Ankar.

Ankar.
Klängstrandes längst ut på Monemvasias udde. Svårt att promenera i upprätt ställning.

fredag 2 juni 2017

Nya farkoster, gamla mål

Imorgon startar vi en fyrhjulig resa, mot Sverige! En månads seglats har vi gjort, och efter stormnatten har det varit lugnt. Vi besökte fina och välputsade Spetses och fick smaskig kålpudding tillagad av Agneta och några duvningar Okej till middag. Tack och gott! 
Sedan lämnade vi Pegasus och pegaserna och styrde söderut igen mot Monemvasia, snuddade med blicken vid Kiparissi-viken (hu) och knycklade in oss utefter piren i Monemvasia igen. Allt under kontroll! Trevligt att vara tillbaka, arbetet gick vidare med uteplatser inne i stan (café Di Porto) och kryssningsfartygen lade till med skrällar mest varje dag.
En eftermiddag hörde vi någon ropa ”är det nån hemma?” och vi tittade ut, men på fel sida båten. Det var våra kompisar i 2 step, norrmännen som bor i Strömstad, som vi hade åtskilliga träffar med förra säsongen när vi åkte fram och tillbaka till Venedig!
Ravinen bakom Monemvasia-byn som egentligen
hette Gefyra, brant och snårigt, men mycket blomster.

De här såg ut som johannesört, men det var fel blad, liksom.
De lade till utanpå oss, utan problem, och det blev en liten kryddig ankardramm i fina glas-glas. De skulle också neråt Kalamata vid rätt väderläge, och hade blivit glatt överraskade över att hitta oss i hamnen.
Efter ytterligare några dagar med ostadigt väder, en del regn och kallt (!?) kastade vi oss iväg, trots en olyckskraxande tysk som pratade om åska och elände. Men, vi var försiktiga när vi skulle runda ”Peloponnessos Kap Horn” igen, så vi startade färden strax efter fyra på morgonen, det skulle nämligen enligt prognosen blåsa till lite där senare.
Förutom en ljudlig bilkrock (ute på den smala vägen till Monemvasia på ön) blev det en helt odramatisk färd ända till Kalamata, 97 Nm på ett ben. En del regn kom det, men åska hörde vi bara på håll. Tack och lov hade också dyningarna en mellandag.
I Kalamata fick vi vår ”bokade” plats, lite längre in på D-bryggan, och där var det ledigt och fint. Snälla Heidi på Albatros välkomnade med ett ”Hej!” och hjälpte till med linorna tillsammans med marineron. Vi träffades först i Licata, Sicilien, och tidigare i våras när de kom till Kalamata i 2,5 knops fart med vinterlurvig botten. Nu var de redo för nya färder, och reste igår morse, men kommer tillbaka. De har också bokat ett årskontrakt! Vi blir några stycken här till vintern, i alla fall!
Vi är så gott som redo att ge oss iväg imorgon bitti, de sista detaljerna återstår, typ att packa! Det går fort när man har allt samlat, och inte så himmelens mycket att välja på. Det är väl bäst att packa ner fleece-tröjan, annars blir det säkert en iskall sommar. 
Resan norrut känns lång, men vi får försöka ta det lite lugnt. Kanske ett stopp i Prag för ett stop öl, kanhända? 

När vi kommer till Sverige blir det spännande eftersom vi ska investera i ett boende! Jomenvisst, men det blir i form av en husvagn. Så vi hoppas att marknaden är lika översvämmad om ett par veckor som den ser ut på Blocket just nu. Varning: Kunden från helvete är i antågande. Vi kommer med skambud!

lördag 20 maj 2017

Oväntat oväder med grab-bagen som huvudkudde

Vi promenerade ungefär en mil där i Gerakas, i naturen och ganska varmt väder, och så var det ärtsoppa och möte med en extremt social norrman som visste allt om var de bästa ställena fanns att lägga båten. Tom Harald hette han, och hade tillverkat en senaps-aioli som verkade perfekt att doppa räkor i.
Nåja, vi fortsatte i gråmulet väder lite norrut efter kusten, till Kiparissi och en liten kyrk-kaj. Hela stora Kiparissi-bukten var tom på båtar, omringad av höga berg. Själva orten verkade inte så livlig heller, kan man säga. Fast det såg ganska grunt ut så lade vi oss långsida mot kapellets kaj, och Pegasus fick också plats. En rent paradisisk plats, och antagligen rätt skyddad också, kom vi överens om.
Till kvällen skulle det bli grillning, en grilllåda med galler låg på plats till och med, precis som Tom Harald berättat.
Vi såg lite på avstånd att den lätta motvinden vi haft på vägen dit blev starkare, vita gäss drog rakt in i viken mot samhället. Himlen var lika grå som förut. Plötsligt vände vinden totalt och började rasa ner mot kajen söderifrån. Vi låg i sydlig riktning, så det var inte så farligt, tänkte vi, men det kom också rejäla körare i sidan, mot kajen. Hoppsan!
Runo, Agneta och Pelle nere vid Monemvasias lilla badstrand.

Massor av blommor och blader i Monemvasia.
Samtidigt blev det jättehett, uppåt trettio grader i luften. Vinden friskade på mer och mer, och vi mätte senare uppåt tjugo meter i sekunden i byarna.
Efter en stund förstod vi att vi inte ens kunde komma loss från kajen, vågor bröt och tryckte båtarna mot betongen, vi flyttade över alla fendrar på ”rätt” sida. Och, om vi kommit loss från kajen, vart skulle vi ta vägen? Nu tjöt vinden och det blev vita gäss överallt.
Båtarna hoppade och studsade så det blev rent outhärdligt att vara ombord. Vi drog en lina föröver till några av klipporna som stack fram ur vattnet. De värsta byarna kom framifrån, vilket var en liten tröst. Men vissa vågor smällde in i kajen och blötte ner båtarna på kajsidan, till och med. Huva! Riktigt skrämmande.
Alla tappade aptiten och grillplanerna lades på is… I kastbyarna skulle vi inte ha vågat tutta på grillen hursomhelst. Vi satte oss på en cementbänk bredvid kapellet och bara tittade på båtarna och det våldsamma vädret. Runo packade till och med i ordning en ”grab-bag” med det allra viktigaste ur båten, utifall att. 
Vi tog fram vårt bord och ställde det vid bänken och Pelle lyckades röra ihop potatisgratäng och jag stekte korvar till middag som åts i pannlampors sken. Nåt måste man ju äta, även om magen knorvlat ihop sig av skräck.
Pelle gick ombord för att se om det gick att sova. Han tuppade genast av, medan jag satt kvar på bänken och bullade upp våra dynor så att jag kunde vila lite på snedden. Vinden var glödhet. Runo satt bredvid och småsov, medan Agneta lade sig i båten. 
—Det blir inte värre än så här, sa Runo. Jag höll med. Det kändes för jäkligt. Vilken situation!
I det öronbedövande blåsvädret slumrade vi lite då och då. Jag verkade ha tuppat av mellan klockan ett och fem, då vinden gjorde en paus och jag kunde gå på toaletten ombord och skriva några ångestord på Facebook. (Vi hade en jättestor mobilmast rakt söderut på en av de höga bergknallarna så uppkopplingen var prima…) Runo hade tillbringat större delen av natten i sittbrunnen med sin bok i telefonen. I sex-tiden verkade vinden ha lugnat sig på riktigt. Halv sju—sju kastade vi loss och hade inga problem med att ta oss ut på öppet vatten.
Vi drog oss norrut, där det såg ut som vädret skulle vara lugnast. I förvånansvärt stilla väder kunde vi styra iväg, och tog oss norrut mot Porto Heli, en idiotsäker vik.
Här ligger vi kvar en vecka senare, på svaj med ankaret tryggt förankrat i leran och gummibåten guppande bakom oss. 
Vi har sett oss omkring i Porto Heli, kollat upp vem som sköter alla bojarna här, handlat på närbelägna AB, fikat och ätit pita gyros och druckit öl och som vanligt förundrats över alla övergivna halvbyggda hus. Men snart ska vi väl våga oss iväg igen. Vi måste väl se Spetses när vi ändå är här, innan vi vänder tillbaka mot Kalamata och färden till Sverige.

Vi har träffat några andra som också upplevde skräckvädret för en vecka sedan. Det kom oannonserat, men lika illa hade det varit i Gerakas-viken där vi kom ifrån. Usch! 

onsdag 17 maj 2017

Sailing along!

Ute på sjön igen, med aktern mot en stor betongkaj i den knappt skönjbara byn Gerakas, ungefär på mitten av den östra udden av Peloponessos. 
Vår vårseglats startade i urjobbigt väder från Kalamata ner till blåshålet Porto Kayio längst ned på mittenfingret på Peloponessos. Stora dyningar, och dåligt med vind. Men i viken där vi övernattade blåste det desto vildare, men det var kastbyar, så vi låg och hoppade hit och dit, men inget ihållande så vi låg kvar. I år har vi ingen hund som vi måste ro iland, så vi låg där och slappnade av och gick fan inte iland.
En liten munsbit med dryck i gamla Kalamata med några
engelska seglarvänner.

Hittat till garnaffären i Kalamata där man får råd och dåd
av proffsstickerskan som är lite skymd där...

Fyren längst ut på Monemvasia-halvön.
Vi promenerade runt hela klabbet, men det
var hemskt läskigt där över klipporna.

Vid fyren. Jag klarade det!
Dagen därpå stack vi på morgonen när det började blåsa rakt in i blåshålet PK, i stället kunde vi segla en bit, skönt! Det avtog dock, och den lilla bris som fanns tog sällskap med oss in i paradisön Elafonisos vik. Sedan kom tyvärr dyningarna också, och alla lastfartygens svall. Rullig natt. Men fint var det! Långa sandstränder, fantastisk botten.
Sedan tog vi svängen runt den östra udden av Peloponessos, som ska kunna vara lite marig, men det var nästan kav lugnt, så vi kunde andas lugnt, och puttrade norrut mot Monemvasia där vi fick en trygg bredsida mot betongkajen. Där har vi varit i en vecka nu och utforskat ön på alla sidor, promenerat och spänstat en del. Om några veckor är det nog för varmt för vandringsturer mitt på dagen, så man får passa på. Vi har också fått sällskap med goda vänner från förr, så det har varit mycket gemensamt ätande och spelande.
Men idag blev det årspremiär för ”backa in mot kaj med ankare i fören”. Det gick bra, vi fick hjälp med linorna i land av en snäll tysk dam. 

Här i Gerakas ska finnas en uråldrig ruin på udden, antagligen mykensk, några tavernor och en liten affär. Vi får väl gå och kolla när vi vilat ut efter lunchen. 
Här är proffsstickerskan när hon visar hur man stickar "vågor",
liksom. Alldeles för avancerat för mig...

torsdag 6 april 2017

Hår på benen!

Antingen skriver jag blogg eller så — virkar jag. Ja, så illa är det faktiskt. Får jag inte utlopp för nån slags kreativitet på ett sätt så blir det på nåt annat. Nu har garnerna tagit slut, tillfälligt, så då blir det att hamra  ner några ord på MacBook Air:en. (Måste de här digitala apparaterna heta så krångligt? Jag kommer aldrig ihåg vad vi har för maskin.)
På tusen meters höjd över Kalamata finns en startplats
för paragliding. Pelle visar hur man drar upp grejerna.

Förtjusande små anemon med tusensköna som granne uppe
på berget.

Kaffe kan man alltid få, även i bergsbyar. Tre personer bor
det i Apo Verga över vintern. Det var kallt fast det var vår...

Brian, Pelle och Sarah och en valp väntar på kaffe i lä.

Vårlig fägring under olivträden. Det var så fint!
Vädret har faktiskt varit GRÅTT de senaste dagarna, vilket det aldrig är, så det är lite konstigt. Ett stort L har legat över Grekland i de svenska meteorologiska rapporterna, så det förklarar en del. På eftermiddagarna kommer det lite starkare vindar, annars är det rätt lugnt.
Mitt på dagarna måste man byta om till shorts, men på kvällarna är det långbyxor som gäller fortfarande. Jag vet precis var jag missat att skala bort hår på benen och drömde faktiskt om fläckarna häromnatten. Jag ser så dåligt utan glasögon i duschen, och det ser så illa ut att fara fram med rakhyveln uppe på däck i marinan. 
Senaste veckan har gått till att städa båten och röja väg för gästerna som kommer IMORGON! Några av dem ska inkvarteras några nätter i förpiken, och där är det oftast fullt. Men det gick, nu är det tomt, bäddat och fint, och duschen är proppfull med diverse skrot. Hur kan man behöva så många olika saker?
Jag funderar också på om man ska förbereda nån mat till gästerna, men försöker intala mig själv att de bara är här en vecka och absolut helst vill äta grekiskt på restaurang när de har chansen. Visst är det så? Annars finns nog lite av varje om det krisar.
Ja, nu ska bara det yttre på båten spolas av -- den är inte så smutsig -- så är vi redo att välkomna gästerna och kanske ta en sväng ut i Kalamata-bukten. Allt fungerar, nämligen, det är kollat och klart och botten skrapad och utloppen rensade och den lilla logg-snurran installerad igen så vi vet hur långt vi åkt och hur kallt det är i vattnet. 17,7 grader var det igår i alla fall. Radarn fungerar och gps-en, generatorn och motorn och autopiloten och instrumenten. Det enda vi inte har kopplat in är solpanelen, den har fått vila under vintern eftersom vi har ström från land och soltaket på. 
Men först ska vi hämta de första gästerna i Athen imorgon och åka en sväng runt södra Peloponnesos med hela gänget och se oss om i Kalamata tillsammans. Havet får vänta en stund på att vi gör nån längre tripp i alla fall.

Våra grannar ligger i startgroparna, fiffar och lagar och lämnar in segel på tvätt och kollar vädret hela dagarna. Men än är det lite ostadigt för att göra några långa ben, verkar det som. 

onsdag 1 mars 2017

Spåren förskräcker

I Kalavryta fick vi oss till livs den läskiga historien om vad som hände i byn den 13 december 1943. Det fanns ett museum också, ”Holocaust”-museet.
1943 var ju under andra världskriget och tyskarna ockuperade Grekland. Grekiska gerillan i bergen i norra Peloponessos hade avrättat runt 80 tyskar och nu skulle det bli hämnd. Tyskarna marscherade mot Kalavryta och plundrade, brände och dödade människor i byarna på vägen dit. I själva Kalavryta tvingade man alla män över tolv år upp mot en bergssluttning och dödade dem med maskingevär. Några överlevde, de hade fått skydd av kroppar som låg ovanpå dem. Totalt dog omkring 700 människor.
Resten av byns invånare, kvinnor, åldringar och barn, föste man in i en skola som man tuttade på. Som tur var lyckades de ta sig ut, annars hade dödstalet blivit högre. Hela byn brändes ner och förstördes.
Det här är ju en så fasansfull historia så man vill inte att den ska vara sann. År 2000 kom den tyske premiärministern och uttryckte sin sorg över det hela i alla fall. 
Om nu inte den här historien vore nog, så har jag precis läst ut två böcker om andra vidrigheter som människor utsatt varandra för, fast det här var på 1600-talet, på Irland.
Maggie Plummer, som  jag träffade i Oregon när jag pluggade där, har skrivit två böcker om delar av sitt ursprung och en historia som jag inte hade en aning om hade hänt. Den första boken heter "Spirited away", och betyder ungefär ”borttrollad” eller ”bortsnappad” enligt Norstedts engelsk-svenska lexikon.
Det börjar i alla fall med att Cromwell, statschef över England, Skottland och Irland, vedergällde en massaker på protestanter i Irland genom att massakrera irländare (katoliker) eller skeppa iväg dem till kolonin Barbados för att säljas som slavar. Mellan 1641 och 1652 dödades  mer än en halv miljon irländare av engelsmän och ytterligare 300 000 såldes som slavar. Irlands befolkning reducerades från ca 1 500 000 till 600 000 på ett årtionde.
Merparten av de slavar som de engelska bosättarna hade på öar som Barbados, Antigua eller kolonier som Virginia var faktiskt irländare i mitten av 1600-talet. Det ”importerades” också människor från Afrika under samma tid, men de övergreppen har man ju hört talas mer om.

Ja, herregud, vad kan inte människan göra mot andra människor? Man kan bara hoppas att historien slipper upprepa sig i våra dagar. 

tisdag 28 februari 2017

På skidor!

Tisdag, inte så soligt.
Vi har faktiskt varit ute på skidtur, på Peloponnessos! Vi har kikat på olika slalombackar i Grekland, och den som ligger närmast, i Kalavryta, skulle ha en bra dag i onsdags, så vi packade upp våra hermetiskt tillslutna påsar med vinterkläder (man vet ju aldrig, det kan bli kallt i seglingstagen i Medelhavet) för första gången sedan vi åkte från Sverige (midsommar -11) och borstade bort nåt som såg misstänkt ut som mögel. Det var inte så farligt.
Sedan var det bara att manövrera bilen mot bergsmassiven. Först nån timme fram till Tripoli, sedan av motorvägen mot fjällen. Det blev en bedårande tur genom ravinerna med ömsom snötäckta toppar och frodiga flodfåror med plataner. Massor av odlingar där det var platt, och granar (!) där det var mindre platt. Vägarna var helt bara och av god kvalitet. Den enda gång vi fick tokväja var när en äldre dam kom ”leandes ena ko” i vägrenen. Men det var inte så farligt.

Onsdag kom med strålande sol och knappt någon vind.

Långt där nere kan man se "Kolpos Corinthos".

Mellanstationen med sittliften upp på toppen där till höger.
Ofta fick man lite snurr i skallen då perspektiven helt sattes på prov. Bergen där borta var SÅ långt borta, och sluttningarna bisarrt stora.
Efter en del seriösa hårnålskurvor hade vi så gott som räknat ut var skidbacken var, från baksidan av berget syntes de övre liftstolparna, och vi åkte direkt till backen för att reka. Flera ställen fanns det att hyra grejer, en stor restaurangbyggnad, en sittlift och flera släpliftar. Snön var sockrig och blöt i eftermiddagsdiset. För det var helt grått, och man kunde inte se så värst långt.
Vi åkte ner till byn Kalavryta som låg ungefär fem plus åtta kilometer från backen. Hotellet låg inte där vår gps tyckte att det skulle ligga, men inte jättelångt ifrån. Kalavryta är inte jättestort…
Ja, dagen efter när vi trängt på oss rätt utomhuskläder lyste solen som vansinnig, och vi åkte upp i sittliftarna med hjärtat lite lagom i halsgropen. Men det var finemangs! Välpreparerade backar, väldigt släta, tycker jag då, lagom branta, vi hoppade över de svarta pisterna och höll oss uteslutande i de röda från toppen och ned till mellanstationen. 2400 meter över havet var det där uppe på toppen, och det vara bara lite blåsigt. En bit ner i backen kunde vi se Korint-bukten! Det blev helt svindlande; där stod vi på skidor i snön och kollade på vattnet där vi seglat för några år sedan. Jag tror man kunde se Trizonia-ön. Det finns ju inte så många öar där att välja på, liksom.
Solen tog ordentligt, och vi åkte försiktigt och fikade på förmiddagen. Efter några timmar började snön kännas lite tyngre och slabbigare, och vi åkte ända ner till restaurangen för att käka lunch. Sedan blev det bara en liten sväng till. Man vill inte utmana ödet, otränad som man är.
Ja, det blev i alla fall en halt suverän dag! Utsikten från toppen var obeskrivlig och storslagen, massor av toppar med och utan snö.
Dagen efter tog vi det lilla smalspåriga tåget, Odontotos, ner till kuststan Diakopto. Banan byggdes klar 1896 och har en hel del sträckor med ”tänder” som tåget drar sig upp i, för höjdskillnaden är 750 meter mellan ändstationerna. Hela sträckan är 22 kilometer och turen tar drygt en timme. Färden utefter ravinen var jättefin! Bergväggar helt lodrätt ner i floden, tunnlar och broar och på ett ställe var ravinen bara några meter bred. Helt värt 19 euro och ett par timmar!

På den branta och slingriga vägen ut från Kalavryta står ett stort monument med datumet 13 december 1943. Det såg inte ut som något riktigt festligt monument, och stan har också ett ”holocaust”-museum. Mer om det i nästa inlägg.

måndag 13 februari 2017

Båtägare på ingång

Kanske, kanske är våren på väg, men det var knappt sex grader varmt i morse, så kanske det är att ta ut nåt i förskott. På dagarna är det hur varmt och skönt som helst, men inte shortsvarmt, trots att några grannar försöker sig på det ibland. Galningar!
Det är ändå mitten av februari, och nu drar man väl på sig onda ögat, men vilken mild vinter det varit! Rent rekordartat! Men än är väl inte vinterstormstiden över. Eller kallgraderna. 
Imorgon kommer ett svenskt par hit, de träffade vi under vår andra vinter på seglande köl, i Finike. De har legat här flera vintrar och verkar trivas. Men de åker hem och bygger på stugan och jobbar också. Så det är ju ett vårtecken, att det kommer folk.
En annan familj har också dykt upp, en fransk, där den unge pappan tydligen lägger tonvikten på riggen, i sin aluminiumskapelse. Mest varje dag är han upp å klättrar i masten. Idag var han upp i furlexen också! Torkade rent och fint och fejade. Sedan gnirkade det igen, då var han upp i masten och sprayade nåt på stagen på vägen. Fint ska det va! Som mest tror jag han var upp fem eller sex gånger en dag. Han skulle bara veta hur sällan vi ger oss iväg i höjden. Vartannat år, helst. Vi håller mer tummarna för att riggen ska vara hel än ser efter…
Snön längst upp på bergen i mitten har idag försvunnit,
bara en liten flisa verkar ligga kvar.
Ett engelskt par i marinan ska åka Donau, uppför, om några år. De har plockat upp sin båt för ”fixning” och passar på att byta ut riggen. Folk är så förståndiga! Vi har lånat ut våra böcker och kartor från Donau till dem, och de har efter påtryckningar fått kontakt med "the Pope of Donau", Pierre Verberght, så det ska nog ordna sig. Det är konstigt vilka råd de fått av vilt främmande människor: ”Det går aldrig!” ”Kör lastbil istället!” ”Livsfarligt!” Fast de aldrig varit där och ”gjort det”. Vi säger: Klart ni ska åka! Det blir ett äventyr! De har inte en så stor båt, och de ska ta massor av tid på sig. Klart det går!
Vi lagar en hel del mat, det blir nya grepp pga glutenintoleransen bland halva besättningen och den andra halvans projekt-diet med litet kolhydrater, och desto mer grönsaker och kött. Inget bröd, knappt, och ingen pasta eller potatis. Men det är inte tokstrikt. Mycket frukt. Sånt man gillar, helt enkelt.
Vi köpte en kasse apelsiner utefter cykelvägen västerut från marinan. Det sitter gubbar där med apelsinkassar uppradade färdiga för avhämtning. De har grönsaker och citroner och en massa annat också, men vi köper apelsiner. Den senaste kassen var urbra! Ingen frukt har ruttnat ännu, och flera av apelsinerna har varit riktigt söta.
Stränderna på var sida av marinan är obeskrivligt långa, den österut kantas av hotell, fik och restauranger, och den västra av nästan inget, odlingar, en badplats, en lite skräpig ort där det byggs på ett jättestort hotell, kanske blir det nåt en dag. Det står en stor EU-skylt där med grekisk text så man fattar inte vad det ska bli, eller borde ha blivit, men nu jobbar det folk där i alla fall varje gång vi gnider förbi. Ett kafé och en restaurang verkar vara igång där också, under säsongen.

Men folk badar, fast det är ”mitt i vintern”. Friskusar! Somliga drar av sig badrockar innan de hoppar i, och andra lämnar en hög med jacka, skjorta och jeans. Vi träffade en dam som vi såg simma runt vid den västra delen av stranden, och så kom hon upp, torkade sig och lade sina prylar i bilen vid vägen och körde iväg. Hon verkade tycka att det var hälsosamt med en simtur fast det kanske bara är 16 grader i vattnet. Vår grekiska räckte inte till att berätta om svenska vinterbadare, förstås…