Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

onsdag 20 juni 2018

På svenska landbacken!


Resan genom Europa gick bra! Vi seglade från Galatas en stilla morgon och mellanankrade i Porto Rafti vid en badstrand och hade bra koll på ankaret. Morgonen därpå var det lika stillsamt norrut igen, mot Chalkoutsi, sandstränder kantade vår färdväg den sista biten, riktiga semestertrakter! Vid lilla Boat club Petros hittade vi den gula bojen och gjorde fast med linor, och så vände vinden tvärt och vi fick ganska mycket vågor och byar från det håll vi kom, söderifrån. Vi hade halvstångats i motvind hela vägen från Galatas och undrat när den där sydliga vinden skulle komma, och till slut kom den, men då var vi redan framme… Man skulle kunna säga att det är typiskt Medelhavet, men det är det redan så många som gjort.
På natten blev det helt stilla ändå, så vi låg och klångade in i bojen i stället. Ett batteri med fendrar runt bogen avhjälpte eländet.
Tidigt morgon hörde vi lastbilsmotorer, och någon som ropade från landhållet. Det var Fotis, den trevlige medhjälparen på varvet som stod på en platå (typ mjölkpall) långt ut i vattnet och ville att vi skulle köra upp på en kärra som låg under vattnet. Med en lina säkrade han vår för, och så började en lastbil backa upp hela ekipaget ur havet! Kärran satt i långa metallbalkar och drogs upp på sandstranden. Så häktade de av den ena och drog lite längre i den andra tills vi stod uppe på platta land. Högt upp stod vi, för kölen nådde ju inte ner till marken. I trädhöjd. Halvmysigt och lite svajigt kändes det. Så rullades vi in bland de andra båtarna på varvet och backades på plats. En stege bars fram och vi kunde klänga ner och hälsa på Sia (hon som var chefen), Petros och Fotis. En hisnande upplevelse, och före frukost, till och med.
Vi tog ned segel och packade ner allt vi kunde. Bilen, som vi ju redan kört dit, kändes liten, liten… Med hjälp av vår fiffiga fastna-i-kätting-med-ankaret-krok lyfte vi ned väska på väska från relingen där uppe. 
På eftermiddagen fick vi lov att lägga oss att vila. Det var över 35 grader varmt. Men sen gned vi på och upptäckte på kvällskvisten att vi faktiskt skulle kunna dra iväg dagen efter, redan. Värmen gjorde det inte så kul att stanna kvar och finlira.
Lilla söta Catten i viloläge bredvid lilla söta bilen. Jag fick
nästan svindel där uppe. Men stadigt står båten.

Kärror och diverse fordon att köra runt med på varvet.

Världstrevligt varv! En mysig grön oas för matstunder och fin
dusch och toa. Havet syns ett stenkast där vid sandstranden
där båten släpades upp.

I Lodz träffade Pelle en annan poet. Kommer inte ihåg namnet
på denne konstnär, men regissören Kieslowski kommer också från
Lodz. Det fanns en sån där walk of fame med stjärnor i trottoaren...

På paradpromenadgatan i Lodz fanns detta
Gutenbergpalats. Osäkert varför det hette så.

Fina vägar var det mest överallt mellan Chalkoutsi och Gdansk.

Bredvid vårt hotell i Gdansk kunde man få sig en
speedwayrunda rakt upp i luften. Vi vågade icke.
Men ölen var god. 13 zloty var lite dyrt ändå...

En av alla maximalt fina husfasader i Gdansk.

"For old times sake" beställde jag en "schopska"-sallad i Gdansk.
Den var en aning mer pimpad än de bunkar av grönsaker och riven
ost vi fick oss serverade i Bulgarien och Rumänien.

En av alla turistfällerestauranger i Gdansk. Nobelpristagaren och författaren
Gunther Grass växte upp i staden. Jag antar att det smittat av sig på den
här syltan. De testade olika varianter av Aperol Spritz, som synes.

Chalkoutsis lilla by hade en bra pitagyroshörna, och där satt vi med varsin kall öl och svalkade oss och kände oss helt nöjda medan mörkret smög på.
Innan vi ställde in bil-gpsen på Vranje i Serbien överräckte vi de sista resterna från vår kyl till Sia, pengar och lite hyra fick hon också, och så dammade vi iväg.
Det var strålande vägar så gott som hela vägen, lite vägarbete i Makedonien (Nordmakedonien numera, tror jag) men inga jobbigheter. I Vranje hade vi bokat ett trevligt hotell, Harmony, men jag vill påpeka att Vita bron, Ponte Bianco, var mycket snofsigare, hade godare frukost också. Men det var lite dyrare nu än förra året. Harmony var också fint, så det så! Vi tog en repa ”på stan” i Vranje, för Harmony hade ingen restaurang, och hamnade på ett mysigt ställe vid ett litet torg med sån där fontän som sprutar rakt upp ur marken. Det var vranje-barnens förtjusning, för det vimlade av föräldrar och barn hela tiden vi satt och smaskade våra pizzor. 
Nästa stopp blev några mil söder om Budapest, omöjlig att komma ihåg stavning eller uttal på orten, nästa blev Zilina i nordvästra Slovakien. Hotellet låg ända längst in i centrum, och där höll vi på att åka på böter när vi letade efter parkeringsplatsen. Huga. Men vi skrek att "vi är turister" så polisen suckade och ”släppte” oss. Det var en häftig liten stad med stora torg med pelargångar runt alltihopa och uteserveringar en masse.
Next stop Lodz i Polen. Vi hade funderat på Wroclaw och att ta oss en kik på speedway där, men det var så svårt att boka biljetter på nätet så vi gav upp. Sedan blev inte matchen så kul heller. 
Lodz hade nån slags festival när vi var där, på jättepromenadgatan tvärs igenom stan myllrade det av finklädda människor och restaurangerna hade specialmenyer. Vi hann se lite art deco-hus och lite annat fallfärdigt, och bodde fint igen! Måste nu läsa ”De fattiga av Lodz” av Steve Sem-Sandberg, bara den funnes som e-bok på bibliotek. Ett av de största judiska gettona låg där under de gamla onda åren. Det finns kvar. Vi gick inte dit.
Vi fortsatte till Gdansk på motorvägar genom böljande fält och skogar. Det är rätt trevligt med skog. Som svensk har man ju saknat dem, kommer jag på. Björkar började dyka upp. Det är alltid hjärteknipande.
I Gdansk bodde vi också mitt i, turister överallt, men vackert och historiskt så det räcker till. Jag försökte hitta några garnshopar, men de hade flyttat, båda två, men jag hittade två andra som inte var nåt särskilt, tyvärr. Jag köpte lite bomullsgarn, samma märke som jag köpt i Kalamata, faktiskt. Turkiska garner. De verkar populära.
Sedan krånglade vi oss ner till nya hamnen och färjan till Nynäshamn. 18 timmars kryssning. Hytt. Lyxigt! Men det var ett ganska gammalt fartyg, lyxen var att slippa sova med packningen på ett golv…
Ja, så nu är vi i Uppsala och har besiktigat bilen och husvagnen och står på Fyrishovs camping och allt fungerar och i övermorgon är det midsommar, och då ska vi vara i Ljusne. Barn och barnbarn är påhälsade både i Uppsala och Stockholm och några vänner har vi också hunnit träffa igen. Roligt!
Vi har också varit på en lägenhetsvisning här i Uppsala, jag står ju i bostadskön, och numera ganska långt fram. Men det är först i höst som läget är prekärt med boende, tills dess får husvagnen duga tror jag. 
Men vilket risigt väder det har varit sedan vi kom hit! Sol i fem-minutersintervaller, och så regn och så stormvindar. Mysko. ”Ostadigt” har jag hört att det heter. I Grekland har det visst varit stökigt också, stora åskoväder. Man tänker ju på hur båten har det där i Chalkoutsi. Säkert helt okej, med havsutsikt mellan de små strandtallarna.
Vi är i alla fall helt  nöjda med att avsluta vårt seglande kapitel, endera dan kanske vi rent av får Catten såld. Ska ”bloggen” fortsätta då? Ja, det har jag inte bestämt än. Så länge vi har båten kanske den får bestå?
Men nu är det midsommar som ska klaras av! God sommar!

lördag 26 maj 2018

Städastädastäda!


Blomsterpojke på Monemvasia.

Och huj! Så var vi i Galatas! Sedan mitten av april har vi legat här på vår kajplats i lä av stora Socaire och Pegasus och en och annan Poros-färja. Trippen hit gick fint, ganska spännande på sina ställen, bland annat lossnade en slang under diskbänken när vi som bäst for runt i dyningarna ner mot udden sydost om Kalamata så vi trodde vi sprungit läck… Mycket ska man vara med om. Det var tack och lov lätt lagat där på kvällen bland en del beslagtagna segelbåtar från Turkiet i en pytteliten hamn som just ingen går in i.

Medelhavsdieten, den äkta.

Ibland är man snyggare än annars.

Svenskkolonin i Galatas.

Poros från Galatas.

Promenadkompisar! Agneta å Runo.
Monemvasia var fint som vanligt och gott om plats var det ju också i hamnen och strålande wifi genom en alldeles egen sändare på betongpiren! Sedan tog vi en kortare titt på snajsiga Spetses där vi varit förut, men åkte raskt vidare genom grå och total bleke till Galatas i sundet mot Poros. Det var hemskt roligt att träffa Lena och Gordon och Runo och Agneta igen. Firades med Agnetas goda kålpudding på kvällen!
Sedan har tiden gått, vi har hittat tvätterier, skomakerier, köttaffärer, grönsaksstånd och allt man kan behöva i närområdet. Stränder, promenadvägar, varv och pitagyrosställen. Vi har också gjort oss skuldfria genom att betala för våra två månaders kajplats. Kommunkontoret ligger (som allt annat) ett stenkast bort, och formaliteterna gick geschwint. När vi väl bestämt oss för hur vi vill ha det vill säga.
För nu har planerna modifierats igen, sedan senaste blogginlägget i alla fall. Nu ska vi ta upp båten strax och åka hem med bilen fylld av pick och pack. Utflyttning. Väl hemma ska jag jobba i Sundsvall över sommaren! Och förhoppningsvis får jag jobb till hösten och vintern också nånstans. Det är dyrt att bo i Sverige, förstår ni! Båten får stå på land i Chalkoutsi, dit vi ska snart, (80—90 Nm) tills en köpare löser ut den. Så är det tänkt! Önska oss lycka till!
Vi försökte få något varv här i närheten att ta upp båten, men antingen hade de fullt, eller var dyra eller kunde inte ta upp vår båt pga för lång köl eller så var inte varvet färdigt… Så vi biter i det syrliga äpplet och får draga vidare.
Det känns både roligt och sorgligt att lämna denna tillvaro, mycket för- och emot, liksom. Men konstigt nog så känns det roligt också att komma ”hem”, vart nu det blir, för de första tre månaderna blir i husvagn i Sundsvall (med havsutsikt). Sedan får vi se. Vår flygande holländare-tillvaro fortsätter med andra ord i Sverige ett tag till. Och nu är man ju van!
Vi har närmat oss Sverige väldigt mycket på sistone, faktiskt. Vi är ett tuppfjät från gränsen känns det; Våra grannar är svenskar. Vi lyssnar nåt obegripligt mycket på svensk radio och poddar. Svensk TV ser vi på nästan varje kväll. Vi hejar på den ende svensken som kör speedway i GP-serien. Vi har svenska telefonnummer och en svensk bil på parkeringen. Så det fattas bara att också befinna sig på svensk mark, inte sant?
Naturligtvis kommer vi att sakna det här. Mycket. Men, det finns mycket man vill göra. Eller inte. Den där bucket-listan börjar se mer ut som en fuck-it-lista. Tids nog ser man vart det bär av. 
Just nu känns det helt spännande att utforska Sundsvall, där jag aldrig i livet har varit. Tror jag. Jag behöver en cykel där uppe. Nån som har nån billig att sälja? Vi kan för första gången kanske sätta upp och använda förtältet till husvagnen — förra sommaren hann vi aldrig. 
Ja, det är saker på gång, färjan till Sverige går från Gdansk den 12 juni och då ska vi vara där. Sedan är det midsommar och bröllop och bilbesiktning och… och… jobb. 
Men först städa ur båten! Vi har för stor båt!? Eller så har vi bott i den för länge!? Det är mycket som kan slängas. Vattenlinjen höjs för varje dag...

söndag 25 mars 2018

Vårkänslor 2018!


Med risk för att låta bortskämd och otacksam för det ljuva livet så kan jag meddela att jag är hjärtligt trött på det här. Sydlig vind med massiva dyningar dag efter dag efter dag är måttligt kul. Varje kväll proppa i öronpluggarna så det blir tyst i alla fall, eftersom de nyinköpta och vackert splitsade förtöjningarna trots allt knakar. Jag orkar inte fodra dem med plastpåsar varannan timme, typ. Det hjälper, men nu knakar de och gnids mot varandra på knapen, och det är svårt att avhjälpa.
Pelle gosar med en av de trevliga katterna i Petalidi.

Okej utsikt över havet och Kalamata...

Mitt evighetsprojekt - ett överkast -
blev en lite mindre filt. Garnet tog slut.

En stormig kväll med mobilen i handen körde en bilförare rätt
ner i vattnet nära oss. Bärgning dagen efter. Ingen skadad.

Jag har gjort en insats när det gäller att hålla bläckfiskarten
vid liv. Får se vad naturvårdsorganisationerna har att tillägga.

Här är vår ögonsten Orion, till höger. Så fin. Men katt. Får
mig att nysa.

Litet party på båten. Chris, Rob, Claire, Amanda.

I fina huset i Petalidi hade vi till och med en julgran!
Det var en avbruten cypress full av julgrejor.
Ja, förra vintern var mycket lindrigare här i Kalamata. Oftast blåste det från nordväst eller nordost, kallt visserligen, men det följde inte med dyningar, eftersom hamnen ligger riktad åt söder. I år har det varit sydliga rökare efter varandra. Det blir obekvämt när båten rullar och hoppar och vickar dygnet om. Och det blir nästan värre när vinden tar paus, för då far vi som smör i en het stekpanna inne i marinan. Lite vind gör att båten håller sig stadigare. Bisarrt, kan tyckas.
Ibland är det heller ingen vind från söder som når marinapiren, utan gamla dyningar som dragits upp från Afrikas norra kust som för glatta livet bara fortsätter tills det tar stopp. Och det gör det mot marinans pirer. Problemet är att det svallar in lite här och där. Mest genom entrén som ligger snålt omlott.
Ja, den här vintern hade vi inte tur som i fjol, helt enkelt. Vi kan inte direkt rekommendera marinan efter de här månaderna. 
Annars är det okej! Trevliga grannar, trevlig stad, vädret har varit varmare än förra året (beroende på de sydliga vindarna), utflykterna har varit lite färre, husbilsbesökarna har inte varit lika många i år. Vi har blivit rätt lata.
Vi tröttnade helt på de grekiska leverantörerna av internet, så vi fixade en svensk sådan i somras som fungerar jättebra! Vi kan se svenska tv-program utan problem på SVT Play. Och det gör vi. Det har blivit många mysiga hemmakvällar!
Jag har hittat ett jättebra yogaställe, så jag yogar två gånger i veckan (mycket stillsamt) och så försöker vi promenera några långsvängar i veckan. 
Den stora nyheten är väl att båten är till salu! Det var ett antal människor som kom förbi här i höstas/vintern och var intresserade av att köpa, men vi hade inte bestämt oss om den var så värst till salu. Men det har vi gjort nu. Den ligger ute på Blocket, Apolloduck och The Yacht Market, men det är inte så många som hört av sig. Vi väntar och håller tummarna.
Mycket har vi fiffat till och lagat och grejat, sånt som man ser varje dag men inte tar tag i har vi faktiskt ordnat nu. Allt fungerar och är rätt så presentabelt. Jag har till och med fått muskler av allt fejande. Det rostfria är nu rostfritt och det mesta är vaxat och blankt. Utom när det regnar lera från Sahara, då…
Om precis en vecka går vårt kontrakt ut här i marinan och då drar vi vidare. 18 månader har gått förvånansvärt fort, faktiskt. Planen är att åka sydost, runda Peloponnessos och dra oss upp mot Poros och Galatas. Där i krokarna ska vi ha båten över sommaren och åka hem till Sverige under juli—augusti. Men vi är ju flexibla om det dyker upp en köpare - då kan det bli andra planer.
Under julen var vi kattvakter i en by som heter Petalidi, i ett jättefint hus långt ute bland olivträden med utsikt över hela Kalamataviken. Oturligt nog så var det rätt dåligt väder de veckor vi bodde där, så solfångarna kunde inte alstra den värme vi ville ha. Det blev att elda i de två kaminerna, och då blev det ju varmt, men jäklar vilken massa vedträn det gick åt! Halvtorra olivkvistar är inte perfekt… Vi kom fram till att det är mycket bekvämare att värma en liten båt med en elfläkt. För elleveranserna har faktiskt varit kanonsäkra här i marinan. Knappt ett enda avbrott har det varit under hela tiden! Det är branog skillnad från de andra marinorna vi legat länge i.
Men veckorna som kattvakt i Petalidi var trevliga för att katterna var ju så gulliga! Sociala och kärvänliga! När vi kom tillbaka till marinan började vi lära känna den lilla grupp katter som håller till här och vi blev väldigt förtjusta i vackra Orion, en blåögd kastrerad hane. Närapå så adopterade vi honom, men med tanke på att vi helst vill sälja båten imorgon, och att jag är allergisk, och att vi absolut inte behöver ett husdjur med vad det innebär med veterinärbesiktningar och kattlådor och transporter till Sverige i bil (!) så var vi ju tvungna att slå det ur hågen. Liksom. Jobbigt beslut. Men när vi hade besök av Mikaela och Roberto och deras katt Kino en kväll och jag efter det började gnugga ögonen och nysa så var det bara att inse att katt inte är något för oss. Nu i alla fall.
Kissarna i marinan har blivit fler och fler, och nu är det nästan så det kryllar, för det är många yachtisar som matar dem vilket gör att de vilda katterna samlas och stannar kvar. Det är kanske inte så smart, även om det är bra att de håller eventuella råttor borta. Men de små kissekatterna ägnar sig inte bara åt att äta och sola. De förökar sig också med blixtens hastighet. Mest varje dag kan man se en tufsig och aggressiv hanne brotta ner en precis könsmogen liten fluffig kattdam och försäkra sig om ännu en generation med hans gener. Ofta står det också en assisterande hanne bredvid och väntar på sin tur. Det är nästan så man blir generad.
Vintern har annars varit lite av en handarbetsperiod. Vantar, mössor, sjalar och bläckfiskar har producerats och skickats till kallare latituder. Annat har skänkts bort. Jag har faktiskt lärt mig dubbelstickning, vilket har varit roligt och helt obegripligt till en början. Men sen vart det kul!
Men nu önskar vi oss bara någorlunda godmodiga vindar och väder om en vecka när vi ska ge oss ut på böljorna igen. Även om vi bestämt oss för att avsluta de här äventyren så känns det roligt att titta igenom pilotböckerna och åter fundera på vilka vikar och hamnar vi ska besöka framöver. 

lördag 7 oktober 2017

Höstkänsla på gång

Alla tar upp sina båtar utom vi. Höstsäsongen har verkligen startat här i marinan. Folk åker hem, för oss  helt omotiverat. Vad kan vara skönare än att slippa regn och blåst och kyla på vintern?
Lite regn och blåst och kyla blir det ju här också om ett tag, men inte lika mycket. Förra vintern tog jag inte fram mina gummistövlar en enda gång, faktiskt. Det är väl tecknet på en bra vinter?
En gigantisk basilika i Pilos.
Men det kan bli annorlunda nu, vädret vet man aldrig med. En sak som däremot är säker är att vi i jul ska vara hus- och kattvakter till våra vänner Rob och Amanda ovanför Petalidi. Kul!
Pelle tror att vi kommer att brottas med skorpioner och ormar hela dagarna, men det tror liksom inte jag. Det blir nog mer softa vid utsikten. Som är spektakulär. Jag ser fram emot promenader i ”natur” också. Det ska ligga en liten närapå övergiven by lite högre upp än huset som jag minsann tänker promenera till. 
Nu i november hoppas jag också få en lite hands-on-upplevelse av olivskörd. Det finns ju en hel del olivträd där runt huset. Olja har vi redan blivit lovade, så det ska bli kul att prova en garanterat äkta och färsk oljeslurk. 
Nu har vi ju varit till oliv- och oljemuseet i Sparta och sett hur de pressar oliverna och gör tvål och allt genom årtusendena. Det är tur att vi får gäster så vi kommer ut lite. 
Det har varit riktigt hektiskt här i marinan, en hel del svenskar har kommit förbi med båtar eller husbilar och varit sociala och trevliga, det uppskattar vi ju! Vi skickar med dem råd och dåd och hoppas de kommer till nytta.
Kalamata är sig ganska likt, pita gyrosen smakar lika gott, trottoarprojekten och uppsnofsningen av gatan söder om stora nya torget verkar klart, stora breda trottoarer har det blivit, med träd och lyktor och butiker i en lång rad. Det skräpiga området framför kommunhuset (?) och teatern är också rensad, nu ser man rent av framsidan av teatern utan att anstränga sig.
Olivpress av äldre snitt.
Garnbutikens utbud av turkiskt bomullsgarn som jag brukar köpa, 3,30 euro per 50 g-härva har tunnats ut betänkligt. Det var svårt att hitta nån fin färg nu sist. Det fick bli en illturkos till projekt mössa i fiskbensstickning. Det går åt branog med garn, kanske får det bli en härva till…
Snart tar våra grannar Sarah och Brian upp sin båt och åker hem. Tråkigt. På söndag blir det hejdå-middag nånstans ”ute”. Vi har varit på restaurang Hagiyati många gånger sedan vi kom tillbaka, nu får det snart bli en ändring, jag är less på deras ”pannacotta” till räkningen. Men de är billiga, det får man säga. Och det är gott… Hamburgaren med ost och grönsaksfyllning är maffig. Nu sist fick jag zucchini i pommes frites-form! Mycket smaskigt!
Bilen går bra! Bytte bromsskivor, bromsbelägg och på köpet air-bags härom veckan. Det finns märkesverkstäder även här i Kalamata.
Och vädret då? Igår och idag delvis molnigt och en del skurar. Men varmt! 28 grader nu på eftermiddagen. Skönt. Ganska frisk sydlig vind. Får se när tusan vi får ut tummarna och packar ner genuan… Ingen dag är perfekt…
Under våra promenader i stan har vi sett lite hus som ser gulliga ut. Nu ska vi ju INTE ALLS skaffa nåt, men det är kul att titta. Här är några annonser som vi INTE ALLS är intresserade av heller:



Japp, Sparta var vi till.

I uråldriga Messini fanns dasset kvar. Under strömmade vatten en gång i världen.

Arenan i uråldriga Messini.
"Genre-bild" från Kalamatas strand.



Kanske kan det bli en mössa? Teststickning...



lördag 16 september 2017

På båten igen!

Nu är det hett. 32—34 grader ute, och nästan lika mycket inne i skuggan. Japp, vi är tillbaka i båten i Kalamata efter en svensk, lite coolare, sommar. Vad vi hör har vi lyckats undvika upp till 45 grader varmt. Det finns de som uthärdat hela sommarsäsongen i den grekiska arkipelagen, och de är rätt lika pepparkakor, trots ständigt uppsökande av skugga.
Sommaren i Sverige har varit toppen, och det bästa har ju varit alla hjärtans goda besök hos nära och kära, och nya vänner också. Det har varit en riktig resa, om man säger. Många kilometer har rullat under husvagnens svarta däck, och vi har haft det bra inuti vår investering uti Lagan.
Men, det är ganska påfrestande att kuska runt som vi har gjort, och rapporteringen har totalt uteblivit, alla vi träffat och allt vi har sett har liksom kommit i första hand. Och än är jag inte helt ”på banan” igen, det kan jag inte påstå. Vi bilade ju ner genom Europa sedan vi parkerade husvagnen i Uppsala. Också det ett smärre äventyr. Vi tog den adriatiska rutten och dissade Slovakien, Serbien och Makedonien för Österrike, Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Albanien. Inte direkt nån genväg…

Ja, jag vet inte riktigt var jag ska börja, men så mycket som jag sett av Sverige i sommar har jag ALDRIG sett förut. I alla fall inte på så kort tid. Och jag får lov att tacka för all gästfrihet och roligheter och god mat och rödtjut som bjutts. Här har nu inletts en period av promenader och mindre intag av kalorier och alkoholer än de senaste månaderna. Få se om det ger nåt utslag i midjeomfånget. Och då menar jag inte bältros.

söndag 25 juni 2017

Lång tids resa mot sommarviste

Nu är vi, safe and sound, tillbaka i Uppsala med en massa upplevelser i bagaget. Alltid är det nåt, kan man säga.
Resan genom Grekland, Makedonien, Serbien, Slovakien, Tjeckien och Tyskland gick fint. Vi hittade ett kalashotell i Vranje, Serbien och ett annat bra i Prag, där vi tack och lov blev kvar några dagar extra. Det är rätt jobbigt att köra 50—60 mil om dagen. Sista biten efter Prag mot Rostock och färja mot Trelleborg gick mycket bra, mest kanske beroende på att det var söndag och långtradarna hade körförbud. Yes!
Pilsner Urquell på Urquell-stället
med god mat också.


Kafka-museet. Ingen trevlig walk in the park,
direkt. Mer mardrömslik.

Hur kul kan det bli? Husvagnsexperter kollar var i h-e
det läcker in i husvagnen medan bärgningskillen försöker
bända upp vår bil som låst sig...

Så här bänder man.

Utanför Kafka-museet stod de här och pinkade
på Tjeckiens land...
Prag var helbra. Spårvagnar överallt, oerhört god och billig öl, liksom mat på restaurang. En femetta! Att vi också upptäckte att det var GP-speedway där blev liksom lite grädde på härligheten. Vi skramlade ut till arenan Marketa bland några utklädda fans, en hade till och med ansiktsmålning, och förvånades över att tjeckerna höll stenhårt på slovaken som gjorde kalasbra ifrån sig. Kanske har man kvar lite tjeckoslovakiska känslor? Annars är trenden att ogilla de närmaste grannarna, men det stämmer förhoppningsvis inte alltid. Tjeckien, liksom många andra länder där i mellaneuropa, ligger ju där och trängs. Nära till alla gränser, och många grannar. Ganska olika oss här i Norden där bara Norge är lite påträngande, förutom längst i norr och längst i söder, då. Men där är det åtminstone vatten emellan.
Ja, i Skåne hann vi med att hälsa på och se oss om en del. Det är ju fint! Det var väldigt kul att träffa lite halv-långtborta gamla bekanta också. Det var inte vara så svårt! Men så ROLIGT! Tack för titten Christina!
Sonen i Malmö hade det bra, och vi hade det bra hos dem. Fick prova VR-glasögon! Nya världar öppnade sig, precis som om man inte hade nog med den här riktiga ena. 
Projekt: Köpa husvagn började ta konkret form, och vi jagade iväg mot husvagnsfirmor där vi mer eller mindre backade i entrén, fast vi gärna ville titta på grannlåten, förstås. DE ÄR DYRA! Vi förstod att det måste bli en privat affär. Vår budget var skrattretande liten där i husvagnsbutikerna. Det var knappt att katten ville släpa in oss. Vi ringde och prickade för på kartor vart vår färd skulle gå, och vi kom till Helsingborg och närmade oss Halmstad, men husvagnarna var för dyra eller för äckliga.
När vi nästan gett upp för dagen och hade googlat fram telefonnumren till våra vänner Forsellarna i närheten fick vi napp i Ljungby och tog av inåt landet i stället. Den husvagnen såg fin ut, och var helt i vår smak när det gällde priset. Kärran stod vid en husvagnsfirma eftersom den precis blivit omsedd. Affär gjordes. Så stod vi där med en utrymd husvagn, plötsligt. Och kvällen närmade sig.
Vi drog norrut mot Värnamo där det fanns både en kvällsöppen ICA Kvantum (20 minuter för att handla tvål, frukost och papperstallrikar) och en camping. Vi somnade ovaggade på papperslakan från campingreceptionen.
Dagen därpå behövde vi komplettera med ett nytt batteri och ”lite” annat. Det fanns i Jönköping. Vid fikat på Biltema började det forsa ner vatten från himlen. Vi kastade oss ut till vårt lilla hem på hjul och upptäckte att det också forsade en del på insidan av hemmet… De nyinköpta skurtrasorna och hela wettexpaketet sattes in i röjningsarbetet. Vi ringde till försäljaren och företaget som ”lagat” husvagnen. Vi åkte tillbaka dit (E4) och tillbringade natten där. Snyltade på elen också.
Medan arbetet med att täta vår husvagn fortskred upptäckte vi att vi inte fick upp vår bil. Alls. Alla dörrar var hermetiskt tillslutna. Till och med den lite osäkra bakrutan satt som berg. Vi fick ringa till försäkringsbolaget och en bärgare dök upp med verktyg för att bända upp bilen. Det gick inte. Bäraren for iväg på andra uppdrag, men skulle komma tillbaka och bärga våran bil till nån verkstad som hade tid med oss. Men de händiga husvagnsmekanikerna gav sig inte, utan efter flera timmars arbete så fick de faktiskt upp en dörr! Men då var låskolv och allt utfipplat ur dörren.

Vi tackade så gott vi kunde på våra bara knän och överräckte en av de grekiska magnumbuteljerna med rödtjut och började vår färd mot Uppsala igen. Sedan gick det faktiskt utan större dramatik att knixa sig fram till midsommaradressen i Uppsala!

fredag 2 juni 2017

Nya farkoster, gamla mål

Imorgon startar vi en fyrhjulig resa, mot Sverige! En månads seglats har vi gjort, och efter stormnatten har det varit lugnt. Vi besökte fina och välputsade Spetses och fick smaskig kålpudding tillagad av Agneta och några duvningar Okej till middag. Tack och gott! 
Sedan lämnade vi Pegasus och pegaserna och styrde söderut igen mot Monemvasia, snuddade med blicken vid Kiparissi-viken (hu) och knycklade in oss utefter piren i Monemvasia igen. Allt under kontroll! Trevligt att vara tillbaka, arbetet gick vidare med uteplatser inne i stan (café Di Porto) och kryssningsfartygen lade till med skrällar mest varje dag.
En eftermiddag hörde vi någon ropa ”är det nån hemma?” och vi tittade ut, men på fel sida båten. Det var våra kompisar i 2 step, norrmännen som bor i Strömstad, som vi hade åtskilliga träffar med förra säsongen när vi åkte fram och tillbaka till Venedig!
Ravinen bakom Monemvasia-byn som egentligen
hette Gefyra, brant och snårigt, men mycket blomster.

De här såg ut som johannesört, men det var fel blad, liksom.
De lade till utanpå oss, utan problem, och det blev en liten kryddig ankardramm i fina glas-glas. De skulle också neråt Kalamata vid rätt väderläge, och hade blivit glatt överraskade över att hitta oss i hamnen.
Efter ytterligare några dagar med ostadigt väder, en del regn och kallt (!?) kastade vi oss iväg, trots en olyckskraxande tysk som pratade om åska och elände. Men, vi var försiktiga när vi skulle runda ”Peloponnessos Kap Horn” igen, så vi startade färden strax efter fyra på morgonen, det skulle nämligen enligt prognosen blåsa till lite där senare.
Förutom en ljudlig bilkrock (ute på den smala vägen till Monemvasia på ön) blev det en helt odramatisk färd ända till Kalamata, 97 Nm på ett ben. En del regn kom det, men åska hörde vi bara på håll. Tack och lov hade också dyningarna en mellandag.
I Kalamata fick vi vår ”bokade” plats, lite längre in på D-bryggan, och där var det ledigt och fint. Snälla Heidi på Albatros välkomnade med ett ”Hej!” och hjälpte till med linorna tillsammans med marineron. Vi träffades först i Licata, Sicilien, och tidigare i våras när de kom till Kalamata i 2,5 knops fart med vinterlurvig botten. Nu var de redo för nya färder, och reste igår morse, men kommer tillbaka. De har också bokat ett årskontrakt! Vi blir några stycken här till vintern, i alla fall!
Vi är så gott som redo att ge oss iväg imorgon bitti, de sista detaljerna återstår, typ att packa! Det går fort när man har allt samlat, och inte så himmelens mycket att välja på. Det är väl bäst att packa ner fleece-tröjan, annars blir det säkert en iskall sommar. 
Resan norrut känns lång, men vi får försöka ta det lite lugnt. Kanske ett stopp i Prag för ett stop öl, kanhända? 

När vi kommer till Sverige blir det spännande eftersom vi ska investera i ett boende! Jomenvisst, men det blir i form av en husvagn. Så vi hoppas att marknaden är lika översvämmad om ett par veckor som den ser ut på Blocket just nu. Varning: Kunden från helvete är i antågande. Vi kommer med skambud!