Finally Finike

Kronologiskt sedan sist, Kalkan, så for vi längre österut, mot Kaş. Det är en liten cedilj på s-et, så det uttalas "kasch".
Vi lyckades segla genom två segeltävlingar strax innan vi nådde hamnen denna gång. I Fethiye seglade vi rakt genom bara en... Annars ska man hålla sig borta från segeltävlingar är regeln, för er landkrabbor!
Kaş var mycket trevligare och gulligare än Kalkan som var rätt dyrt och turistigt. Kaş var billigt och turistigt. Inte så kuperat, men med osedvanligt trivsamma gränder med jazzpubar och sånt bra.
Vi blev kvar ganska länge, fick uppleva ordentliga åskväder, men inget lika ordentligt som det i Kalkan där vi lyckades dra upp vårt ankare... Men vi fick dit det igen när vinden mojnade i 01-tiden. I Kaş låg väl ankarna så ihoptrasslade så inget kunde lossna, för här måste man ankra på andra sidan hamnen för att en mooringkätting låg mitt i och närmare kajen var det mest sten. Vi fick färskt bröd levererat varje morgon från Smileys restaurang och så damp det ned paragliders på kajen bara några tiotal meter från badbryggan. Kaş har en sprillans ny stor marina också, och den promenerade vi till, helfräscht, naturligtvis, men ganska nära till "stan" och affärer ändå. Fint vinterläge, skulle jag tro.

Basilikan från Kos har överlevt!

Vi hade några intressanta grannar i Kaş gamla hamn, bland annat två ryska par som tog sig ett antal (fler än två) rackabajsare till frukost. Sedan träffade vi bekantingarna Bloms: Runo och Agneta som vi träffat på Kos. Heltrevligt! Vi blev bjudna på sillunch och så var vi ut och åt gott lamm på kvällen.
Vi vart lite svaga dagen därpå men tog oss i alla fall samman och styrde kosan mot Kekova roads, ett område med massor av skyddade vikar och sarkofager. Det blåste lite fjösigt, men dyningarna var långa och fina... Vild och orörd natur på vägen, kan man säga.
Kekova var spännande och här låg många båtar för ankar och utefter de bryggor som fanns. Vi fick en bra plats vid Ücagiz, eller vad byn hette. Så gott som omöjligt att gissa sig till hur namnet låter, och helt omöjligt att stava till... En väldigt liten söt by, men massor av turbåtar och turistbussar. Strax utanför ligger "den sjunkna staden" och byn i närheten är spektakulär med ett fint fort med ringmur och allt, förutom överdådet av sarkofager och annat kvarlämnat.
Ganska snart efter att vi kom till Ücagiz fick vi besök av en svensk som sett oss från den gulet han åkte med. Han kom från svenska västkusten och hade växt upp på ett båtvarv, så vi hade lite att språka om. Plötsligt kom världens åskskur så vi fick bryta upp och gå in, men han och några fler svenskar från guleten kom förbi och pratade och bjöd/s på något att dricka. Det blev jättetrevligt!

Runo och jag i Karaloz-viken. Jag har blå fenor.

Morgonen därpå upptäckte vi att Runo och Agneta låg några hundra meter från oss! Kul! Vi tog kontakt och bestämde att vi skulle prova att dyka tillsammans. Både Runo och jag saknar ju dykkompisar, och det behövs, annars blir det inget dyka av.
Vi åkte ut till en vik där det låg en jättestor "boj" vi gjorde fast vi. Pelle rodde in oss mot klipporna när vi väl fått på oss alla dykgrejorna och - skräck - så välte vi oss baklänges ner i vattnet från gummibåtens kant. Det gick hur som helst bra, även om jag var lite skrajsen. Om man säger så här: min lufttub tog slut snabbare än vanligt... Flås, flås. Dyket gick fint, vi var ner på ganska stort djup, rekord för mig, mer än 18 meter, men det var just inget att kolla på där. Kollade musslor, fiskar, anemoner, gamla vinglas osv på grundare vatten. Jag hade glömt att spotta i cyklopet innan vi dök, så det blev lite immigt. Runo lyckades under vattnet att lära mig rensa cyklopet från imma. Det gick till slut, och OJ vad klart och fint allt blev...

Paragliders landade på kajen i Kaş. Vi på parkett.

Så låg vi på svaj vid Ucagiz en natt till, och dagen efter for vi förbi den sjunkna staden, men vi såg inte mycket av det fantastiska, och dyka var ju tvärförbjudet. Drog runt på utsidan av Kekova till viken Karaloz, som är som en krok in bland bara otillgängliga klippor. Väldigt skyddad, och mycket spännande! Här låg redan en rad båtar och någon gulet, men vi hade tur och fick innerplatsen med Pegasus, Runo och Agneta. Varsin tamp i land, ankare ut i viken och några tampar mellan båtarna. På kvällen kom en megagulet in och efter solnedgången körde de igång sitt DISCO! Otroligt men sant. Blinkande kulörta lampor, folk som dansade och pompapompa-musik. Fast de spelade faktisk Curtis Mayfield också, så okej då. Men man trodde ju att naturupplevelsen skulle räcka på ett ställe som detta.
Här dök vi också, ett långdyk, min luft räckte 20 minuter längre än tidigare... Trots vältning med ryggen före från gummibåten. Runo är en mycket rutinerad dykare, sedan 60-talet har han hållit på, så det var inte sällskapet jag var nervös för, direkt. Här i viken fanns mer att titta på, massor av gamla söndriga krukor och kritstrecksrandiga fiskar och den stora guletens megastora ankare stod med spetsarna neråt där mitt i. Maffigt. Vi simmade en bra bit tillbaka in i viken, vi började längre ut, och gick ner nästan till 24 meter - rekord igen - och rörde oss sakta uppåt ju längre in i viken vi kom. Riktigt kul var det!

Karaloz, visst rycker det i disco-tarmen?

Men när vi kom upp och fyllde västarna med luft märkte jag och Pelle att det läckte från min väst från flera ställen, och det är ju inte så bra. Så det blev inte fler dyk just då och där i alla fall. Måste renovera eller köpa nytt, tror jag. Har ett läckage på regulatorn också.
Pelle och Runo kämpade och lagade Runos kompressor som man fyller tuberna med, och till slut fick de ihop det, dag två. En del svära gick åt, och en hel del tankeverksamhet. Tack i alla fall Runo för ytterligare luft i tanken!
Så drog vi oss från Karaloz till ett område som liknade lite skärgård, faktiskt: Gökkaya limani, där ankaret försvann direkt ner i slät och grund botten. En lugn och fin kväll bland några andra ankrade båtar, getter och resterna av en restaurang och lite längre bort ett övergivet disco.
Så tog vi ut kompassriktning mot Finike, 15 distansminuter bort. Vi har ju gått myrsteg de senaste veckorna mot Finike... En del segla blev det, men Runo och Agneta seglade hela vägen, förstås. Vi var lite mer otåliga. Checkade in i fyratiden, på A-bryggan, och pratade med kontoret och fick originalkontraktet och skrev på lite papper och så var det KLART! Betalat hade vi gjort i april i Kusadasi. Det kändes oerhört länge sedan. Så många ställen och människor vi träffat sedan dess, i våras.

Finike hamn, kontoret lite till vänster.

Runo och Agneta bestämde sig också för att tillbringa vintern i Finike och skrev ett lika fördelaktigt kontrakt på stället! Fast Kemer hade nåt ännu bättre pris, men för ett helt år, eller nåt. De blev kvar några dagar innan de rörde sig vidare mot Kemer och Antalya till bekanta på besök.
Finike var himla varmt för att vara i mitten-slutet av oktober. Phu, faktiskt. Vi gick och badade vid en ministrand där kallt vatten strömmade ut, så det blev varmare ju längre man vågade simma. Milou gjorde succé som vattenapporthund som vanligt. Hon var glad över att få simma lite igen från en strand.
Finike har gjort ett jättebra intryck på oss efter drygt en vecka. Trots ett par lååånga elavbrott (åska och en brand) fungerar elen och vattentillförseln har maximalt tryck. Porthole heter samlingslokalen som är proppfull med begagnade böcker, bara att lämna och ta för sig. Mitt båtbibliotek är nu mer än fullt... Och nya favoriter har jag också hittat.
Trevliga Stickan och Gunilla Humla lotsade oss till marknaden i lördags där vi shoppade oss fulla av grönsaker och frukt, som sagt, det är lätt att bli vegetarian här. Igår gick jag och Gunnel som också har börjat på yogan (tre ggr i veckan, halv åtta i arla morgonstund) och handlade oss varsin bit badrumsmatta för att ha som yogamattor. 10 turkiska lire, ca 38 kronor stycket. Igår var också första mötet i Porthole med folk som bor här på vintern och vill ha aktiviteter, så det var musikgrupper, tyskagrupper, kaffeträffar, lördagspub, söndagsgrillning, yoga, promenader, filmklubb, datagrupp, båtelektrisk grupp osv osv. Vi har redan missat söndagsgrillning och kaffeträff...

Här mekas det på låg nivå...

Men - nu har vi varmvatten i båten igen!! Hurra! Efter tre dagars skruvande, svärande och besök i utrikiska färg- och rörshopar har Pelle lyckats byta ut den gamla ruttna varmvattenberedaren till en ny och alldeles silverblank en. Nu ligger han och vilar sig efter en lunch på goda rester. Ikväll kan det kanske bli lite fira av med skumpa och några nya vänner. Om någon har tid. Annars dricker vi väl upp allt själva!

Det man kan sakna här i hamnen är siktdjup. Vattnet är alldeles ljust turkos och ogenomskinligt, pga allt färskvatten som strömmar ut. Relativt kallt är det också. Och glist mellan fiskarna. De vill väl ha salt vatten och inte bräckt. Vi brukar ju kasta lite gammalt bröd till de små liven när vi äter frukost, men här är det ingen fisk som nappar på det tricket. Däremot fick vi höra en säl eller nåt liknande flåsa under en av cementbryggorna häromdagen. Var tredje minut kom den upp och fnyste! Men vi såg den inte.
I övermorgon åker Pelle till Sverige och jag blir kvar här "all alone" om man nu inte räknar med alla andra som bor här. Det blir ju lite konstigt att vara ensam när man varit så intensivt tillsammans som vi varit nu under så många månader. "I samma båt", liksom.  Men det ska väl funka. Det finns ju en del här i marinan att umgås med...

Nöjder man vilar på lagrarna. Varmvatten i kranen.

Det är en ny fas av vårt äventyr. I vinterhamn för andra gången - men i total motsats till Istanbul och Ataköy - varmt, förhoppningsvis - billigt, i alla fall maten - socialt, det är bara att gå till Porthole för att träffa folk. Jag ser också fram emot lite vandringar runt bland lämningarna utefter kusten: Myra, Olympos, Demre osv. I vinter kan det till och med bli slalom i bergen. På håll ser man bergstopparna som brukar var snöklädda under vintern. Häftigt! Och här ligger man i sjön i turkost vatten! Lite overkligt är det.

Välkommen att hälsa på! Man flyger till Antalya och tar buss därifrån till Finike om man vill fly den svenska vintern ett slag!

Kalkan - Turkiet igen

Utsikt över Tomb bay.

Kalkan visade sig vara ett förtjusande ställe - precis som de flesta andra vi hamnar på... Hur många bra ställen finns det egentligen i världen? Hamnen är liten med ordentlig pir och promenadstråk och restaurang och nära-till internet. Stan jämnades tydligen med marken 1957 men byggdes upp igen ovanför förödelsen, så det som ligger längre ner är nyare. Bakom stan störtar sig bergen rakt upp i skyn, och när vi kom igår och idag hänger grå moln runt topparna, och det är lite molnigt. Skönt. Inne i båten är det som vanligt 30 grader under dagen.
Kalkan verkar vara ett seriöst turistställe, bergssidorna är fyllda av semesterbyar, ser man, välplanerat, liksom. Mest är det engelsmän, som på de flesta ställen här i södra Turkiet. Men det är okej, vi varken ser eller hör nåt negativt med en brittisk accent. The Sun, the Daily Mirror och News of the World i alla tidningsställ, förutom floran av turkiska blaskor. Men ibland hittar vi en Aftonbladet, de trycks tydligen i Turkiet också, för priset: "Turkiet Pris: 11 tl" står på förstasidan. Och så är nästan alla sidor i svart-vitt. Det är det ju inte i Svärjä.

Pandeli på Leros. Här har Christine Schildt kvar huset.

Vägen hit från Fethiye var lugn och stillsam. Motor nästan hela vägen förbi "the Seven Capes" som nämns som rena Kap Horn i pilotboken. Det gick helt odramatiskt till väga, men naturen är hisnande, klippor och väglöst land är bara förnamnet. När vi lämnade dessa trakter där endast bergsgetter kan leva och verka blev det en oändligt lång sandstrand med dyner och kullar. Det visar sig att där legat ett av de större lyciska städerna, Xantos och dess hamnstad Patara, ca 600 fKr. Nu återstår ju  bara stenar i mer eller mindre ordning, precis som vid de andra lämningarna av historiskt beryktade städer, men det vore kul att ta en sväng, i alla fall få se utsikten från Patara. Hamnen ligger drygt 500 meter från dagens kustlinje, som ett träskliknande område med ordentligt med sand fram till stranden. Efesos var ju också en gång en hamnstad, fast idag ligger det ju helt klart en bra bit in i fastlandet. Fascinerande.
Sist jag skrev var ju på Lipsi i Grekland, och vi kom faktiskt därifrån till slut och det blåste inte alls så mycket ute på sjön som det gjorde i hamnen. Kändes det som i alla fall... Tog oss en natt vid boj i södra delen av Leros: Xerokambos stillsamma vik, och fortsatte sedan till Vathi på östra sidan av Kalymnos. VI måste ju kolla in lite ställen där vi inte varit någon gång... Dessutom försökte vi sakta in farten och träffa våra holländska vänner någon gång. De var nånstans i faggorna i blåsvädret.
Vathi är en lång fjordliknande vik som var söt och trång. För första gången lade vi ankaret på andra sidan viken... Våra supertrevliga grannar i Tristan från Guernsey hade hittat en bojsten på botten och dragit fast ett rep därifrån som vi också fick henka på. Det skulle blåsa till igen, nämligen. Och det gjorde det, men vi låg fint i lä av stora Tristan, motorbåt i 50-fotsklassen, och redigt fast i bojstenen.
Det blev någon dag extra i Vathi, men sedan såg det ut som om det var farbart väder. Tristan drog och vi strax efter. Det blåste som tusan, stora vågor, i sidan, och öppen sjö ända till Kos hamn som bara låg en 15 distans bort, men hu, vilka distans. Vi föll av och länsade ner runt Pserimos, men det blev inte mycket till lä för vågorna, men något i alla fall. Sedan blev det blåsa av de sista distanserna fram till udden på Kos, ett långt sandrev innan man kan styra sydväst ner till hamnen. Vi revade faktiskt genuan två gånger, och solskyddet, som var lappat tidigare, drogs sönder en bit. Men det gick rätt okej, trots att vågdalarna var skrämmande turkos och djupa. Vi låg med sidvind så långt vi vågade och så föll vi av ner mot hamnen och läns. Det var bara en sex meter på sina ställen över sandrevet, men det gick bra. Vi mötte flera hyrbåtar som körde norrut rakt mot sjön, första dagen på hyrveckan - galningar. Men ska man ha valuta för hyrpengarna, så. Ju längre vi kom runt udden lugnade sig sjön och vi kunde styra mer och mer rakt på inloppet. Phu. Tack och lov fanns det lediga platser till höger, gratis.

Vathi på Kalymnos.

Dagen efter kom holländarna puttrande i sin Grand banks, det var verkligen kul att se dem igen. Jannekes mamma var passagerare och hade följt med från vinterhamnen i Kusadasi i flera veckor. Nu skulle det bli besättningsbyte och vår gamla bekanting Greta (Cccchrrreta på holländska.) skulle mönstra på! Vilken super-timing! Tyvärr var det orsakat av att Gretas bror hastigt och oväntat avlidit och att hon inte var så glad där i Groningen (Ccccchråååningen.) och behövde komma ut och tänka på nåt annat. Vi var bara glada att ses.

Vid kajplats på norra Tilos.

Efter några dagar av shopping, middagsätande och cyklande (avslutade vårt internetkonto med grekiska Vodafone, hämtade Pelles nya körkort på svenska konsulatet, medverkade i nån reklam för Kos för Fritidsresors medelålders resenärer) drog vi mot Tilos, en ny ö. Jo, en sen natt fick vi obehagligt besök på båten av några idioter från Belgien (eller Holland) som hotade och betedde sig, aspackade var de, ett gäng 20-25-åringar. Kustbevakningen kom till slut förbi och jagade bort dem med AK-4:or! Jäklarns vilka bössor. Och vilken patetisk lättnad det var att se de svart- och blåklädda vakterna hoppa ur sin van med vapen vid sidan. Vi var rätt skraja vid det laget, minst sagt. Varför situationen uppstod är svårt att säga. Det tog en stund att somna den kvällen i alla fall.
Tilos var fint, så klart, en hamn som det varnades för i pilotboken, men som var helbra, åtminstone när inte meltemin brakar in som värst. Längst norrut i en stor vik låg vi, namnet är lite oklart. Vi skulle ta oss till museet i centralorten för att beskåda en pygméelefant, men det var visst stängt söndagar, så vi åkte i bleken mot Simi och Panormitis vik i stället. Vindstilla var mer eller mindre förutsättningen för att vi skulle kunna åka ut mellan öarna, eftersom Greta blir gravt sjösjuk så fort det gungar. Besöket i Panormitis blev kort, för rapporter kom att det skulle börja blåsa en del, så holländarna vinkade adjö och fick en lugn och fin resa tillbaka till Kos. Vi rundade ön och klarerade ut i Simi stad, bland 100 flyktingar från Syrien där på polisstationen. Vi ska ju nu tillbringa hela höst-vintern-våren i Turkiet så vi tyckte det var dags att göra rätt för oss och klarera ut. Det gick som en dans, om man jämför hur det kan vara... Snabbt i alla fall. De var väl utsjasade av alla flyktingar som skulle servas.

Hej då till holländska Dionysos!

Så blev det Turkiet igen, passerade sundet mot Rhodos och in i en lång vik där badbåtarna avlöste varann, Gerbekse, hette den. När kvällen kom började det bralla på, fallvindar från de höga bergen... några av de andra båtarna bytte sida i viken i mörkret, några gav upp och åkte till Ciftlik, en hamn ganska nära, men vi bara bevakade vårt ankare och satt bra fast i en bojsten, en lina i land och vårt superankare. Men det var en gastkramande natt. På morgonen när solen lyste och en fesig bris drog runt i viken kunde vi genom vår superfiffiga titt-hink konstatera att ultra-ankaret flyttat sig, plöjt en 6-7 meter lång ränna under natten... Tur att det stannade där. 
För att sänka adrenalinnivån i kroppen beslutade vi oss för att göra av med 400 kronor på en natt i Netsel marina i Marmaris. Att ligga omslutna av andra båtar vid en rejäl cementbrygga kändes helt rätt en natt. Marmaris var okej, vi valde skitdyra Netsel för att det ligger nära alla båtbutiker, och Pelle "Marknadsundersökaren" Blom lyckades faktiskt hitta det vi var ute efter: en varmvattenberedare! Med rätt watt och mått och allt! Jippii! Vår gamla har ju rostat sönder i ledningarna in/ut och är avstängd, och vi har inte behövt nåt varmvatten annat än till disk sedan dess. Så nu kunde vi dra från Marmaris efter bara en natt! Perfekt.

Tomb bay, en av gravarna på avstånd.

Vi hälsade också på den amerikanska dam som bor där i en Nauticat 38 och som sköter en massa sociala kontaktnät både i Marmaris och i övriga seglarvärlden. Hon var jättetrevlig, och jag kommer inte ihåg vad hon hette just nu... En hel del svenskt påbrå hade hon i alla fall. Dessutom träffade vi en snäll delägare av svensk båt där, de skulle precis åka hem till Göteborg från sin Exil of Ösmo, och skänkte oss sin lilla Medelhavsseglar-flagga! Tacktack! Den fladdrar så fint i riggen nu!
Efter jäsande hav vid inseglingen till jet-setiga restaurangbryggan My Marina i Ekincik bay drog vi vidare i arla morgonstund förbi sköldpaddsstranden vid Dalyan och nådde Göcekvikarna på eftermiddagen. Restaurangbryggan vid Kapi creek blev natt härbärge. Stillsamt, förutom en stor motorbåt med turkiska ungdomar som hade utomhusdisco. Men de slutade i 10-11-tiden. Tack!

Milou tyckte det var prima att springa upp till gravarna.

Så till byn Göcek för att ta ut kontanter, restaurangbryggorna har varken connections medelst väg eller internet, ibland i alla fall. Men Göcek var så trevligt så vi blev kvar flera nätter, träffade Leif och Britt-Marie som jobbar på en chartermotorbåt som värdar och puttrar runt Göcek när kunder dyker upp. De bor annars i Alanya. Så kan man också leva sitt liv! www.empresscruises.com var adressen!
Sen blev det dags för friliggande, mot Tomb bay där vi ankrade med lina i land i två nätter, klättrade upp till en av minst tre gravar och såg på utsikten. Vackert så OJ! Jag såg också en rocka när jag och Milou kajkade runt i gummibåten! Den var stor och fyrkantig och svart och snabb! Sedan blev det Wall bay med en trevlig restaurang på gångavstånd och helmysiga omgivningar.

Gerbekse: ett badparadis på dagen, lite blåsigt senare.

Men Fethiye och paragliders i Ölüdeniz hägrade, så vi seglade så gott som hela vägen, faktiskt, lagom vind och inte så farliga vågor. Yacht Classic marina var jättefin, pool, dusch, fräscha toaletter och solstolar ingick i de 30 tl som man fick pröjsa till middagen på kvällen. Men det kan det vara värt att "pampra" sig lite ibland. En heldag i Ölüdeniz fick vi också, åkte dolmus fram och tillbaka, snabbt och billigt, och så satt vi nästan hela dagen vid Cloud 9-restaurangen och beställde in deras berömda (?) cappucchino, light öl, lunch och kaffe igen. Medan paragliders landade och gjorde piruetter hela tiden. En galning som körde paramotor lyckades landa så lågt att han drog med sig en man och ett barn som föll och mannen blev nog ordentligt tilltygad, ambulans kom och hämtade honom. Hemskt såg det ut. Vi hade tyvärr "ringside".

En liten räkmacka till lunch. Kos.

Tillbaks på Yacht Classic marina blev det ett dopp i poolen och fredagsmys med "Doobidoo" fast det var lördag. SVT Play känns som total lyx, det är inte ofta uppkopplingen är så bra, och då ser vi nyheter, Doobidoo och Skavlan och gärna nån dokumentär, det är ju så bra!
Bestämde oss för att dra järnet till Kalkan, om några dagar skulle det börja blåsa och då ville vi ha de 40 distansminuterna avklarade. Så nu är vi här, bara 35 distans kvar till vinterhamnen i Finike. Vill se Kas innan dess, kanske Kastellorizon, en grekisk ö utslängd här utefter turkiska kusten, och så Kekova roads som är jätteberömt för sina vikar och skyddade hamnar, sin sjunkna stad och natur. Sen är det nära till Finike. Det ska bli himla skönt att få en fast hamn igen. Lite stökigt är det att fara och fara och fara, trots att vi är så långsamma av oss och ofta stannar 3-4 dagar eller längre på varje ställe. Det känns rätt bortkastat att övernatta och dra vidare, det är ju inte därför vi är ute. Sånt får charterbåtarna pyssla med.
Tack alla för mail och kommentarer och uppmuntringar för det jag skriver, det är SÅ roligt att läsa!
Until next time!

Dyk och blåst

Nu har solen gått ned bakom berget, klockan är nästan halv åtta på kvällen och en hel dag i kulingens tecken är förbi. Ända upp till 20 sekundmeter har vi sett på vindmätaren idag, mest mellan 14 å 16. Tur man ligger i hamn med stortrossarna fastgjorda och bästa pärgräven (ankaret) i geggamojan här i Lipsi. För omväxlings skull ligger vi med arslet in mot kajen, det är ju emot våra principer, men efter att ha haft pissigt ankarfäste och ont överallt (revbensknäck) är vi trötta på att dra upp ankare för hand och ro ut dem och lägga om dem...

Då blir det kättingen och ankarspelet och ultra-ankaret. Och vi kan ligga trygga. Skönt att veta när det är mörkorange färg över öarna på Windfinder-hemsidan. Det betyder blåsigt. Utav helsicke. Blått är lite trevligare. Men då blir det kanske motorgång, och det är ju inte heller kul. Igår när vi anlände till Lipsi från Arki var det så spegelblankt det kan bli i de här farvattnen. Alltså inte blankt, men bara små vågor. Ytterst behagligt. Vi åkte hit för att vi behövde fylla på cash, matförråd, el, internet och så skulle det ju blåsa till. Nog är Arki bättre skyddat än här, fast hamnen är liten, men där finns ju inte ens en affär! Bara en kiosk och en minimarket utan färskvaror.

Jorå, det är på riktigt!

Blåsvädret har avlöpt utan skador, och nu lägger sig vinden någorlunda, det började bralla i fyratiden i morse, får se vart det barkar inatt. Det skulle blåsa imorgon också.

Men som den urvärdelösa bloggare man är så ska jag i stället tappa bort mig alldeles i kronologin och berätta om hur jag tog dykcertifikat på Samos för några veckor sedan!

Precis innan Elisabeth och Peter från Östersund (Hede) åkte hem så kom jag ju på att det skulle passa helbra att tillbringa några dagar i Samos Pythagorio och åka dykbåt och lära mig dyka med tuber – båten låg ju vid samma kaj och vi såg den tuffa iväg varenda förmiddag.

Jag hittade äntligen på dykchefen Anthony (Tony) och kom överens om att släpa dit alla mina pryttlar morgonen därpå. Jag skaffade ju alla saker i Uppsala innan vi åkte.

Ute på dykstället var det bara att krypa in i utrustningen, min nya fina femmillimeters dykdräkt satt som ett korvskinn... Dykvikterna snörpte ytterligare till lungorna och så den uppblåsbara västen utanpå det. Med tung tub och en massa slangar hit och dit. Har man inte klaustrofobi så får man... Min dykkompis hette Lydia och kom från någonstans utanför Sheffield och var hela 16 år och var mest intresserad av att bli brun, brunare än sin bror och hans flickvän som skulle komma på torsdag. Lydias pappa var också med, han var erfaren dykare och kastade sig oförväget ner till 36 meter med en annan grupp.

Lydia hade redan pluggat in teorin hemma i England, men jag hade inte ens sett studiematerialet, så där låg man ju i lä. Första vältningen i sjön gick rätt bra, jag flöt och kunde andas och fick inte panik av att ramla ansikte först ner i saltvattnet. Men sedan skulle vi sakta ta oss ner under vattenytan utmed ankarkättingen, och då blev det lite jobbigare. Jag kunde knappt andas ju, pust, pust, hela tiden, och liksom välte. Inte alls som när jag testade i den stora poolen i Uppsala, där var det bara  enkelt, när jag väl kom ihåg att tryckutjämna.

Men jag höll god min i elakt spel och gjorde kalasbra-tecknet (en cirkel med tummen och pekfingret) till Tony och Lydia och tänkte att det ”blir väl bättre”. Så sjönk vi ner till kanske 4-5 meters djup och jag pustade och välte omkring. Efter en stund kände jag ”måste upp och vila”, så Tony och jag simmade upp till ytan och jag försökte slappna av och andas lite djupare. Stackars Lydia stod kvar på botten på knä. Jag fick mig väl en liten paus, och så ned igen.

Till råga på allt så skulle vi ju göra övningar där nere också, dra benen på varann om vi fick kramp, byta luftmunstycke, fylla cyklopet delvis med vatten, ja en massa läskigt. Det gick sådär.

Jag var ganska darrig och slut när vi kom upp igen, vi fick ta av oss grejorna i vattnet och langa vikterna till Pat i båten innan vi klättrade upp. Det var skönt. Lunch på greksallad och vatten, massor av vatten. Det var varmt som tusan. Andra dykpasset skedde runt udden, på en lite lugnare plats, och vi simmade runt en del och tittade på grejor. Tony utrustade mig med extravikter i form av stenar och dansade lite med mej på botten, och det hjälpte fint. Det är lustigt hur lättlurad och lätt avledd man är. Bra, i och för sig.

Här är vi på en av Lipsis små gator.

På vägen tillbaka i båten sa Tony att jag skulle få låna en tunnare dräkt och andra simfötter. Mjuka och inte så stela. Nästa dykning, med en dag emellan, gick hur bra som helst! Vi gjorde den läskigaste övningen av alla: att ta av cyklopet, simma en bit och sätta på det igen och fylla det med luft. Det gick. Jag fyllde mitt cyklop med hur mycket luft som helst innan jag vågade öppna ögonen. Så fick vi ta av och på viktbältet på botten och vid ytan, ta av och på västen och tuben på botten och vid ytan och en del andra grejor. Vi fick hälsa på bläckfiskar också, och hitta snäckor och anemoner och tvättsvamp, överallt. De är svarta och släta där de växer.

Ja, jag pluggade som en galning mellan dykdagarna, det var mycket att lära sig, särskilt en massa om kväve och hur länge man kan stanna under vattnet och dykarsjuka och sånt. Sedan hade vi genomgång av det viktigaste, jag och Tony och så fick jag mitt tillfälliga kort! Hurra!

Lipsi är fint, en del hus är till salu!

Jag fick en extra gratis dyksväng också, på riktigt, liksom, utan en massa jobbiga övningar, då vi tittade på kanoner, amforor och fin växtlighet. Massa fiskar och flera bläckisar också. Min dykkompis lyckades få en bläckfisk på halsen, delvis över regulatorn, men han var ”advanced”, så han fick tack och lov inte panik, utan lät Tony och Pat pillra loss djuret från sig... Det var en cool bläckfisk som inte började pumpa ut bläck, utan stod ut med att vi bollade den mellan oss och klappade den på ”huvudet”.

Det var en upplevelse att dyka, kanske inte vad man drömt om, men otroligt fascinerande och inte ett dugg jobbigt, bara man kom ihåg att ta det lugnt, liksom. Man SKA inte bli andfådd. Det är fel.

Bra sport, va?

Här på Lipsi fortsätter det att blåsa något ohämmat. När jag skriver detta har det blåst i en vecka (det blev ett sånt där TV-hopp i tiden), alldeles för mycket. Vi har fått sällskap av vår kompis Johan i sin Super Maramu 2000 och sysselsätter oss med diverse bad, promenader och matlagning. Imorgon (så sa vi igår också) ska vi åka vidare söderut, vi har medvind, så det ska förhoppningsvis gå bra. Mot Kalymnos!

_______________________________________________________________

Kära bloggbok

Igår var en otursdag. Jag hade inte ens tid att skriva i dig. Det började halvbra, förutom att spolningen med havsvatten på toa inte fungerade. Vi fick köra på sötvatten. Sedan handlade vi kött och färskvaror och dricksvatten, sa adjö till dykarbåten med personal och tog oss utan krångel ut från Samos hamn efter drygt två veckor där. Medvind rakt söderut till Agathonissi. På slutet blev det som vanligt stora vågor och orolig vind, så vi tog ned genuan och drog på motorn. Det blåste småspik bakom ön också, men vågorna var små.

Bara en båt låg vid bryggan, så vi åkte direkt dit och lade akterankaret med ankarspelet. Det tog inte. Ut igen och lägga om. Provade Danfortankaret med blyad lina och kätting. Verkade sitta någorlunda. Snäll turkisk granne tog linor och hjälpte till.

Vi hoppade i och badade, försökte se hur ankaret satt. Brittisk ny granne kollade, det verkade stå på spetsarna, liksom, men det borde ju tränga ner om det blev belastat, tyckte vi. Pelle hämtade ett cyklop, jag låg och plaskade när jag hörde vrål någonstans i båten. Pelle hade halkat i trapporna i båten med blöta fötter... Slagit i skallen och ryggen och låg och kippade efter andan på ”köksgolvet”. Jämmer och elände. Försökte kyla huvudbulan och få upp honom när han vilat lite på golvet.

Upptäckte att sockerskålen i ett av skåpen vält på vägen hit. Strösocker både här och där. Torkade. Pelle vilade. Det kom flera ordentliga kastvindar, så bogstegen skrapade i kajen, jag gick fram och det var tydligt att ankaret släppt... Vi låg till slut snett mellan våra grannar... Vår snälle granne erbjöd sin gummmibåt och att vakta fören så jag kunde rädda den andra grannens båt och Pelle kunde lägga om danfortankaret. Sonen rodde. Plums i med det. Det var då jag upptäckte att ett glas hade vält på däcket bak och gått i tusen bitar. Jag plockade upp de största bitarna och la över storskotet på de små flisorna. Ingen tid till att precisionsplocka nu.

Vi bestämde att lägga Bruceankaret också, så i med vår egen gummibåt och på med årorna. Jag rodde ut en oerhörd sträcka och dumpade ankaret. Pelle halade in med ankarspelet. Det verkade fästa. Jag upptäckte att ett årfäste gått av (igen, jäkla Zodiac) och nu låg åran och guppade bredvid gummibåten. Jag hävde mig ditåt och paddlade med händerna, och faktiskt, fick jag tag i åran. Phu. Kastbyarna fortsatte, men båten verkade ligga stadigt nu.

Pelle klev i gummibåten och vi halade oss ut till danfortet och drog ut det ännu längre. Precis när Pelle skulle släppa det upptäckte han att länken mellan kättingen och ankaret satt snett. Inte undra på att ankaret lagt sig fel på botten... Nu kom det ned igen, vi drog åt med skotvinschen och det verkade sitta.

Pelle sprang in i en metallögla på däck för sjuttioelfte gången och slog upp ett sår på tån.

Sedan avlöpte dagen någorlunda. Vi åt kyckling och ris. Kvällen och lugnet lade sig. Milou ignorerade sin ”kompis” Kanaljen på bryggan som vanligt, men var lite mindre aggressiv än sist.

Phu, sov gott.

Lipso

Maria, Marie och Laurie på Nisiros i liten högt belägen by.

Maria vid en av kratrarna.

Det har gått alldeles för lång tid sedan jag skrev sist, men jag skyller på darriga uppkopplingar, att jag mest har använt pc:en (dålig som fan att skriva på) och att det jag fått ihop oavkortat har gått till UNT-bloggen. Den får jag ju betalt för, gubevars!
Innan en rekapitulering kan jag berätta att vi ligger inblåsta (det var länge sedan) på Lipso, vi kom hit igår, medvetna om att det skulle bli blåsväder idag, och det blev det. Ibland stämmer väderleksprognoserna.
Imorse, vid knappt avslutad frukost märkte vi att vinden inte kom snett framifrån längre, utan snett bakifrån, och i ganska intensiva körare också. En annan segelbåt gick ut och lyckades dra loss sin grannes ankare. Normalt får man ju fast det igen när man drar och drar, men inte så denna gång. Det gjorde att de drev ner mot sin granne, som är våran granne, och att vårt superduper Danforthankare också lossade! Det var bara att kasta loss och lägga om! Vi bestämde oss för att lägga ner vårt bruce-ankare också, två ankare måste ju vara idiotsäkert även om bottnen är "bad holding".
Och nu ligger vi här och guppar. Tack och lov vände vinden innan det brallade i ordentligt efter lunch, så vi ligger inte och rycker i ankarna (ankrarena?) utan det är förtöjningarna mot kajen som tar smällen, en 10-11 meter/sekund i byarna. Det känns, ska jag säga. Misstänker allvarlig nackspärr om man sitter ute för länge. Men man vill gärna sitta ute, för i båten är det 35 grader. Vi tog av vårt nysydda hemsnickrade solskydd, nämligen, det tar ju en väldig vind, de där kvadratmetrarna, och det känns lite fånigt att hissa segel i hamn när man knappt gör det till sjöss...
Jag ska berätta om vår motvindsseglats sedan vi lämnade Rhodos, för det var väl den senaste rapporten, 'iss jag.
Efter Panormitis på Symi drog vi nordväst till Nisiros hamn Palon. Raka spåret, lite vind hit och dit innan den bestämde sig för MOT. På Nisiros träffade vi ett trevligt kanadensiskt par som tydligen reste runt världen och letade olja!!! Nu var det ett ställe fyra mil utanför Paris som skulle undersökas utifall det var värt att börja pumpa upp. De bjöd med oss i sin hyrda bil upp till vulkankratern i mitten av ön. Det var spännande och varmt. Vid lunch var jag färdig att däcka, fast vi satt i godan ro på en trevlig restaurang med mat och dryck. Tack och lov hittade vi en luftkonditionerad lobby där jag satt och andades ett tag så vi kunde fortsätta i bilen. Nisiros var väldigt fint, grönt, pittoreska byar och en naturlig sauna bredvid vägen. Där var det varmt och lite svavelosande. Sedan hjälpte Laurie oss att sätta på en ny offeranod på propelleraxeln medelst dykning. Vi turades om. Jag fipplade fast muttrar och han drog åt, tror jag det blev. Det tog ganska lång tid och var mycket jobbigare än jag hade föreställt mig, fast vi hade kommit på en massa fiffiga lösningar när vi planerade ingreppet. Vi lyckades i alla fall få dit skiten. Det sitter fast.

Milou har kommit på ett fiffigt simsätt: som fripassagerare.

Jojo, de var på plats på båten!

Här sitter jag och är så sval och skön!

Vi träffade också trevliga "Babsan och L-O" på Nisiros och kollade på EM-fotboll, vi blev kvar ganska många dagar extra.
Sedan upptäckte vi att reglerna för att uppehålla sig i Turkiet hade ändrats! Nu var det sk "Transit log" som gällde för seglare. Har man en sån kan man få stanna i upp till fem år i Turkiet! Kunde dom inte ha kommit på det lite tidigare, tänker man! Men det kostade ju en del pengar och krångel, förstås. Men vi skulle ju i alla fall träffa Carina, Steven, Ylva och Balder i närheten av Marmaris,, så att åka tillbaka till Bozburun och klarera in och fixa det där jäkla Residence permit kändes liksom perfekt!
En heldag med rakt västlig kurs tog det, en del segla blev det också, nuförtiden blåser det bara nordliga och västliga vindar här. Bozburun var varmt! Vi kändes igen av folket på Osmans place! Roligt.
Ny transitlogg gick fort att få, och Sahli förklarade hur man skaffar RP, det gör man bra själv, han var rätt trött på att åka till Marmaris och köa, verkade det som. Vi körde dit och lyckades få Milou biten på det jäkla färjeläget där hamnpolisen huserar... Sedan blev vi lotsade per bil till skattehuset där vi betalade skatt och så tillbaka till hamnpolisen med kvitto - tio dagar senare skulle vi återvända för att erhålla våra RP. Marmaris bjöd på sin varmaste sida - 40 grader, och Pelle satt med motorn igång och väntade medan jag sprang in på byråkratibastionerna. Vi hade hyrt bil för att kunna ta oss hit och dit. Båtaffären West Marine fick också besök, vi köpte lite grejor och beställde två vikbara säten och funderade på ett skitdyrt teakbord. Vi skulle ju tillbaka om tio dagar.
Efter "midsommar" i Bozburun drog vi oss lite långsamt mot Icmeler och svenskgänget som skulle komma. Undersökte två vikar, Bozuk bükü och Serce, den ena trevlig men med dyningar och den andra spektakulär men med oberäknelig vind. Efter några dagar blåste det småspik i Serce, men vi stannade i alla fall och åt på Kapten Nemos Farm restaurang, trevligt och enkelt. Fantastiskt vatten. Mycket bada blev det.
Så drog vi mot Icmeler och Marmaris, och det blåste rätt bra, upp med genuan tills det brallade 16 sekundmeter, då tog vi ned den och fegkörde längs kusten. Det blåste frånlandsvind och vi hade gummibåten på släp, inga problem, trodde vi tills det lugnat sig och jag gick en sväng runt båten och upptäckte att gummibåten låg UPPOCHNED. Hoppsan. Det gick inte att vända den, den hade liksom sugit ned sig i vattnet... Och blåste, det gjorde det fortfarande, men när vi lade oss mot vinden, ganska stilla, så gick det att vända den, dra upp den på däck och säkra. Phu. Vilken rysare! Milous koppel och den fina Zodiak-väskan var borta, i havets djup. Men gummibåten var hel och bärgad.
Sedan blåste det både med- och motvind resten av vägen, fast inte så häftigt som i början av färden.
Det var helt fantastiskt att träffa Carina, Steven och barnen! Vi gick på en helspejsad restaurang som hette Love Boat efter TV-serien, och hade trevligt.
Dagen därpå skulle vi hämta våra RP, men DE VAR INTE KLARA! Skulle ta en vecka till. Johejsan, då skulle vi ju vara långt borta hade vi tänkt, men vad gör man, ändrar i planerna, så klart. Dessutom bjöd dagen på ett osympatiskt barberar-besök (inklusive hårborttagning och massage och ansiktsmask, inget av vilket vi hade begärt), inget napp på West Marine, förutom att teakbordet var sålt, och 42 grader varmt. Vi tröstade oss med god samvaro, öl och billig och god mat i CSYB:s sällskap.
Dagen därpå var avgång för en tvådagars tripp med svenskbesök. Vi återvände till Serce och badade och skvätte, Steven besteg ett berg - bra gjort i lavaklipporna - och vi smorde kråset på Kapten Nemos restaurang. Dagen därpå trotsade vi vågorna och åkte till Selimiye där vi bokat plats på Aurora-restaurangen. Steven tyckte vi fegkörde båten, ingen segling alls, men så är det ju när det inte blåser nämnvärt och åt vårt håll. Tittade lite på den gulliga orten och dinerade hos Suzan. Fotbolls-Em-final mellan Spanien och Italien. Halvspännande match.
Gästerna tog dolmus tillbaka till Marmaris dagen därpå och vi lade oss gratis i viken strax utanför Selimiye för att invänta dagen för återresa till Marmaris och RP. Tredje gången gillt gick det, vi kände oss som stammisar hos hamnpolisen, tamejtusan. Två säten köpte vi på West marine också, och fick kånka dem bort till dolmusen. Men det var det värt. De är helbekväma!
Så puttrade vi till Datca några nätter, och det var så trevligt så vi knappt kom därifrån! Där var vattnet hysteriskt klart och kallt. Vi lyckades få ihop ett solskydd (mest Pelle) trots strömavbrott mest hela dagarna. God pizza två kvällar i rad. Hett!
Fräste på upp till Kos, kastade loss vid klockan sju, för det skulle blåsa på senare på dagen, och fick en del vågor och en massa vind mot oss den sista timmen. Tur som tokar hade vi, en plats ledig vid gratiskajen, som gjord för Cattens smäckra skrov. Ankaret satt som gjutet.
Morgonen därpå kom Johan i sin superduper Maramu 2000 tidigt på morgonen, och det fanns plats så det räckte till bredvid oss. Roligt att ses igen! Vi gick och badade och hamnade nära nåt som hette Tylösands beach nånting. Tjockt med skandinaver. Milou gjorde succé. Grillade på kvällen.
Sedan en heldag i bil med Johan, stenhög (Asklepion till Hippokrates ära) strax utanför Kos stad, jättefint, så runt till ett charmerande fik/utställning hos en kvinna med stark karaktär i en yttepytte by med helt ok utsikt. Badade också på Paradise beach och Milou simmade som den vattenhund hon ska föreställa att vara, ut och in på den långgrunda stranden. Rundturens clou var ett besök på Lidl, den här gången hade vi ju bil och var inte cykelburna, vi handlade järnet.

Asklepion utanför Kos. Ännu en fin stenhög.

Träffade trevligt stockholmspar - Ritva och Martin - på kajen och satt halva kvällen och skrattade och hade oss på akterdäck. Dagen efter var vi lite trötta. Kollade vädret och såg att det kanske kunde vara bra att börja åka norrut, vi ska tajma in besök på Samos den 21 juli. Det skulle blåsa på om ett par dagar, och jag var bra sugen på att kolla in Lipsi innan dess. Så vi vinkade ajöss till Johan och våra nya kompisar och drog en morgon, mellanlandade i södra änden av Leros i en vik som heter Xirokambos som var ytterligt charmig och stillsam och en god kontrast till Kos semesterinferno. Sista benet till Lipso passerade vi Pandeli, där vi träffade Christine Schildt för flera månader sedan, det låg många, många båtar i viken där nu, och vi tror att vi kunde urskilja husen och trädgården där hon bor. Norr om Leros är det närapå en skärgård, och vi var snart i Lipso. Vi lade till med nosen mot kajen som vi brukar, och här är vi nu i blåsvädret.
Pelle har precis lagat en läckande kran, ersatt den med en av turkiskt fabrikat. Det var inte gjort i en handvändning, precis. Vi försöker äta upp allt vi köpte på Lidl, det är fullt av skinka och korv och kyckling i kylen, och så ska vi väl bada lite här och ta ett glas på närmaste taverna. Den har ingen skylt. Känns sympatiskt. Bara lite stolar och bord runt ytterväggarna.
Det går ju sönder lite grejer ibland. Just nu har vi ingen varmvattenberedare, för den har rostat och börjat läcka. Vi ska köpa en ny vid tillfälle. Vi behöver inget varmvatten nu, för det är bara skönt med lite kallt ibland. Till disk värmer vi vatten. Och spar väl en del el, antar jag. En varmvattenberedare drar oerhörda mängder ström. Eller vad det heter. Ampere. Annat som Pelle lagat: Läcka i vattenledning tre gånger, en smygare, och en "sploschare" som vi hörde att den sprang läck. Tur för oss att vi var här. Dessutom en som vi inte hörde, men kände när mattan i köket blev blöt... Nu står ett oljebyte på tur, för motorn går ju rätt ofta. Men det ska blåsa imorgon också, så vi (Pelle ju, jag är hantlangare eller skribent) har tid. Det är förutsättningen för sådana här äventyr, en sjukt händig person som kan allt som behöver lagas på det som finns i en båt. För ett är säkert: allt går sönder, eller slits ut, och måste fixas. Milous öron t ex är min avdelning, idag hade hon fått in nåt strå eller nåt och det var ju inte så behagligt, men hon tycker om när man gör rent i alla fall, fast inte när man rycker hår ur öronen...
Kanske dags för en liten tupplur så man orkar utnyttja den svala kvällen? Det får det bli!

Rhodos

Ön och staden är helt underbara, stor, proppfull med historia som man kan se och ta på, spännande riddarborgar, smala gränder och en stor gamla stan med ringmur i flera lager. Men – Rhodos stad kan också var rena rama eländet (för att använda ett milt ord) för en fritidsseglare i egen båt.

VI hade blivit varnade av flera medseglare för Rhodos historietyngda hamn Mandraki, vacker och skyddad och praktiskt placerad. Men (igen) – den har en galen och otrevlig hamnkapten, eller vad man ska kalla honom. Nu vore ju inte det så katastrofalt, kanske ni tycker, det är väl bara att åka vidare till en annan hamn, MEN, på Rhodos finns det ingen annan hamn!

Det som finns är en del alternativ, men ingen riktig hamn: relativt oskyddad ankring strax utanför Mandraki, ankring i lyxbåtshamnen (där man blir bortjagad av kustbevakningen), ankring i inre delen av färjehamnen (massor av dyningar och vågor från de mastodontstora färjorna, en sprillans ny och närapå klar stor och fin marina en bit söderut där man blir bortmotad med hotelser, knallskott och okvädningsord på grekiska (hamnen har varit under byggnad i många år, tydligen så tidigt som 2007, då folk KUNDE söka skydd här utan att bli bortjagade), och så en hamn där det ligger stora fartyg, typ färjor och sånt, men där det finns zigenarläger, (enligt uppgift) så då kan man inte lämna båten, och så är det en bit in till stan. Men den ska vara bra och skyddad (enligt uppgift från 2007).

Ja, så ser situationen ut. Är man inte beredd att ankra om det så blåser småspik har man inte på Rhodos att göra, liksom. Någon tyckte att det var bättre att lämna båten på Symi och ta färjan till Rhodos. Jag håller med till 100 procent.

Vår första kontakt med Mandraki och dess skräckchef var med orden (hans): Get out! Get out! Vi blev lite förvånade, annars brukar folk säga ”Welcome”. Vi skulle ankra utanför, tyckte han och infinna oss och reservera plats på hans kontor, gudbevars! Vi provade att ankra i lyxbåtshamnen, men blev nästan genast bortkörda därifrån av kustbevakningen. Då åkte vi till den, som ryktet berättat, tomma och fina och superduper nya marinan, jag kastade mig på cykeln till stan och hamnkaptens kontor och hamnpolisen. När jag kom tillbaka hade man tre gånger försökt köra bort Pelle. Vi som kommit till Rhodos för att träffa Pelles dotter Lisa med sambo Magnus och dotter Elsa kände oss lite otillfredsställda. Vi försökte stanna kvar i hamnen men så började de smälla knallskott i en 20 minuter så vi drog till färjehamnen och hoppades att ankaret skulle sitta. Det gjorde det tack och lov, men det blev en ”rullande” natt. Vi hade grannar, och det känns alltid bra.

Dagen därpå blev det snabb inkvartering i Mandraki, att reservera funkade, men BARA en natt skulle det gå, charterbåtarna kommer imorgon och då blir det trångt! Tydligen är det bara ca tio platser reserverade för tillfälliga besökare, och resten är för långliggare. Men vi lyckades med illvilligt gott humör nagla oss kvar i hamnen hela tre nätter. Men vi visste ju inte förrän samma dag om vi skulle få vara kvar. Sista dagen åkte vi en sväng söderut till Faliraki med Lisa, Magnus och Elsa i ny och fin gul flytväst och fick ÄNDÅ ligga kvar när vi kom tillbakasvängande in mellan de hjortprydda pirerna i Mandraki. Det kändes som man hade hamnkaptenen i sin hand, nästan. Men jag erkänner att jag använde den lilla familjen – särskilt ordet ”granddaughter” – till vår fördel...

Hos hamnpolisen berättade jag att det var kaos i Mandraki och undrade varför det inte fanns en riktig marina i stan, och de beklagade och såg lite generade ut. Jag frågade varför inte arbetet med marinan var klart, och hamnpolisen log och sa att greker arbetar väldigt mycket... lite ironiskt, så där.

Till råga på allt så är också Mandraki känt för att äta ankare. Det finns tydligen en gammal mooringkedja på botten där många ankare fastnar, till dykfirmornas förtjusning. 100 euro kostar det att få tillbaka sitt eget ankare! Till och med i våra pilotböcker är mooringkedjan utmärkt, så ”it’s a fact”. Vi ville ju för hundra gubbar inte mista vårt svindyra och gnistrande ultra-ankare i en hamn med ett sånt rykte, så vi (Pelle) gjorde en specialanordning med vårt minst populära ankare och en ankartross som vi lätt kunde kapa vid problem. Men det gick faktiskt hur bra som helst att både lägga och lyfta ankaret på detta provisoriska sätt. Till och med härom morgonen då vår granne hade lagt sitt ankare över vår lina och vid avfärden drev in i linan, trasslade in sin gummibåt i den och till och med körde fast sin propeller i vår andra grannes ankarkätting, klarade sig vår lina, och vi kom ut därifrån med både ära och ankare i behåll strax därefter. Tur för oss.

Lindos borg nerifrån vattnet.

Men Rhodos imponerade, som alla platser vi besöker, verkar det som. Okunniga som vi är kände vi ju bara ytligt till historien, och att gamla stan var så stor och pittoresk och riddarborgen var precis så sagolik visste vi ju inte. Det har liksom inte trängt igenom bilden av Rhodos som turist-slentrian-mål.

Sedan flydde vi Mandrakihamnen för Lindos, fem mil söderut, utan hamn, men superfin ankring under goda och skyddade förhållanden. Ren naturhamn med ännu en borg på bergsknallen bredvid. Och en vitmålad by strax nedanför! Mer idylliskt blir det liksom inte. Vi låg några dagar och badade och pillade naveln och tittade på ankaret på botten. Rätt mycket badbåtar och badande fanns också att glo på. Men så ska man ju i alla fall se sig om lite, och borgen är ju fantastisk, så vi klättrade upp en förmiddag, bland åsnor och andra turister. Det var jättemånga åsnor! Vi förstod nu att de ångestladdade skrin vi hört dygnet runt inte bara var en olycklig fyrbentings uttryck, utan mera femtio stycken. Fast de såg ut att må bra. Det kanske är hormoner.

Många åsnor var det.

Borgen var som många andra ställen en gammal avgudaplats. Högst upp fanns rester av ett tempel till Athenas ära, rader av kolonner, kapitäler och grundstenar med text fanns att titta på, men nu i mer fragmentarisk form. Några nygjorda kolonner med friser fanns uppställda så man fick en uppfattning om hur det kunde ha sett ut en sådär 400 fKr, ett par omgångar med paradtrappor ledde upp till templet. Ja, det var storslaget. Johanniterriddarna hade byggt upp murarna runt hela härligheten, de gjorde ju också många av murarna runt gamla Rhodos och prydde med sitt emblem överallt. Ingen tvekan vilka som bodde där. Sedan blev de bortdrivna av turkarna och flyttade till Malta, tydligen.

Uppifrån och ned mot viken.

Nu är Lindos ett riktigt turistelände, vi fick en mindre chock, eftersom knappt något av hysterin och krämeriet syns från vattnet. Osannolikt mycket människor, bilar, bussar, souvenirbutiker, krimskrams, barer, ”traditional greek”-cuisine, osvosv komprimerat i denna lilla, lilla brant belägna by. Ojojoj. Vi lyckades hitta en affär med riktig mat, ett litet slakteri och flydde tillbaka till gummibåt och stillhet på vattnet.

Nu har vi lämnat Rhodos sedan igår morse, undvikande ett blåsväder där längst ut på norra spetsen av ön. Där verkar det alltid blåsa. Vi ligger på västra sidan av Symi, på väg till Kos. Här heter viken Panormitis, och här ligger ett kloster som tydligen tar emot oerhörda mängder turister, för färjetrafiken är tät. Men just inget annat finns här – en taverna, en affär, bröd i klostret, några minimala badstränder och miljarder cikador. Närmast öronbedövande mängder, faktiskt. Viken är helt skyddad, till och med i hårt väder ska den vara säker. Många, många seglare söker sig in här och ankrar, men stannar bara en natt, tydligen. Alla har inte vår lyxiga möjlighet att se sig om på en plats i flera dagar. Även om Pelle blir rastlös av det här ”ingenting”. Jag gillar det.

Panormitis kloster och lite båtar.

Men idag blir det actionspäckat: först besök i klostret, det ska finnas ett museum med små modellbåtar, och ikväll en promenad runt viken ut till den lilla kvarnen på udden. Förutom att Milou ska rastas medelst gummibåt. Ibland är det mycket.

Blåsväder efter två dagars finsegling

Milou kråmar sig i exklusiva Village resort på Kos.

Tillbaka i Turkiet vid välkänd brygga för turkietseglare: restaurang Aurora. Och nu har vi smakat på den godigoda mezen. Det var smaskens! Men det kostar lite, förstås. Bryggplatsen verkar dock vara gratis eller till "symbolisk kostnad".
Sedan sist har vi legat i vackra viken vid uråldriga staden Knidos, så fortsatte vi makligt till hamnen i Datca i medvind - hurra! Där handlade vi en del och kollade faktiskt på UEFA-cupfinalen. Vi såg ju semin Barcelona - Chelsea så vi var tvungna att se "hur det gick". Chelsea vann ju lika obegripligt igen.
Sedan lade vi upp kursen till en vik utan hamn, som verkade ha fin lä. Men, det var kastbyar och lite oroligt på eftermiddagen, och trots att vi såg att ankaret låg fint i sandleran på botten så var man ju lite skrajsen över hur natten skulle bli. Brallar det i från fel håll i tvåtiden på natten är det bara att flytta sig eller åka ut på öppet vatten om ankaret skulle få för sig att "flyta", som vi säger i familjen.

Knidos med båda hamnarna och teatern lite lätt till vänster.

Sedan stack ju de få andra båtar som låg för ankar i viken framåt kvällen, vilket inte direkt gjorde saken bättre. Men vid halv sju-tiden var det som om någon vridit av vinden. Pang, så var det lugnt, bara lite krusningar här och därifrån. När mörkret lade sig tändes lampor utefter stranden, det fanns nån semesterby där i närheten, och strålkastare lyste upp den jättestora turkiska flaggan på näset... Ständigt dessa flaggor.

Nästan ensamma i viken, praktiskt att ligga på svaj. Kuruca Bükü.

Natten blev kav lugn. Helt stilla, morgonen likaså. Vi drog i halv elva-tiden och fick upp gennakern, för det blåste samma medvind som dagen innan. Det gick finemangs, ett par knops fart är ett par knops fart och vi hade ju inte bråttom. Planen var att gå bara tolv distansminuter, just ingenting. Efter ett kom det lite mer vind, och innan vi var framme hade vi varit uppe i dryg fyra knop emellanåt. Helt ok. Gennakern skötte sig själv. Med spirbommen blev det ännu bättre. Den slutade "rassla" som den annars gör.

Ibland vrenskas gennakern...

Här i Selimiye fanns det många bryggor att välja på, vi tog Auroras, eftersom vi ville kolla hur det var, innehavarinnan är nämligen svensk, så det verkade spännande. Men inatt vid tretiden började det blåsa på, jag hade glömt rätta till några av fallen, så de väckte mig och jag gick upp och drog om dem. Och idag har det varit lite cirkus här. Vi ligger bra skyddade vid bryggan, alla båtar ligger kvar.  Men en stor gulet försökte gå in vid den stora bryggan lite längre ut, den lade ankar och skulle försöka backa in till bryggan med sidvind - det gick ju inte. Upp med ankaret igen och jag vet inte vart den tog vägen sedan. I byarna är det fortfarande upp till 15 m/s. Men det verkar lägga sig en del nu.

...men så sköter den sig!

Nya rostfria ankaret "in action".

 Skönt med en dag i hamn med god uppkoppling! Trevliga grannar - Mats från Täby i Taifun och ett gäng tyskar, bland annat Astrid från Sverige som bott drygt 40 år i Tyskland men gärna pratar lite svenska. Ska ta en liten promenad och sedan kommer nog Milou att utsättas för klippning både här och där...

Leros



Minimalt kök, golvplattorna importerade från Italien.



Här ligger vi nu vid stadskajen och lyss till ungdomarnas gallskrik från den gallerförsedda skolgården på andra sidan boulevarden. Utanför står 100 mopeder/skotrar i varierande form av trimning. På kvällarna är det fartsträcka förbi kajen. Hur fort går det att köra med maxgas egentligen? Tack och lov verkar ungdomarna åka hem och sova en stund på natten i alla fall så man får lugn och ro.

Den lilla stad vi ligger i heter Lakki, har två marinor, en gratis (?) stadskaj, några riktigt välförsedda båtshopar och en el-butik som fick oss att stanna några extra dagar. Det är nämligen så att långsegling är ett annat ord för "underhåll/reparation av båt på exotiska platser". Alltid är det ju något som måste åtgärdas eller lagas.



Här står Christine, jag och Johan och beundrar utsikten.



Just innan vi anlände hit, på Patmos, upptäckte vi att ölen var varma! Varmare än vanligt, alltså, hela kylen var faktiskt varm! Felsökning vidtog och det visade sig att termostaten lagt av. En tjuvkoppling (brygga på fackspråk) senare och kylen funkade igen. Men nu gick den ju hela tiden så vi fick knäppa på och av säkringen i elskåpet. Men sånt kan man ju leva med. Det är mycket som är provisoriskt i livet.

När vi nådde kajen i Lakki träffade vi vår nya vän Johan från Höllviken igen, han har en obeskrivligt fin fransk båt som nästan sköter sig själv. I alla fall behöver man inte vara fler än en för att köra segel och allt. Den har till och med automatisk avsköljning av ankare och kätting när man hissar upp det! Vi höll på att få dåndimpen.



Daphne som seglade med Schildts.



I alla fall är Johan också en sån där praktiskt utbildad kille, och när vi upptäckte att vår generator inte laddade mer så bistod han med råd och uppmuntran, en rutten säkring spårades, och också en havererad kondensator. Den var inte lika lätt att hitta. Nu måste vi ju leta upp en affär som har såna här saker, så ut på promenad, Johan i spetsen. Efter ett par kvarter (Lakki har många byggnader i art deco-stil, lite paradgator, palmer och helt raserade byggnader också, i en vild blandning) på en hörna fann vi elshopen - som hade allt! Till och med en innehavare som pratade superbra engelska. Vad mycket lättare allt blev!



Sagt och gjort, kondensatorn bytt och allt var frid och fröjd, generatorn puttrade på som aldrig förr. Så då kanske det var läge att fixa kylen också, när nu en så lysande välsorterad elaffär fanns på armlängds avstånd. Vi har nämligen en helt ny kylapparat med oss, nedpackad under en soffa. Den är så fiffigt gjord att man nedsänker kylspiralen i vatten (saltvatten/Medelhavet 10-28 grader, eller sötvattencisternen i båten 10-30 grader) så att det går åt mindre ström för att kyla kylskåpet! I luften, särskilt i en båt utsatt för sol från morgon till kväll kan det ju bli mycket varmare än så.



Så nu pågår detta arbete. Jag, skribenten, bistår med promenader till elshopen eller båtshopen då det behövs mer råvaror, lagar lunch och middag och "håller" något som behöver hållas. Igår skrubbade jag teakräcket ytterst försiktigt, det sitter kvar lite Uppsalamossa på det, så nu är det ljust grått och jämnt i färgen. Tydligen är saltvatten "bra" för teaken, så jag tvättade med det. Vi får väl se. Saltvatten och mossa lär ju i alla fall inte gå så bra ihop.





Snyggingar på väg. Efter fika i Alinda, Leros.



Snart ska kylvarorna flyttas över till frysen och den nya "kylklampen" monteras in i den gamla tvåvåningskylen. Den kommer att hålla en jämnare kyla och spara många sköna ampere.

Träffade ett uppsalapar på Patmos som bodde där! Roligt, det blev ett långt utbyte av erfarenheter, både av utlandsboende och uppsaladito. Här i Lakki träffade vi ytterligare en trevlig uppsalafamilj. De har en båt som de hyr ut med skeppare under somrarna. Nu putsade de som bäst på den vinterkonserverade kärran och seglade söderut igår. Förvånande att träffa så många "hemifrån", men otroligt roligt att kunna säga "Luthagen" och bli förstådd!



Men cloun hände ju faktiskt den första dagen vi var här. Johan och vi hyrde varsin skoter och med oerhört oklädsamma hjälmar spruttade vi iväg upp och ner och hit och dit efter vägarna. Vi skulle försöka spåra upp Göran Schildt, eller det som han lämnat efter sig, han dog nämligen 2009. Han har skrivit skildringar av sitt segelliv i Medelhavet, från 40- och 50-talen. Han är väl känd för de som intresserar sig för Medelhavet och segling. Vi åkte till närmaste lilla by, frågade vid en restaurang, och - otroligt nog - tog mannen fram sin skoter och lotsade oss upp för backar som inte vår dubbelt lastade skoter klarade av och kringelikrokade sig till ett hus bland många andra, pekade och vinkade adjö.



Vi blev lite fundersamma - skulle vi våga klampa in så här? Vi ropade, hallå är det nån som pratar svenska här? och fick svar att jo, sitt ner i trädgården en stund så kommer jag! Det var Göran schildts änka Christine, och hon var så trevlig och generös och visade oss runt i de obeskrivligt gulliga husen, trädgården och på terrasserna. När de köpte huset, 1965, fanns inga andra hus i närheten, nu var det byggnader runt precis hela tomten. Till och med nedanför huset, där det gått en allmän väg, hade husägarinnan satt upp en stor stålport! Men det var ett paradis, minst sagt! Det finns en stiftelse och en hemsida och en segeltävling till Göran Schildts minne om man vill kolla på mer info på nätet. Han fick också till slut erkännande av Leros ö för sitt arbete. Ön har inte alltid haft så bra rykte i Grekland. Här har funnits stora institutioner för mentalsjuka och många politiska fångar internerades här under juntatiden.



Utsikt över gamla huset och bukten på Leros.

Vi kom också fram till att vi hade en gemensam bekant: Jan-Krister Bohman, som gick bort så hastigt för några år sedan. Han var liksom Schildts finlandssvensk och arbetade bland mycket annat för att uppmärksamma Alvar Aalto internationellt. Han hade också under en tid en fantastisk skärgårdskryssare som hette Daphne, lika som Schildts båt, som jag hade turen att få åka med under en dag. Ja, det var ett oförglömligt möte, tyckte både jag, Pelle och Johan.



Ska försöka lägga in lite bilder, men vi får se hur det går idag, då. Jag får pallra mig bort till ett café för att få tillgång till internet, nämligen. Tjingeling!