Ankar.

Ankar.
Algarvekusten i Portugal och Lagos gör ingen besviken, fast det är off-season.

tisdag 22 februari 2011

Med Aina in i evigheten

Aina i Rospiggen III

Har fördjupat mig i litteraturens klassiker under dessa deprimerande kalla dagar, kanske blir det lindring till helgen.

Temperaturlarmet i båten skickade faktiskt ett skrämsel-sms halv fem i morse och där stod att det bara var fem grader i båten, Pelle upp och iväg, men det var lugnt. Båten satt fast i isen som vanligt (hade inte sjunkit, alltså) och problemet var ett element som Pelle inte kommit ihåg att koppla in sedan han var där igår och grejade. Phu!

Jo, litteraturen: Missa inte Aina Cederblom!
Hon drog iväg 1931 i en öppen träeka med en sexhästars utombordare (Seahorse) söderöver från Stockholm. När hon skulle korsa Öresund kom hon på att hon glömt packa kompassen! Jäklarns! Men det ordnade sig.  Hon körde kanalerna i Europa, fraktade båten Rospiggen över land till Donau (Main-Donau-kanalen var inte färdiggrävd -31) och stannade ett tag i Wien för jobb. Sedan fortsatte hon nedöver Donau. Det var lite kämpigt ett tag, när det regnade oupphörligt, men hon drog presenningen över båten och kurade ihop sig i sin medhavda päls.
Maten verkade mest bestå av mögligt bröd och korv. Men allt som oftast blev hon upplockad av trevliga stora pråmar som bjussade på både mat och sovrum.

På Svarta havet gick hon på grund några gånger, men det ordnade sig, beskjuten blev hon också, men mest ompysslad av alla hon mötte. Antagligen pga den okuvliga optimism hon utstrålade. Absolut inget är omöjligt, och att åka själv i en eka och laga motorn ute till havs eller få bensinstopp mitt i natten i Svarta havet och ro i tre timmar är lappri...
"Stambul" var spännande, tyckte hon, men det var lite bråttom, för hon skulle vara hemma i Sverige till midsommar, hade hon tänkt.  Hon fick lift med ett stort fartyg på väg västerut, blir avsläppt någonstans i södra Italien, kör fel, men hittar i alla fall Port St Louis och kanalerna norrut, trots att pengarna tar slut ibland vid slussarna och hon får skicka pengar från nästa stad... Vilken historia!

Det var hennes första bok, på Bonniers, "På snurrefärd genom Europa". 1933 var det dags för nästa resa, "Som sjöluffare i Atlanten". Hon hade tänkt åka till Island, den här gången i Rospiggen II, utrustad med skivor som hon kunde täcka över båten med i stället för en presenning. Uppgradering. Motorn var nu en Archimedes och stora bränsletankar installerade. Från Göteborg gick resan till Norge och Shetlandsöarna, som hon så när hade missat pga dåligt väder. På Färöarna fick hon lift med en båt mot Grönland, för nu hade hon ångrat sig och ville åka till Amerika! Till New York över Labrador!

Men resan mot Amerika stoppades av isberg som tryckte Rospiggen mellan sig, hon fick ro för att inte bli krossad sedan motorn, naturligtvis, ballat ur. Efter 16 dygn bland isbergen blev vädret bättre, hon kunde laga motorn och kom tillbaka till Grönland det 19:e dygnet. I programmet "Här är ditt liv" sa hon att hon hade ätit "ett kex varannan dag" så maten skulle räcka. Hon visste ju inte hur länge det skulle dröja innan hon hittade land/människor igen. En morgon vaknar hon upp, helt ledbruten, efter att ha sovit på durken som vanligt. Hon konstaterar att det var ju inte så konstigt eftersom hon lagt sig och sovit på ankaret!
Det tog åtskilliga dagar i säkerhet på båten Trollkonan innan hennes fötter tinat upp så hon kunde gå utan att det gjorde ont. Sjöluffarboken är mycket mer dramatisk än Snurrefärd, det hände fler och allvarligare saker.

Jag lånade böckerna på biblioteket i Uppsala, förstaupplagor från -34 och -38. Ännu en bok finns om hennes liv, Världshavens vagabond av William Rigmark, en sammanfattning av hennes två böcker och (antagligen) delar av de resereportage som hon skrev för Månadsjournalen åren därefter. Det är resor i Indien, flykt från Indien till Tibet genom djungeln och en del om de vävskolor som hon startade lite här och där i världen. Dessutom jobbade hon mycket med hjälp till Finland/Åland under kriget.
Blixtlåsångest vid symaskinen... Men det gick! Kuddar till kärran.
Vid pensionen flyttade hon till Brasilien och startade en vävskola i en by där hon levde resten av sitt liv. Folkpension var ju toppen, tyckte hon, och gjorde av med alla pengarna på vävskolans byggande och drift. Själv behövde hon inte så mycket, verkade det som.

1980 sändes "Här är ditt liv" med Aina som huvudperson, vilket gjorde henne världsberömd i Sverige över en natt. Hennes liv är en förbluffande historia, hur kunde hon för det första överleva alla strapatser på resorna? Och de projekt hon drog igång för människor i nöd, allt hon övertalade folk att skänka och allt hon lyckades transportera kors och tvärs över jorden till nytta för så många som inte hade någonting. Märkvärdigt.
Genom tv-programmet på SVT Play där man möter henne "på riktigt" förstår man hur hon kunde entusiasmera och charmera alla hon mötte, samtidigt som hon måste ha varit en benhårt optimistisk människa, envis och uthållig. "Man tror ju att det ska gå bra", som hon sa. Ingen tvekan om saken.
Men samarbeta var inte hennes grej, skulle nåt bli gjort ville hon göra det själv, helt enkelt, annars blev det ju inget. 1986 dog hon, 90 år gammal.

Tygplättar som ska bli ståtliga gästflaggor.
När jag läser sånt här känns det verkligen som att vi överarbetar hela grejen med vår båttur... Brödrost? Ursäkta, men en matsäck för några dagar kan väl räcka? GPS? Tja, om det nu ska vara nödvändigt... Gennaker? Räcker det inte med storsegel? Septik-tank? Vattenrenare? Kylskåp? Nja, jag är tveksam.
Men pass och lite hemgjorda gästflaggor kan ju vara bra att ha så man varken blir beskjuten eller attackerad av sura tulltjänstemän... Man lär sig en del av Ainas strapatser.

söndag 13 februari 2011

Vårkänning - och så vinter igen!

Från den totala botten av projektet så börjar det väl ljusna en hel del. Bägge tankarna på plats, men mycket pyssel kvar innan alla rör och slangar är på plats. Kan hända måste en av tankarna fixas till lite ytterligare, men det får ske på plats. Att plocka ut en av dem igen finns inte...

Guud, vad fiffigt! Man är redo för de sju hafven!
Har hanglat lite grejor, reservsaker till motorn, viktiga saker som en brödrost till gasolspisen och en fiffig platt fender som man kan använda som trappsteg. Bland annat. Många slantar blir det, och mycket jobb innebär det..

Vad mer? Jo, Pelles bror Erik ska vara auktoritet på avseglarträffen i april och visa hur man tråcklar ihop sår och gipsar och kommer med goda råd när man fått bommen i skallen och sånt. Han är ju något så praktiskt som läkare! Varje långseglare behöver en sån i närheten!

Vi har gjort en stämpel med CATTEN-logon på. (Syns i höger marginal.) Anmält oss till olika myndigheter med vhf-nummer och allt som man ska.

Jag har sytt ett överdrag till ratten i mitt anletes svett, gud vilken massa tankemöda dragkedjor kräver, men till slut gick det bra.

Har börjat fundera på telefonen. Läste i tidningen idag att man kan ringa gratis med nån speciell app. Vi hade ju tänkt att köpa kontantkort i de olika länder vi kommer till, men kan man ringa enkelt och billigt på nåt annat sätt gör vi ju det.
Skype ska vi träna på och använda, tydligen kan man ha det
Snyggt och kanske praktiskt.
i iPhonen. Verkar ju suveränt!

Igår skottade vi tre decimeter snö från båten igen... med ett plasttråg och en bilborste. Vi promenerade till båten i det underbara vädret och bar naturligtvis inte med oss snöskyffeln eller den stora borsten. Man måste erkänna att motion, det får man!
Hela Uppsala var proppfullt med promenerande som tittade på iskonstnärerna som stod i praktiskt taget varje gathörn.

Vi fikade vid Islandsfallet, på Joels, och fick ett "Tårtan"-ögonblick. Oerhört långsam men trevlig service, och rörande fumligt serverade chokladrutor. Kaffet överlevde trots trängseln transporten från disk till fikabord. Kände mig nästan manad att hoppa in och börja bre mackor eller nåt. Stackarn, innehavaren, hade fått sjukdomsfall i personalen just denna flanerar-lördag då kunderna stod på rad. Inget läge att beställa en smoothie, direkt.

Test-dyket gick ju suveränt, by the way! Både jag och Pelle fick beröm, och det var verkligen kalaskul! Bubblade runt i nån timme innan vi var nöjda. Det blir nog lite kurs och nån tub vad det lider.

Försöker komma igång med pluggandet för kanal-certifikatet, men det är ju så TRÅKIGT! Tovås bok om kanalreglerna är rena rama sömnpillret. Klarar man den enklaste engelska så är Euroregs for inland waterways att föredra. Rent av pedagogiskt upplagd!