Venedigbilder!

Värsta basilican på San Marcoplatsen. Precis som man sett på bild...

Gondoler! Ja, de fanns!

På Guggenheim-museet fanns inte bara
abstrakt konst. Marini skulpterade denne
levnadsglade unge man. 

Pelle kan inte bestämma sig för om han gillar
Jackson Pollocks målning eller utsikten mest.

Den här gillade jag, inte så värst abstrakt den heller. Dubuffet var konstnären.

Det fina bordet med murgrönetak som Peggy
Guggenheim åt frukost vid på sin tid.

Arsenale, båtbyggarställe med jättelejon och klockor.

Ute på ön Burano hade de målat husen i olika knalliga kulörer.

Är det en pussmun för Milou eller är det plutning för fotografen?
Vi såg många roliga selfie-poser i Venedig...

Venedig!

Efter några späckade dagar i Venedig har jag inte varit i form för att skriva nåt... Det är mycket nu, liksom. Återkommer med bilder.
Venedig ÄR fantastiskt, förresten!

Badparadis

Vi närmar oss Italien, det kan man se på hur tunt de skär den rökta skinkan i disken i affären. Här i Nezerine (nej, inte nässpray) var det plötsligt lövtunt, längst nere i den grekiska arkipelagen blev det bara en handfull skivor på samma antal gram… Här minst femton.

Vi har lärt oss gilla lövtunna ”fette”, efter nära ett år på Sicilien. De är galna i att skiva allt tunt i Italien, kycklingfiléer, allt.

Nu är vi långt uppe mot Istrien, mitt emot Venedig, resans mål och vändpunkt. Med vädret med oss har vi två-tre dagsetapper kvar. Roligt!

Igår träffade vi ett tyskt par i en Hallberg-Rassy som besökte Venedig varje påsk, de har sin båt i Trieste men bor i München. De tyckte att Venedig var UNDERBART. Den verkar vara en vattendelare, stan, antingen tycker man den är urjobbig och smutsig och stinkande, eller fantastisk. Det ska bli intressant.

Här i Nezerine är det överraskande trevligt, helt o-venetianskt, vi som vant oss vid ”all things venetian” på vägen hit. Husen är inte särskilt venetianska alls, kanske rasade allt under nåt krig eller jordbävning och så byggdes det upp i nån ”modern” tradition.

Här kryllar det i alla fall av tyskar och österrikare, det är ganska nära hit, fast det är en ö som sitter fast med en annan ö. Cres som är en stor ö, har en bro över till den här ön som heter Losinj, och här är det ett litet paradis, verkar besökarna tycka. Massor av campingar och husbilar och badställen och gröna träd och buskar. Bron är vårt nästa mål, den öppnas två gånger per dygn, 9.00 och 17.00. Vi siktar på passage imorgon om det inte är åskväder.

Så blir det 20 sjömil över viken bort till Istriens västkust, mitt emot Venedig.

Vi kollar och ringer och mailar till marinorna i Venedig, de är dyra som tusan, men det finns ankringsplatser. Vi har ju tänkt oss att fräsa runt i de mindre kanalerna med gummibåten, men våra Münchenvänner tyckte inte det var nån underbar idé. Vattnet är för smutsigt. Och någon passage över de större lederna vill vi inte heller vara med om, det är stökiga vatten, just ingen båt håller fartgränsen på sju km/h. Det motsvarar knappt fyra knop, något mer än när vi lägger i växeln på båten. Och det begriper man väl att ingen italienare står ut med den lusiga farten.

Just här på torget i Nezerine hör jag det bekanta ljudet av hur nån dänger en ganska hård deg runt på ett bakbord. Men så tittar jag ditåt och upptäcker att det är i postkontoret man bakar. Hm. Det är det bestämda ljudet av en poststämpel jag hör. Bank bank bank. Dörren står öppen. Man blir lite sugen att skriva ett vykort. Men det var länge sedan. Ibland köper vi nåt, bara för att ha ett minne. Men skicka, det var tråkigt länge sedan. I stället skickar vi Postens ”Riktiga vykort”. 

De kommer fram dagen efter och ståtar med ditt eget foto. Det är som trolleri.

Vid dagens capucchino.

Postkontoret, inte bageriet.

Klöser oss norrut

Vädret har stabiliserats lite, men inte helt, så efter Brac och ”Bobolina” blev det ett lagom steg till Rogoznica för två nätter vid stadskajen.

Utanför Rogoznica är det öppet hav och det märkte vi minsann, osannolika jättedyningar tryckte in i vikar och över grund. Ja, faktiskt så har vi sett till några grynnor här i krokarna, det känns hemtamt med lite prickar och bränningar. Men dyningarna gjorde långa remsor av vitt skum från grunden mot land. Inte så vanligt ”hemma”.

Rogoznica var trevligt och lite lagom off-season som allt annat. Det verkar som stadskajen byggs ut till det dubbla ungefär, men det var inte klart, det blir finfint när de sista gatplattorna har lagts fast. Vi såg Melodifestivalen på en bra ”lina” stulen från krogen Antonijo, och GP-speedway nästa kväll. Vi tog oss en brakmiddag där. Gott.

Träffade en trevlig gävlebo också, han låg tvärsöver viken i lyxmarinan, hade också en Nauticat, men hela 52 fot lång. Stor som ett hus, minst sagt. Hemskt kul att träffas!

Sedan tog vi ett lagom kliv norrut igen, till Murters norra ände där vi backade in mot en restaurangbrygga, helt anti vår tes att ”aldrig en restaurangbrygga”. Men det gick bra, god mat på Farbo (?), inte för dyrt, bra brygga. Milou fick spatsera och sprätta och skvätta där det passade. Byn var verkligen fin, en bra och stor Konzum fanns där vi handlade allt vad armarna tålde, eller lite till. Bakom marinan fanns massor av affärer och restauranger och fik som vi inte besökte.

Nästa dag blev det ön Ugljan, vi hade tänkt ankra, men det blev en flådig marina i stället, Olive Island Marina med lyx-duschar och lyx-rabatter och swimmingpool. Men vem vill bada? Det är knappt läge för shorts än.

Så idag tog vi ett ministeg till urtrevliga viken Muline med en liten pir och gott om ankringsplats. Imorgon ska det börja regna och blåsa så vi vill ha nära till affär och annat. Och wifi. Det finns överallt, verkligen! Gratis.

Restaurangen i änden av piren ville ha 18 kunas för en halvliter öl. Bra. 12 kunas för äkta capucchino. Taget! Normala priser.

Här finns sandstränder och fin, grön natur som lockar till promenad. Nu när Pelles häl har läkt kanske man kan få sällskap på en rekognosceringstur. Milou har redan haft kul på betongrampen bredvid restaurangen, lekte alldeles själv en lång stund med tassarna i vattnet, försökte hämta upp stenar och tång.

Ser på kartan att vi snart börjar få vittring på Venedig. Det känns lite overkligt, men spännande!

Inomskärs i Kroatien

Perast, med sin kyrko- eller klosterruin.

Med ny impeller i länspumpen, oljan kollad i maskin och hunden avmaskad drog vi vidare i sexsnåret igår morse, Brac stod på menyn. Men vi hade inte bestämt exakt var vi skulle stanna.

Utanför byn Perast i Kotorviken ligger två öar. Den ena är
bland annat kyrkogård och kanske förebilden för Arnold
Böcklins "Toten Insel" från 1907, inspiration för Strindberg
på den tiden, "Spöksonaten", och pjäsen som aldrig blev klar.

De två öarna utanför Perast, den utan träd är konstgjord
men kan besökas.

Morgonen var stilla och vi var nästan de enda ute, förutom en färja, och när vi skulle sicksack oss norrut så drog vi rätt västerut för att spara lite färdväg. Det verkade ju så lugnt, inga dyningar så här mellan öarna, men där borta var det lite mer öppet söderut, så det kunde nog bli gungigt.

Fördelen med en skärgård är ju att man kan slippa lite berg- och dalbana och njuta av vind i stället.

Men gungigt blev det så klart, fast inte ”på värsta viset”. Vi åkte ganska nära Hvars sydkust så vågorna dundrade in i räta klippväggar och dundrade tillbaka ut också, så där låg vi som en smörklick i en rätt gropig stekpanna. Men det höll inte på så länge, och dyningarna var jämförelsevis små.

Inne mellan Hvars radda av små holmar med tusen vikar och stora ön/stan blev det lugnt och folkligt och ganska festligt. Vi passerade under lunchätning och tittade storögt på ännu en venetiansk pärla till stad.

Sedan blev det rakt norrut till sundet mellan Brac och Solta, vi halvlänsade/slörade, och vågorna hann inte bygga så värst förrän vi hade gjort 10 Nm och styrde in mot ”Bobolina”, Bobovisce, som vi valde framför Milna som verkade dyrt och alltför populärt…

Bobolina visade sig vara en lång smal vik som förgrenade sig och på en låg stenkaj fanns mooringlinor och till slut kunde vi dra oss iland med aktern före och en grov lina ner från fören. Det var lite sidvind, så läget kändes inte helt superbra. Men sidvinden VAR rätt beskedlig.

Byn bestod av två trevliga restauranger som båda hade wifi och en gammal fin venetiansk hamn med gott om djup under kölen. Husen stod på rad runtom och allt var stilla och lugnt. Riktigt hemtrevligt.

Byn har tydligen 30 bofasta, varav en familj på 11 personer. På vintrarna sitter alla inne och kurar, berättade den ena restaurangens servitris. Först i juni kommer säsongen igång, nu var gästerna lätt räknade.

Staden Kotor by night. Det upplysta är vägen och muren
upp till fästningen längst där uppe. Häftigt!

Och det förstår man. Det är inte direkt varmt än, här. Vi har tröjorna och jackorna på, och strumpor också ute på sjön. Ju längre norrut vi tar oss, desto senare är sommaren. Dessutom regnar det lite titt som tätt, och det gör ju inte saker och ting varmare.

En trevlig upplevelse var Bobolina i alla fall, hunden uppskattade att kunna promenera i land och hälsa på diverse nyfikna hanhundar som hon genast avspisade. Är man tik så är man!

Nya öar, nya venetianska städer

Vi drog så illa kvickt vi kunde från Dubrovniks hutlöst dyra marina och styrde inomskärs (ljuveligt!) mot övärlden söder om Split och så. Det är lite svårt att orientera sig i vår nya pilotbok som är rörig så det räcker. Väldigt detaljerad, men man får bläddra fram och tillbaka för att begripa nåt. Den heter "777 harbours and anchorages" och ska väl vara den bästa för den här kusten. Tidigare har vi ju använt Rod Heikells guider, men här är de inte lika bra.

Ja, vi kom fram till Korcula efter en ganska lång färd, men vädret var fint, så… Några av molnen på eftermiddagen såg lite mörka ut, men det ordnade sig. Vi ankrade i en vik med en massa villor runt, och två restauranger, enligt ”boken”. Inget verkade öppet. Det var verkligen skönt att få slappna av och softa, två nätter stannade vi för ankar, Milou fick åka gummibåt fram och tillbaka till stranden.

Lilla samhället Lumbarda låg bredvid viken, så jag gick dit och kollade upp om man kunde köpa internet-kontakt där (nej) eller ipren (nej, Pelles häl gör ont och han undviker att gå). På fiket hade de bra uppkoppling och jag såg att oväder närmade sig.

Vi flyttade in i den lilla och helt acceptabelt prissatta marinan i byn för att slippa magont i blåsväder. Två båtar (Svea och Justine) som vi träffade i höstas var på väg och lyckades komma ikapp oss och vi  hade en urtrevlig eftermiddag/kväll tillsammans innan de var tvungna att stressa iväg mot dejter med gäster i Zadar. Besättningen på Svea hade seglat här i Kroatien redan på 60-talet! Jojo!

Idag tog vi bussen in till Korcula stad för att fixa ipren, internet och kolla tillgången på impellrar till länspumpen. Nästan allt fixades på en timme, men det mesta var stängt. I Kroatien verkar de också gilla det där med siesta och har stängt halva dagen. Ytterst otaktiskt tycker vi. Nu måste vi ringa ikväll till impellerstället och kanske åka dit imorgon igen för att köpa grejen. Suck.

Mysdag i myndigheternas grepp

Dubrovnik! Kom hit igår eftermiddag och helt slut gick vi med på en hutlöst dyr marinplats med alla fringisar.

Igår gjorde vi ca 35 sjömil, men FEM landstigningar. Det frestar på, särskilt när tre av dem är in- och utklareringar. Den allra första var att tanka diesel i trång och bökig marina med tre turbåtar som låg "före" i kön. Inte var det gratis, heller...

Men klarerandet gick fint, både ut från Montenegro, stämpla stämpla, kopiera, kopiera gå hit, gå dit - och in i Kroatien. De måste ha gått charmkurs hela bunten. Eller så är det ”show me the money” som gäller.

Vi försökte klarera in i Cavtat som är den första kroatiska anhalten norr om Montenegro, men eftersom det var lördag gick inte det. Ojdå. Jag fick i alla fall följa med Border police-tjejen till kontoret och visa papper så hon kunde fylla i att vi varit där och erkänt detta innan vi åkte. Annars blir det påföljder. Kroatien verkar fortfarande befinna sig inom det forna östblocket, och gärna i förhållande till oss fritidsseglare. Ytterst underligt.

Nåväl, tio sjömil senare kom vi till den fantastiska staden Dubrovnik och där kunde vi klarera in i gigantiska faciliteter för ändamålet. Hamnkaptenens kontor låg inte direkt i hamnen, och var inte lika nytt, man fick knappt upp trädörren med glasfönster, men handläggandet gick så raskt det kunde gå, antar jag, och han var trevlig och det kostade pengar. Först för att över huvud taget få ha båt i landet till sista december och sedan ett tremånaders seglingstillstånd på det. Fick spankulera bort till bankomaten och casha in lite kuhnas, de är värda lite mindre än en krona.

Så var det tillbaka till border police och tull, de var skojsamma och roliga och totalt strömlinjeformade. Klagade lite på varann, bara, men på ett ganska snällt sätt.

Efter detta trauma, vi hade ju hört om elaka kroatiska myndighetspersoner till leda, skulle vi försöka hitta en sovplats för båten. Jag kände mig helt slut både till kropp och själ och så valde vi på måfå en marina som inte beskrevs som svindyr i pilotboken. Den var svindyr, men, ibland får man väl bita i det sura äpplet. Marineron påpekade när vi skrikande protesterade mot priset att "det är off-season nu". Thanks a lot!

Det enda som fattas nu är eget wifi-sim-kort. Vet inte om det går att hitta här i närheten av marinan eller om vi kan hitta det senare ute på öarna. Wifi verkar finnas nästan överallt nuförtiden, säkert här i Kroatien också, så det kanske inte brådskar.

Solen lyser i alla fall, och vindarna är lagoma.

Handgripligheter

Gatan som leder upp till trapporna
och fästningen.

Uhuhuu! När vi angjorde första hamnen här i Kotorviken så skar jag upp handen, upptäckte jag många timmar senare. Mooringlinor är ofta beväxta med rakbladsvassa snäckor, och inte kommer jag ihåg att ta på några handskar i upphetsningen. Jag har nog inga heller.  Måste rota runt och leta, tror jag.

Kromosomsoffa utanför huvudporten till Kotor. Milou posar.

Trippbåten Barbara i Bar och sockervaddsmoln över bergen.

Kunde inte låta bli att köpa en t-shirt med katter á la Warhol.

Skärsår är inte så kul, långa vassa snitt, lite sneda, så det blir en flik som sticker upp. Det gick ganska bra i alla fall, tills vi kom till den här stadskajen i själva Kotor. Flera mooringlinor, båtshakar och lite lagom terror så såg jag plötsligt att båtshaken var alldeles blodig, och min hand sved och var blodig den också. Så nu är jag inne på mitt tredje plåster. Det blir bättre. Snitten håller i alla fall ihop. Och jag får låta bli att diska. Inte svårt.

Vi har ganska gott om plats här i Kotor, tur att vi är här så tidigt på säsongen, och rabatt har vi fått också på liggeplats. Stan är ju så klart obegripligt nuttig, och trång, ungefär som Stockholms gamla stan gånger tio. Fortet och befästningsmurarna och kyrkorna slingrar sig högt ovanför. Man kan promenera ända upp, men styrman har ”ont i foten” så det kanske inte blir nåt. Men vi blir här någon dag till, så kanske foten piggnar i.

Vad Pippi och hästen har gjort i Kotor fattar vi inte,
förutom att dricka vatten, då.

285 meter lång kryssningsupplevelse. Mäktig.

I affären har vi hittat en gammal favorit: tvåliters petflaska med öl! Det har vi inte sett sedan Donau -11, då vi träffade våra festliga kompisar Dalton-bröderna. Det fanns till och med ett öl som hette Apatinsko, det kanske betyder ”från Apatin”, och där var vi ju också! Apatin ligger i Serbien och var väldigt trevligt, inte apatiskt alls, utan hade en stor och fin hamn. Ikväll ska vi se vad Apatin smakar också!

Rejälan ölflaskor här i Montenegro.

Nu har vi hjälpt ett par båtar in till kajen här, och jag måste byta plåster på min hand hela tiden. Dessutom är alla mina byxor och min vindjacka fläckig av mooring-gegga. Nu får de lägga till utan min hjälp i fortsättningen.

40 år sedan senast i Bar!

Nästa nya land: Montenegro.

Vi fick äntligen ett någorlunda okej väderfönster och satte iväg norrut för 110 sjömil över natten. Det skulle bli stilla vindar sa rapporten. Men gammal sjö får man räkna ut själv att det blir. Till en början, när mörkret föll, var det inte så roligt. Allt flög omkring i dyningarna som kom från lite olika håll, men det lugnade sig, vi turades om att sova riktigt bra, och det var stjärnklart, till skillnad från vad prognosen sa. Månen steg upp i halv ett-tiden, den liksom lutar lite bakåt på de här breddgraderna, och den var fin. Det känns bättre med lite sikt. Alla instrument är på minimum-ljus och röda pannlampan på.

Vi puttrade in till Bar i 11-tiden, lagom möra, men vid utmärkt mod. Det fanns inte en kotte att anropa på någon av bryggorna, som tydligen tillhör lite olika marinor. Till slut kom en man släntrande mot oss och pekade lite håglöst att vi kunde lägga till långsides. Han var snäll och trevlig.

Vi fick sent omsider ett kvitto på 63 euro/natt, men behövde bara betala 50. Chefen var på ”holiday”. Det är påsk även här, och ortodoxt kristet som landet till största delen är, har bankerna stängt i flera dagar fick vi lära oss hos hamnkaptenen.

För vi måste ju klarera in i Montenegro, och då går man till hamnkaptenen, visar alla pass, förarintyg, vhf-cert var visst viktigt, och registreringar. Hon skrev ut en crewlist och satte dit ett viktigt rött klistermärke.

Så fick vi fler stora röda  klistermärken för 30 euro, det var vignetten, alltså  seglingstillstånd. De ska man sätta på båten. Sedan tar man sina papper och knallar bort till port police som knappar på sin pc en stund och stämplar passen. Sen till tullen som frågar: har ni nåt att förtulla? Nej, svarar man och så är det klart. Tyvärr hade harbour mastern glömt att stämpla det viktiga papperet så vi var tvungna att gå tillbaka till den cementgrå byggnaden igen och få en korrekt stämpel.

Harbour mastern ursäktade sig väldeliga. Vi sa att vi var på semester och har all tid i världen, No problem.

Sen tog vi varsin liten flaska lokalt och gott montenegrinskt vin i yachtcluben bland rökarna. Flipperspelet fick sig en omgång också. Man måste ju fira. 

Sist jag var i Bar var 40 år sedan. Ja, du läste rätt. Då var här ett öde landskap befolkat av oberäkneliga män. Och en byfåne. Tågluffning kan vara hårt. Nu låg här en prunkande, palmbeströdd stad med strandpromenad med mysiga restauranger med mat till väldigt resonabla priser. I centrum tronade tre katastrofalt flagnande cementkrokaner, typ, där det fanns affärer och fik. Jag handlade lite morgonbröd och sånt. Resten av stan verkade puttrig. Marinan stor. Ett par av våra seglarbekanta har faktiskt tillbringat tre seglarår här, berättade de per Facebook. Kanske ett bra alternativ till Kroatien. Det ligger ju nästgårds.

Och igår gungade vi vidare till Kotorviken och lyckades pricka en liten marina med studs-svall. Gung större delen av natten också. Ibland är inte huvudet på skaft, direkt. Dessutom vräkte regnet ned hela kvällen. Kallt. Det är definitivt ingen sommarvärme här.

Idag åkte vi ända in i kaklet, Kotor-kaklet, stan längst in i vikarna. Det är rent overkligt här, pittoreskt och storslaget om vartannat. Mer rapport senare, Montenegro verkar ha hyfsad gratis uppkoppling på många ställe!

Idag fick vi tyvärr en chockerande påminnelse: Livet går inte i repris, och det enda man vet är att en dag är det över. Ta hand om er och dem omkring er så länge de finns.