Ankar.

Ankar.
En tjusig bild från Östersjön, närmare bestämt Skärså där vi "firade" midsommar i år.

torsdag 19 september 2013

Större delen av sommaren -13

Man skulle ju kunna tro att sommartid när man drar runt mellan öarna skulle vara exakt rätt läge att sitta och berätta om allt som händer och sker, men så är det ju inte. Därav nära två månader sedan sist jag – hahaha – bloggade här.
Det börjar med starka vindar, lugnar sig en smula, blåser till igen och nu de senaste veckorna har det varit fånigt lugnt. Allt beroendes på klimatzoner och världsgeografin. Och här susar vi runt som ett litet skrutt mitt i.

Serifos
Sist var det strax innan midsommar och vi var helt inblåsta på Serifos i Cykladerna. Vi trodde vi skulle hinna lämna detta blåsiga område innan meltemi-säsongen började, ungefär i slutet av juni, men vi fastnade i nästan två veckor där, först inväntandes blåsvädret i trygg hamn, och sedan uthärdandes. Men det gick ingen nöd på oss, förutom att vi inte kunde sitta ute och att båten blev alldeles frostig och vit av alla saltiga skvätt som flög över bryggan där vi låg. Man blev rätt trött på vindens ständiga rytande, om man säger. normalläget var 10–12 sekundmeter dygnet runt, men somliga dagar var det bra mycket mer. Max var nog 24 m/s, men det var ju i en by.
Vi hittade en väldigt fin strand dit vi gick, och hyrde bil och såg oss om på den mycket trevliga och fina ön. Cyklopens grotta ska ligga där, och huvudbyn ligger oslagbart snyggt upp mot en bergstopp, och alla tända ljus på kvällarna upp efter bergssidan var fantastiskt fina. Färja från Athen, därav den sorgligt dåliga servicen på ön. (Betyder: vi kunde inte fylla på vår Vodaphone-sticka.) Campingen där var också helt oslagbart trevlig.
Chora nerifrån hamnen.

Tromb på avstånd på Serifos
Uppifrån Chora på Serifos ner över hamnviken där vi låg inblåsta.

Vi firade midsommar där, och tur som vi hade fanns en annan svensk familj där som hade med sig lite extra matjessill och färskpotatis som vi fick! Det var otroligt snällt, tack Stina och Fredrik från västkusten. Stina hade otippat nog gjort sin tingsmeritering i Bollnäs! Och naturligtvis träffat en del människor jag känner. Kul!
Kithnos – Hydra
Till slut lugnade sig blåsvädret och vi kunde fortsätta norrut mot Kithnos innan steget ut ur Cykladerna. Vi kunde ha dragit direkt mot Hydra från Serifos, men vi ville få något kortare resa. Allt var lugnt, de västra Kythnos-vikarna var rena rama paradiset med ett sandrev i mitten och fantastiskt vatten och lagom grunt så vi kunde ankra och knappt behövde kolla ankaret med cyklop alls. Milou och jag simmade in till stranden med en av livbojarna som hjälp, kul. Vi grillade och tänkte att "så här ska det ju vara". Båten Grågås från Borstahusen låg också där, och de skulle minsann till Finike för vintern! Tänka sig!
Vi förberedde en tidig start, i soluppgången, för att få en så lugn överfart till Hydra och fastlandet som möjligt, men det var ju kört... Dyningarna mötte nästan direkt utanför viken och vind lite snett framifrån. Det gick trögt, kan man säga, och skumpigt. Efter 20 distans, ca tre timmars gång, verkade vi komma undan det värsta, sundet mellan Lavrion och Kea där vinden trycker sig igenom tappade styrka efter ön som låg halvvägs, och de sista 24 sjömilen var avgjort bättre, men för första gången kräktes Milou under gång. Men det behöver ju inte bero på sjösjuka, hon kräks ju lite då och då beroende på vad hon glufsat i sig.
Hydra var en upplevelse. Ingen bil- eller motortrafik någonstans, förutom alla jäddrans motorbåtar som hade sina generatorer igång. Särskilt de stora klossarna kan ju inte stänga av, för då fungerar ju inte båten... (Alltså ac-n.) Och de låter ganska högt där de ligger och pöser. Ja, jag är inte alls avundsjuk...
Ingen biltrafik på Hydra.
Hydra-byn uppifrån.

Trångt i hamnen. Vi knödde oss in mot kajen efter en dag.

En Windy hade sin hemmahamn i Hydra.

I Hydra fick vi tack och lov plats med nosen före mellan en norsk och en amerikansk segelbåt. Amerikanerna var så positiva och trevliga så jag blev alldeles inspirerad. Jag tackar gud för att det finns sådana människor och inte bara såna ängsliga surpruttar som man ofta tyvärr möter. Hydras hamn är inte så stor, så båtarna ligger i flera lager bakom/framför varann, det är helt otroligt, men så är det. Alla knyter ihop sig med alla och så när man ska åka får man upp inte bara sitt eget ankare. Men det gick helt smidigt, faktiskt. Mycket att titta på, kan man säga. Det blir "situationer".
Hydra var jättefint, men lite exklusivt. Man kände sig inte riktigt hemma om man inte hade höga guldsandaletter eller rolexklocka. Men det var fint ändå. Och en väldigt skyddad hamn. Vi betalade ingenting för att ligga där i tre dar. Det fanns en hundaffär, så Milou fick nåt nytt att tugga sönder. Jag klippte mig för 18 euro. OK pris.
Varje kväll var det nåt uppträdande på en stor scen på andra sidan hamnen, och en dag ställde de ut megastora högtalare runt hamnen och gjorde ljudkontroll. Då kände vi att det var dags att dra åstad.
Poros
Det blev ett litet lagom hopp till Poros, en ö som ligger ett stenkast norr om Peloponessos, det är bara ett smalt sund som skiljer, och där ligger båtarna som sillar utefter kajen. Det enda som ligger ännu mer sammanpressat utefter kajen är kaféerna, barerna, restaurangerna och tingeltangelbutikerna. Ganska trevligt, faktiskt. Vi låg på norra sidan om allt detta, men det var trångt om saligheten ändå, särskilt som charterbåtarna vissa dagar kastar loss från Egina och andra ställen och ofta har Poros som första hamn på semestern. De charterbåtar som har egna skeppare gillade inte att vi låg långsida utefter den långa flytbryggan, men efter att vår svensk-norska grannbåt fått sin badbrygga kraschad efter stora färjesvall mot kajen så bytte vi förtöjningsställe och vägrade flytta på oss. Vad Coastguard än sa. Vi betalade inget här heller...
Under första natten när vi låg mot kajen kom en färja in i tolvtiden och lyckades vicka båten så totalt så vår stora fina mac-dator välte från bordet och dånkade ner i trappen mot kaptenshytten! Dagen efter kunde vi inspektera förödelsen. Sladden till tangentbordet hade skurits av, antagligen av en kant på datorn, och det fanns tydliga märken i körsbärsträinredningen där datorn fallit... Men – hade datorn också kraschat? Med darrande händer kopplade vi på strömmen och tryckte på "on". Blippiblipp! Den fungerade! Otroligt. Förutom att bli flyttad mest varenda dag, omkullvält i säkerhet i sängen och bombarderad med allehanda icke sjösäkrade pinaler som tjocka böcker och pärmar så överlevde den ett fall på drygt en meter. Ta i trä, men Apple kan göra saker som håller! Vi är förvånade.
Tangentbordet var ju inte användbart, men fiffige herrn här på båten tog fram sitt lilla löd-kit och fick ihop de kapade småkablarna i den vita mac-slangen och simsalabim så fungerade det också! Man blir tårögd av lycka. Eller så klappar man sig nöjt på plånboksfickan i alla fall.
En svensk vi träffat lite då och då är en uppsalabo som tydligen går under namnet "Snygg-Erik". Vi kommer inte ihåg vad båten heter eller hans efternamn, men han är skeppare och åker runt med folk hela somrarna bland öarna. Vi träffade honom och föräldrarna första gången på Leros, i Lakki där de fräschade upp båten inför säsongen 2012. Sedan har vi setts på Simi -12, Serifos i år och så nu på Poros, där han väntade in en ny besättning. Roligt!
I Poros träffade vi fler människor med svenska förgreningar, nämligen mannen som hade en av båtaffärerna utefter stadskajen. Hans son satt i affären när vi var där för tredje gången och den faktiskt var öppen. Han hörde att vi pratade svenska och berättade att han bodde i Solna.
Här inåt fastlandet är det mycket grönare och frodigare än på öarna i Cykladerna eller de andra öarna på den grekiska östkusten. Husen är inte det minsta "grekiska", en del är vita, men inte som låd-stereotypen alls. Mycket mer italienskt, med smidda räcken och balkonger. Men allt är ju grekiskt välmålat och städat.
Epidaurus amfiteater, en stor en.

Här har vi ormen och läkarstaven.

Epidaurus utgrävningar.

Epidaurus
Vi rör oss mot Korintkanalen och andra sidan Grekland i år, och nästa hamn blev Palaia Epidaurus, gamla Epidaurus, en bit från det berömda E med sitt asklepion och tempel och amfiteater. Här botades både det ena och det andra med vattenterapi och sömn och drömtydningar. Ormarna var viktiga, och det är därför symbolen för läkekonsten har två ormar som snirklar sig runt en käpp. Eller nåt. Det går lokalbussar till utgrävningarna, (även till Athen) ett bra alternativ till taxibilarna som vill ha 40 euro. 
I den lilla hamnen bildades olyckligtvis våldsamma svall på kvällarna, men de tryckte inte in båtarna mot kajen som i Poros, utan lyfte dem bara timme in och timme ut. Läskigt, men inte farligt, som tur var. Här träffade vi ett par som vi tillbringade en kväll tillsammans med på Kalymnos förra året. Hemskt kul att ses igen, supertrevliga människor. Båten heter Akka och paret Eva-Lena och Lennart. De har båten nära Porto Helio (Koiladhia) på ett superbra varv med bra båtbyggarrykte. Verkar högst rekommendabelt om man vill lyfta båten över längre tid.
Korfos – Korintkanalen – Kiaton
Flydde också Palaia Epidauros inför hoten om "festival" efter någon dag. Korfos skulle bli vår sista anhalt innan Korintkanalen. Det var trevligt, mooringlinor vid restaurangkaj, vi åt något, men fick ändå betala lite extra för el och vatten fast det skulle vara gratis.
En båtgranne i Korfos bjöd på sjöborrar. Inte helt fel.
 Tidig start, det var rätt långt till kanalen, och vi kom dit vid knappt 10 på förmiddagen, jag sprang in och betalade avgiften och direkt fick vi åka in mellan väggarna i konvoj. Efter en halvtimme var vi igenom. Vi hade förberett oss på att allt skulle ta tid, så nu hade vi ju hela dagen på oss att fortsätta förbi staden Korint, så det gjorde vi och kom till Kiaton där det var stilla och stekhett. Fiskehamnen var stor och djup och hade massor av mooringlinor och plats för oss yachtisar. Vi såg en jättestor sköldpadda som vispade runt i hamnen också. Vi lyckades till och med få vatten genom en långliggare där. Men ingen el. Kustbevakningen kom förbi, men när jag gick dit var det stängt. Blev ingen betalning där inte. Ett svenskt par i båten Viktoria som åkt långt, ursprungligen från Kroatien, dök upp. De var jättetrevliga och vi utbytte information. De hade Göcek som destination för sommaren.
Vi tog pirran och gick till Liedl som vi sett på vägen in i hamnen. Det blev en del öl och annat stapelbart.
Galaxidhi – Itea – Delfi – Galaxidhi
På vägen till Galaxidhi som ligger på andra sidan Korintviken möttes vi av många, många delfiner och Milou blev så upphetsad så hon låg ut på peket i fören med framtassarna över kanten och ylade! Jag fick hålla fast henne så hon inte skulle göra som han i "Det stora blå". Sedan hade hon delfinkoll resten av dagen. Galaxidhi var mycket fint och trevligt, bra ordnat med vatten och el och avgift på kajkanten. Stan var supergullig och väldigt italiensk, tror jag. Bra skyddad hamn, men en del sidvind gjorde att somliga båtar vars skeppare inte visste om ankaret satt fast tryckte på sina grannar. Inte så bra för sämjan. Särskilt när de vägrade att dra åt ankarkättingen. "Ja men då kan ju ankaret lossna."
Hålligång på natten. Grekerna vill gärna parta till soluppgången, den saken är klar. Men med öronproppar klarar sig till och med sura svenskar.
Fint och mysigt i Galaxidhi.
Här i trakterna ligger Delphi, och det får man ju inte missa, så vi åkte till nästa hamn, knappt fem sjömil bort, Itea, som låg ännu närmare Delphi. Där fanns ännu en EU-marina av format, men utan några som helst faciliteter. Man fick lägga sig långsida där det fanns plats, och det var inga problem med det. Rymligt, var ordet. Stan var lustig, raka gator och ocharmigt, ingen strandpromenad eller så, men folkligt med mycket affärer och restauranger. Vi tog den tidigaste bussen för att slippa dö av hetta och Milou fick stanna hemma den här gången. Delphi var helt fantastiskt, många ställen och saker vi sett tidigare hade förbindelser hit. Till exempel ormkolonnen i Istanbul. Den stod ursprungligen i Delphi, och hade inskriptioner med de folk och öar som hade deltagit i något av de viktiga segrarna. Museet var matigt, för att underdriva – bland det mest intressanta man sett. Ja, det var en upplevelse, kanske mycket för läget, på en sluttning med ett  bergsmassiv på ena sidan. Men som ruin var både Pergamon och Efesos mer imponerande, tycker vi. Även om Delphi ju är massivt med sin historik, det var ju världens geografiska och andliga navel en gång i tiden. Bara en sån sak.
Delfi. Apollos tempel med en del av amfiteatern i förgrunden.

Olymposberget som fond.

Äntligen vid världens navel.

Oraklets klippa.

Snygga sandaler förr i tiden.

Sfinx i Delfis museum.
I Itea lyckades vi också men konsten att få en katt ombord. Utan att vi visste om det. Tydligen hade en fransman tappat bort en av sina katter där och legat kvar tre dagar och letat efter den och sedan åkt. Vi hade kattbesök på däck en natt men jag trodde jag jagat iväg den. När vi åkt tillbaka till Galaxidhi efter några dagar hördes plötsligt ett jamande från förpiken. Jag tittade på Milou, men det var inte hon. Jag började flytta på en massa grejer där framme (det fungerar ju som ett skräprum när ingen är på besök) och där satt en livrädd brunspräcklig kisse. Det var svårt att få ut den eftersom den satt längst fram i båten, men med lite våld och list så kastade den sig ut genom fönstret mot akterdäck och gjorde ett tremeterssprång i land. Halvt chockad berättade jag om dramat för ett skotskt par vi träffat tidigare, bland annat i Itea, och de utropade "den är fransk!" Oj, var det en tamkatt? Så de berättade om hur ägaren letat och letat. Sorgligt, men nu bor den i Galaxidhi på land, om den inte mönstrat på nån annan båt. Man hoppas att den har det bra. Jag är ju tyvärr allergisk mot katter, kommer jag ihåg ibland, annars hade det varit kul med en kompis till Milou. Om den inte hårar.
Vi vinkade adjö till Galaxidhi till slut, men det var trevligt och fint att vara där, lite långt till badning, bara.
Trizonia – Navpaktos
Nästa steg var bara 20 sjömil, en liten ö som heter Trizonia som "alla" gillar att ligga vid. Det är nämligen mycket skyddat och – gratis. Man ser inte röken av nån kustbevakning med block och penna eller nån annan myndighetsperson heller. Fast det kanske skulle behövas. Hamnen är nämligen helt körd i botten, visserligen fungerar några lampor här och där på pirerna, och det syns hur bra tänkt det var från början med alléer och allt, men nu är mycket på trekvarten, alla hål i kajerna är öppna och livsfarliga, man har lagt ut plankor och sånt så inte folk ska ramla ner. Pricken över i, eller spiken i kistan, är dock den ketch som ligger sänkt mitt i hamnen. Bara stagen och masterna lutar upp ur vattnet... Men folk lägger till vid kajen så gott det går runtom.
Pelle mekar lås på Trizonia.
Eftersom det är gratis att ligga här och förhållandena är toppen, skyddat och allt, så tenderar folk att lämna sina båtar här över vintern. Eller så bor folk på sina båtar året om eller har dem som sommarstugor. Men många fler har lämnat sina båtar och har inte tittat till dem på många år. Baksidan med en obevakad gratishamn... Det är rena rama båtkyrkogården och vi blev alldeles deprimerade av att gå runt och kolla. Usch! Vrak på vrak. Ingen bryr sig. Den sjunkna båten har tydligen legat där i fem år...
Lite mer deprimerade blev vi över att ingen på ön kunde ta betalt med kort. Hotellet kunde, men där skulle vi ju inte handla, och inte hade vi tänkt på att ladda upp med cash när vi åkte från Galaxidhi. Enda chansen att bunkra upp med kontanter var att lämna ön med den lilla taxibåten och ta bussen en dryg timme till Navpaktos där det fanns bankomater. Johejdu! Men, vi hade inget val, vi ville stanna några dagar på Trizonia, och vi behövde lite mat å grejer, så det blev en shoppingresa till berömda Navpaktos. Så varför inte? Det ruskiga slaget vid Lepanto 1571 utspelades här, och Cervantes (han med Don Quijote) dog i slaget samtidigt som en hoper turkar (de fick däng) och en illuster samling av folk från Europa. Jag såg till exempel en minnesplakett som tackade de kroater som deltog.
Navpaktos medeltida hamn. Trångt. Grunt.
Hamnen i Navpaktos var pytteliten och oerhört gammal med ringmuren kvar och torn och grejor. En utmaning att gå in i med fritidsbåt. Jag sa nej, det räcker att vi varit dit med buss och ätit frukost där bredvid.
I Trizonia träffade vi en hel del människor, svenskar, norrmän, fransmän, nyzeeländare, skottar, ja, alla! Det kom också ett ordentligt oväder, så vi fick hjälpa folk att ta sig in till pirerna och dirigera dem in i hamnen där det fanns plats. Annars promenerade vi lite, badade med Milou och besökte restaurangerna i den lilla mysiga hamnen på andra sidan ön, mot fastlandet.
Messalongi – Kefalonia
Men så tyckte vi att vi gjort av med tillräckligt med el  och vatten för att uppsöka en marina. Och så borde vi kanske börja röra oss mot Sicilien? Vi ska ju på bröllop i höst! Så vi körde ut ur Korintbukten, ut under den jättestora bron Andirion, världens längsta hängbro med flera pyloner, och ut mot sankmarkerna i norra fastlandet. Staden heter Messalongi och man kommer till marinan genom en flera kilometer lång ränna genom grunda ytor. Men vattentäckta. Mycket lustigt ställe, fullt med semesterfirare och hus på ben.
Men marinan var inte så kul, långt ute i "nowhere", med en affär, kontor, tvättstuga och en restaurang. Vi hann köra tre maskiner, dock! Tvättstugor har vi inte sett till sedan vi lämnade Sverige... Och tvätten torkade på nolltid! Varmt och blåsigt gör susen.
Nu skulle vi äntligen ge oss ut på det lugna och trevliga Joniska havet som vi hört så mycket om. Och första dagen var verkligen lugn och stillsam, vi körde till Kefalonia och hamnen Efemia som såg skyddad ut. Det ska vara så trångt och bökigt i hamnarna på Joniska havet, så vi ville vara säkra på en rymlig plats. Och här var det ordning och reda och något av en turistfälla, men okej, utom de starka sidvindarna som bildades varje eftermiddag. Det drog nåt fantastiskt.
Fiscardo
Nästa steg blev ännu en hamn på Kefalonia som heter Fiscardo, 11 sjömil norrut mellan Ithaca och Kefalonia. Den ska vara oerhört skyddad och populär. Och här kan man snacka turistfälla, men en superfin sådan. Gulliga små affärer och restauranger runt strandkanten i byn. Första natten låg vi precis vid en restaurang, gångbrädan nådde nästan fram till borden, men sedan flyttade vi till en flytbrygga så vi slapp titta på vad folk åt hela kvällarna. Vi träffade en svensk-colombiansk familj som berättade att det var lite jetset över Fiscardo, både Kevin Costner och Madonna brukade vara där med sina båtar, och familjen hade suttit bredvid Armani kvällen före vid middagen! Om man nu känner igen Armani... Det var i alla fall en underbart fin plats, och båtar låg packade som sillar runt alla kajer och ankringsställen på kvällarna. Massor av charterseglare, "flottillas". Vi provade också thaimat där, med pepparmintsmak. Kryddigt. Gott! Vi hittade tacos i affären! Hallå igen, det var länge sedan. Ingen Heinz chilisås. Men allt för att göra egen sushi. En självklarhet här i Joniska havet...
Den stackars sköldpaddan i Fiscardo. Släpptes sen.
Bästa attityden hittade vi också där: En skeppare som hade en stor blank Hanse 545 sa när vi nervöst backade in mot honom "Det är bara en båt". Såna människor vill man krama! Han såg väl hur rädda vi var. Men, det var ju antagligen inte han som ägde den, utan den tillhörde nåt företag som hyrde ut till kreti och pleti med en skeppare ombord som skötte det seglingska. Folk som äger nåt dyrt kanske är lite mer känsliga för repor och skrapmärken i gelcoaten.
En båt på flytbryggan hade hittat en sköldpadda mellan Lefkas och Kefalonia som hade blivit påkörd av en motorbåt, så de hade baxat ner den i sin gummibåt och dragit den till Fiscardo. Nu stod gummibåten på bryggan och blev het och sköldpaddan viftade runt, den fick knappt plats. Vi hoppas den fick komma tillbaka i vattnet och tillfriskna.
Lefkas
Vi tog ännu ett litet steg och åkte till Lefkas, denna mångomtalade ö, och sydliga viken Sivota. Där blev det också fullt under eftermiddagens lopp. Vi träffade på ett par svenska båtar, vilket var kul! Åt pizza med ett mycket trevligt svenskt par från Haninge. Det är otroligt så mycket man har gemensamt när man är ute så här, fast man inte känner varann ett dugg. Men, det kanske inte är så mycket mer än båtlivet man HAR gemensamt heller. Det får man ju ofta inte veta, eftersom man träffas så snabbt och intensivt. Hur som helst så är det väldigt trevligt väldigt ofta!
Meganisi
Nu skulle vi ta oss till den mytomspunna "midsommarviken" Abikal, dit svenskar i Joniska havet åker för att fira på rätt sätt. Det visade sig att vi hamnade i fel vik, men det var trevligt ändå, och vi låg där med ankare och lina i land i flera dagar. Ön heter Meganisi och har ett oräkneligt antal små vikar och bukter där man kan uppleva paradiskvällar. För här verkar det som det faktiskt blir stilla och civiliserat på aftonen. I hamnarna i Dodekaneserna och Cykladerna vet man liksom aldrig hur det blir. Inget att ta för givet. Förtöj för storm, liksom.
I viken skrubbade vi på vattenlinjen, rodde runt i gummibåten, hälsade på i lilla gulliga Vathi-viken och handlade och gjorde internet-ärenden, badade med Milou och riggade upp råttstoppar på linorna i land. Men dom behövdes nog egentligen inte. Det fanns inga sopor i land, och stora sopcontainers stod vid restaurangvägen. I de där pilotböckerna av Rod Heikell står en hel massa, men mycket är föråldrat, men det mesta är helt läsvärt och rätt. Man får ta det med en nypa salt och använda det lilla omdöme man har kvar. Och kolla tryckdatum.
Ett fall framåt var när Pelle badade med Milou och hon på eget bevåg simmade iland och gjorde sina naturärenden. Klok och modig hund. Till slut.
Nidri
Tog en utökad sväng in mot Lefkas och Nidri genom att åka in i Athena-viken och lågsniffa runt Skorpios-ön. Det är ju Onassis ö, gudbevars, och där låg väl några fina kåkar, kan man tro. Folk verkade ankra och gå iland också. Det visste jag inte att man fick. Om man åker förbi Nidri genom ett sund kommer man in i Vlikho-viken som är som en enda jättestor ankringsfest. Hur många båtar som helst låg här på svaj. Svårt att se vilka som var bebodda och vilka som var tomma för tillfället. Svårt också att föreställa sig att en tromb drog här igenom för några år sedan och att en person omkom när en katamaran vände upp och ned. Åtskilliga båtar som stod uppallade på land välte. Elände. Men nu var det idylliskt.
I Nidri backade vi in mot Neilson-bryggan, för där finns vatten och el och nära till stan för tio euro dygnet. Där rådde en kraftig brittisk övervikt bland besökarna, men det var trevligt. Mitt emot bryggan är "Tranquil bay" med massor av ankrade båtar i suveränt fin omgivning, cypresser och enstaka fina hus. Lite för lugnt nu, kanske, för jäklarns vad hett det är på dagarna. Man behöver lite vind. Nidri var proppat med turistrestauranger och påhitt, piratskepp och vattenrutschkanor på utflyktsfartyg. Men med charm. Onassis stod staty – med nåt citat om att en man skapar sig sin egen framtid.
Vi firade vår åttonde bröllopsdag med italiensk mat, men italienskt vin hade de inte på restaurangen, så det handlade vi en pava på vägen tillbaks till båten. Men jag tror vi sparde det. Helt och hållet alkis har vi inte blivit ännu.
Lefkas – kanal – inlopp
Norrut, mot Italien! Vi styrde mot staden Lefkas, på norra delen av ön, där bilväg går över sundet. Ännu en långlång kanal genom stora ytor av grunt vatten. I Lefkas blåste det småspik. "Riktiga" havet ligger ju precis utanför, och man vart ju lite förvånad och orolig. Var det så här det var med hav och öppna ytor. Joniska havet hade skämt bort oss lite, man blir som en söndagsseglare. Vid stadskajen fanns knappt plats för en enda båt till, kanske en kanot, men Pelle ville ju tränga sig in, men jag sa NEJ, så då åkte vi in i marinan och fick en chock när de skulle ha betalt. 47 euro. Och då var inte ens dusch och internet inkluderat. Skandal, va!? Vi handlade på oss lite mat i stan och i supermercadon i marinan och lagade helt emot reglerna mat på grillen på båten. Nåt jävelskap måste man ju göra för att protestera mot det hutlösa i 47 euro per natt.
I lagom tid för att hinna med 11-öppningen av bron över Lefkas-sundet kastade vi och några båtar till, loss. Vi låg i kolonn i kanalen fram mot bron som till slut öppnade sig och liksom vek sig undan alldeles, drev iväg åt sidan, liksom! En hel del båtar skulle in och hade företräde, så vi fick vänta lite till innan vi med snigelfart masade oss förbi. Och nu kom själva kanal-klon: hur man åker ut ur Lefkas kanals norra del utan att gå på grund... En granne i Lefkas marina hade gått på en sten och en dykare var tillkallad och filmade skadan under vattnet. Vi vet inte om det var några stora skador. Så vi visste från alla möjliga håll att här var det lite svårt. I Rod Heikells bok finns både foton och text om att man ska hålla sig nära sandudden och inte förledas att tro att man ska ta ut svängen mot fastlandet. Men, tydligen så är det inte så enkelt ändå.
Vår lilla kolonn leddes av en segelbåt med ett äldre par som, enligt vår mening, körde alldeles för långt från sandudden, och, si: KLONG sa det och de körde på grund, men de kunde backa loss, och hela kolonnen stannade av. De andra båtarna svängde tvärt vänster, norrut, och undvek grundet, men när den grundstötta segelbåten gjorde ett nytt försök tog de ut svängen IGEN, men det gick bra den här gången. Vi strök nära, nära, sandudden och hade fyra meters djup hela tiden. Ingen match. Sedan var det nordlig vind rakt i nosen och stora svall från nordväst upp till Preveza som ligger i mynningen till en veritabel insjö. Tänk vad man får uppleva i den grekiska arkipelagen.
Preveza
Vi hade tänkt oss att ligga gratis vid stadskajen, men det verkade så stökigt och nära gator och tjo och tjim så vi gick in i "marinan", som kanske drevs av någon. Här ska det ha funnits en "svenskbrygga" driven av "Stig" under många år, men han har tydligen fått flytta på sig, för nu har Cleopatra marina tagit över anläggningen. Men det var ok, för det fanns vatten och el för det facila priset av 12.50 euro per natt. Acceptabelt. Och skyddat, här övervintrar folk i sina båtar utan större problem.
Fortsättning på sommarbedrifterna i nästa, alltså det ovanstående kapitlet som skrives senare, från Licata, faktiskt. Vinterhamn.