Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

onsdag 10 augusti 2011

St Goar

Färden går vidare, när man tittar tillbaka lite så här någon vecka i taget verkar det hisnande, även om vi för tillfället upplever den kraftigaste motströmmen vi kommer att ha under resan... Fast det har inte varit så farligt alls, puttrar på i 3-4-5 knops fart trots illavarslande och varnande korpar. Men, vi har ju inte passerat Lorelei än - det kanske blir värre.
Ja, nu är vi mitt i (kilometer 557, kanalerna är utsökt petigt utmärkta med kilometrar och till och med var hundrade meter står en skyltjävel!) sträckan Koblenz – Main, som ska vara jobbigast av alla motströmmar. Mitt bland slott och ruiner på topparna runt färdvägen, vinodlingar, kor, hästar, tåg hela tiden, motorvägar, pråmar och en jäkla massa turistbåtar som heter allt på "Rhein"-gold, krone, tiara osv. Det bara svämmar över av tysk historia. Massor att se. Det har det inte varit under hela färden, tidigare var det ju träd och buskar (kanaler), industrier och byar, sen större städer och nu Niebelungens ring och "über alle Gipfeln" för die ganze slant.
En hel del regn har det varit, men då har vi krupit in i kabyssen och kört därifrån och prisat gud för att vi har en styrplats med tak och väggar. Strax utanför Köln fick vi dra av gasen riktigt och sladda in bakom en pråm för vi såg knappt nåt. Men så strax innan vi skulle in till marinan slutade det regna. Vi har haft en del tur. Kölns marina låg mitt i staden och vi kollade in domen som var lika imponerande som på 70-talet och lite andra ställen. Chokladmuseet, till exempel. Köpte en 70%-ig bit som krullar upp tungan...
Dessförinnan hade vi våldgästat Düsseldorf – gästhamnen, Zollhafen, såg så ogästvänlig ut att vi fortsatte inom den gigantiska gamla hamnen  och träffade på ett par invånare (Mimi och Mani) på en brygga som lät oss lägga till! Det blev en festlig kväll, trots att deras båtmotor havererat denna den första dagen på deras båtsemester och de hade varit tvungna att återvända hem. Därav festen. Vi hängde på, och dagen efter, efter 12, fick vi en personlig guidening av stan, Altstadt och en väldigt tysk restaurang med långa och krångliga namn på rätterna, men gudabenådad mat! Jodå! Sedan följde några "Alte" öl på stans äldsta bryggeri som låg där bredvid torget med stans store (lille) man.
Några problem har vi också haft: djupmätaren tvärvägrade en dag efter att ha funkad sådär ganska länge. Det känns lite viktigt att kunna se djupet när man som vi kör utan riktiga sjökort, utan mer efter telefonkatalogen... så Pelle funderade lite och kom på att vi hade ju ett nytt instrument, bytte det, och PANG så kunde vi till och med kalibrera djupet och få in vattentempen korrekt! Hallelulia!
Djupmätningen fungerar fortfarande, fast vattentempen har nu bestämt sig för 40 grader plus, och då får det väl vara det, då. Igår byttes det olja i motorn och växellådan – ännu en suverän insats av Pelle-hjälten. Ibland får man vara trygg.
Har besökt Bad Honnef, i skuggan av ruinen Drachenfels, en liten pärla, både bland marinor och platser och orten Neuwied med en marina i skuggan av ett Three Mile Island-kärnkraftverk i ett industriområde utanför tätorten. Lagom mysigt. Men – suverän mataffär i stan, och både mack och båtshop i marinan. Allt vad man kan behöva på vår lilla båttripp.
Idag passerade vi Koblenz där Mosel rinner ut, ett trångt ställe, både för oss i båt på Rhen och för folk som ville åka båt eller linbana till jätteborgen på andra sidan floden. Vi kände oss lite jagade av de stora turistbåtarna, men kom helskinnade ur vågorna.
Idag har vi alltså klämt 605 km minus 557. Neuwied minus St Goar blir 48 km på sju timmar. Ganska bra i motströmmen. Jag  hade ångest i går natt och trodde aldrig att vi skulle komma så långt på en dag. I morgon bör vi kunna hinna till Main, om inte strömmen är tokmycket starkare efter St Goar.
Idag backade vi in till bryggan för första gången! Det gick bra med hjälp av två hamnvärdar. Dessutom träffade vi de första svenskarna efter Bornholm: världsomseglarparet på "Blue Marlin" som varit ute i 6,5 år och nu är på väg hem till Hönö! Jättekul att träffa dem. Ska se om jag hittar nån länk att lägga till de andra här på sidan. Kramars!
De fatala burarna i Münsters kyrkotorn...

Andrea och hennes TV-team utanför vår båt på kajen.

Mani, Mimi, Milou och Pelle på bryggan innan vi åkte från Düsseldorf.

På chokladmuseet. Rhen i bakgrunden.

Pelle framför efterrätten till chokladmuseet.

Hamnen i Köln. Höga sidor och stolpar så Rhen kan höja sig som den behöver.

Domen i Köln. Tog 600 år att bygga.

Skylt utefter Rhen. De är  lite större än på kanalerna där de är ca 2 dm höga. Plusset betyder 500 meter, alltså mitt emellan km-siffrorna.

tisdag 2 augusti 2011

Münster!

Kom ihåg var ni läste det först! Tja, kanske inte riktigt, men för oss har det varit en superplats - gratis kajplats mitt i Münster med spottavstånd till krogar och massor av folkliv runtomkring. En cykeltur in till den urgamla stadskärnan med en kyrka i varje kvarter och butiker och kaféer som man inte hinner kolla in. En korsning mellan hansastad och italiensk stad med svalkande pelargångar och fasader mot gatan.
Men - inget internet. Inte i hela Tyskland, faktiskt! Vår nya, bästa kompis tv-reportern precis här bredvid på kajen berättade att gratis internet i Tyskland inte riktigt "slagit igenom" ännu. Synd för oss. Nu kanske vi måste investera i en minirouter för 1000 spänn! Vi får väl se. Kanske vi hittar till nån marina som har tillräckligt djup för oss att kava oss in där de erbjuder inter-nätet.
Problemet sedan Polen för oss är nämligen att kanalerna erbjuder marinor, men mest bara för motorbåtar med ett maxdjup på 1.30. Och vi har 1.80 under oss. Så det har varit lite flygande holländare, vi har passerat marina efter marina som sett fina och inbjudande ut, men där vi inte kommit in.
Passagen från Bornholm till Swinemünde var allt annat än mysig. Alldeles för höga vågor, även om motvinden var hanterlig. 13,5 timmar tog eländet. Men vi kom fram. De sista fyra timmarna var helt uthärdliga. Carole King och åtskilliga andra skivor gick varma i CD-spelaren. Swinemündes marina var underbar. Sedan Stettin. Avmastningen gick finemangs, men gudars vad jobbigt det var! Nu ser båten ut som en bättre brädgård...
Sedan kanaler - mer som buskar och träd och hägrar i mängder genom Polen, sedan den första kanalen, och vi hade dålig koll på hur vi skulle bete oss, en massa pråmar låg i vägen och tyskan som kanalvakten pratade över VHF-en var inte begriplig. Det är den aldrig har vi nu lärt oss, så vi kör ungefär när vi tycker att vi borde, eller kollar på "de andra" i slussarna.
Slussning är ett ganska stort spänningsmoment, eftersom vi sällan vet hur högt (eller lågt) vi kommer att åka, dvs hur långa linor vi behöver, eller hur fästena i slussarna är. Hittills har vi slussat en gång med ett fäste som åker upp och ned med vattnet - men annars får man flytta själv. Under tiden som man rör sig lite fram, bak, hit, dit och upp/ner. Iiiiih! Sedan när man är uppe eller nere (det kan vara 12 eller 20 meter) så drar pråmskepparen framför en på gasen och då blir det lerig bubbelpool framför båten så det är bäst att hålla i tamparna så man inte snurrar iväg. Hittills har det gått hur bra som helst. Utom i en sluss, men det gick bra till slut det också.
Väggarna på slussarna är skitäckliga och leriga eller mossiga, så idag har jag tvättat fendrarnas tygöverdrag. Det är ingen idé att ha några, vi satsar på att skölja av fendrarna i framtiden, utan tygskydd.
Turistbåt efter slussen i Magdeburg.
Natthamnar: Oranienburg, Spandau, Wusterwitz (vid sluss), Haldesleben (fin affär), Peine (bredvid skrotupplag - det hördes), Minden (fin stor stad med kanalkorsning, bröllopsdagsfirande), Osnabruck marina (tillhandahöll både vatten och diesel, vår smutsdisk hade nått rekordhöjd), åsså Münster, då, en universitetsstad med Natobas, berättade en norrman som cyklade förbi igår kväll. Massor med folk, unga, ute och myser i värmen, men som sagt, det är visst idag sommaren är i år.
Pelle har gjort lite småtvätt.
Skitväder har det varit, vi har haft värmaren på ibland på nätterna och fleecetröjor när vi kört. Ofta har vi stått inne och beskådat de fagra lantliga tyska omgivningarna. En ko lite då och då, Volkswagens jättekontor och fabriker, buskar i tre timmar, träd och pråmar, pråmar, pråmar. Ibland kör vi om dem, men då dyker det upp en sluss strax och då blir vi omkörda igen... Pråmarna för naturligtvis företräde, vi hänger ju med gratis om det finns plats. Men hittills har vi inte behövt vänta mer än nån timme, faktiskt.
Jag har lite svårt att förstå att tyskarna måste åka till Skandinavien för att uppleva natur och skogar. Vi har inte sett något annat av Tyskland, faktiskt. Idylliskt. Joggare. Nitiska cyklister. Metare i kamouflagekläder och vindskydd. Verkar vara en tuff sport.  Ja, så går dagarna, förhoppningsvis hittar man en "liegeplatz" där man får övernatta när mörkret faller på.
Men nu närmar vi oss de stora städerna och Rhen, så idylleriet och de enstaka pråmarna kommer väl att changera.
Kvällen ser ut att utmynna i ett tv-inslag i tysk lokal-tv! Vi ska fem i åtta berätta på engelska, en snabb fråga bara, om vädret vi upplevt. Så nu måste jag kamma till frillan och putsa brillerna. Huvva! Och TACK, VIELEN DANK for the excellent connection to internet that you wonderful people provided! Thanks to Kaj and wife Andrea - tv-reporter, who helped us so much!

Johan Bäckander: Slarvade bort er adress! Skriv igen!


Milou i sin lilla korg utanför rökeri i Hasle, Bornholm.
Jähäää! Marcipanbröd i form av glass! Danmark=kärlek.

Pelle beredd att lämna skutan halvvägs till Polen...

Skönheten Catten med mast på sniskan i polsk marina.
och Pelle showade för de lätt uttråkade tyska turisterna.


I gigantisk sluss i Magdeburg, fick vi lägga fast oss vid tourbåt,
Elbe när vi passerar ett antal meter ovanför - akvedukt, heter det, den första på resan.