Nestors palats i ösregn

Det fina badkaret.

En dag med regn i luften drog vi oss mot västkusten av Peloponessos. Ett andra försök att besöka Nestors palats, det mest välbevarade av de mykenska palatsen. Eftersom de flesta grejor som hittats här har årgång 1300 år f Kr så förstår var och en hur lite som finns kvar av ett sådant palats. Eller hur?

Tronsalen, tack och lov för tak när det spöregnar. Det var
landgångar runt hela utgrävningen. 

En trapp upp till andra våningen.

Bergen runt var täckta av olivträd. 

Några olika typer av krus.

Skiss över hur palatset kan ha sett ut.

Bild tagen rakt ovanför ett rum fyllt av krossade krukor.

Vid entrén fanns ett hus med information om
palatset och digitala rekonstruktioner som man
kunde köra 360 grader i varje rum. Spejsat.

Som sagt, lämningarna var max en meter höga, vilket väl är helt okej med tanke på att palatset brann ner på 1200-talet före Kristus och att tidens tand osv. Det som har hittats här är imponerande 1300 små tavlor med Linear B-skrift, bland de allra tidigaste exemplen på skrift över huvud taget. Här kan man faktiskt också se en massa stora krukor som stod bakom det mest flådiga rummet, tron-rummet, de var en gång i världen fyllda med väldoftande oljor.

I ett annat rum täcktes golvet av terrakottaskärvor av krukor.

Det mest spännande var dock badkaret, nästan helt intakt, med krumelurer och allt, och ett litet trappsteg framför. 

Själva byggnaden hade varit två våningar, med pelare och innergård och arkiv och kök. Som granne hade Nestors far Neleus sitt palats med samma fantastiska utsikt över den skyddade bukten vid Pilos och Gialova. Palatsen ligger uppe på en lång ås, och trots ösregnet så kunde man tydligt se viken och imponeras av alla olivodlingar på vägen upp. Där ligger också två gravar från mykensk tid, om man tycker sig ha tid att stanna.

I Hora ligger utgrävningarnas museum, och för att få en lite komplettare bild av allt bör man absolut åka dit, det är bara någon kilometer bort. Eftersom själva utgrävningarna renoverats förra året är området tip-top-modernt med heltäckande tak och digitala bilder på hur det sett ut förr i tiden med väggmålningar och inredning, men i Hora på museet får man se ”the real thing”, inte lika färgsprakande, men ändå imponerande. 

Nestor var med och fajtades i Troja, för övrigt, liksom Agamemnon och Akilles, mer i rollen som vis veteran. Men de hetlevrade ungdomarna lyssnade inte alltid på vad den gamle gubben hade att säga…

Fina, gamla Messini!

Den  övre amfiteatern i gamla Messini, med några
troner och socklar.

Ancient Messini heter ett område utanför det nutida Messini, en ”förort” till Kalamata, på andra sidan flygplatsen. Uråldriga Messini är en fin ruin som vi tänkt besöka en gång tidigare (med Lasse och Lisa), men vi kom aldrig ända fram, utan stannade i en minimal by strax innan den gamla huvudstaden och fikade. Sedan rann tiden iväg och vi fick döna tillbaka till Pilos och Kiparissia där vi hyrt bilen.

Men nu skulle vi faktiskt ta oss an lämningarna och tog med oss våra nya kompisar Sture och Inga-Lisa. Det är mycket roligare att vara några fler på sådana här exkursioner, har vi märkt. 

Ett venetianskt lejon dök upp i gamla Messini.

Paradtrappan ned till asklepion, hälsocentrum.

Tre besökare imponerade av den jättelika stadion som
plötsligt låg för våra fötter. Templet längst där nere.

En sockel till en monumentalskulptur, antagligen.
Pelarna som ramade in stadion där bakom. Maffigt!

Ännu en utsmyckning, kanske en fris som suttit
upptill på några pelare.

Det lilla templet längst bort på stadion...

Agoran, marknadsplatsen, sett från templet vid entrén. En
av två springbrunnar syns till höger, ett runt fat.  

Uråldriga Messini ligger långt upp över landet, mot ett berg, och vägen vindlade mer och mer och det blev trångt genom byn Mavromati innan vi kom fram till museet (som vi utmattade hoppade över senare) och entrén till utgrävningarna. Man kunde se en del av den gamla staden uppifrån Mavromati, men det såg lite overkligt ut, faktiskt. 

På plats såg det inte så imponerande ut, fast amfiteatern såg ordentligt stor ut, halv nedsänkt bakom en bergknalle, lämningar av finare sittplatser och socklar från statyer fanns kvar.

Stan grundades år 371 fKr, då messinierna sluppit ur spartanernas 350-åriga grepp. En nio kilometer lång försvarsmur ringade in stället, som inte var vilken håla som helst, utan självaste Zeus ska ha fötts här… Sist jag hörde nåt om detta faktum föddes han på Kreta, i en grotta jag faktiskt besökt två gånger, men, vad vet man?

Genom hela staden rinner ett vattendrag, och det ser man tydligt, gamla kanaler och nyare rör ligger i dagen. Särskilt i de lägre delarna av området, bredvid stadion, där toaletterna är belägna, ser man att de hade rinnande vatten där under… Likadant som i Efesos.

Andra imponerande komplex var agoran, marknadsplatsen, som är lång och stor, och lite längre ner asklepion, ungefär ett hälsocenter där vattenterapi var viktig, ihop med några tempel, till Artemis och andra gudar. Rester av ytterligare två amfiteatrar finns där också, i ekklesiasterion — kanske nåt slags skola eller samlingsplats. Ett fint solur stod där också, det var rätt kalibrerat. 

Längst ner i området låg det mest imponerande — stadion, omringat av pelare och en stor anläggning för träning och bostäder för atleter. I ett av rummen fanns en 20—30 stora tvättfat, så atleterna kunde fräscha upp sig efter dagens övningar.

Utefter stadions ena sida låg också små ”hus”, som egentligen var familjegravar. Fack för upp till åtta personer syntes innanför väggarna. Taken till de här gravarna var höga och runda, som skorstenar, och stod en bit ifrån. Vi hade stora funderingar på vad de kunde vara. Tack och lov fanns informationsskyltar lite här och där på området.

Allra längst ned stod ett jättelikt tempel som inte sett så värst stort ut där uppifrån, men ju närmare vi gick desto högre blev det. 

Ja, hela stället var verkligt imponerande och väl värd ett besök och en hel- eller halvdag. Det blir en riktig naturupplevelse att kliva runt dessa fantastiska byggnadsverk, även om de ligger i ruiner.

Min älskling, du är som en rooo-o-oos! Fägring
fanns det på plats.

Ständigt detta kaffe!

Fika.

Underskattat.

Ja, sen hade jag väl inte så mycket mer att säga.

En fikastund i Krakow.
Röd sammet och wifi är oslagbart i fikaläge.

Jodå, det är det att när vi åker omkring på så många olika nya ställen så brukar vi alltid stanna och ta en kaffe utefter vägen eller i byn eller på stranden.

Vi är noga med förmiddags- och eftermiddagskaffet, för det mesta. Trekaffet, särskilt. Eller elvakaffet.

Ja, sådär håller vi på.

Det är i alla fall väldigt väldigt trevligt att stanna upp på färden och titta sig omkring under en kafferast. De som har fiket är alltid trevliga och kan för det mesta berätta lite eller förklara nåt eller åtminstone ta betalt. Man hinner kolla in gatugrannarna, de som går förbi och vad som händer just där. 

En liten julhälsning för den som är mottaglig.
Skapare: Olssons klotter! Bra kommentarer!

Ibland är fiken så små så de knappt syns. Två bord mot en vägg, liksom. Kör man för fort hinner man inte bromsa. Men det gör inget, för det finns liksom parkering ”partout”, som fransosen säger. I alla fall i Grekland väntar sig bilburet folk att man parkerar lite överallt och hursomhelst, så det blir inga större katastrofer om det sticker ut nån bakskärm eller två. Och promenerar man är det inga som helst problem. Stjärterum är inte nåt problem.

Bara det inte är plaststolar, men det problemet verkar vi slippa i och med att vi seglade från Tunisien, där plaststolar var det allenarådande i det svettdrypande klimatet. I Grekland är det mest de rätt obekväma trästolarna med snörsitsar som erbjuds. Man blir inte lika svettig i rumpan av dem, men man får hål i låren eller randiga märken om man sitter länge. Det kanske är meningen att gästerna ska få det lite obekvämt och flytta på sig nån gång. De flesta greker verkar, när de väl har satt sig, tillbringa halva dagen på samma ställe. Det verkar ju trevligt, men för oss rastlösa svenskar, alltid med nåt mål och mening i sikte, är det ju främmande. 

Ja, så då reser man sig upp, lägger lite pengar för sina cappuccini och fortsätter vägen fram, med sin greklandsguide tyngande i väskan. 

Jordgubbarna har kommit

Har blivit publicerad igen! I På Kryss & Till Rors, svenska kryssarklubbens tidning, där man till och med får betalt för att uttrycka sig.
Det är i sista numret för året, nummer nio, som min drapa om att segla i Albanien finns, med bilder och allt! Kul!
Där finns också en berättelse om att åka nerför Donau, men det vet ju alla läsare av den här bloggen hur det går till... Ska i alla fall läsa den, för att friska upp minnet.

I Kalamata går allt i sakta mak. Ett brev har anlänt, det tar en otrooolig tid med den grekiska posten, men till slut, så. Våra engelsk/schweiziska grannar har invigts i Qwirkles underbara värld och har nu beställt egna spel på tyska Amazon. Amazon finns inte på svenska än, va? Det är väl någon person som "äger" domännamnet, om jag inte missminner mig. Lite kul är det.

Lite då och då går vi och äter på restaurang. Gott! Ikväll, till exempel. Det ska bli både vin och stor hamburgare tror jag. Idag är det fridag (mat) och då har vi festat loss på pita gyros och en liten dosa grekiska färska jordgubbar tillsammans med resten av en vaniljglassburk som snälla svenskar i husbil lämnade en kväll.
De är förresten kvar här fortfarande, tillsammans med en annan svensk husbilscombo. Det är trevligt!
Rent skitväder har vi haft ett par dagar, men så blir det varmt och härligt några dagar, och så en liten skur igen och så sol. Mest är det varmt och skönt, faktiskt. Man är  tacksam!