Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

tisdag 8 juli 2014

Vintern i Licata

Det här är inget vanligt bluddrande blogginlägg utan en mer informativ text om Licata ur en seglares synvinkel.
En svensk-italienare i Brucoli sa när vi berättade att vi var på väg till Licata: Åh, det är så fult! Och OK, om man jämför med Brucoli och Taormina, så… Men Licata är genuint, en gammal stad med arabiska supertrånga gränder. En Fiat 500 går nätt och jämnt in i gamla stans kvarter, så gott som alla gator i stan är enkelriktade, för man måste ju ha plats att parkera. Och det gör man.
Corleone ligger också på Sicilien.
Nero d'Avola är druvan från Sicilien! Gott!  
Turister lyser med sin frånvaro i Licata, väldigt få pratar engelska, det är en siciliansk, nästan orörd, avfolkningsbygd. Men så finns ju marinan, en modern, helt o-Licataisk skapelse med gröna stora gräsmattor, palmer i rader, vackra byggnader och ett litterärt café/bar med Dante i logotypen och levande jazz på lördagskvällarna. Marinan heter något så pampigt som Marina di Cala del Sole, marinan i soliga viken, alltså.

På väg ner från Sant'Angelo.
Stranden som sträcker sig österut, mot Gela.
Den enda spektakulära delen av Licata är borgen, Sant’Angelo, som ligger nära centrum och stranden. Det är brant och flåsigt att ta sig upp dit på den blankslitna stenlagda vägen, men det är värt det för utsikten, de romersk/grekiska lämningarna och den imponerande kyrkogården strax nedanför. När man närmar sig Licata från havet ser man mausoleerna på långt håll, men närmare är det obegripligt stort. Flera våningar, och på en enorm yta. De döda släktingarna kostas på, det är blommor, imponerande mausoleer, änglastatyer, foton och slipade stenar.

Stans butiker gör sig en hacka, och blomsterbutikerna på rad mot fiskehamnen nära den långa stranden är fyllda av blommor som ska göra intryck. Men mellan ett och fyra är det stängt! Hela stan går hem, lagar mat, äter, och tar igen sig en timme. Året om. Rätt frustrerande för en yachtie som precis ätit frukost, tagit en förmiddagsfika och ska ut och leta efter nån pinal till båten. Stan känns extra död. Fördelen är att det är lätt att ta sig fram på cykel… Men lunch får man äta hemma.
Till middag har man flera restaurangval nära marinan, och bricklunch, faktiskt,  i den moderna och populära gallerian på marinaområdet. Billigt och snabbt. Man får peka sig fram. Vad som saknas år de traditionella trattoriorna, familjerestaurangerna, det är mest pizza och annat brödbaserat i utbudet. Men det finns en restaurang med michelinutmärkelser om man tycker sig ha råd, La Madia. Och goda köttalternativ. Ligger matstället en bit bort blir man hämtad eller skjutsad av marinapersonalen.
Stan vimlar av kyrkor, så klart.
Seglingssäsongen verkar lite kortare här än i östra Medelhavet, vädret är kanske mer oberäkneligt, även om vintern kändes varmare än i öster (Finike). Vinterkontrakten i marinorna är ofta sju månader i stället för sex, till exempel. Vindarna i Licata var oftast nordvästliga, och regn och åska verkade mest komma från det hållet. Sydliga vindar gjorde marinan lite skvalpig, men alltid kände man sig trygg. Ett par skyfall upplevde vi, de spolade sönder den lilla stranden vid marinan och den långa beachen i väst, Marianello. För att komma till Marianello måste man ta sig en bit på smala trafikerade gator, eftersom stan ligger ihop med hamnen. Likaså måste man korsa stan för att komma till ”naturen”, berg och folktomma ytor.
Men marinan är rätt trivsam, supernära till gallerian (med bio), personal ständigt på plats, kanske lite underdimensionerade faciliteter, som toa och dusch, men snyggt! De flesta i personalen pratar engelska, tjejerna i receptionen är trevliga och roliga och det finns en stor samlingslokal (Philips Hall) vid kontoret som kan utnyttjas till jympa och fester. Dessutom är marinan numera SXK-representant, vilket innebär att den redan låga vinterhyran blivit ännu mer fördelaktig. För vår del var det vinterpriset som gjorde att vi valde Marina di Cala del Sole, resten fick vi på köpet, förutom en extra gratismånad på vårkanten. Bra! Vad vi saknade var möjligheter till handtvätt, men tvättstugan är faktiskt den bästa vi sett hittills i Medelhavet. En anläggning för tvätt av segel skulle också ha varit bra. Men kanske orutinen hos personal och ägare rättar till sig med åren. Marinan är ju knappt tre år.
Partaj på bryggan.
Mer rutinerade båtmänniskor finns på varven i fiskehamnen på andra sidan silosarna. Där lyfter de båten, fixar ny anti-fouling (som det heter utomlands), och reparerar det som behövs. Men det kostar. Begär offert från båda varven innan ni bestämmer er. Varven ser inte så representativa ut heller, för att underdriva. Det är skräpigt och dant, men de verkar fungera, många tar upp sina båtar där. Vi tyckte det var dyrt så vi åkte till Tunisien där det är billigare.

Vill man bara skrapa rent bottnen på våren finns en dykare i marinan som gör ett mycket bra jobb (glömmer inte genomföringarna). Ligger man ett tag i det grumliga vattnet blir det gott om påväxt, minst lika illa som i Syrakusa. Orsakerna vet man inte, men teorierna är många…
Marinashopen.
Det här med varv och arbeten på båten var ett av ämnena på fredagarnas ”Skippers forum” i Philips Hall, och jag tror att yachtisarna lyckades gå ihop och pressa priserna hos varven.
Sociala aktiviteter i marinan beror ju till stor del på vilka båtar och besättningar som ligger där, förra vintern var det musikkvällar på Las Vegas bar, italienska-kurs, yoga, julpyssel, körsång, Stammtisch, Ladies coffee, pilates, progressive dinner, söndagsgrillning, vhf-radio vid nio-bläcket sex mornar i veckan, osv. Dessutom utflykter till vingårdar, stadsvandringar med lokala experter och två bil-pooler eftersom det inte fanns någon biluthyrning i stan.
Receptionen annonserade att de hyr ut bil för 50 euro/dag, men det var alldeles för dyrt tyckte vi. Närmaste hyrställe låg i grannstaden Gela, i alla fall under vår tid i Licata.
Vinterblommor.
Men det går bussar. Ganska ofta och billigt. Direkt till och från flygplatsen i Catania, med byte i Agrigento till Palermo flygplats, direkt till Palermo stad, direkt till Rom över natten. Marinan både hämtar och lämnar vid busstationen. Tåg verkade inte vara så användbart på Sicilien, få avgångar och få stationer. Synd.

För det finns ju massor att se och uppleva på ön. En runda åt öster och en åt väster hann vi med, förutom en del nedslag med båten. Spännande ställen (med varierande turistfällevarning): Villa Romana del Casale vid Piazza Armerina. Jättevilla med mosaik så man storknar. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Villa_Romana_del_Casale). Syrakusa, fantastisk stad. Palermo. Cefalu. Monreale. Etna. Taormina. Giardini Naxos. Catania. Tempeldalen i Agrigento. Erice. Segesta. Marsala. Ja, det finns massor.
Klicka här.
www.marinadicaladelsole.it/en/

Mer specifik info kan jag också bjussa på. Det är bara att höra av sig!

torsdag 27 februari 2014

Slutet av sommaren 2013

Fortsättning Taormina Bay onsdagen den 14 augusti 2013
Försökte sova på tvären i båten pga svall, men det var också svårt. Drog på förmiddagen mot Catania med lite vind i baken och desto större vågor. Såg Etna med moln runt toppen, marinan Riposto som vi läst om och Giardino Naxos marina som var supernära men inte såg så skyddad ut. Passerade Ciclops-ö - rena rama Monte Christo-borgen! Massor av badande och sommarnjutare, småbåtar och fiskare.

Catania
Hamnen i Catania var stor med färjor och fraktfartyg. Vi hittade en av fyra marinor som skulle finnas där (hittade bara den), men fick lägga oss längst ut på en liten brygga vilket vi inte var så förtjusta i. När vi ville flytta tyckte de vi var fjompiga. Det gällde ju bara en natt! Men vi fick flytta till en mer skyddad plats vid de permanenta båtplatserna. Inga problem. 47 €. Just när vi flyttade ropade Jutta och Leo på vhf:en, men de hittade oss i alla fall till slut. Fick platsen bredvid oss.
Det är ett djävulusiskt liv mellan marinan och den höga, höga piren mot nordost. Långtradare skramlar förbi i ett med containrar som blivit lossade från de stora fartygen längre ut på piren. De uråldriga stenbumlingarna till ”gata” låter fasansfullt, och i hörnet inne mot land ligger de helt lösa och det dammar fint. Chaufförerna har dessutom rätt bråttom, skulle jag säga. För att komma ut från marinan får man korsa denna körbana och klättra uppför en rätt brant metalltrappa och klänga över en mur för att komma på en annan körbana som ligger uppepå piren. Skönare att promenera här, bara lite ströbilar att kryssa mellan.
Dagen därpå skulle vi ta steget mot Syrakusa, men vinden och vågorna var obönhörliga och efter någon halvtimmes berg-och-dalbana vände vi faktiskt! Tillbaka till fulhamnen. Vi mötte Jutta och Leo som seglade lite närmare kusten och som inte verkade ha några som helst tankar på att vända. 
Vi hade tittat på deras gennaker-konstruktion tidigare, såg kalasfint ut! Gennakern rullas upp på en kraftig tamp, som fungerar som en furlexskena. Snabbt och enkelt! Kostar dock en tiotusen kronor. På önskelistan. Vi försökte också pumpa vår gummibåt med kompressorn, men kompressorn verkade inte förstå nåt alls. Sönder. Gick inte att laga.
Tillbaka i hamnen fick vi veta att idag var någon slags midsommarafton i Italien. Allt är stängt. Vi, som behövde både mat och kontanter och internet gav oss ut på en inte så förhoppningsfull promenad - men nu hade vi tur - det första vi hittade var en bankomat. Som fungerade! Efter lite irrande bland pampiga kyrkor, teatrar och hyperbarockfasader, tomma paradgator (viale), springbrunnar och välansade parker så snubblade vi in på ett enda ställe som var öppet: ett internetcafé! Vi blev nästan lite religiösa på kuppen. 
På kvällen grillade vi tonfisken som jag köpt på morgonen av en fiskare vid marinan. Gott! Men lite kompakt, liksom. Som tonfisk, ungefär. 
Tog en supertidig avgång från Catania, för att undvika blåsväder och onödigt stor sjö.

Syrakusa
Nådde Syrakusa vid halv elvatiden efter något lagom blåst men dyningar hela tiden, lite perfekt snett bakifrån så det vickar… En hel del fiskebojar och konstiga saker i vattnet. Det märks att det bor mer människor här. 
Ankringsviken är stor i Syrakusa, vi ankrade i den norra delen, på tio meters djup. Hör inte till vanligheterna. Långt till stan, långt till andra hållet, långt till land, helt enkelt. Men närmare får man inte lägga sig, stora kryssningsfartyg vill ibland lägga till vid stadskajen och då får man maka på sig. Gummibåten kom till pass. Synd att den jävla kompressorn lagt av, bara. Vi hade hand- och fotpumpen nära. 
Rakt norrut i viken finns kustbevakningen och polisen, och dit kan man åka om man behöver storhandla. Flera stora matvarubutiker finns där, fast man får gå en bit. I centrum finns en kanal mellan gamla stan och fastlandet, och där kan man göra fast gummibåten. Vi hade lås och kätting med oss. 
Stan är helt ljuvlig, smala gränder, fina torg, atmosfär, massor av fik och affärer och restauranger, mycket turister, vanliga klädbutiker och marinashop. Ruiner, tvättinrättningar osv. Men, som sagt, det är en liten vända med gummibåten. Att ligga i marinan är dyrt har vi hört, och inte särskilt skyddat, heller. Bara flytbryggor. Ute på vattnet var det svalare och skönare. 
Marknaden i gamla stan var läcker! Fisk, grönsaker, bröd, kött, frukt, allt! Trångt och fräscht! Varje förmiddag.
Hittade caféer där capucchinon kostade två euro, två kvarter därifrån en euro… 
En gång när vi återvände till gummibåten hade luften gått ur den uppblåsbara bottnen!? Någon hade sprätt iväg en fimp från kajen, där fanns bänkar att sitta och njuta på, och fimpen hade bränt ett minihål i botten. Man blir trött! Och det händer här där vi verkligen behöver gummibåten också! Det blev mycket pumpande… Just som kompressorn packat ihop också. Verdammt! 
Lagningslimmet behövde många timmar på sig att härda, helst tre dygn, så vi måste planera in lagningen mellan Milous rastningar och allmän shopping. Suck. Det blev sådär. Det läckte fortfarande luft, men inte så mycket. Behövde bara pumpa en gång/dygn...
Vi upptäckte området på andra sidan kanalen, den mindre hamnen, där de lokala båtarna verkar ligga. Restaurang Red moon skulle vara bra, så vi var dit och myste. Spännande. Svart pasta och jättebitar av bläckfisk. Verkligen rustik mat. Men gott. Musselsoppan var ett berg av musslor och en deciliter soppa i botten av tallriken.
Massor av sång hörde vi i Syrakusa, karaoke verkar vara ”king”. På restauranger som underhållning, sångtävlingar mest varje kväll på stadskajen, ja, och inte var det dåliga sångare, heller. Riktigt bra! 
Annat att se: Archimedes museum, vilket geni! Och hundratals år före alla andra genier.
Stadskajen är gratis, utan el och vatten men  bra nog med svall. 
Vi låg närmare två veckor i stan, och lyckades pricka in två rejäla åskväder två morgnar i rad. Vinden var upp till stormstyrka, vårt soltak rämnade på ett ställe (det stod som en ballong ut från båten), och vi var rätt skrajsna, båten slängde från sidan till sida och blixtarna lyste upp som ett stroboskop. Det tog liksom aldrig slut. Den andra morgonen var det mörkt när ovädret kom, så vi såg när det drog över stan! Som en jäkla vägg! Huvva. Men då var allt surrat och katastrofberett på båten, så vi var coola. Typ. Men vinden kom från söder, så vågorna var mycket större  den morgonen. 
Bägge morgnarna såg vi båtar dragga i vindbyarna, lite läskigt att få en på sig… Men vi klarade oss, låg tokfast. Stan var dock översvämmad, en tromb hade dragit med sig hustak och grejor parallellt med ankarviken. Elavbrott överallt. Hela dagen. Inget varmt kaffe kunde man köpa heller. 
Många båtar fick elproblem efter blixtarna, marinan fick påhälsning av halvt skeppsbrutna, våra kompisar Jutta och Leos båt var helt utslagen. Antennen längst upp på masten låg på däck, som en krokig galge. Huga. En katamaran hade också fått allt demolerat av ovädren. Den enda skadan vi hittat är att vattenmätaren i sötvattentanken visar fullt hela tiden. Och det vet vi är fel. Konstig skada.
Vi gick in till stadskajen några nätter, men det var inte så skönt, mycket vågor. Vi testade vår remote control för ankarspelet, släppte ut kätting när vi gick iland och drog sedan ut båten igen. Med remoten. Maxat! Men lite osäkert kändes det.
Vi behövde fylla vatten. Och det fick vi, men det var dyrt. En snubbe kom efter x antal timmar och låste upp en lucka och drog fram en slang. Det var bara att fylla. Normala vattenkunder tankar flera tusen liter vatten. Om dagen. Vi tog väl en 500. En gång.
Alla båtägarna vid kajen var extremt vädernojiga efter stormarna. Så fort det drog upp några mörka moln lades det ut springar eller kastades det loss för ankarliggning. Efter den andra natten vid kaj kände jag att nu drar vi ut på ankar igen, så nu försökte vi lägga oss lite närmare den västra stranden. Det verkade mer skyddat mot de sydliga vindarna, och mycket grundare var det också. Men strax efter att vi backat fast ankaret ringde vår nya kompis Uno och sa att nu kommer vi och hämtar er, så vi drog upp ankaret och lade oss ungefär där vi legat förut, för det blev väldigt långt att köra med gummibåten in till kanalen annars.
Medan vi gjorde oss färdiga för en tripp med Uno ut på det italienska bond-landet, så började det blåsa upp igen… Vi insåg plötsligt att vi inte kunde komma iland pga vågorna. Det var bara att ringa Uno och avblåsa det hela. Shit. 
Alla båtar lämnade kajen och kastade ankar. Tryggare läge. Bottnen i Syrakusa-viken är berömd för det sanslöst braiga fästet. Därför.
Uno och hans sambo Helen har bott på Sicilien i 20 år! De sköter en gård med hästar och annat mellan Catania och Syrakusa. De har två barn och bor på gården och jobbar järnet. Vi kom ju till slut dit i alla fall, mellan ovädren… Mycket fint och idylliskt, pool, utsikt över Etna, fina hästar, massa vagnar för körning, priser i körtävlingar, får, höns, en åsna, korkekar, meloner, apelsiner. Häftigt, helt enkelt! Vi var ut och åt mat i Syrakusa några gånger, och har fått träffa några av deras vänner på Sicilien. Kul!

Pozzallo
Drog söderut mot östra spetsen av Sicilien, rundade den och imponerades av ön därutanför, med borg och torn och skulptur. Porto Palo hette det. Hamnen var tyvärr riktigt ruggig, och vi fortsatte västerut mot Pozzallo med vinden i ryggen. Det fanns två hamnar att välja på i Pozzallo, vi tog den stora, och där fanns en riktig marina, nästan! Fick ”hjälp” av en italiensk båt att göra fast i bak vid bryggan. Men de verkade helt oförstående inför att hjälpa till med sånt. Konstigt. Hamnkapten kom till slut och skulle ha 42 €. Okej, då. Vatten och el. Kändes lyxigt. Den lilla hamnen var helt igenslammad vid inloppet, men själva hamnen var stor och rymlig, fast det låg ju inga stora båtar där alls. 

Licata
Tidig start, det var lite regn- och åskvarning. Vi hade medvind hela tiden, trots att vi svängde runt uddar flera gånger, sista gången var vid Marina di Ragusa, så nu har vi sett det också. (Där spelas "Kommissarie Montalbano" in.) Det blåste på rätt friskt emellanåt, och sjön byggde ordentligt bakifrån. Passerade en stor gasplattform, och flera plattformar utanför Gela, där det stack upp två jätteskorstenar i vitt och rött. Polkagrisrandigt. Regnmoln syntes på håll, tre lättare regnskurar under körning. Det var ganska grunt, så vi fick hålla oss på ordentligt håll från kusten. Försökte dra på lite mer gas, men det hände inget! Något var fel. Men Licata var inom synhåll, så vi höll den fart vi kunde och surfade in mellan pirerna till slut. En marinero kom ända ut och visade oss den lite knixiga vägen in, vi fick en plats längst ut på en brygga igen, och precis när vi höll på att lägga till började det vräka ner regn och åska. Phu. Vi sprang runt båten och var genomblöta och försökte fixa till förtöjningarna så vi inte skulle driva in i grannbåten för mycket.
Men grannen var i alla fall inte nöjd, så det var bara att gå ut igen i regnet och blöta ner ännu en uppsättning kläder… Blev riktigt osams. Men vi flyttade senare båten till vår ”riktiga” vinterplats. Den grannen är vi goda vänner med nu. Och det var "bara" smuts i bränslefiltret som hade gjort att motorn inte varvade upp som den skulle.

Tog senare adjö av Jutta och Leo, och arrangerade hundvakt till Milou. Efter några dagar i hamn drog vi till Sverige för bröllop den 7 september!
Snäckor jag hittat på marina-stranden i Licata. Blev julklappar.

Pelle utanför det häftigaste mausoleet på kyrkogården.
Gammalt och lite förfallet. Men, en pyramid!

Busshållplatsen uppe vid kyrkogården. Skamfilad
men rätt cool ändå.