Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

tisdag 28 februari 2017

På skidor!

Tisdag, inte så soligt.
Vi har faktiskt varit ute på skidtur, på Peloponnessos! Vi har kikat på olika slalombackar i Grekland, och den som ligger närmast, i Kalavryta, skulle ha en bra dag i onsdags, så vi packade upp våra hermetiskt tillslutna påsar med vinterkläder (man vet ju aldrig, det kan bli kallt i seglingstagen i Medelhavet) för första gången sedan vi åkte från Sverige (midsommar -11) och borstade bort nåt som såg misstänkt ut som mögel. Det var inte så farligt.
Sedan var det bara att manövrera bilen mot bergsmassiven. Först nån timme fram till Tripoli, sedan av motorvägen mot fjällen. Det blev en bedårande tur genom ravinerna med ömsom snötäckta toppar och frodiga flodfåror med plataner. Massor av odlingar där det var platt, och granar (!) där det var mindre platt. Vägarna var helt bara och av god kvalitet. Den enda gång vi fick tokväja var när en äldre dam kom ”leandes ena ko” i vägrenen. Men det var inte så farligt.

Onsdag kom med strålande sol och knappt någon vind.

Långt där nere kan man se "Kolpos Corinthos".

Mellanstationen med sittliften upp på toppen där till höger.
Ofta fick man lite snurr i skallen då perspektiven helt sattes på prov. Bergen där borta var SÅ långt borta, och sluttningarna bisarrt stora.
Efter en del seriösa hårnålskurvor hade vi så gott som räknat ut var skidbacken var, från baksidan av berget syntes de övre liftstolparna, och vi åkte direkt till backen för att reka. Flera ställen fanns det att hyra grejer, en stor restaurangbyggnad, en sittlift och flera släpliftar. Snön var sockrig och blöt i eftermiddagsdiset. För det var helt grått, och man kunde inte se så värst långt.
Vi åkte ner till byn Kalavryta som låg ungefär fem plus åtta kilometer från backen. Hotellet låg inte där vår gps tyckte att det skulle ligga, men inte jättelångt ifrån. Kalavryta är inte jättestort…
Ja, dagen efter när vi trängt på oss rätt utomhuskläder lyste solen som vansinnig, och vi åkte upp i sittliftarna med hjärtat lite lagom i halsgropen. Men det var finemangs! Välpreparerade backar, väldigt släta, tycker jag då, lagom branta, vi hoppade över de svarta pisterna och höll oss uteslutande i de röda från toppen och ned till mellanstationen. 2400 meter över havet var det där uppe på toppen, och det vara bara lite blåsigt. En bit ner i backen kunde vi se Korint-bukten! Det blev helt svindlande; där stod vi på skidor i snön och kollade på vattnet där vi seglat för några år sedan. Jag tror man kunde se Trizonia-ön. Det finns ju inte så många öar där att välja på, liksom.
Solen tog ordentligt, och vi åkte försiktigt och fikade på förmiddagen. Efter några timmar började snön kännas lite tyngre och slabbigare, och vi åkte ända ner till restaurangen för att käka lunch. Sedan blev det bara en liten sväng till. Man vill inte utmana ödet, otränad som man är.
Ja, det blev i alla fall en halt suverän dag! Utsikten från toppen var obeskrivlig och storslagen, massor av toppar med och utan snö.
Dagen efter tog vi det lilla smalspåriga tåget, Odontotos, ner till kuststan Diakopto. Banan byggdes klar 1896 och har en hel del sträckor med ”tänder” som tåget drar sig upp i, för höjdskillnaden är 750 meter mellan ändstationerna. Hela sträckan är 22 kilometer och turen tar drygt en timme. Färden utefter ravinen var jättefin! Bergväggar helt lodrätt ner i floden, tunnlar och broar och på ett ställe var ravinen bara några meter bred. Helt värt 19 euro och ett par timmar!

På den branta och slingriga vägen ut från Kalavryta står ett stort monument med datumet 13 december 1943. Det såg inte ut som något riktigt festligt monument, och stan har också ett ”holocaust”-museum. Mer om det i nästa inlägg.

måndag 13 februari 2017

Båtägare på ingång

Kanske, kanske är våren på väg, men det var knappt sex grader varmt i morse, så kanske det är att ta ut nåt i förskott. På dagarna är det hur varmt och skönt som helst, men inte shortsvarmt, trots att några grannar försöker sig på det ibland. Galningar!
Det är ändå mitten av februari, och nu drar man väl på sig onda ögat, men vilken mild vinter det varit! Rent rekordartat! Men än är väl inte vinterstormstiden över. Eller kallgraderna. 
Imorgon kommer ett svenskt par hit, de träffade vi under vår andra vinter på seglande köl, i Finike. De har legat här flera vintrar och verkar trivas. Men de åker hem och bygger på stugan och jobbar också. Så det är ju ett vårtecken, att det kommer folk.
En annan familj har också dykt upp, en fransk, där den unge pappan tydligen lägger tonvikten på riggen, i sin aluminiumskapelse. Mest varje dag är han upp å klättrar i masten. Idag var han upp i furlexen också! Torkade rent och fint och fejade. Sedan gnirkade det igen, då var han upp i masten och sprayade nåt på stagen på vägen. Fint ska det va! Som mest tror jag han var upp fem eller sex gånger en dag. Han skulle bara veta hur sällan vi ger oss iväg i höjden. Vartannat år, helst. Vi håller mer tummarna för att riggen ska vara hel än ser efter…
Snön längst upp på bergen i mitten har idag försvunnit,
bara en liten flisa verkar ligga kvar.
Ett engelskt par i marinan ska åka Donau, uppför, om några år. De har plockat upp sin båt för ”fixning” och passar på att byta ut riggen. Folk är så förståndiga! Vi har lånat ut våra böcker och kartor från Donau till dem, och de har efter påtryckningar fått kontakt med "the Pope of Donau", Pierre Verberght, så det ska nog ordna sig. Det är konstigt vilka råd de fått av vilt främmande människor: ”Det går aldrig!” ”Kör lastbil istället!” ”Livsfarligt!” Fast de aldrig varit där och ”gjort det”. Vi säger: Klart ni ska åka! Det blir ett äventyr! De har inte en så stor båt, och de ska ta massor av tid på sig. Klart det går!
Vi lagar en hel del mat, det blir nya grepp pga glutenintoleransen bland halva besättningen och den andra halvans projekt-diet med litet kolhydrater, och desto mer grönsaker och kött. Inget bröd, knappt, och ingen pasta eller potatis. Men det är inte tokstrikt. Mycket frukt. Sånt man gillar, helt enkelt.
Vi köpte en kasse apelsiner utefter cykelvägen västerut från marinan. Det sitter gubbar där med apelsinkassar uppradade färdiga för avhämtning. De har grönsaker och citroner och en massa annat också, men vi köper apelsiner. Den senaste kassen var urbra! Ingen frukt har ruttnat ännu, och flera av apelsinerna har varit riktigt söta.
Stränderna på var sida av marinan är obeskrivligt långa, den österut kantas av hotell, fik och restauranger, och den västra av nästan inget, odlingar, en badplats, en lite skräpig ort där det byggs på ett jättestort hotell, kanske blir det nåt en dag. Det står en stor EU-skylt där med grekisk text så man fattar inte vad det ska bli, eller borde ha blivit, men nu jobbar det folk där i alla fall varje gång vi gnider förbi. Ett kafé och en restaurang verkar vara igång där också, under säsongen.

Men folk badar, fast det är ”mitt i vintern”. Friskusar! Somliga drar av sig badrockar innan de hoppar i, och andra lämnar en hög med jacka, skjorta och jeans. Vi träffade en dam som vi såg simma runt vid den västra delen av stranden, och så kom hon upp, torkade sig och lade sina prylar i bilen vid vägen och körde iväg. Hon verkade tycka att det var hälsosamt med en simtur fast det kanske bara är 16 grader i vattnet. Vår grekiska räckte inte till att berätta om svenska vinterbadare, förstås…