Stilla dagar i Marina Kalamata

Ja, som den som händelsevis tittar på den här bloggen emellanåt förstår väl att det inte händer så värst mycket på Kalamata-fronten. En del blåsväder, en del regn och faktiskt oväntat mycket sol och bra väder, och bara ett fåtal kalla morgnar. Nu återstår ju hela februari och mars av den grekiska vintern, så man ska väl inte ta ut nåt i förväg, men glad kan man ju vara för det som varit i alla fall.

Idag har vi rensat en värmefläkt från damm och ett litet element från detsamma. Det känns tryggare så… Särskilt som de står på och är rätt varma åtminstone under halva dygnet.

Idag när jag gick en timme utefter den oerhört långa strandpromenaden österut från marinan så hasade mobilen som jag hade i den särskilt utformade mobil-fickan på insidan ner till snölåset på skaljackan jag använder så här vintertid. Det finns inget foder i jackan, bara tejpade sömmar, och de där tejperna har lossnat, en efter en. Nu hade klistret som höll fast mobilfickan på insidan av jackan eroderat bort också… Suck. När jag sticker ut händerna ur ärmarna på jackan följer det med nåt vitt fnas nuförtiden också. Jag vet inte vad det är, men kanske är det dags att förnya garderoben.

Men först kanske vi får användning för våra vinterkläder i en riktig slalombacke. Med snö! Vi har kollat, och det ska finnas drygt en meter snö i Kalavryta ganska nära Olympus i norra Peloponessos. Sju liftar och hotell i en närbelägen by. Jag hoppas vi kan tajma in några fina dagar där. Det var ett tag sedan vi hyrde skidor och klämde lagg. Sist vi skulle göra det var i Turkiet, men då fick vi hoppa av för någon orsak, annars hade det varit kul.

Vi har ju redan nosat runt en grekisk skidsportort, nämligen Metsovo, i november förrförra året, men då fanns det ingen snö där än. Grekland är ju nåt sjukt kuperat, så det finns några skidorter att välja mellan. Här finns en lista:http://www.greeka.com/greece-sports/skiing.htm

Annars lagar vi mat och äter mat hos andra, hälsar på våra svenska husbilsresenärer som uppskattar de varma dusch-lokaliteterna här i marinan.

Idag erhöll jag en räkning på en tidning. Fakturan skulle ha betalts för en vecka sedan, och sändes runt den 20 december förra året. Men skickar man B-post så behandlas väl posten som B-post också. Jag har betalat pronto.

Under mina promenader brukar jag lyssna på radioprogram. De går ju att ladda ner i mobilen, och det gör jag. Särskilt kul tyckte jag att podden ”Snedtänkt” med Kalle  Lind var, avsnittet om Kulturmannen. Jag gick och skrattade högt flera gånger. Guud, vad roligt det var! Annars gillar jag bäst Radioföljetongen. Bob Dylans ”Memoarer” var suverän, det var nästan så man blev sugen på en promenad.

För jag går mest ensam, styrman har en jäkligt besvärlig häl som gör ont långa perioder, och promenerar vi lite för mycket så verkar det som det inte är bra. Vet inte vad det kan vara för problem. Men ett annat har vi löst: Gluten! Jag som har förfasat mig över nåt som verkar vara (oftast helt ogrundad) gluten-skräck i Sverige har varit gift med en gluten-intolerant man i snart tolv år. Verkar det som. Nu har han äntligen provat att undvika gluten några veckor och det är ju solklart gluten hans mage inte tyckt om! Nu är vi tre som njuter: jag, maken och hans mage. 

Men det blir ju lite meckigare i köket. Vi åker runt till olika affärer och letar glutenfria produkter, och de finns, men inte alltid. Vi har också ett bra recept på glutenfritt havregrynsbröd som är gott, så frukosten är räddad…

Busväder

Isch! Från klockan fem i morse har det blåst hårt. Från nio i morse såg vi stora splashar över pirerna på marinans sydsida. Burr. Rejält regn på det och så en kraftfull kastby så grejorna flög omkring här inne i båten. Stora gammeldatorn dök ytterligare en gång. Kanske den har överlevt även detta äventyr.

Monemvasia, en bild till.

Nu har det lugnat sig, efter en omgång med åska och blixtar. Vi kan knäppa av lysena inne i båten och njuta av rycken i förtöjningarna, för "ingen kommer undan" dyningarna. Särskilt kännbara när hårda vindar lägger sig. Gungeligung.
Ska pigga upp mig med en kall apelsin från taket. Köpte en säck igår efter att vi varit till Petalidi med en kamin till kompisar som nu bor i ett ganska kallt hus med makalös utsikt över lätt snöklädda berg. Kaminen gick precis in i vår bilskuff. Och uttrycket "smidig som en järnkamin" är alldeles för sant. Men med lite list så gick det fint! Kaminen kom ända fram till förstutrappen där uppe bland olivträden.
Apelsinerna kostar 2,50 euro för en säck, kanske sex kilo, osäker. De är godare nu än för någon månad sedan. Har mognat på sig.
Nu öser regnet på igen. Suck. Men vem protesterar mot en dag med stickningen, romanen eller nyligen nedladdade boken av Karin Bojs om våra förfäder. Ska bli kul!

Roadtrip Mani och Lakonien

Det började med bra väder, i alla fall! Första dagen stannade vi till i Diros grottor, kilometer efter kilometer med stalaktiter och stalagmiter! Vi fick plats i flatbottnade ekor och så stötte de grekisktalande skepparna oss runt 1,2 kilometer av grunt vatten och underligt formade väggar och tak! De hade korta små paddlar. Rent förunderligt. Ett par riktigt stora utrymmen körde vi igenom, men det mesta var ganska lågt i tak, faktiskt. Vattendjupet varierade mellan 30 cm och 30 meter! Flytvästar på! Runt ”banan” låg repförsedda livbojar och flytblock utifall att.

Dripp dropp i evigheter före oss. Diros grotta.

En liten promenad i slutet av båtturen.

Gerolimenas, en gullig by! Lunchstopp.

Vathia, mitt på udden, tornhus på tornhus.

Utsikt från hotellet i Gefyra, ut  mot Monemvasia.

En av de smala gatorna i Monemvasia.

Ute vid den yttre stadsmuren mot havet i Monemvasia.

Det tog nån halvtimme, och som tur var fanns en språkligt begåvad man på vår båt som kunde översätta till engelska vad den grekiske gondoljären sa. Det mesta var ”passa huvudet”, ”dra in händerna”, för det var väldigt trångt på många ställen. Det var precis så att man inte fick klaustrofobi, men om man tänkte sig hur mycket berg som fanns ovanför huvet, så var det lite obehagligt. Jag har en släng av grottskräck, men det gick bra. 

På vägen ut var grottorna högre, och man fick promenera. Hela 14 kilometer sträcker sig de utforskade delarna av grottan, men det ska finnas ännu mer outforskat. Vattnet är bräckt, och man har hittat föremål där nere av mänsklig aktivitet.

Sedan var vi hungriga och hittade en trevlig restaurang i pyttelilla hamnen Gerolimenas ute på Mani-halvöns udde. Fisksoppa! Greksallad! Mums.

Vi tyckte att vi inte hade tid att åka ända ner till Porto Kaiyo, utan gav oss ner till uddens andra sida, och naturen blev allt mer karg. Knappt några olivträd längre, mest låga taggiga buskar. Och sten och sten och sten. Vägen upp emot Gythio var ett äventyr, vi får väl se om det blir en repris senare i vår då vi får gäster. Räcken hade man inte kostat på sig, och branog krokigt var det och diket räckte ända ner till vattenbrynet ibland. Men några söta små stränder med byar fanns det ändå. Bergssidorna sträckte sig långt ovanför oss där vi slingrade oss fram. Inte så konstigt att byarna var få och små… Men vägen var fin.

I Gythio övernattade vi bara, förutom ett besök på baren ”Old School” med öronbedövande och smäktande easy listening-varianter av gamla jazzörhängen. Men vinglasen var väl tilltagna och rödvinet gott! Maten som vi fick vid hamnen var också bra. Här finns en liten ö med en smal körväg ut där man kan stå med sin husbil om man har nån. Vi åkte inte dit, utan fortsatte på förmiddagen mot Monemvasia.

Inne i muromgärdade stan Monemvasia.
Man kan klättra upp på klippan där
uppför trapporna.

Dit var vägen så välskött så vi anlände tidigt på dan, till kaffet. Det började regna ordentligt, så vi kände inte för att utforska den muromgärdade lilla stan på ön, utan fortsatte söderöver på halvön. Mot Neapoli. Oturligt så gick färden över bergen strax sydväst om Monemvasia, ett ganska jobbigt vägval eftersom regnet ibland fullständigt vräkte ner, men spännande var det ju… Chauffören Pelle berättade också att det var halt. En extra krydda i hårnålskurvorna!

Vi såg ju att här transporteras oliver och jordbruksvaror, så lera, blad och barr hamnar ju ofta på vägbanan också. I några av byarna där uppe undrade vi verkligen vart vi var på väg… Men vi följde väl gps:en så gott det gick. Till slut, efter några riktiga hisnande kurvor och utförsbackar mellan husväggar var vi nere på något som liknade en tvåfilsväg, och den ledde mot Neapoli. Phu!

Eftersom vädret var lite halvrisigt tog vi bara en titt ut över de maffiga vågorna som störtade sig in mot stan. En surfare kanske skulle ha skrikit av glädje? Vi såg i alla fall den fina ön Elafonissi där ute, med sandstränder runt och en liten färja över från fastlandet. Men en hotellägare berättade att den inte skulle gå idag eller imorgon. Vädret, antar jag. Vi kände inte heller för att stanna i denna stormiga by och bestämde oss för att återvända till Monemvasia, för tid hade vi. Men nu skulle vi inte följa gps:en slaviskt utan åka utefter den väg som såg bekvämast ut.

Vi lyxade till det på ”Flower of Monemvasia” med stor dubbelsäng och en sån där tortyrliknande dusch med munstycken som försöker göra hål i en. Varmt var det i alla fall, och duschen läckte bara lite ut på toagolvet.

Eftersom regnet ibland överföll byn så sparde vi till morgondagen med att besök ön där ute. 

Och faktiskt så fick vi sol på oss när vi promenerade runt i Monemvasia med sin uråldriga stadsmur. Smala, smala gator proppfulla med lyxhotell och puttriga presentbutiker och restauranger och kaféer. Här har man gjort det bästa av det minimala utrymmet! Hur vackert och välskött som helst vart man sig vänder! Man kan klänga upp på öns topp, ett par hundra meter rakt upp, men pga chaufförens onda häl får vi vänta med den upplevelsen.

Ja, det var värt besväret, det var det! Monemvasia är helt fantastiskt! Det finns en liten hamn också, rätt väl skyddad. Men vi har sett att de nordostliga vindarna på den här sidan Grekland kan vara ruggigt hårda. Meltemin känns av här också. 

Sedan var vi nöjda och styrde kosan mot Kalamata igen, rätt över bergspassen och ravinerna mellan Gythio och Areopolis. Den sista snutten ner mot Areopolis var smal och brant och krokig. Men det gick fint! Grekland är fint även på vintern!

Rundtur mot Lakonien

Som de sporadiska (grekisk ögrupp, "spridda") inläggen visar så puttrar vintern på så stilla i Kalamata. Jul och nyår har precis passerat, vi hittar allt fler bra restauranger och nu har även creme fraiche grävts fram på AB (typ ICA), bevisen ligger i kylen! De kulinariska höjdpunkterna kan åter erövras...
Men nu så händer det faktiskt nåt! Vi ska ut på en äventyrssvängom igen. Imorgon ska vi köra ner till den yttersta spetsen på Mani-halvön och sedan upp mot Lakonien till Gythion, en urgammal stad som en gång var hamnen till Sparta. Och det är ju faktiskt så att spartansk kommer ur Sparta, dvs att man har så man klarar sig och därmed jämnt. Lakonisk har samma geografiska rötter; det räcker bra med ett fåtal ord, bara de är väl valda.
Mani-halvön borde ju också ha karvat nåt odödligt i vår språkdräkt, det kanske rent av skulle kunna vara "mani"? Men jag vet inte. Ryktet går däremot att de som bodde i de för området typiska stentornen hade som hobby att mörda varann över by- och familjegränserna. Låter inte så sunt. Rena maffia-fasonerna. Vi får se om vi kan få någon klarhet i de där ryktena, fast det ska ha varit rätt länge sedan det var på det viset.
Önska oss god tur!