Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

lördag 19 november 2011

Telefoner och vardag

Ingenstans, möjligen (möjligen!) i Stockholm, har jag sett så många människor som går runt och pratar i telefon som i Istanbul! Vi har ju ingen koll på hur billigt man kan ringa i det här landet, eftersom vi inte kan läsa Indirim-skyltarnas (rea) finstilta i alla telefonbutiker som finns överallt. Det är Turkcell och Vodafone i varje kvarter, faktiskt.
Sött och starkt och massor av sump.
I "våran" butik i gallerian som vi besöker flera gånger i veckan är det oftast full rulle, men de flesta verkar gå dit för att fylla på sina kontantkort. Personalen fixar det, man langar över en femtilapp och så frågar de vilket nummer och så är det klart. Pip-pip i fickan så har man laddat. Jag vet inte om det inte GÅR att ladda på internet, men det kanske inte är så vanligt här. Och folk verkar ha obegränsat med frågor om sina mobiler. Vi sitter ju som fågelholkar och fattar inget, men diskussionerna och överföringen av information tar evigheter.
Vi har nämligen köpt turkiska simkort. I en turkcell-butik. Vi sitter ner på en bänk och väntar på vår tur, pinsamt medvetna om att vi inte kan prata turkiska. Kunskaperna i engelska är nämligen försvinnande små i vår telefonbutik. En kvinna i glasögonbutiken bredvid kan däremot lite mer, så  hon hämtas om det är nåt särskilt som behöver sägas. Det är lite konstigt, för det är unga människor som fipplar med våra simkort och telefoner, och vi trodde nog att de snappat upp nåt engelskt, kanske i skolan? Men icke.
Nu verkar i alla fall en av våra två mobiler fungera korrekt, det har tagit flera veckor av krångel. Den andra mobilen ska låsas upp i en teliabutik i jul. Den verkar vara operatörslåst trots att den inköptes till dyrt pris för att slippa abonnemang och operatörstillhörighet. Otroligt, tycker man.
Mer om telefoner under "Sidor" och Istanbul-råd och tips.
Utanför ett av biblioteken i Topkapi-palatset. Utsikt över stan.

I marinans ena hörn finns byggnader för duschar, toaletter, en pub/bar och en liten dyr närbutik. Vi brukar gå till duschen och duscha varmt och länge. Pelles onda lår har mått bra av avslappnande långduschar, säger han. När man med passerkortets hjälp har öppnat dörren till duscharna så slås lyset och musik på. Duschar man tillräckligt länge släcks ljuset, så vill man mysa länge får man gå före 17.00 för då blir det riktigt skumt så här vintertid. Musiken fortsätter, och jag undrar vem som satt ihop den musiklistan. Ibland är det turkisk schlager/folkmusik eller Chris Isaak/Celine Dion/Dean Martin eller nåt populär-wailande varvat med gitarröverdoser med Gary Moore. Men så plötsligt så är det grunge. Pearl Jam, Pixies, Queens of the Stone age och sånt.
Lite osannolikt i en dusch i Turkiet. Men så är det.

fredag 11 november 2011

Istanbul, mitten av november


Idag är det duggregn och drygt 10 grader varmt ute. Pelle har ont i benet så det passar bra att vi stannar inombåts.
Inifrån nya moskén.
Pelle sträckte låret när vi tog loss vår vinda badbrygga för någon vecka sedan, den skulle på uträtning. Olyckligtvis så drattade Pelle huvudstupa ner i marinans blågröna vatten – halvvarmt, kan man säga – och, trodde vi, slog i låret. Men det blev aldrig något blåmärke, så vi förstod till slut att det nog var nåt slags sträckning. Så vi har fått gräva i vårt fina skeppsapotek och påbörjat medicinering blandad med lagom fysisk aktivitet.
Tomma gator. Ovanligt.
Igår spankulerade vi runt Eminönü, besökte ”Nya moskén” och Egyptiska basaren igen. Det har varit en lång helg här i Turkiet, en av två årliga Bayram, och faktiskt så har folk varit lediga. Till och med byggjobbarna här intill var borta. Tysta mornar utan ljudet från stenkapar och borrmaskiner. Annars verkar de jobba morgon som kväll, harrda som värdda. (Helgdag som vardag.)
Vi ”gjorde” Eminönü för några dagar sedan också, under helgen, och så gott som alla småbutiker i de trånga kvarteren var stängda. Gatuförsäljarna däremot hade fältet fritt, så det såldes mobiler, piller (mest blå viagra-varianter), väskor, klockor och kläder av tvivelaktig kvalitet. De enda affärer som var öppna verkade vara bijouterier. Av någon anledning.
Vi vimsade runt och hamnade efter att ha gått genom ekande tomma gränder uppe på turiststråken i gamla stan. Där var allt öppet. Så klart. Vi gick in på närmsta mathak och delade bord en fransyska från Lyon som pratade engelska, tack och lov. Hon hade varit gift med en svensk (naturligtvis) och hennes son skulle tillbringa julen på Lidingö med sin far... Vad är sannolikheten? Men så är det, världen krymper ju mer man träffar folk. Hon var trevlig och vi utbytte lite turisttips och hon berättade om sitt hotell som var billigt! Vi fick adressen. Det låg precis vid alla sevärdheter och var helt ok, tyckte hon. Men den enda lampan i rummet var en taklampa, så hon, som rest hit för att läsa en del, fick sitta på toa och läsa.
Vi kollade in två hamamer, hamams?, vad heter det? och i den ena fick vi tom en smygtitt in på den heta stenen där det låg två personer och mjukade upp kropparna. Mina glasögon immade igen omedelbart, men jag skulle själv inte ha uppskattat att bli tittad på när jag låg där som en säck potatis. Förhoppningsvis märkte de badande inget.
Vi tittade in på ett annat hamam också, Cagaloglu, där Kate Moss och John Travolta och Tony Curtis och en hel radda med andra kändisar varit. Där var det dyrt, och vi fick bara kolla in lobbyn med sin shop med dyra tvålar med ”goda ögat” på. Vi har inte bestämt oss vilket hamam vi ska gå till än. Det verkar finnas MÅNGA. Det tråkiga är att det är ju separata bad för män och kvinnor, och det känns inte så kul att gå själv. Vi kanske får vänta tills vi får besök eller hittar nån annan medbadare.
Romarna (?) snodde med sig en obelisk från Egypten  till sin hippodrom i Istanbul. Fin är den i alla fall!

Men igår var det vardag i Eminönü, och det var proppat med folk som vanligt, och alla småbutiker var öppna. Vissa områden har fullt av textilbutiker – band, spetsar, tyg, knappar, sytråd, andra är specialiserade på köksgrejor och kaminer med egna plåtslagerier baktill i affären, andra har bakgrejor och möbler i trä, kavlar och jättestora platta spadar i trä för att skjuta in och hämta ut bröd ur ugnar. Man är ju bagarbarn, så det kändes lockande. Runt hörnet var det godis och bröllopsgrejor, korgar med spetsar och blommor i veckat tyg, butiker med strass och låtsasdiamanter i alla former, väskor, t-shirts, fågelburar, fågelmat, katt- och hundmat i lösvikt, iglar, korta och långa, kaktusar och tulpanlökar, fiskeredskap och kebab, kebab, kebab.
Vi äter kebab till lunch nästan varje dag. Det kostar ungefär 20 kronor för en rulle som man blir halvmätt på. En halvliter vatten till kostar två kronor. Det är gott!
Lunch. Nyponsoppa med... grädde! Urk!
När man flanerar som vi gör slås man av alla små ursöta turkiskor överallt. Välmejkade, fiffade i håret, välklädda, tuffa, ja helrätta, helt enkelt. Även de som har sjal på huvudet är ju hur coola som helst! Snacka om attityd! Vi är ju som marsmänniskor nedsläppta till en ny värld, storögt betraktande, men det är slående så många perfekta – och söta – tjejer som finns i den här stan. Killarna verkar ha ett betydligt mer avslappnat förhållande till sig själva och sitt utseende... Gällivarehäng, jeans och nån slags tunn täckjacka. Räcker bra.

Vad vi också har lagt märke till är alla vakter överallt. Dygnet runt. Inte beväpnade, men ståendes i gathörn och sittandes i små vita plastkurar. Sorgligt underbetalda, säkert. Löneskillnaderna här är oerhörda. Massor av folk lever av nästan ingenting, verkar det. Skoputsare, försäljare av lösa cigaretter, enstaka rosor, ja, det är skillnad på folk, verkligen.
Vi ser bilar med blinkande ljus lite överallt – inte alls poliser. Orange plastkoner är populärt. Plastband som skärmar av vissa områden. Och så vakter bredvid. Man frågar sig varför, kommer det någon så släpper de fram dem och ställer tillbaka konerna.
Somliga kvällar låter det som att polisen testar olika typer av sirener uppe vid genomfarten, man kan höra tre olika varianter samtidigt, och högtalarprat. Men det kanske verkligan var kaos på vägen de där kvällarna. Vi gick inte dit för att kolla.
Men det är klart, här vid marinan ligger ju båtar för miljoners miljoner. Vakterna behövs säkert här. En Ferrari Spider står parkerad bredvid staketet till marinan, har stått en månad nu och börjar bli lite dammig. En BMW 1200 mc utan skyltar står också parkerad. Vakterna har lite att övervaka, kanske.

Vi putsade upp Catten efter att badbryggan monterades bort. Enda chansen att komma åt under den, och så blank och fin båten blev, nu platsar den bland brygg-grannarna! Men det tog några dagar att gnugga. Och vi kom på att det var kalk, det där sista som inte gick att gnugga bort. Men med lite badrumsrengöring fixade vi biffen! Och så vax på det. Vi kunde spegla oss i friborden! Nu är det bara överbyggnaden kvar att tvätta och vaxa. Det tar liksom aldrig slut med fixande på en båt. Är det inte nån läcka i en kran så är det motorn som kokar. Eller gasen som tar slut. Eller vattnet som måste fyllas på. Någon beskrev långseglande som ”kontinuerlig renovering av båt”. Det är så sant.

Nej, nu måste vi träna på backgammon igen. Bara inte Pelles ben gör ont så jag måste låta honom vinna...
Och skriv gärna en kommentar, vad som helst, det vore så ROLIGT!