Vi är väl lite konstiga, men ett par dagar vid en kaj fyra meter från en genomfartsled med parkerade bilar är helt okej. Mycket att titta på. Folk som ska fickparkera till exempel: Ella, ella, ella. Knack på lacken. Spring fram till fronten. Ella, ella, ella. Knack i lacken. Spring till bakluckan. Ella… osv. Men till slut har de fått dit bilen, med ett par decimeters marginal till bilen framför och bakom. Andra buffar sig in med sin jättenya Toyota, alltså flyttar bilen framför och bakom medelst direktkontakt med kofångarna. Alla sätt är bra. Sägs det.
Men förutom spänningen med att ligga vid kaj i öronbedövande trafikbuller så har man ganska nära till affärer och fik och restauranger. Det kan ju ibland vara väldigt praktiskt. Förutom att man har mer eller mindre god social kontakt med grannen.
Skillnaden till att släppa ankaret i en vik (visserligen inte solitär, typ åtta båtar hann före oss) och dra fast det på fyra meters djup och stänga av motorn är stor, men vi trivs bra där också. När eftermiddagsbyarna har passerat och man vet att ankaret sitter kan man slappna av och njuta av att månen går upp, och när man ror in till stranden med hunden i halv tolv-tiden behövs ingen pannlampa för månskenet är så starkt. Det är okej, faktiskt.
Bäst av allt är ändå att vakna i stillhet, när cikadorna redan filat vettet ur sig i flera timmar, gå upp och smyga ner i det iiiih kalla vattnet (25 grader) och från däck titta på ankaret som ligger knappt synligt där precis bredvid båten. Bottnen runt ankaret är vackert räfflat, eftersom vindarna snurrade rätt bra igår och kättingen fick jobba…
Efter några dagar av frid känns det bra att återvända till en smula civilisation, kanske vädret knasar till, och då vill vi kunna söka skydd på ett kafé med en cappucchino och titta på vad andra människor har för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar