Hemma vid Corona-halmen

Hej då Gran Canaria och Las Palmas!

Ja, så sitter man då här och hör regnet dutta ner utanför sin hyrandes lägenhet och försöker navigera mellan corona-råden och corona-larmen och corona-nyheterna. Tillvaron kan verkligen skifta! För några veckor sedan var det ut på stan i t-shirt och dricka en café cortado largo och fundera på vilken restaurang man skulle smörja kråset vid. Nu är det mer: Finns det toapapper kvar på ICA (det finns det) och invänta tillräckligt varmt väder för att stå ute och plantera penséer och frön. Däremellan har vi haft ett par veckor ”on the road” mellan Las Palmas och Tuna backar i Uppsala. Det var väl det jag tänkte berätta om.

Lillebilen behöver en skvätt olja för att må bra.

Sangria på grönt vin var inte så tokigt heller!

Mimosa kantade vägarna på fastlandet.

Den allomsusade spårvagn 28 i Lissabon
har vi klarat av, från start till ändhållplats
och tillbaka igen. Här bodde vi ett
stenkast från allt.

Coronaläget var ju inte så upphetsat när vi körde ombord på färjan i Las Palmas den 1 mars, och vi såg en enda person på båten som ibland hade plasthandskar. Hennes man spelade gitarr ibland i cafésofforna så han hade inga. Färjan tog vägen över Teneriffa, så det tog lite extra tid, men färden var stilla och driven av biogas. Bara heta ångor steg upp från skorstenen. 

Det fanns massor av hundar på färjan. De hade en mycket bättre färd än på färjan till LP. De fanns nästan överallt på båten, faktiskt, i hytter och på ett övre däck där det luktade lite illa om vinden låg på från kiss-och-bajsmattan av konstgräs som var monterad på golvet. Fint ordnat! För hundar.

All mat ingick i biljetten igen, hurra! Tydligen är det sk kutym, fast det bokstavligen stod på biljetten att inga måltider skulle ingå. Jäddrans konstigt. Vi hade laddat upp med en del frukostmat. Helt i onödan.

Från Huelva, en låglänt bit av sydvästra fastlands-Spanien åkte vi västerut till Lagos i Portugal och träffade Pia och Henrik, som bor på båt sedan några år och som vi träffade innan de for iväg från Sverige. Vi hade ju lite hemlängtan, så vi stannade bara en ynka dag med dem. Vi hälsade också på Nancy, som vi träffade 2012 i Finike i Turkiet. Hon har en fin lägenhet i Lagos som hon köpte med sin man Dagfinn, som tyvärr avled för en tid sedan. Lagos är en superfin liten stad med en välskött och mitt-i-stan-marina. Väldigt kul att hälsa på!

Trettio mil norrut for vi in i Lissabon och åkte spårvagn och såg oss om så gott det gick. Mycket turister och en härlig stad. Jäklarns vilken dyr parkering, men säker och central, och vi lyckades krångla oss ut härifrån också. Phu.

Extremaduras fruktodlingar tog aldrig slut!

La Mancha-området ville inte sticka
under stol med att galningen
Don Quixote skulle komma härifrån.

Är det prutning på G? Pelle och trevlige Pepe språkar.
Den eftertraktade mopeden av märket
Montesa i förgrunden.

En extraordinär vespa hade Pepe, men den var sannerligen
inte till salu. I hörnet syns en vespa under renovering, som
jag har tjing på. Vore coolt att kunna köra runt på, va?

Men en Montesa är inte illa heller! Bjum, bjum!

Men hur får man med den hem? Härligheten fick
plockas isär och stuvas in bit för bit.

Vi hittade tjurfäktningsarenan i Briviesca i Spanien, men
den var hur låst som helst.

Inga småprylar direkt, konsten på
Guggenheim i Bilbao.

Guggenheim i Bilbao.

Under hand hade ju Pelle kollat läget på moped-fronten och hittat nåt han trodde han skulle gilla i mitten av Spanien, söder om Madrid, så nu rattade vi bilen rakt österut och betalade de ganska dyra vägavgifterna utan prut. Prutandet skulle väl bli senare, vid mopedköpet…

Men harregud vilken massa jordbruksmark vi körde förbi! Vinstockar, fruktträd som blommade i alla nyanser från vitt till mörkt rosa, plöjda åkrar så långt ögat nådde. Och det tog aldrig slut! Extremadura heter regionen som verkar producera frukt och grönsaker en masse.

Mot kvällen blev det mer och mer bergigt och vilt, långt mellan orterna och vi funderade över vart vi skulle hamna till kvällen. När mörkret föll stannade vi till i Puebla de Don Rodrigo (total jordbruksmark, lätt gödseldoft) där det skulle finnas nåt enstaka boende. Vi frågade på macken, där det stod en tjej som inte kunde ett ord engelska. Men - hon hade en rad nycklar bakom disken - och vi kunde parkera precis runt hörnet och låsa upp ett rum på andra våningen. Det blev inte sämre av att det låg en restaurang/bar rakt över gatan där halva byn redan satt. Fredag kväll! Vi beställde in några matiga tapas och mådde prima. Och han bakom disken pratade engelska och bjöd på extra pintxos. 

Mopedstället låg i lilla Herencia i Castille-La Mancha, där Don Quijote kom ifrån, och det förstod vi ju, det började dyka upp skulpturer och väggmålningar och reklam för riddaren och hans följeslagare. Restauranger och alla verkade vilja utnyttja figuren från 1600-talet för sina syften. Och det var ju kul!

Målet var Pepe, en motorentusiast i 70-årsåldern i slutet av en välordnad och fin återvändsgata i absoluta utkanten av Herencia. Mopeden, av märket Montesa (viktigt) var urfin! Men han hade en massa andra bra-a motorcyklar och mopeder också utefter väggarna i garaget. Det är hans hobby att renovera gamla tvåhjulingar, och jag fick se en nedplockad vespa som jag mer eller mindre bokade in mig på. Det fanns också en superfin vespa där som han ALDRIG skulle sälja. 

Pelle fick till slut pruta lite och så skulle vi försöka klämma in moppen bak i bilen. Hjul plockades av, styret lossades, framskärm monterades bort och så lade vi in den på min yogamatta jag köpt i LP. Smällar man får ta.

Don Quixote och Sancho Panza prydde
promenaden i San Sebastian. Hej hej!

Vi fortsatte mot Bilbao, Pepe sa (kunde ingen engelska) mot ”Madrid”. OK. Vi hann nästan ända fram till Bilbao, det var supervägar, men slutade köra i Briviesca, nära gränsen till Baskien. Hotell Isabell var jättefint (centralvärme!!!) och i gamla staden. Alla gator var enkelriktade med urgamla, romerska anor. Vi tog en promenad upp till tjurfäktningsarenan som var hur stängd som helst. Vi fick kika in genom ett nyckelhål. Det är sant! Torget nere i stan var häftigt, gamla hus, antik feeling.

Jag bokade ett rum i San Sebastian, så vi skulle avverka Guggenheim-museet i Bilbao på vägen, eftersom San Sebastian lät så intressant och jag kände för en dag att strosa och kolla runt. 

Att hitta parkeringen vid museet i Bilbao gick bra, guldstjärna till bilföraren, och så var museet SÅ STORT. Liksom dragen. Det var väl också det som fastnade. Kromosomkonsten. Utställningarna med tavlor och sånt borgerligt kändes lite o-Guggenheim, medan de massiva fyrameters järnväggarna i labyrintrummet var mer på riktigt. Om man säger. Vi var riktigt slut när vi äntligen krönte besöket med att närma oss ”Maman” utefter floden där utanför.

I San Sebastian hittade vi faktiskt parkeringshuset till slut, efter tre varv runt en mestadels enkelriktad stad. Ugh! Men rummet var urfint, med liten balkong och, faktiskt, utsikt över stan och boulevarden.

Under promenaden men på stranden fanns denna
pelargång i San Sebastian.
Det blåste småspik från Biscaya.

Till kvällen såg och hörde vi en jättedemonstration på boulevarden. Det var ju 8 mars, kvinnodagen! Kändes kalas, här i Baskien, där de vet vad de tycker! Lila flaggor och plakat. Fint värre.

Dagen efter promenerade vi i stark vind och grått väder utefter sandstranden mitt i stan och återvände in i gamla stan där det är pintxos heaven. Aldrig har jag sett så många barer och restauranger med överdådiga rader av olika slags munsbitar. Jättefint och mysigt. Ännu mysigare om det hade varit varmt väder också. Men vad kan man begära i början av mars? Jag köpte en basker och Pelle fick hugg på ett par kepsar i en riktig hattaffär. Några espadrillos blev det tyvärr inte, så här off season verkar affärerna ha öppet lite hur som helst…

Så drog vi mot Bordeaux och norrut genom Frankrike, och i Limoges på ett typ motell fick vi kontakt med våra holländska vänner i Groningen, men det funkade inte att ses, och kanske var det okej med tanke på corona. Vi började känna att det kanske vore bäst att damma på hemöver, ryktet om att länder skulle börja stänga gränser oroade.

Vi drog vidare norråt, mot Puttgarten, och passerade Champagne, så vi var tvungna att handla en låda på Carrefour (!) i Chalons-en-Champagne. Sorteringen var rätt okej, kan jag berätta! Till natten nådde vi Charleville-Mezieres där vi såg ett litet uråldrigt torg med ett lika gammalt arresthus. Och - vi bodde på Arkebuseringsgatan! Till råga på allt växte poeten Rimbaud upp i stan. Verlaine, orten, finns inte långt bort heller. Spännande liv hade de. Rimbaud var bland mycket annat i Stockholm och busade runt på 1800-talet… Vad poeten Verlaine hittade på har jag inte googlat fram i detalj ännu.

Så kom vi över gränsen till Nederländerna och så Tyskland till sist i ett huj, och nådde Bremen innan vi säckade ihop för dagen. Kallt och regnigt och ett jäkla blåsväder! Urk!

Hemma så sprättade vi en flaska Malard
från Champagne. Skönt!

Utsikt från vår lilla balkong i San Sebastian.

Vi fick en tidig start, och trafiken var inte FÖR besvärande, (kanske coronalugnt, tänkte vi) så när vi nådde Puttgarten och de drog upp landgången på färjan strax efter att vi kört ombord bestämde vi oss för att döna hela vägen till Uppsala samma dag. Trots decimetertjockt snötäcke på Smålands högland och sommardäck lyckades vi ta oss ända hem till Tunagatan i niotiden på kvällen. Halleluja! 115 mil.

Så skönt det är att vara här igen! Rörigt är det i lägisen, men trevligt, massor av grejor!? Vi hittar knappt i skåp och lådor. Hur kan man samla på sig så mycket, och behöver man allt? Nu måste vi sätta upp lite hyllor och få undan böset.

Vi har fortfarande en moped som ligger och läcker lite olja i bilen, men den kan nog bli hopplockad endera dagen och få känna på Uppsalas gator. Så får vi loss baksätet i bilen också…

Nu acklimatiserar vi oss och formligen älskar vår diskmaskin och utrymmena och sängen och duschen och pryttlarna och tulpanerna och fågelbadet och tvättstugan och allt. Fast vädret är ju lite kallt och rått och grått. Aldrig är man nöjd…