En förtjusande dag

En förtjusande dag. Snorklade en sväng och såg massor av fiskar, inte färgglada, men i alla fall. Fisk. Försökte klura ut om det gömde sig nån bläckfisk bland de få stenrösen som fanns på botten, men det var svårt att se. En droppformad plattfisk stor som ett cigarettpaket var det enda, och kanske en snigelliknande sak med ett konstigt hus.

Viken har bytt invånare, en hel del båtar har knirkaknorkat upp sina ankare och puttrat iväg, och bland annat en hel ”flottila” av Sunsails båtar har radat upp sig mot den buskiga motsatta sidan i viken. Tio röda försegel skvallrar om organisationen.

Hunden har fått en tripp till stranden, uppe i skogen var det svalt och skönt, och dessutom en simtur till en av de sandiga plättarna utefter klippkanten där vi ligger med linor i land. 

En stor motorbåt, 62 fot, har en hel del personal, de har tvättat båtens utsida sedan de drog fast sig mellan linor i land och ankare. Ja, viken är ganska full av båtar denna fredag eftermiddag.

Det är ju helg. Imorgon ska vi byta plats, men har inte bestämt oss för vart vi är på väg. Vem vet, kanske blir vi kvar här en dag till… 

Vädret är oförändrat perfekt — svaga vindar under dagen och en NW-rökare på sen eftermiddag/kväll. Herregud, folk kan ju tro att det är så här det ÄR att segla!

Badabadabada

Nu ligger vi med "lina i land" som det heter, i den svenskaste av svenska vikar i Joniska havet, även kallad Midsommarviken. Vad den heter egentligen kommer jag inte ihåg utan koll i Heikells Pilot: Abelike, den västra "armen". Och här råkar vi på ett bekant par: Ronja of Swedens besättning. Förra året var de så generösa och lät mig plocka på mig JÄTTEMÅNGA av deras böcker, eftersom båten skulle säljas, men i år är de tillbaka. Samma båt. Det är svårt att ändra gamla vanor, och de har varit i trakterna i elva säsonger. Väldigt kul att ses igen!
Sedan sist har vi varit in i Vliho-viken och provianterat och fyllt vatten och ätit på Vliho Yacht Club och träffat en av damerna i FB-gruppen "Women who sail the med". Jane hette hon, på båten Banjo. Jättetrevlig dam! Dessutom lockade vi iväg Marina från Preveza och hennes båt till Vliho och en portion fish'n'chips. Gottis!
Men nu är det varmt och gött och badabadabada med Milou som gäller. Får se vart vi tar vägen härnäst. Tre sjömil och dagen ska vi göra för att hinna till Kalamata till 1 oktober. Får se om vi hinner...

Svaj-rekord?

Vi ligger kvar i viken med ankaret nere. Det börjar närma sig rekord. Det börjar  närma sig värmerekord också, idag stod det att det kunde bli 38 grader varmt här. Då vill man helst ligga guppande en bit från land.

Vårt braiga ankare som håller oss på plats
trots starka eftermiddagsvindar.

Maten räcker i alla fall till imorgon, men då måste vi nog in till Nidri eller Vliho och proviantera. Har bakat två gånger, så bröd till frukost har vi haft, och så har vi käkat middag två trevliga kvällar med "This is it" i den lilla tavernan som finns i ena hörnet av viken. Gott, och så spar man ju på den egna maten...
Botten på båten är skrapad, i alla fall vattenlinjen (jag), och propeller och bogpropeller och anoder tack vare "This is it"s fiffiga skeppare med välsignad minitub som kom över och bubblade bubblor runt båten. Idag ska jag skrapa vidare på skrovet med spackelspade på en pinne. Kontaktlinser och cyklop på. Det är ganska skönt att ligga i ett tag, men här och var är det isande kallt, särskilt utan baddräkt.
Viken heter, tror vi, Porto Varco, öster om "potatislandsviken" nära Nidri på Lefkas. Många som ligger här åker iväg och kommer tillbaka. De provianterar antagligen. Somliga står inte ut med att ha kläder på sig, har vi märkt. Men bara några.
En del har hundar, och det simmas mellan strand och båt några gånger per dag, om man inte tar gummibåten och vinglar runt på strandens löst liggande klapperstenar mellan hundpruttarna. Sånt får man ta dagar som dessa. Vädret verkar ha hakat upp sig på svaga växlande vindar och sol. Ännu en vecka blir det likadant om man får tro vår mest använda vädersajt. Tänka sig vilken semester!

Bildextra...

En glasartad fin sten hittad på stranden.

Ankare och fotograf på samma bild! Vi är väldigt nöjda med vårt Ultra-ankare.

En överbliven peng från Albanien. Tjusig bild med delfin och allt.

Cent-pengar från Italien och Spanien. Italiens är lite snyggare...

För mycket av allt...

Vi är väl lite konstiga, men ett par dagar vid en kaj fyra meter från en genomfartsled med parkerade bilar är helt okej. Mycket att titta på. Folk som ska fickparkera till exempel: Ella, ella, ella. Knack på lacken. Spring fram till fronten. Ella, ella, ella. Knack i lacken. Spring till bakluckan. Ella… osv. Men till slut har de fått dit bilen, med ett par decimeters marginal till bilen framför och bakom. Andra buffar sig in med sin jättenya Toyota, alltså flyttar bilen framför och bakom medelst direktkontakt med kofångarna. Alla sätt är bra. Sägs det.

Men förutom spänningen med att ligga vid kaj i öronbedövande trafikbuller så har man ganska nära till affärer och fik och restauranger. Det kan ju ibland vara väldigt praktiskt. Förutom att man har mer eller mindre god social kontakt med grannen. 

Skillnaden till att släppa ankaret i en vik (visserligen inte solitär, typ åtta båtar hann före oss) och dra fast det på fyra meters djup och stänga av motorn är stor, men vi trivs bra där också. När eftermiddagsbyarna har passerat och man vet att ankaret sitter kan man slappna av och njuta av att månen går upp, och när man ror in till stranden med hunden i halv tolv-tiden behövs ingen pannlampa för månskenet är så starkt. Det är okej, faktiskt.

Bäst av allt är ändå att vakna i stillhet, när cikadorna redan filat vettet ur sig i flera timmar, gå upp och smyga ner i det iiiih kalla vattnet (25 grader) och från däck titta på ankaret som ligger knappt synligt där precis bredvid båten. Bottnen runt ankaret är vackert räfflat, eftersom vindarna snurrade rätt bra igår och kättingen fick jobba…

Efter några dagar av frid känns det bra att återvända till en smula civilisation, kanske vädret knasar till, och då vill vi kunna söka skydd på ett kafé med en cappucchino och titta på vad andra människor har för sig.

Fräscht på elfronten!

Jomenvisst, nu är vi stadda vid nya batterier, ny regulator från solpanelen och ny inverter från batterierna! El-livet leker!
Som vanligt är det alltid nåt man kan fräscha till i båten, allt slits och somligt slutar fungera utan att man fattar det. Som regulatorn som antagligen har pajat våra tre år gamla och rätt dyra och väldigt fina AGM-batterier...
Vad kan man göra annat än sucka? Jo, man köper nya batterier (den gamla vanliga standardvarianten den här gången), en ny fungerande regulator (solpanelen fungerar!!??!!) och en inverter för att mata ut lite 220 V ur batterierna till våra små elpryttlar.
Inte är det gratis. Alltid är det nåt, som vi har anledning att säga vareviga dag. Att bo på båt är ett annat ord för att uttrycka ständigt underhållsarbete på den.
Ja, nu är den detaljen fixad i alla fall, en rätt central del i det här livet. Skönt! Nu ska vi bada!

I Preveza hittar vi allt

Vi är tillbaka i Preveza där vi tillbringade vintern. Skönt.
Reservdelar låg och väntade på oss på marinakontoret, och de är installerade och hissade, så vi kan använda vår septiktank igen och visa på vederbörligt sätt att vi är medlemmar i Svenska Kryssarklubben.
Så  har vi också träffat fler gamla goda kamrater, letat på nya fräscha batterier som ska levereras snartnog, kollat upp läget på internet-abonnemangs-fronten, klippt oss, handlat på Lidl och ätit smaskensgott på den svensk-grekiska krogen som nu slagit upp dörrarna något kvarter bredvid gågatan med alla små butiker. De hade "oxfilé" på menyn. Och Västkustsallad! Kul! Det är inte varje dag  man får prata svenska med kocken och köksmästaren.
Ikväll blir det däremot turkisk-grekisk mat. "Turken" ska få besök. Det ska bli gott, det är en av våra favoriter här i stan, fast den ligger precis utanför, bakom det lilla varvet Margarona.
Annars svettas vi floder, försöker att gå upp när det ännu är svalt, och har koppel på Milou som verkar ha fått lyckoattack över att återse de tre hanhundarna här i marinan och inget alls emot att bli påhoppad, verkar det som.

Platarias för en spottstyver

Om man från båten tittar åt höger, ut mot Korfu.

Som man ligger och gonar sig för ankar i Petriti börjar det plötsligt komma vågor från norr, rätt in där vi ligger, skumpa, skumpa. Vinden vrider också, och det blir en blåsig afton, fast vi sitter mest i restaurangen i land med våra gamla polare Gaby och Paul på Bella Nova. En maskin fick vi tvättad under dagen, toppen! Vi spar de stora prylarna till Preveza där vi får allt vikt och torkat också.
Men så ville vi inte riskera flera skumpiga nätter efter en blick på väderkartorna, och gick in mot fastlandet, 13 sjömil (lagom långt) till Platarias, som vi fått oss rekommenderat av Mats och Lisbeth på Starlight. Och där fick vi sista platsen!

Till vänster, in mot byn och stranden. Det är många som fiskar.

Vårt gamla talesätt (efter Lennart och Ulla) "Det ser fullt ut", när man närmar sig en hamn och tittar på den genom kikaren, var helt befogat för en gångs skull. Men tur ska man ju ha, då!
Så nu ligger vi här och stortrivs, 10 euro skulle de ha för vatten och EL, men annars är det gratis! Det känns nästan overkligt efter en försäsong i Albanien, Montenegro, Kroatien och Venedig. 
Vi förstår verkligen varför lilla Platarias verkar vara en italiensk provins. Nära till färjorna i Igoumenitsa och ett högst överkomligt pris. Alla våra grannar är italienare, och det språkas på italienska en hel del på den breda bilfyllda bryggan.
Många verkar ha sommarhus här också.

"Stadskajen" vid byn.

Vi kollar EM på TV på ouzerian, ikväll är det ju till och med final, och så har vi tittat på speedway-GP per internet, där den lille dalmasen Lindbäck tog hem vinsten i Cardiff! Grattis!
Suset från cikadorna är ständigt, och på eftermiddagarna är värmen jobbig, men i åtta-niotiden är det rätt skönt igen.
 Nej, nu ska lilla nyklippta Milou få sig en överhalning med anti-krypmedel igen. När det är så här varmt ute verkar de frodas, de små parasiterna.

Lazy days för ankar

Bild från Dubrovniks ringmur söderut. Jag fick svindel
emellanåt, men så är jag ju så känslig, också!

Det är i alla fall vad vi hoppas på. Endast 11 sjömil puttrades idag i närapå bleke, men precis när vi kom fram till lilla Petriti började det blåsa nån slags västlig vind, från land, i alla fall. Skönt, någorlunda svalt i de drygt 30 graderna. I vattnet verkar det vara 29 grader. Hoppla! Man får ligga i länge i plurret för att uppleva nån svalka. Här är det grunt, till råga på allt, så det kommer inte att bli svalt i vattnet...
Men vi är inte ensamma, nära 15 andra båtar ankrar, och vid bryggorna i land backar det nu in en hel del stora båtar med likadana vimplar i masten -- nån jäddrans regatta. De festar och applåderar och har kul verkar det som.
Vi ska pumpa gummibåten nu och ta oss iland. Hunden behöver lätta på blåsan, trots hettan, och vi behöver undersöka tillgången på Mythos och om ryktet om tvättservice talar sanning. Vi har en del handdukar och lakan som behöver behandlas...

Kompisar från förr!

Ja, som man berättar och har sig och rekommenderar och grejar, och vad händer? Två av de båtar som vi rekommenderade att gå till Porto Palermo efter Orikum blev utsjasade av polisen!
Vi kom dit dagen efter (efter att ha blivit förföljda, kändes det som, av en fiskebåt ända från Orikum, nästan) och lade till mot den helt tomma bryggan. En charterbåt med polsk besättning kom några timmar senare.
Vi gick upp till restaurangen och åt, den var jättestor och fin, och frågade efter lilla gubben som äger stället och bor där. Jo, han var i fortet och guidade hela dagen. Men efter ett telefonsamtal kom han knatandes. Tyvärr pratade han bara albanska och italienska, ju, men han kom ihåg oss och Milou och han förklarade att våra bekanta hade blivit utkörda dagen innan. Mystiskt. Trots att Pelle sov dåligt under natten kom ingen polis och körde bort oss. Phu.
Nu är vi tillbaka i Grekland, i Korfu stad, i den lilla marinan vid det gamla fortet som stupar ner i vattnet. Det är riktigt häftigt att kunna ligga här. När man ska iland får man gå igenom fortet och ut över vindbryggan till stans blankslitna gatstenar. Det är dödshett. Precis som förra året när vi var här.
Det är verkligen trevligt här, vi hittar ganska bra nu, och Pelle har fått en ny silverkedja att säkra sin hörapparat i, jag har fått en ny och extremt tantig baddräkt, och så har Pelles iPhone fått ett nytt batteri. Det kostade 35 euro och tog en halvtimme. Himla bra service! Och att vi hittade stället!?
Sedan  har vi handlat mat, vin, vatten, öl, soppåsar, mer toa- och hushållspapper och kånkat allt ner till båten. Det är inte så praktiskt att bo så här bortanför fortets väggar...
Igår blev en totalsocial överraskningsdag. Eftersom allt är stängt här i Grekland på söndagar, även i turistfällor som Corfu town blev det att vi letade på en busshållplats och lyckades krångla oss in i Gouvia marina en bit norrut.
Där träffade vi på det trevliga italienska paret Carlo och Ada från Padova som vi mötte och slog följe med från Shengjin. Sedan letade vi också på Mats och Lisbeth Nilsson på Starlight som vi lärde känna under vår andra vinter i Turkiet, i Finike. Helkul! Gouvia var fint, men det är dyrt!
Sedan på kvällen när vi satt och studerade lamporna i restaurangen på andra sidan marinan knackade det på båten och där stod Paul och Gaby och Linda! De träffade vi ju först i Licata, men umgicks mera med i Monastir i Tunisien. Vi var till och med hundvakt till Linda en period. Helkul! De låg för ankar utanför den andra lilla marinan här i Korfu stad med några gäster.
Ja, ibland förstår man att vi varit runt några år och lärt känna lite folk!