktiskt. Turkiska garner. De verkar populära.
Sedan krånglade vi oss ner till nya hamnen och färjan till Nynäshamn. 18 timmars kryssning. Hytt. Lyxigt! Men det var ett ganska gammalt fartyg, lyxen var att slippa sova med packningen på ett golv…
Ja, så nu är vi i Uppsala och har besiktigat bilen och husvagnen och står på Fyrishovs camping och allt fungerar och i övermorgon är det midsommar, och då ska vi vara i Ljusne. Barn och barnbarn är påhälsade både i Uppsala och Stockholm och några vänner har vi också hunnit träffa igen. Roligt!
Vi har också varit på en lägenhetsvisning här i Uppsala, jag står ju i bostadskön, och numera ganska långt fram. Men det är först i höst som läget är prekärt med boende, tills dess får husvagnen duga tror jag. 
Men vilket risigt väder det har varit sedan vi kom hit! Sol i fem-minutersintervaller, och så regn och så stormvindar. Mysko. ”Ostadigt” har jag hört att det heter. I Grekland har det visst varit stökigt också, stora åskoväder. Man tänker ju på hur båten har det där i Chalkoutsi. Säkert helt okej, med havsutsikt mellan de små strandtallarna.
Vi är i alla fall helt  nöjda med att avsluta vårt seglande kapitel, endera dan kanske vi rent av får Catten såld. Ska ”bloggen” fortsätta då? Ja, det har jag inte bestämt än. Så länge vi har båten kanske den får bestå?
Men nu är det midsommar som ska klaras av! God sommar!

lördag 26 maj 2018

Städastädastäda!


Blomsterpojke på Monemvasia.

Och huj! Så var vi i Galatas! Sedan mitten av april har vi legat här på vår kajplats i lä av stora Socaire och Pegasus och en och annan Poros-färja. Trippen hit gick fint, ganska spännande på sina ställen, bland annat lossnade en slang under diskbänken när vi som bäst for runt i dyningarna ner mot udden sydost om Kalamata så vi trodde vi sprungit läck… Mycket ska man vara med om. Det var tack och lov lätt lagat där på kvällen bland en del beslagtagna segelbåtar från Turkiet i en pytteliten hamn som just ingen går in i.

Medelhavsdieten, den äkta.

Ibland är man snyggare än annars.

Svenskkolonin i Galatas.

Poros från Galatas.

Promenadkompisar! Agneta å Runo.
Monemvasia var fint som vanligt och gott om plats var det ju också i hamnen och strålande wifi genom en alldeles egen sändare på betongpiren! Sedan tog vi en kortare titt på snajsiga Spetses där vi varit förut, men åkte raskt vidare genom grå och total bleke till Galatas i sundet mot Poros. Det var hemskt roligt att träffa Lena och Gordon och Runo och Agneta igen. Firades med Agnetas goda kålpudding på kvällen!
Sedan har tiden gått, vi har hittat tvätterier, skomakerier, köttaffärer, grönsaksstånd och allt man kan behöva i närområdet. Stränder, promenadvägar, varv och pitagyrosställen. Vi har också gjort oss skuldfria genom att betala för våra två månaders kajplats. Kommunkontoret ligger (som allt annat) ett stenkast bort, och formaliteterna gick geschwint. När vi väl bestämt oss för hur vi vill ha det vill säga.
För nu har planerna modifierats igen, sedan senaste blogginlägget i alla fall. Nu ska vi ta upp båten strax och åka hem med bilen fylld av pick och pack. Utflyttning. Väl hemma ska jag jobba i Sundsvall över sommaren! Och förhoppningsvis får jag jobb till hösten och vintern också nånstans. Det är dyrt att bo i Sverige, förstår ni! Båten får stå på land i Chalkoutsi, dit vi ska snart, (80—90 Nm) tills en köpare löser ut den. Så är det tänkt! Önska oss lycka till!
Vi försökte få något varv här i närheten att ta upp båten, men antingen hade de fullt, eller var dyra eller kunde inte ta upp vår båt pga för lång köl eller så var inte varvet färdigt… Så vi biter i det syrliga äpplet och får draga vidare.
Det känns både roligt och sorgligt att lämna denna tillvaro, mycket för- och emot, liksom. Men konstigt nog så känns det roligt också att komma ”hem”, vart nu det blir, för de första tre månaderna blir i husvagn i Sundsvall (med havsutsikt). Sedan får vi se. Vår flygande holländare-tillvaro fortsätter med andra ord i Sverige ett tag till. Och nu är man ju van!
Vi har närmat oss Sverige väldigt mycket på sistone, faktiskt. Vi är ett tuppfjät från gränsen känns det; Våra grannar är svenskar. Vi lyssnar nåt obegripligt mycket på svensk radio och poddar. Svensk TV ser vi på nästan varje kväll. Vi hejar på den ende svensken som kör speedway i GP-serien. Vi har svenska telefonnummer och en svensk bil på parkeringen. Så det fattas bara att också befinna sig på svensk mark, inte sant?
Naturligtvis kommer vi att sakna det här. Mycket. Men, det finns mycket man vill göra. Eller inte. Den där bucket-listan börjar se mer ut som en fuck-it-lista. Tids nog ser man vart det bär av. 
Just nu känns det helt spännande att utforska Sundsvall, där jag aldrig i livet har varit. Tror jag. Jag behöver en cykel där uppe. Nån som har nån billig att sälja? Vi kan för första gången kanske sätta upp och använda förtältet till husvagnen — förra sommaren hann vi aldrig. 
Ja, det är saker på gång, färjan till Sverige går från Gdansk den 12 juni och då ska vi vara där. Sedan är det midsommar och bröllop och bilbesiktning och… och… jobb. 
Men först städa ur båten! Vi har för stor båt!? Eller så har vi bott i den för länge!? Det är mycket som kan slängas. Vattenlinjen höjs för varje dag...

söndag 25 mars 2018

Vårkänslor 2018!


Med risk för att låta bortskämd och otacksam för det ljuva livet så kan jag meddela att jag är hjärtligt trött på det här. Sydlig vind med massiva dyningar dag efter dag efter dag är måttligt kul. Varje kväll proppa i öronpluggarna så det blir tyst i alla fall, eftersom de nyinköpta och vackert splitsade förtöjningarna trots allt knakar. Jag orkar inte fodra dem med plastpåsar varannan timme, typ. Det hjälper, men nu knakar de och gnids mot varandra på knapen, och det är svårt att avhjälpa.
Pelle gosar med en av de trevliga katterna i Petalidi.

Okej utsikt över havet och Kalamata...

Mitt evighetsprojekt - ett överkast -
blev en lite mindre filt. Garnet tog slut.

En stormig kväll med mobilen i handen körde en bilförare rätt
ner i vattnet nära oss. Bärgning dagen efter. Ingen skadad.

Jag har gjort en insats när det gäller att hålla bläckfiskarten
vid liv. Får se vad naturvårdsorganisationerna har att tillägga.

Här är vår ögonsten Orion, till höger. Så fin. Men katt. Får
mig att nysa.

Litet party på båten. Chris, Rob, Claire, Amanda.

I fina huset i Petalidi hade vi till och med en julgran!
Det var en avbruten cypress full av julgrejor.
Ja, förra vintern var mycket lindrigare här i Kalamata. Oftast blåste det från nordväst eller nordost, kallt visserligen, men det följde inte med dyningar, eftersom hamnen ligger riktad åt söder. I år har det varit sydliga rökare efter varandra. Det blir obekvämt när båten rullar och hoppar och vickar dygnet om. Och det blir nästan värre när vinden tar paus, för då far vi som smör i en het stekpanna inne i marinan. Lite vind gör att båten håller sig stadigare. Bisarrt, kan tyckas.
Ibland är det heller ingen vind från söder som når marinapiren, utan gamla dyningar som dragits upp från Afrikas norra kust som för glatta livet bara fortsätter tills det tar stopp. Och det gör det mot marinans pirer. Problemet är att det svallar in lite här och där. Mest genom entrén som ligger snålt omlott.
Ja, den här vintern hade vi inte tur som i fjol, helt enkelt. Vi kan inte direkt rekommendera marinan efter de här månaderna. 
Annars är det okej! Trevliga grannar, trevlig stad, vädret har varit varmare än förra året (beroende på de sydliga vindarna), utflykterna har varit lite färre, husbilsbesökarna har inte varit lika många i år. Vi har blivit rätt lata.
Vi tröttnade helt på de grekiska leverantörerna av internet, så vi fixade en svensk sådan i somras som fungerar jättebra! Vi kan se svenska tv-program utan problem på SVT Play. Och det gör vi. Det har blivit många mysiga hemmakvällar!
Jag har hittat ett jättebra yogaställe, så jag yogar två gånger i veckan (mycket stillsamt) och så försöker vi promenera några långsvängar i veckan. 
Den stora nyheten är väl att båten är till salu! Det var ett antal människor som kom förbi här i höstas/vintern och var intresserade av att köpa, men vi hade inte bestämt oss om den var så värst till salu. Men det har vi gjort nu. Den ligger ute på Blocket, Apolloduck och The Yacht Market, men det är inte så många som hört av sig. Vi väntar och håller tummarna.
Mycket har vi fiffat till och lagat och grejat, sånt som man ser varje dag men inte tar tag i har vi faktiskt ordnat nu. Allt fungerar och är rätt så presentabelt. Jag har till och med fått muskler av allt fejande. Det rostfria är nu rostfritt och det mesta är vaxat och blankt. Utom när det regnar lera från Sahara, då…
Om precis en vecka går vårt kontrakt ut här i marinan och då drar vi vidare. 18 månader har gått förvånansvärt fort, faktiskt. Planen är att åka sydost, runda Peloponnessos och dra oss upp mot Poros och Galatas. Där i krokarna ska vi ha båten över sommaren och åka hem till Sverige under juli—augusti. Men vi är ju flexibla om det dyker upp en köpare - då kan det bli andra planer.
Under julen var vi kattvakter i en by som heter Petalidi, i ett jättefint hus långt ute bland olivträden med utsikt över hela Kalamataviken. Oturligt nog så var det rätt dåligt väder de veckor vi bodde där, så solfångarna kunde inte alstra den värme vi ville ha. Det blev att elda i de två kaminerna, och då blev det ju varmt, men jäklar vilken massa vedträn det gick åt! Halvtorra olivkvistar är inte perfekt… Vi kom fram till att det är mycket bekvämare att värma en liten båt med en elfläkt. För elleveranserna har faktiskt varit kanonsäkra här i marinan. Knappt ett enda avbrott har det varit under hela tiden! Det är branog skillnad från de andra marinorna vi legat länge i.
Men veckorna som kattvakt i Petalidi var trevliga för att katterna var ju så gulliga! Sociala och kärvänliga! När vi kom tillbaka till marinan började vi lära känna den lilla grupp katter som håller till här och vi blev väldigt förtjusta i vackra Orion, en blåögd kastrerad hane. Närapå så adopterade vi honom, men med tanke på att vi helst vill sälja båten imorgon, och att jag är allergisk, och att vi absolut inte behöver ett husdjur med vad det innebär med veterinärbesiktningar och kattlådor och transporter till Sverige i bil (!) så var vi ju tvungna att slå det ur hågen. Liksom. Jobbigt beslut. Men när vi hade besök av Mikaela och Roberto och deras katt Kino en kväll och jag efter det började gnugga ögonen och nysa så var det bara att inse att katt inte är något för oss. Nu i alla fall.
Kissarna i marinan har blivit fler och fler, och nu är det nästan så det kryllar, för det är många yachtisar som matar dem vilket gör att de vilda katterna samlas och stannar kvar. Det är kanske inte så smart, även om det är bra att de håller eventuella råttor borta. Men de små kissekatterna ägnar sig inte bara åt att äta och sola. De förökar sig också med blixtens hastighet. Mest varje dag kan man se en tufsig och aggressiv hanne brotta ner en precis könsmogen liten fluffig kattdam och försäkra sig om ännu en generation med hans gener. Ofta står det också en assisterande hanne bredvid och väntar på sin tur. Det är nästan så man blir generad.
Vintern har annars varit lite av en handarbetsperiod. Vantar, mössor, sjalar och bläckfiskar har producerats och skickats till kallare latituder. Annat har skänkts bort. Jag har faktiskt lärt mig dubbelstickning, vilket har varit roligt och helt obegripligt till en början. Men sen vart det kul!
Men nu önskar vi oss bara någorlunda godmodiga vindar och väder om en vecka när vi ska ge oss ut på böljorna igen. Även om vi bestämt oss för att avsluta de här äventyren så känns det roligt att titta igenom pilotböckerna och åter fundera på vilka vikar och hamnar vi ska besöka framöver.