Höstkänsla på gång

Alla tar upp sina båtar utom vi. Höstsäsongen har verkligen startat här i marinan. Folk åker hem, för oss  helt omotiverat. Vad kan vara skönare än att slippa regn och blåst och kyla på vintern?

Lite regn och blåst och kyla blir det ju här också om ett tag, men inte lika mycket. Förra vintern tog jag inte fram mina gummistövlar en enda gång, faktiskt. Det är väl tecknet på en bra vinter?

En gigantisk basilika i Pilos.

Men det kan bli annorlunda nu, vädret vet man aldrig med. En sak som däremot är säker är att vi i jul ska vara hus- och kattvakter till våra vänner Rob och Amanda ovanför Petalidi. Kul!

Pelle tror att vi kommer att brottas med skorpioner och ormar hela dagarna, men det tror liksom inte jag. Det blir nog mer softa vid utsikten. Som är spektakulär. Jag ser fram emot promenader i ”natur” också. Det ska ligga en liten närapå övergiven by lite högre upp än huset som jag minsann tänker promenera till. 

Nu i november hoppas jag också få en lite hands-on-upplevelse av olivskörd. Det finns ju en hel del olivträd där runt huset. Olja har vi redan blivit lovade, så det ska bli kul att prova en garanterat äkta och färsk oljeslurk. 

Nu har vi ju varit till oliv- och oljemuseet i Sparta och sett hur de pressar oliverna och gör tvål och allt genom årtusendena. Det är tur att vi får gäster så vi kommer ut lite. 

Det har varit riktigt hektiskt här i marinan, en hel del svenskar har kommit förbi med båtar eller husbilar och varit sociala och trevliga, det uppskattar vi ju! Vi skickar med dem råd och dåd och hoppas de kommer till nytta.

Kalamata är sig ganska likt, pita gyrosen smakar lika gott, trottoarprojekten och uppsnofsningen av gatan söder om stora nya torget verkar klart, stora breda trottoarer har det blivit, med träd och lyktor och butiker i en lång rad. Det skräpiga området framför kommunhuset (?) och teatern är också rensad, nu ser man rent av framsidan av teatern utan att anstränga sig.

Olivpress av äldre snitt.

Garnbutikens utbud av turkiskt bomullsgarn som jag brukar köpa, 3,30 euro per 50 g-härva har tunnats ut betänkligt. Det var svårt att hitta nån fin färg nu sist. Det fick bli en illturkos till projekt mössa i fiskbensstickning. Det går åt branog med garn, kanske får det bli en härva till…

Snart tar våra grannar Sarah och Brian upp sin båt och åker hem. Tråkigt. På söndag blir det hejdå-middag nånstans ”ute”. Vi har varit på restaurang Hagiyati många gånger sedan vi kom tillbaka, nu får det snart bli en ändring, jag är less på deras ”pannacotta” till räkningen. Men de är billiga, det får man säga. Och det är gott… Hamburgaren med ost och grönsaksfyllning är maffig. Nu sist fick jag zucchini i pommes frites-form! Mycket smaskigt!

Bilen går bra! Bytte bromsskivor, bromsbelägg och på köpet air-bags härom veckan. Det finns märkesverkstäder även här i Kalamata.

Och vädret då? Igår och idag delvis molnigt och en del skurar. Men varmt! 28 grader nu på eftermiddagen. Skönt. Ganska frisk sydlig vind. Får se när tusan vi får ut tummarna och packar ner genuan… Ingen dag är perfekt…

Under våra promenader i stan har vi sett lite hus som ser gulliga ut. Nu ska vi ju INTE ALLS skaffa nåt, men det är kul att titta. Här är några annonser som vi INTE ALLS är intresserade av heller:

https://en.spitogatos.gr/sale_Detached_House_Kalamata__Messinia_-l5416587

https://en.spitogatos.gr/sale_Detached_House_Chrisokellaria__Koroni_-l5882267

https://en.spitogatos.gr/sale_Detached_House_Center__Koroni_-l4768047

Japp, Sparta var vi till.

I uråldriga Messini fanns dasset kvar. Under strömmade vatten en gång i världen.

Arenan i uråldriga Messini.

"Genre-bild" från Kalamatas strand.

Kanske kan det bli en mössa? Teststickning...

På båten igen!

Nu är det hett. 32—34 grader ute, och nästan lika mycket inne i skuggan. Japp, vi är tillbaka i båten i Kalamata efter en svensk, lite coolare, sommar. Vad vi hör har vi lyckats undvika upp till 45 grader varmt. Det finns de som uthärdat hela sommarsäsongen i den grekiska arkipelagen, och de är rätt lika pepparkakor, trots ständigt uppsökande av skugga.

Sommaren i Sverige har varit toppen, och det bästa har ju varit alla hjärtans goda besök hos nära och kära, och nya vänner också. Det har varit en riktig resa, om man säger. Många kilometer har rullat under husvagnens svarta däck, och vi har haft det bra inuti vår investering uti Lagan.

Men, det är ganska påfrestande att kuska runt som vi har gjort, och rapporteringen har totalt uteblivit, alla vi träffat och allt vi har sett har liksom kommit i första hand. Och än är jag inte helt ”på banan” igen, det kan jag inte påstå. Vi bilade ju ner genom Europa sedan vi parkerade husvagnen i Uppsala. Också det ett smärre äventyr. Vi tog den adriatiska rutten och dissade Slovakien, Serbien och Makedonien för Österrike, Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Albanien. Inte direkt nån genväg…

Ja, jag vet inte riktigt var jag ska börja, men så mycket som jag sett av Sverige i sommar har jag ALDRIG sett förut. I alla fall inte på så kort tid. Och jag får lov att tacka för all gästfrihet och roligheter och god mat och rödtjut som bjutts. Här har nu inletts en period av promenader och mindre intag av kalorier och alkoholer än de senaste månaderna. Få se om det ger nåt utslag i midjeomfånget. Och då menar jag inte bältros.

Lång tids resa mot sommarviste

Nu är vi, safe and sound, tillbaka i Uppsala med en massa upplevelser i bagaget. Alltid är det nåt, kan man säga.

Resan genom Grekland, Makedonien, Serbien, Slovakien, Tjeckien och Tyskland gick fint. Vi hittade ett kalashotell i Vranje, Serbien och ett annat bra i Prag, där vi tack och lov blev kvar några dagar extra. Det är rätt jobbigt att köra 50—60 mil om dagen. Sista biten efter Prag mot Rostock och färja mot Trelleborg gick mycket bra, mest kanske beroende på att det var söndag och långtradarna hade körförbud. Yes!

Pilsner Urquell på Urquell-stället
med god mat också.

Kafka-museet. Ingen trevlig walk in the park,
direkt. Mer mardrömslik.

Hur kul kan det bli? Husvagnsexperter kollar var i h-e
det läcker in i husvagnen medan bärgningskillen försöker
bända upp vår bil som låst sig...

Så här bänder man.

Utanför Kafka-museet stod de här och pinkade
på Tjeckiens land...

Prag var helbra. Spårvagnar överallt, oerhört god och billig öl, liksom mat på restaurang. En femetta! Att vi också upptäckte att det var GP-speedway där blev liksom lite grädde på härligheten. Vi skramlade ut till arenan Marketa bland några utklädda fans, en hade till och med ansiktsmålning, och förvånades över att tjeckerna höll stenhårt på slovaken som gjorde kalasbra ifrån sig. Kanske har man kvar lite tjeckoslovakiska känslor? Annars är trenden att ogilla de närmaste grannarna, men det stämmer förhoppningsvis inte alltid. Tjeckien, liksom många andra länder där i mellaneuropa, ligger ju där och trängs. Nära till alla gränser, och många grannar. Ganska olika oss här i Norden där bara Norge är lite påträngande, förutom längst i norr och längst i söder, då. Men där är det åtminstone vatten emellan.

Ja, i Skåne hann vi med att hälsa på och se oss om en del. Det är ju fint! Det var väldigt kul att träffa lite halv-långtborta gamla bekanta också. Det var inte vara så svårt! Men så ROLIGT! Tack för titten Christina!

Sonen i Malmö hade det bra, och vi hade det bra hos dem. Fick prova VR-glasögon! Nya världar öppnade sig, precis som om man inte hade nog med den här riktiga ena. 

Projekt: Köpa husvagn började ta konkret form, och vi jagade iväg mot husvagnsfirmor där vi mer eller mindre backade i entrén, fast vi gärna ville titta på grannlåten, förstås. DE ÄR DYRA! Vi förstod att det måste bli en privat affär. Vår budget var skrattretande liten där i husvagnsbutikerna. Det var knappt att katten ville släpa in oss. Vi ringde och prickade för på kartor vart vår färd skulle gå, och vi kom till Helsingborg och närmade oss Halmstad, men husvagnarna var för dyra eller för äckliga.

När vi nästan gett upp för dagen och hade googlat fram telefonnumren till våra vänner Forsellarna i närheten fick vi napp i Ljungby och tog av inåt landet i stället. Den husvagnen såg fin ut, och var helt i vår smak när det gällde priset. Kärran stod vid en husvagnsfirma eftersom den precis blivit omsedd. Affär gjordes. Så stod vi där med en utrymd husvagn, plötsligt. Och kvällen närmade sig.

Vi drog norrut mot Värnamo där det fanns både en kvällsöppen ICA Kvantum (20 minuter för att handla tvål, frukost och papperstallrikar) och en camping. Vi somnade ovaggade på papperslakan från campingreceptionen.

Dagen därpå behövde vi komplettera med ett nytt batteri och ”lite” annat. Det fanns i Jönköping. Vid fikat på Biltema började det forsa ner vatten från himlen. Vi kastade oss ut till vårt lilla hem på hjul och upptäckte att det också forsade en del på insidan av hemmet… De nyinköpta skurtrasorna och hela wettexpaketet sattes in i röjningsarbetet. Vi ringde till försäljaren och företaget som ”lagat” husvagnen. Vi åkte tillbaka dit (E4) och tillbringade natten där. Snyltade på elen också.

Medan arbetet med att täta vår husvagn fortskred upptäckte vi att vi inte fick upp vår bil. Alls. Alla dörrar var hermetiskt tillslutna. Till och med den lite osäkra bakrutan satt som berg. Vi fick ringa till försäkringsbolaget och en bärgare dök upp med verktyg för att bända upp bilen. Det gick inte. Bäraren for iväg på andra uppdrag, men skulle komma tillbaka och bärga våran bil till nån verkstad som hade tid med oss. Men de händiga husvagnsmekanikerna gav sig inte, utan efter flera timmars arbete så fick de faktiskt upp en dörr! Men då var låskolv och allt utfipplat ur dörren.

Vi tackade så gott vi kunde på våra bara knän och överräckte en av de grekiska magnumbuteljerna med rödtjut och började vår färd mot Uppsala igen. Sedan gick det faktiskt utan större dramatik att knixa sig fram till midsommaradressen i Uppsala!

Nya farkoster, gamla mål

Imorgon startar vi en fyrhjulig resa, mot Sverige! En månads seglats har vi gjort, och efter stormnatten har det varit lugnt. Vi besökte fina och välputsade Spetses och fick smaskig kålpudding tillagad av Agneta och några duvningar Okej till middag. Tack och gott! 

Sedan lämnade vi Pegasus och pegaserna och styrde söderut igen mot Monemvasia, snuddade med blicken vid Kiparissi-viken (hu) och knycklade in oss utefter piren i Monemvasia igen. Allt under kontroll! Trevligt att vara tillbaka, arbetet gick vidare med uteplatser inne i stan (café Di Porto) och kryssningsfartygen lade till med skrällar mest varje dag.

En eftermiddag hörde vi någon ropa ”är det nån hemma?” och vi tittade ut, men på fel sida båten. Det var våra kompisar i 2 step, norrmännen som bor i Strömstad, som vi hade åtskilliga träffar med förra säsongen när vi åkte fram och tillbaka till Venedig!

Ravinen bakom Monemvasia-byn som egentligen
hette Gefyra, brant och snårigt, men mycket blomster.

De här såg ut som johannesört, men det var fel blad, liksom.

De lade till utanpå oss, utan problem, och det blev en liten kryddig ankardramm i fina glas-glas. De skulle också neråt Kalamata vid rätt väderläge, och hade blivit glatt överraskade över att hitta oss i hamnen.

Efter ytterligare några dagar med ostadigt väder, en del regn och kallt (!?) kastade vi oss iväg, trots en olyckskraxande tysk som pratade om åska och elände. Men, vi var försiktiga när vi skulle runda ”Peloponnessos Kap Horn” igen, så vi startade färden strax efter fyra på morgonen, det skulle nämligen enligt prognosen blåsa till lite där senare.

Förutom en ljudlig bilkrock (ute på den smala vägen till Monemvasia på ön) blev det en helt odramatisk färd ända till Kalamata, 97 Nm på ett ben. En del regn kom det, men åska hörde vi bara på håll. Tack och lov hade också dyningarna en mellandag.

I Kalamata fick vi vår ”bokade” plats, lite längre in på D-bryggan, och där var det ledigt och fint. Snälla Heidi på Albatros välkomnade med ett ”Hej!” och hjälpte till med linorna tillsammans med marineron. Vi träffades först i Licata, Sicilien, och tidigare i våras när de kom till Kalamata i 2,5 knops fart med vinterlurvig botten. Nu var de redo för nya färder, och reste igår morse, men kommer tillbaka. De har också bokat ett årskontrakt! Vi blir några stycken här till vintern, i alla fall!

Vi är så gott som redo att ge oss iväg imorgon bitti, de sista detaljerna återstår, typ att packa! Det går fort när man har allt samlat, och inte så himmelens mycket att välja på. Det är väl bäst att packa ner fleece-tröjan, annars blir det säkert en iskall sommar. 

Resan norrut känns lång, men vi får försöka ta det lite lugnt. Kanske ett stopp i Prag för ett stop öl, kanhända? 

När vi kommer till Sverige blir det spännande eftersom vi ska investera i ett boende! Jomenvisst, men det blir i form av en husvagn. Så vi hoppas att marknaden är lika översvämmad om ett par veckor som den ser ut på Blocket just nu. Varning: Kunden från helvete är i antågande. Vi kommer med skambud!

Oväntat oväder med grab-bagen som huvudkudde

Vi promenerade ungefär en mil där i Gerakas, i naturen och ganska varmt väder, och så var det ärtsoppa och möte med en extremt social norrman som visste allt om var de bästa ställena fanns att lägga båten. Tom Harald hette han, och hade tillverkat en senaps-aioli som verkade perfekt att doppa räkor i.

Nåja, vi fortsatte i gråmulet väder lite norrut efter kusten, till Kiparissi och en liten kyrk-kaj. Hela stora Kiparissi-bukten var tom på båtar, omringad av höga berg. Själva orten verkade inte så livlig heller, kan man säga. Fast det såg ganska grunt ut så lade vi oss långsida mot kapellets kaj, och Pegasus fick också plats. En rent paradisisk plats, och antagligen rätt skyddad också, kom vi överens om.

Till kvällen skulle det bli grillning, en grilllåda med galler låg på plats till och med, precis som Tom Harald berättat.

Vi såg lite på avstånd att den lätta motvinden vi haft på vägen dit blev starkare, vita gäss drog rakt in i viken mot samhället. Himlen var lika grå som förut. Plötsligt vände vinden totalt och började rasa ner mot kajen söderifrån. Vi låg i sydlig riktning, så det var inte så farligt, tänkte vi, men det kom också rejäla körare i sidan, mot kajen. Hoppsan!

Runo, Agneta och Pelle nere vid Monemvasias lilla badstrand.

Massor av blommor och blader i Monemvasia.

Samtidigt blev det jättehett, uppåt trettio grader i luften. Vinden friskade på mer och mer, och vi mätte senare uppåt tjugo meter i sekunden i byarna.

Efter en stund förstod vi att vi inte ens kunde komma loss från kajen, vågor bröt och tryckte båtarna mot betongen, vi flyttade över alla fendrar på ”rätt” sida. Och, om vi kommit loss från kajen, vart skulle vi ta vägen? Nu tjöt vinden och det blev vita gäss överallt.

Båtarna hoppade och studsade så det blev rent outhärdligt att vara ombord. Vi drog en lina föröver till några av klipporna som stack fram ur vattnet. De värsta byarna kom framifrån, vilket var en liten tröst. Men vissa vågor smällde in i kajen och blötte ner båtarna på kajsidan, till och med. Huva! Riktigt skrämmande.

Alla tappade aptiten och grillplanerna lades på is… I kastbyarna skulle vi inte ha vågat tutta på grillen hursomhelst. Vi satte oss på en cementbänk bredvid kapellet och bara tittade på båtarna och det våldsamma vädret. Runo packade till och med i ordning en ”grab-bag” med det allra viktigaste ur båten, utifall att. 

Vi tog fram vårt bord och ställde det vid bänken och Pelle lyckades röra ihop potatisgratäng och jag stekte korvar till middag som åts i pannlampors sken. Nåt måste man ju äta, även om magen knorvlat ihop sig av skräck.

Pelle gick ombord för att se om det gick att sova. Han tuppade genast av, medan jag satt kvar på bänken och bullade upp våra dynor så att jag kunde vila lite på snedden. Vinden var glödhet. Runo satt bredvid och småsov, medan Agneta lade sig i båten. 

—Det blir inte värre än så här, sa Runo. Jag höll med. Det kändes för jäkligt. Vilken situation!

I det öronbedövande blåsvädret slumrade vi lite då och då. Jag verkade ha tuppat av mellan klockan ett och fem, då vinden gjorde en paus och jag kunde gå på toaletten ombord och skriva några ångestord på Facebook. (Vi hade en jättestor mobilmast rakt söderut på en av de höga bergknallarna så uppkopplingen var prima…) Runo hade tillbringat större delen av natten i sittbrunnen med sin bok i telefonen. I sex-tiden verkade vinden ha lugnat sig på riktigt. Halv sju—sju kastade vi loss och hade inga problem med att ta oss ut på öppet vatten.

Vi drog oss norrut, där det såg ut som vädret skulle vara lugnast. I förvånansvärt stilla väder kunde vi styra iväg, och tog oss norrut mot Porto Heli, en idiotsäker vik.

Här ligger vi kvar en vecka senare, på svaj med ankaret tryggt förankrat i leran och gummibåten guppande bakom oss. 

Vi har sett oss omkring i Porto Heli, kollat upp vem som sköter alla bojarna här, handlat på närbelägna AB, fikat och ätit pita gyros och druckit öl och som vanligt förundrats över alla övergivna halvbyggda hus. Men snart ska vi väl våga oss iväg igen. Vi måste väl se Spetses när vi ändå är här, innan vi vänder tillbaka mot Kalamata och färden till Sverige.

Vi har träffat några andra som också upplevde skräckvädret för en vecka sedan. Det kom oannonserat, men lika illa hade det varit i Gerakas-viken där vi kom ifrån. Usch! 

Sailing along!

Ute på sjön igen, med aktern mot en stor betongkaj i den knappt skönjbara byn Gerakas, ungefär på mitten av den östra udden av Peloponessos. 

Vår vårseglats startade i urjobbigt väder från Kalamata ner till blåshålet Porto Kayio längst ned på mittenfingret på Peloponessos. Stora dyningar, och dåligt med vind. Men i viken där vi övernattade blåste det desto vildare, men det var kastbyar, så vi låg och hoppade hit och dit, men inget ihållande så vi låg kvar. I år har vi ingen hund som vi måste ro iland, så vi låg där och slappnade av och gick fan inte iland.

En liten munsbit med dryck i gamla Kalamata med några
engelska seglarvänner.

Hittat till garnaffären i Kalamata där man får råd och dåd
av proffsstickerskan som är lite skymd där...

Fyren längst ut på Monemvasia-halvön.
Vi promenerade runt hela klabbet, men det
var hemskt läskigt där över klipporna.

Vid fyren. Jag klarade det!

Dagen därpå stack vi på morgonen när det började blåsa rakt in i blåshålet PK, i stället kunde vi segla en bit, skönt! Det avtog dock, och den lilla bris som fanns tog sällskap med oss in i paradisön Elafonisos vik. Sedan kom tyvärr dyningarna också, och alla lastfartygens svall. Rullig natt. Men fint var det! Långa sandstränder, fantastisk botten.

Sedan tog vi svängen runt den östra udden av Peloponessos, som ska kunna vara lite marig, men det var nästan kav lugnt, så vi kunde andas lugnt, och puttrade norrut mot Monemvasia där vi fick en trygg bredsida mot betongkajen. Där har vi varit i en vecka nu och utforskat ön på alla sidor, promenerat och spänstat en del. Om några veckor är det nog för varmt för vandringsturer mitt på dagen, så man får passa på. Vi har också fått sällskap med goda vänner från förr, så det har varit mycket gemensamt ätande och spelande.

Men idag blev det årspremiär för ”backa in mot kaj med ankare i fören”. Det gick bra, vi fick hjälp med linorna i land av en snäll tysk dam. 

Här i Gerakas ska finnas en uråldrig ruin på udden, antagligen mykensk, några tavernor och en liten affär. Vi får väl gå och kolla när vi vilat ut efter lunchen. 

Här är proffsstickerskan när hon visar hur man stickar "vågor",
liksom. Alldeles för avancerat för mig...

Hår på benen!

Antingen skriver jag blogg eller så — virkar jag. Ja, så illa är det faktiskt. Får jag inte utlopp för nån slags kreativitet på ett sätt så blir det på nåt annat. Nu har garnerna tagit slut, tillfälligt, så då blir det att hamra  ner några ord på MacBook Air:en. (Måste de här digitala apparaterna heta så krångligt? Jag kommer aldrig ihåg vad vi har för maskin.)

På tusen meters höjd över Kalamata finns en startplats
för paragliding. Pelle visar hur man drar upp grejerna.

Förtjusande små anemon med tusensköna som granne uppe
på berget.

Kaffe kan man alltid få, även i bergsbyar. Tre personer bor
det i Apo Verga över vintern. Det var kallt fast det var vår...

Brian, Pelle och Sarah och en valp väntar på kaffe i lä.

Vårlig fägring under olivträden. Det var så fint!

Vädret har faktiskt varit GRÅTT de senaste dagarna, vilket det aldrig är, så det är lite konstigt. Ett stort L har legat över Grekland i de svenska meteorologiska rapporterna, så det förklarar en del. På eftermiddagarna kommer det lite starkare vindar, annars är det rätt lugnt.
Mitt på dagarna måste man byta om till shorts, men på kvällarna är det långbyxor som gäller fortfarande. Jag vet precis var jag missat att skala bort hår på benen och drömde faktiskt om fläckarna häromnatten. Jag ser så dåligt utan glasögon i duschen, och det ser så illa ut att fara fram med rakhyveln uppe på däck i marinan. 

Senaste veckan har gått till att städa båten och röja väg för gästerna som kommer IMORGON! Några av dem ska inkvarteras några nätter i förpiken, och där är det oftast fullt. Men det gick, nu är det tomt, bäddat och fint, och duschen är proppfull med diverse skrot. Hur kan man behöva så många olika saker?

Jag funderar också på om man ska förbereda nån mat till gästerna, men försöker intala mig själv att de bara är här en vecka och absolut helst vill äta grekiskt på restaurang när de har chansen. Visst är det så? Annars finns nog lite av varje om det krisar.

Ja, nu ska bara det yttre på båten spolas av -- den är inte så smutsig -- så är vi redo att välkomna gästerna och kanske ta en sväng ut i Kalamata-bukten. Allt fungerar, nämligen, det är kollat och klart och botten skrapad och utloppen rensade och den lilla logg-snurran installerad igen så vi vet hur långt vi åkt och hur kallt det är i vattnet. 17,7 grader var det igår i alla fall. Radarn fungerar och gps-en, generatorn och motorn och autopiloten och instrumenten. Det enda vi inte har kopplat in är solpanelen, den har fått vila under vintern eftersom vi har ström från land och soltaket på. 

Men först ska vi hämta de första gästerna i Athen imorgon och åka en sväng runt södra Peloponnesos med hela gänget och se oss om i Kalamata tillsammans. Havet får vänta en stund på att vi gör nån längre tripp i alla fall.

Våra grannar ligger i startgroparna, fiffar och lagar och lämnar in segel på tvätt och kollar vädret hela dagarna. Men än är det lite ostadigt för att göra några långa ben, verkar det som. 

Spåren förskräcker

I Kalavryta fick vi oss till livs den läskiga historien om vad som hände i byn den 13 december 1943. Det fanns ett museum också, ”Holocaust”-museet.

1943 var ju under andra världskriget och tyskarna ockuperade Grekland. Grekiska gerillan i bergen i norra Peloponessos hade avrättat runt 80 tyskar och nu skulle det bli hämnd. Tyskarna marscherade mot Kalavryta och plundrade, brände och dödade människor i byarna på vägen dit. I själva Kalavryta tvingade man alla män över tolv år upp mot en bergssluttning och dödade dem med maskingevär. Några överlevde, de hade fått skydd av kroppar som låg ovanpå dem. Totalt dog omkring 700 människor.

Resten av byns invånare, kvinnor, åldringar och barn, föste man in i en skola som man tuttade på. Som tur var lyckades de ta sig ut, annars hade dödstalet blivit högre. Hela byn brändes ner och förstördes.

Det här är ju en så fasansfull historia så man vill inte att den ska vara sann. År 2000 kom den tyske premiärministern och uttryckte sin sorg över det hela i alla fall. 

Om nu inte den här historien vore nog, så har jag precis läst ut två böcker om andra vidrigheter som människor utsatt varandra för, fast det här var på 1600-talet, på Irland.

Maggie Plummer, som  jag träffade i Oregon när jag pluggade där, har skrivit två böcker om delar av sitt ursprung och en historia som jag inte hade en aning om hade hänt. Den första boken heter "Spirited away", och betyder ungefär ”borttrollad” eller ”bortsnappad” enligt Norstedts engelsk-svenska lexikon.

Det börjar i alla fall med att Cromwell, statschef över England, Skottland och Irland, vedergällde en massaker på protestanter i Irland genom att massakrera irländare (katoliker) eller skeppa iväg dem till kolonin Barbados för att säljas som slavar. Mellan 1641 och 1652 dödades  mer än en halv miljon irländare av engelsmän och ytterligare 300 000 såldes som slavar. Irlands befolkning reducerades från ca 1 500 000 till 600 000 på ett årtionde.

Merparten av de slavar som de engelska bosättarna hade på öar som Barbados, Antigua eller kolonier som Virginia var faktiskt irländare i mitten av 1600-talet. Det ”importerades” också människor från Afrika under samma tid, men de övergreppen har man ju hört talas mer om.

Ja, herregud, vad kan inte människan göra mot andra människor? Man kan bara hoppas att historien slipper upprepa sig i våra dagar. 

På skidor!

Tisdag, inte så soligt.

Vi har faktiskt varit ute på skidtur, på Peloponnessos! Vi har kikat på olika slalombackar i Grekland, och den som ligger närmast, i Kalavryta, skulle ha en bra dag i onsdags, så vi packade upp våra hermetiskt tillslutna påsar med vinterkläder (man vet ju aldrig, det kan bli kallt i seglingstagen i Medelhavet) för första gången sedan vi åkte från Sverige (midsommar -11) och borstade bort nåt som såg misstänkt ut som mögel. Det var inte så farligt.

Sedan var det bara att manövrera bilen mot bergsmassiven. Först nån timme fram till Tripoli, sedan av motorvägen mot fjällen. Det blev en bedårande tur genom ravinerna med ömsom snötäckta toppar och frodiga flodfåror med plataner. Massor av odlingar där det var platt, och granar (!) där det var mindre platt. Vägarna var helt bara och av god kvalitet. Den enda gång vi fick tokväja var när en äldre dam kom ”leandes ena ko” i vägrenen. Men det var inte så farligt.

Onsdag kom med strålande sol och knappt någon vind.

Långt där nere kan man se "Kolpos Corinthos".

Mellanstationen med sittliften upp på toppen där till höger.

Ofta fick man lite snurr i skallen då perspektiven helt sattes på prov. Bergen där borta var SÅ långt borta, och sluttningarna bisarrt stora.

Efter en del seriösa hårnålskurvor hade vi så gott som räknat ut var skidbacken var, från baksidan av berget syntes de övre liftstolparna, och vi åkte direkt till backen för att reka. Flera ställen fanns det att hyra grejer, en stor restaurangbyggnad, en sittlift och flera släpliftar. Snön var sockrig och blöt i eftermiddagsdiset. För det var helt grått, och man kunde inte se så värst långt.

Vi åkte ner till byn Kalavryta som låg ungefär fem plus åtta kilometer från backen. Hotellet låg inte där vår gps tyckte att det skulle ligga, men inte jättelångt ifrån. Kalavryta är inte jättestort…

Ja, dagen efter när vi trängt på oss rätt utomhuskläder lyste solen som vansinnig, och vi åkte upp i sittliftarna med hjärtat lite lagom i halsgropen. Men det var finemangs! Välpreparerade backar, väldigt släta, tycker jag då, lagom branta, vi hoppade över de svarta pisterna och höll oss uteslutande i de röda från toppen och ned till mellanstationen. 2400 meter över havet var det där uppe på toppen, och det vara bara lite blåsigt. En bit ner i backen kunde vi se Korint-bukten! Det blev helt svindlande; där stod vi på skidor i snön och kollade på vattnet där vi seglat för några år sedan. Jag tror man kunde se Trizonia-ön. Det finns ju inte så många öar där att välja på, liksom.

Solen tog ordentligt, och vi åkte försiktigt och fikade på förmiddagen. Efter några timmar började snön kännas lite tyngre och slabbigare, och vi åkte ända ner till restaurangen för att käka lunch. Sedan blev det bara en liten sväng till. Man vill inte utmana ödet, otränad som man är.

Ja, det blev i alla fall en halt suverän dag! Utsikten från toppen var obeskrivlig och storslagen, massor av toppar med och utan snö.

Dagen efter tog vi det lilla smalspåriga tåget, Odontotos, ner till kuststan Diakopto. Banan byggdes klar 1896 och har en hel del sträckor med ”tänder” som tåget drar sig upp i, för höjdskillnaden är 750 meter mellan ändstationerna. Hela sträckan är 22 kilometer och turen tar drygt en timme. Färden utefter ravinen var jättefin! Bergväggar helt lodrätt ner i floden, tunnlar och broar och på ett ställe var ravinen bara några meter bred. Helt värt 19 euro och ett par timmar!

På den branta och slingriga vägen ut från Kalavryta står ett stort monument med datumet 13 december 1943. Det såg inte ut som något riktigt festligt monument, och stan har också ett ”holocaust”-museum. Mer om det i nästa inlägg.

Båtägare på ingång

Kanske, kanske är våren på väg, men det var knappt sex grader varmt i morse, så kanske det är att ta ut nåt i förskott. På dagarna är det hur varmt och skönt som helst, men inte shortsvarmt, trots att några grannar försöker sig på det ibland. Galningar!

Det är ändå mitten av februari, och nu drar man väl på sig onda ögat, men vilken mild vinter det varit! Rent rekordartat! Men än är väl inte vinterstormstiden över. Eller kallgraderna. 

Imorgon kommer ett svenskt par hit, de träffade vi under vår andra vinter på seglande köl, i Finike. De har legat här flera vintrar och verkar trivas. Men de åker hem och bygger på stugan och jobbar också. Så det är ju ett vårtecken, att det kommer folk.

En annan familj har också dykt upp, en fransk, där den unge pappan tydligen lägger tonvikten på riggen, i sin aluminiumskapelse. Mest varje dag är han upp å klättrar i masten. Idag var han upp i furlexen också! Torkade rent och fint och fejade. Sedan gnirkade det igen, då var han upp i masten och sprayade nåt på stagen på vägen. Fint ska det va! Som mest tror jag han var upp fem eller sex gånger en dag. Han skulle bara veta hur sällan vi ger oss iväg i höjden. Vartannat år, helst. Vi håller mer tummarna för att riggen ska vara hel än ser efter…

Snön längst upp på bergen i mitten har idag försvunnit,
bara en liten flisa verkar ligga kvar.

Ett engelskt par i marinan ska åka Donau, uppför, om några år. De har plockat upp sin båt för ”fixning” och passar på att byta ut riggen. Folk är så förståndiga! Vi har lånat ut våra böcker och kartor från Donau till dem, och de har efter påtryckningar fått kontakt med "the Pope of Donau", Pierre Verberght, så det ska nog ordna sig. Det är konstigt vilka råd de fått av vilt främmande människor: ”Det går aldrig!” ”Kör lastbil istället!” ”Livsfarligt!” Fast de aldrig varit där och ”gjort det”. Vi säger: Klart ni ska åka! Det blir ett äventyr! De har inte en så stor båt, och de ska ta massor av tid på sig. Klart det går!

Vi lagar en hel del mat, det blir nya grepp pga glutenintoleransen bland halva besättningen och den andra halvans projekt-diet med litet kolhydrater, och desto mer grönsaker och kött. Inget bröd, knappt, och ingen pasta eller potatis. Men det är inte tokstrikt. Mycket frukt. Sånt man gillar, helt enkelt.

Vi köpte en kasse apelsiner utefter cykelvägen västerut från marinan. Det sitter gubbar där med apelsinkassar uppradade färdiga för avhämtning. De har grönsaker och citroner och en massa annat också, men vi köper apelsiner. Den senaste kassen var urbra! Ingen frukt har ruttnat ännu, och flera av apelsinerna har varit riktigt söta.

Stränderna på var sida av marinan är obeskrivligt långa, den österut kantas av hotell, fik och restauranger, och den västra av nästan inget, odlingar, en badplats, en lite skräpig ort där det byggs på ett jättestort hotell, kanske blir det nåt en dag. Det står en stor EU-skylt där med grekisk text så man fattar inte vad det ska bli, eller borde ha blivit, men nu jobbar det folk där i alla fall varje gång vi gnider förbi. Ett kafé och en restaurang verkar vara igång där också, under säsongen.

Men folk badar, fast det är ”mitt i vintern”. Friskusar! Somliga drar av sig badrockar innan de hoppar i, och andra lämnar en hög med jacka, skjorta och jeans. Vi träffade en dam som vi såg simma runt vid den västra delen av stranden, och så kom hon upp, torkade sig och lade sina prylar i bilen vid vägen och körde iväg. Hon verkade tycka att det var hälsosamt med en simtur fast det kanske bara är 16 grader i vattnet. Vår grekiska räckte inte till att berätta om svenska vinterbadare, förstås… 

Stilla dagar i Marina Kalamata

Ja, som den som händelsevis tittar på den här bloggen emellanåt förstår väl att det inte händer så värst mycket på Kalamata-fronten. En del blåsväder, en del regn och faktiskt oväntat mycket sol och bra väder, och bara ett fåtal kalla morgnar. Nu återstår ju hela februari och mars av den grekiska vintern, så man ska väl inte ta ut nåt i förväg, men glad kan man ju vara för det som varit i alla fall.

Idag har vi rensat en värmefläkt från damm och ett litet element från detsamma. Det känns tryggare så… Särskilt som de står på och är rätt varma åtminstone under halva dygnet.

Idag när jag gick en timme utefter den oerhört långa strandpromenaden österut från marinan så hasade mobilen som jag hade i den särskilt utformade mobil-fickan på insidan ner till snölåset på skaljackan jag använder så här vintertid. Det finns inget foder i jackan, bara tejpade sömmar, och de där tejperna har lossnat, en efter en. Nu hade klistret som höll fast mobilfickan på insidan av jackan eroderat bort också… Suck. När jag sticker ut händerna ur ärmarna på jackan följer det med nåt vitt fnas nuförtiden också. Jag vet inte vad det är, men kanske är det dags att förnya garderoben.

Men först kanske vi får användning för våra vinterkläder i en riktig slalombacke. Med snö! Vi har kollat, och det ska finnas drygt en meter snö i Kalavryta ganska nära Olympus i norra Peloponessos. Sju liftar och hotell i en närbelägen by. Jag hoppas vi kan tajma in några fina dagar där. Det var ett tag sedan vi hyrde skidor och klämde lagg. Sist vi skulle göra det var i Turkiet, men då fick vi hoppa av för någon orsak, annars hade det varit kul.

Vi har ju redan nosat runt en grekisk skidsportort, nämligen Metsovo, i november förrförra året, men då fanns det ingen snö där än. Grekland är ju nåt sjukt kuperat, så det finns några skidorter att välja mellan. Här finns en lista:http://www.greeka.com/greece-sports/skiing.htm

Annars lagar vi mat och äter mat hos andra, hälsar på våra svenska husbilsresenärer som uppskattar de varma dusch-lokaliteterna här i marinan.

Idag erhöll jag en räkning på en tidning. Fakturan skulle ha betalts för en vecka sedan, och sändes runt den 20 december förra året. Men skickar man B-post så behandlas väl posten som B-post också. Jag har betalat pronto.

Under mina promenader brukar jag lyssna på radioprogram. De går ju att ladda ner i mobilen, och det gör jag. Särskilt kul tyckte jag att podden ”Snedtänkt” med Kalle  Lind var, avsnittet om Kulturmannen. Jag gick och skrattade högt flera gånger. Guud, vad roligt det var! Annars gillar jag bäst Radioföljetongen. Bob Dylans ”Memoarer” var suverän, det var nästan så man blev sugen på en promenad.

För jag går mest ensam, styrman har en jäkligt besvärlig häl som gör ont långa perioder, och promenerar vi lite för mycket så verkar det som det inte är bra. Vet inte vad det kan vara för problem. Men ett annat har vi löst: Gluten! Jag som har förfasat mig över nåt som verkar vara (oftast helt ogrundad) gluten-skräck i Sverige har varit gift med en gluten-intolerant man i snart tolv år. Verkar det som. Nu har han äntligen provat att undvika gluten några veckor och det är ju solklart gluten hans mage inte tyckt om! Nu är vi tre som njuter: jag, maken och hans mage. 

Men det blir ju lite meckigare i köket. Vi åker runt till olika affärer och letar glutenfria produkter, och de finns, men inte alltid. Vi har också ett bra recept på glutenfritt havregrynsbröd som är gott, så frukosten är räddad…

Busväder

Isch! Från klockan fem i morse har det blåst hårt. Från nio i morse såg vi stora splashar över pirerna på marinans sydsida. Burr. Rejält regn på det och så en kraftfull kastby så grejorna flög omkring här inne i båten. Stora gammeldatorn dök ytterligare en gång. Kanske den har överlevt även detta äventyr.

Monemvasia, en bild till.

Nu har det lugnat sig, efter en omgång med åska och blixtar. Vi kan knäppa av lysena inne i båten och njuta av rycken i förtöjningarna, för "ingen kommer undan" dyningarna. Särskilt kännbara när hårda vindar lägger sig. Gungeligung.
Ska pigga upp mig med en kall apelsin från taket. Köpte en säck igår efter att vi varit till Petalidi med en kamin till kompisar som nu bor i ett ganska kallt hus med makalös utsikt över lätt snöklädda berg. Kaminen gick precis in i vår bilskuff. Och uttrycket "smidig som en järnkamin" är alldeles för sant. Men med lite list så gick det fint! Kaminen kom ända fram till förstutrappen där uppe bland olivträden.
Apelsinerna kostar 2,50 euro för en säck, kanske sex kilo, osäker. De är godare nu än för någon månad sedan. Har mognat på sig.
Nu öser regnet på igen. Suck. Men vem protesterar mot en dag med stickningen, romanen eller nyligen nedladdade boken av Karin Bojs om våra förfäder. Ska bli kul!

Roadtrip Mani och Lakonien

Det började med bra väder, i alla fall! Första dagen stannade vi till i Diros grottor, kilometer efter kilometer med stalaktiter och stalagmiter! Vi fick plats i flatbottnade ekor och så stötte de grekisktalande skepparna oss runt 1,2 kilometer av grunt vatten och underligt formade väggar och tak! De hade korta små paddlar. Rent förunderligt. Ett par riktigt stora utrymmen körde vi igenom, men det mesta var ganska lågt i tak, faktiskt. Vattendjupet varierade mellan 30 cm och 30 meter! Flytvästar på! Runt ”banan” låg repförsedda livbojar och flytblock utifall att.

Dripp dropp i evigheter före oss. Diros grotta.

En liten promenad i slutet av båtturen.

Gerolimenas, en gullig by! Lunchstopp.

Vathia, mitt på udden, tornhus på tornhus.

Utsikt från hotellet i Gefyra, ut  mot Monemvasia.

En av de smala gatorna i Monemvasia.

Ute vid den yttre stadsmuren mot havet i Monemvasia.

Det tog nån halvtimme, och som tur var fanns en språkligt begåvad man på vår båt som kunde översätta till engelska vad den grekiske gondoljären sa. Det mesta var ”passa huvudet”, ”dra in händerna”, för det var väldigt trångt på många ställen. Det var precis så att man inte fick klaustrofobi, men om man tänkte sig hur mycket berg som fanns ovanför huvet, så var det lite obehagligt. Jag har en släng av grottskräck, men det gick bra. 

På vägen ut var grottorna högre, och man fick promenera. Hela 14 kilometer sträcker sig de utforskade delarna av grottan, men det ska finnas ännu mer outforskat. Vattnet är bräckt, och man har hittat föremål där nere av mänsklig aktivitet.

Sedan var vi hungriga och hittade en trevlig restaurang i pyttelilla hamnen Gerolimenas ute på Mani-halvöns udde. Fisksoppa! Greksallad! Mums.

Vi tyckte att vi inte hade tid att åka ända ner till Porto Kaiyo, utan gav oss ner till uddens andra sida, och naturen blev allt mer karg. Knappt några olivträd längre, mest låga taggiga buskar. Och sten och sten och sten. Vägen upp emot Gythio var ett äventyr, vi får väl se om det blir en repris senare i vår då vi får gäster. Räcken hade man inte kostat på sig, och branog krokigt var det och diket räckte ända ner till vattenbrynet ibland. Men några söta små stränder med byar fanns det ändå. Bergssidorna sträckte sig långt ovanför oss där vi slingrade oss fram. Inte så konstigt att byarna var få och små… Men vägen var fin.

I Gythio övernattade vi bara, förutom ett besök på baren ”Old School” med öronbedövande och smäktande easy listening-varianter av gamla jazzörhängen. Men vinglasen var väl tilltagna och rödvinet gott! Maten som vi fick vid hamnen var också bra. Här finns en liten ö med en smal körväg ut där man kan stå med sin husbil om man har nån. Vi åkte inte dit, utan fortsatte på förmiddagen mot Monemvasia.

Inne i muromgärdade stan Monemvasia.
Man kan klättra upp på klippan där
uppför trapporna.

Dit var vägen så välskött så vi anlände tidigt på dan, till kaffet. Det började regna ordentligt, så vi kände inte för att utforska den muromgärdade lilla stan på ön, utan fortsatte söderöver på halvön. Mot Neapoli. Oturligt så gick färden över bergen strax sydväst om Monemvasia, ett ganska jobbigt vägval eftersom regnet ibland fullständigt vräkte ner, men spännande var det ju… Chauffören Pelle berättade också att det var halt. En extra krydda i hårnålskurvorna!

Vi såg ju att här transporteras oliver och jordbruksvaror, så lera, blad och barr hamnar ju ofta på vägbanan också. I några av byarna där uppe undrade vi verkligen vart vi var på väg… Men vi följde väl gps:en så gott det gick. Till slut, efter några riktiga hisnande kurvor och utförsbackar mellan husväggar var vi nere på något som liknade en tvåfilsväg, och den ledde mot Neapoli. Phu!

Eftersom vädret var lite halvrisigt tog vi bara en titt ut över de maffiga vågorna som störtade sig in mot stan. En surfare kanske skulle ha skrikit av glädje? Vi såg i alla fall den fina ön Elafonissi där ute, med sandstränder runt och en liten färja över från fastlandet. Men en hotellägare berättade att den inte skulle gå idag eller imorgon. Vädret, antar jag. Vi kände inte heller för att stanna i denna stormiga by och bestämde oss för att återvända till Monemvasia, för tid hade vi. Men nu skulle vi inte följa gps:en slaviskt utan åka utefter den väg som såg bekvämast ut.

Vi lyxade till det på ”Flower of Monemvasia” med stor dubbelsäng och en sån där tortyrliknande dusch med munstycken som försöker göra hål i en. Varmt var det i alla fall, och duschen läckte bara lite ut på toagolvet.

Eftersom regnet ibland överföll byn så sparde vi till morgondagen med att besök ön där ute. 

Och faktiskt så fick vi sol på oss när vi promenerade runt i Monemvasia med sin uråldriga stadsmur. Smala, smala gator proppfulla med lyxhotell och puttriga presentbutiker och restauranger och kaféer. Här har man gjort det bästa av det minimala utrymmet! Hur vackert och välskött som helst vart man sig vänder! Man kan klänga upp på öns topp, ett par hundra meter rakt upp, men pga chaufförens onda häl får vi vänta med den upplevelsen.

Ja, det var värt besväret, det var det! Monemvasia är helt fantastiskt! Det finns en liten hamn också, rätt väl skyddad. Men vi har sett att de nordostliga vindarna på den här sidan Grekland kan vara ruggigt hårda. Meltemin känns av här också. 

Sedan var vi nöjda och styrde kosan mot Kalamata igen, rätt över bergspassen och ravinerna mellan Gythio och Areopolis. Den sista snutten ner mot Areopolis var smal och brant och krokig. Men det gick fint! Grekland är fint även på vintern!

Rundtur mot Lakonien

Som de sporadiska (grekisk ögrupp, "spridda") inläggen visar så puttrar vintern på så stilla i Kalamata. Jul och nyår har precis passerat, vi hittar allt fler bra restauranger och nu har även creme fraiche grävts fram på AB (typ ICA), bevisen ligger i kylen! De kulinariska höjdpunkterna kan åter erövras...
Men nu så händer det faktiskt nåt! Vi ska ut på en äventyrssvängom igen. Imorgon ska vi köra ner till den yttersta spetsen på Mani-halvön och sedan upp mot Lakonien till Gythion, en urgammal stad som en gång var hamnen till Sparta. Och det är ju faktiskt så att spartansk kommer ur Sparta, dvs att man har så man klarar sig och därmed jämnt. Lakonisk har samma geografiska rötter; det räcker bra med ett fåtal ord, bara de är väl valda.
Mani-halvön borde ju också ha karvat nåt odödligt i vår språkdräkt, det kanske rent av skulle kunna vara "mani"? Men jag vet inte. Ryktet går däremot att de som bodde i de för området typiska stentornen hade som hobby att mörda varann över by- och familjegränserna. Låter inte så sunt. Rena maffia-fasonerna. Vi får se om vi kan få någon klarhet i de där ryktena, fast det ska ha varit rätt länge sedan det var på det viset.
Önska oss god tur!