Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

lördag 20 maj 2017

Oväntat oväder med grab-bagen som huvudkudde

Vi promenerade ungefär en mil där i Gerakas, i naturen och ganska varmt väder, och så var det ärtsoppa och möte med en extremt social norrman som visste allt om var de bästa ställena fanns att lägga båten. Tom Harald hette han, och hade tillverkat en senaps-aioli som verkade perfekt att doppa räkor i.
Nåja, vi fortsatte i gråmulet väder lite norrut efter kusten, till Kiparissi och en liten kyrk-kaj. Hela stora Kiparissi-bukten var tom på båtar, omringad av höga berg. Själva orten verkade inte så livlig heller, kan man säga. Fast det såg ganska grunt ut så lade vi oss långsida mot kapellets kaj, och Pegasus fick också plats. En rent paradisisk plats, och antagligen rätt skyddad också, kom vi överens om.
Till kvällen skulle det bli grillning, en grilllåda med galler låg på plats till och med, precis som Tom Harald berättat.
Vi såg lite på avstånd att den lätta motvinden vi haft på vägen dit blev starkare, vita gäss drog rakt in i viken mot samhället. Himlen var lika grå som förut. Plötsligt vände vinden totalt och började rasa ner mot kajen söderifrån. Vi låg i sydlig riktning, så det var inte så farligt, tänkte vi, men det kom också rejäla körare i sidan, mot kajen. Hoppsan!
Runo, Agneta och Pelle nere vid Monemvasias lilla badstrand.

Massor av blommor och blader i Monemvasia.
Samtidigt blev det jättehett, uppåt trettio grader i luften. Vinden friskade på mer och mer, och vi mätte senare uppåt tjugo meter i sekunden i byarna.
Efter en stund förstod vi att vi inte ens kunde komma loss från kajen, vågor bröt och tryckte båtarna mot betongen, vi flyttade över alla fendrar på ”rätt” sida. Och, om vi kommit loss från kajen, vart skulle vi ta vägen? Nu tjöt vinden och det blev vita gäss överallt.
Båtarna hoppade och studsade så det blev rent outhärdligt att vara ombord. Vi drog en lina föröver till några av klipporna som stack fram ur vattnet. De värsta byarna kom framifrån, vilket var en liten tröst. Men vissa vågor smällde in i kajen och blötte ner båtarna på kajsidan, till och med. Huva! Riktigt skrämmande.
Alla tappade aptiten och grillplanerna lades på is… I kastbyarna skulle vi inte ha vågat tutta på grillen hursomhelst. Vi satte oss på en cementbänk bredvid kapellet och bara tittade på båtarna och det våldsamma vädret. Runo packade till och med i ordning en ”grab-bag” med det allra viktigaste ur båten, utifall att. 
Vi tog fram vårt bord och ställde det vid bänken och Pelle lyckades röra ihop potatisgratäng och jag stekte korvar till middag som åts i pannlampors sken. Nåt måste man ju äta, även om magen knorvlat ihop sig av skräck.
Pelle gick ombord för att se om det gick att sova. Han tuppade genast av, medan jag satt kvar på bänken och bullade upp våra dynor så att jag kunde vila lite på snedden. Vinden var glödhet. Runo satt bredvid och småsov, medan Agneta lade sig i båten. 
—Det blir inte värre än så här, sa Runo. Jag höll med. Det kändes för jäkligt. Vilken situation!
I det öronbedövande blåsvädret slumrade vi lite då och då. Jag verkade ha tuppat av mellan klockan ett och fem, då vinden gjorde en paus och jag kunde gå på toaletten ombord och skriva några ångestord på Facebook. (Vi hade en jättestor mobilmast rakt söderut på en av de höga bergknallarna så uppkopplingen var prima…) Runo hade tillbringat större delen av natten i sittbrunnen med sin bok i telefonen. I sex-tiden verkade vinden ha lugnat sig på riktigt. Halv sju—sju kastade vi loss och hade inga problem med att ta oss ut på öppet vatten.
Vi drog oss norrut, där det såg ut som vädret skulle vara lugnast. I förvånansvärt stilla väder kunde vi styra iväg, och tog oss norrut mot Porto Heli, en idiotsäker vik.
Här ligger vi kvar en vecka senare, på svaj med ankaret tryggt förankrat i leran och gummibåten guppande bakom oss. 
Vi har sett oss omkring i Porto Heli, kollat upp vem som sköter alla bojarna här, handlat på närbelägna AB, fikat och ätit pita gyros och druckit öl och som vanligt förundrats över alla övergivna halvbyggda hus. Men snart ska vi väl våga oss iväg igen. Vi måste väl se Spetses när vi ändå är här, innan vi vänder tillbaka mot Kalamata och färden till Sverige.

Vi har träffat några andra som också upplevde skräckvädret för en vecka sedan. Det kom oannonserat, men lika illa hade det varit i Gerakas-viken där vi kom ifrån. Usch! 

onsdag 17 maj 2017

Sailing along!

Ute på sjön igen, med aktern mot en stor betongkaj i den knappt skönjbara byn Gerakas, ungefär på mitten av den östra udden av Peloponessos. 
Vår vårseglats startade i urjobbigt väder från Kalamata ner till blåshålet Porto Kayio längst ned på mittenfingret på Peloponessos. Stora dyningar, och dåligt med vind. Men i viken där vi övernattade blåste det desto vildare, men det var kastbyar, så vi låg och hoppade hit och dit, men inget ihållande så vi låg kvar. I år har vi ingen hund som vi måste ro iland, så vi låg där och slappnade av och gick fan inte iland.
En liten munsbit med dryck i gamla Kalamata med några
engelska seglarvänner.

Hittat till garnaffären i Kalamata där man får råd och dåd
av proffsstickerskan som är lite skymd där...

Fyren längst ut på Monemvasia-halvön.
Vi promenerade runt hela klabbet, men det
var hemskt läskigt där över klipporna.

Vid fyren. Jag klarade det!
Dagen därpå stack vi på morgonen när det började blåsa rakt in i blåshålet PK, i stället kunde vi segla en bit, skönt! Det avtog dock, och den lilla bris som fanns tog sällskap med oss in i paradisön Elafonisos vik. Sedan kom tyvärr dyningarna också, och alla lastfartygens svall. Rullig natt. Men fint var det! Långa sandstränder, fantastisk botten.
Sedan tog vi svängen runt den östra udden av Peloponessos, som ska kunna vara lite marig, men det var nästan kav lugnt, så vi kunde andas lugnt, och puttrade norrut mot Monemvasia där vi fick en trygg bredsida mot betongkajen. Där har vi varit i en vecka nu och utforskat ön på alla sidor, promenerat och spänstat en del. Om några veckor är det nog för varmt för vandringsturer mitt på dagen, så man får passa på. Vi har också fått sällskap med goda vänner från förr, så det har varit mycket gemensamt ätande och spelande.
Men idag blev det årspremiär för ”backa in mot kaj med ankare i fören”. Det gick bra, vi fick hjälp med linorna i land av en snäll tysk dam. 

Här i Gerakas ska finnas en uråldrig ruin på udden, antagligen mykensk, några tavernor och en liten affär. Vi får väl gå och kolla när vi vilat ut efter lunchen. 
Här är proffsstickerskan när hon visar hur man stickar "vågor",
liksom. Alldeles för avancerat för mig...