Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

söndag 18 december 2016

Nestors palats i ösregn

Det fina badkaret.
En dag med regn i luften drog vi oss mot västkusten av Peloponessos. Ett andra försök att besöka Nestors palats, det mest välbevarade av de mykenska palatsen. Eftersom de flesta grejor som hittats här har årgång 1300 år f Kr så förstår var och en hur lite som finns kvar av ett sådant palats. Eller hur?

Tronsalen, tack och lov för tak när det spöregnar. Det var
landgångar runt hela utgrävningen. 

En trapp upp till andra våningen.

Bergen runt var täckta av olivträd. 

Några olika typer av krus.

Skiss över hur palatset kan ha sett ut.

Bild tagen rakt ovanför ett rum fyllt av krossade krukor.

Vid entrén fanns ett hus med information om
palatset och digitala rekonstruktioner som man
kunde köra 360 grader i varje rum. Spejsat.
Som sagt, lämningarna var max en meter höga, vilket väl är helt okej med tanke på att palatset brann ner på 1200-talet före Kristus och att tidens tand osv. Det som har hittats här är imponerande 1300 små tavlor med Linear B-skrift, bland de allra tidigaste exemplen på skrift över huvud taget. Här kan man faktiskt också se en massa stora krukor som stod bakom det mest flådiga rummet, tron-rummet, de var en gång i världen fyllda med väldoftande oljor.
I ett annat rum täcktes golvet av terrakottaskärvor av krukor.
Det mest spännande var dock badkaret, nästan helt intakt, med krumelurer och allt, och ett litet trappsteg framför. 
Själva byggnaden hade varit två våningar, med pelare och innergård och arkiv och kök. Som granne hade Nestors far Neleus sitt palats med samma fantastiska utsikt över den skyddade bukten vid Pilos och Gialova. Palatsen ligger uppe på en lång ås, och trots ösregnet så kunde man tydligt se viken och imponeras av alla olivodlingar på vägen upp. Där ligger också två gravar från mykensk tid, om man tycker sig ha tid att stanna.
I Hora ligger utgrävningarnas museum, och för att få en lite komplettare bild av allt bör man absolut åka dit, det är bara någon kilometer bort. Eftersom själva utgrävningarna renoverats förra året är området tip-top-modernt med heltäckande tak och digitala bilder på hur det sett ut förr i tiden med väggmålningar och inredning, men i Hora på museet får man se ”the real thing”, inte lika färgsprakande, men ändå imponerande. 

Nestor var med och fajtades i Troja, för övrigt, liksom Agamemnon och Akilles, mer i rollen som vis veteran. Men de hetlevrade ungdomarna lyssnade inte alltid på vad den gamle gubben hade att säga…

fredag 16 december 2016

Fina, gamla Messini!

Den  övre amfiteatern i gamla Messini, med några
troner och socklar.
Ancient Messini heter ett område utanför det nutida Messini, en ”förort” till Kalamata, på andra sidan flygplatsen. Uråldriga Messini är en fin ruin som vi tänkt besöka en gång tidigare (med Lasse och Lisa), men vi kom aldrig ända fram, utan stannade i en minimal by strax innan den gamla huvudstaden och fikade. Sedan rann tiden iväg och vi fick döna tillbaka till Pilos och Kiparissia där vi hyrt bilen.
Men nu skulle vi faktiskt ta oss an lämningarna och tog med oss våra nya kompisar Sture och Inga-Lisa. Det är mycket roligare att vara några fler på sådana här exkursioner, har vi märkt. 

Ett venetianskt lejon dök upp i gamla Messini.

Paradtrappan ned till asklepion, hälsocentrum.

Tre besökare imponerade av den jättelika stadion som
plötsligt låg för våra fötter. Templet längst där nere.

En sockel till en monumentalskulptur, antagligen.
Pelarna som ramade in stadion där bakom. Maffigt!

Ännu en utsmyckning, kanske en fris som suttit
upptill på några pelare.

Det lilla templet längst bort på stadion...


Agoran, marknadsplatsen, sett från templet vid entrén. En
av två springbrunnar syns till höger, ett runt fat.  

Uråldriga Messini ligger långt upp över landet, mot ett berg, och vägen vindlade mer och mer och det blev trångt genom byn Mavromati innan vi kom fram till museet (som vi utmattade hoppade över senare) och entrén till utgrävningarna. Man kunde se en del av den gamla staden uppifrån Mavromati, men det såg lite overkligt ut, faktiskt. 
På plats såg det inte så imponerande ut, fast amfiteatern såg ordentligt stor ut, halv nedsänkt bakom en bergknalle, lämningar av finare sittplatser och socklar från statyer fanns kvar.
Stan grundades år 371 fKr, då messinierna sluppit ur spartanernas 350-åriga grepp. En nio kilometer lång försvarsmur ringade in stället, som inte var vilken håla som helst, utan självaste Zeus ska ha fötts här… Sist jag hörde nåt om detta faktum föddes han på Kreta, i en grotta jag faktiskt besökt två gånger, men, vad vet man?
Genom hela staden rinner ett vattendrag, och det ser man tydligt, gamla kanaler och nyare rör ligger i dagen. Särskilt i de lägre delarna av området, bredvid stadion, där toaletterna är belägna, ser man att de hade rinnande vatten där under… Likadant som i Efesos.
Andra imponerande komplex var agoran, marknadsplatsen, som är lång och stor, och lite längre ner asklepion, ungefär ett hälsocenter där vattenterapi var viktig, ihop med några tempel, till Artemis och andra gudar. Rester av ytterligare två amfiteatrar finns där också, i ekklesiasterion — kanske nåt slags skola eller samlingsplats. Ett fint solur stod där också, det var rätt kalibrerat. 
Längst ner i området låg det mest imponerande — stadion, omringat av pelare och en stor anläggning för träning och bostäder för atleter. I ett av rummen fanns en 20—30 stora tvättfat, så atleterna kunde fräscha upp sig efter dagens övningar.
Utefter stadions ena sida låg också små ”hus”, som egentligen var familjegravar. Fack för upp till åtta personer syntes innanför väggarna. Taken till de här gravarna var höga och runda, som skorstenar, och stod en bit ifrån. Vi hade stora funderingar på vad de kunde vara. Tack och lov fanns informationsskyltar lite här och där på området.
Allra längst ned stod ett jättelikt tempel som inte sett så värst stort ut där uppifrån, men ju närmare vi gick desto högre blev det. 

Ja, hela stället var verkligt imponerande och väl värd ett besök och en hel- eller halvdag. Det blir en riktig naturupplevelse att kliva runt dessa fantastiska byggnadsverk, även om de ligger i ruiner.
Min älskling, du är som en rooo-o-oos! Fägring
fanns det på plats.

lördag 10 december 2016

Ständigt detta kaffe!

Fika.
Underskattat.
Ja, sen hade jag väl inte så mycket mer att säga.
En fikastund i Krakow.
Röd sammet och wifi är oslagbart i fikaläge.
Jodå, det är det att när vi åker omkring på så många olika nya ställen så brukar vi alltid stanna och ta en kaffe utefter vägen eller i byn eller på stranden.
Vi är noga med förmiddags- och eftermiddagskaffet, för det mesta. Trekaffet, särskilt. Eller elvakaffet.
Ja, sådär håller vi på.
Det är i alla fall väldigt väldigt trevligt att stanna upp på färden och titta sig omkring under en kafferast. De som har fiket är alltid trevliga och kan för det mesta berätta lite eller förklara nåt eller åtminstone ta betalt. Man hinner kolla in gatugrannarna, de som går förbi och vad som händer just där. 
En liten julhälsning för den som är mottaglig.
Skapare: Olssons klotter! Bra kommentarer!
Ibland är fiken så små så de knappt syns. Två bord mot en vägg, liksom. Kör man för fort hinner man inte bromsa. Men det gör inget, för det finns liksom parkering ”partout”, som fransosen säger. I alla fall i Grekland väntar sig bilburet folk att man parkerar lite överallt och hursomhelst, så det blir inga större katastrofer om det sticker ut nån bakskärm eller två. Och promenerar man är det inga som helst problem. Stjärterum är inte nåt problem.


Bara det inte är plaststolar, men det problemet verkar vi slippa i och med att vi seglade från Tunisien, där plaststolar var det allenarådande i det svettdrypande klimatet. I Grekland är det mest de rätt obekväma trästolarna med snörsitsar som erbjuds. Man blir inte lika svettig i rumpan av dem, men man får hål i låren eller randiga märken om man sitter länge. Det kanske är meningen att gästerna ska få det lite obekvämt och flytta på sig nån gång. De flesta greker verkar, när de väl har satt sig, tillbringa halva dagen på samma ställe. Det verkar ju trevligt, men för oss rastlösa svenskar, alltid med nåt mål och mening i sikte, är det ju främmande. 
Ja, så då reser man sig upp, lägger lite pengar för sina cappuccini och fortsätter vägen fram, med sin greklandsguide tyngande i väskan. 




lördag 3 december 2016

Jordgubbarna har kommit

Har blivit publicerad igen! I På Kryss & Till Rors, svenska kryssarklubbens tidning, där man till och med får betalt för att uttrycka sig.
Det är i sista numret för året, nummer nio, som min drapa om att segla i Albanien finns, med bilder och allt! Kul!
Där finns också en berättelse om att åka nerför Donau, men det vet ju alla läsare av den här bloggen hur det går till... Ska i alla fall läsa den, för att friska upp minnet.

I Kalamata går allt i sakta mak. Ett brev har anlänt, det tar en otrooolig tid med den grekiska posten, men till slut, så. Våra engelsk/schweiziska grannar har invigts i Qwirkles underbara värld och har nu beställt egna spel på tyska Amazon. Amazon finns inte på svenska än, va? Det är väl någon person som "äger" domännamnet, om jag inte missminner mig. Lite kul är det.

Lite då och då går vi och äter på restaurang. Gott! Ikväll, till exempel. Det ska bli både vin och stor hamburgare tror jag. Idag är det fridag (mat) och då har vi festat loss på pita gyros och en liten dosa grekiska färska jordgubbar tillsammans med resten av en vaniljglassburk som snälla svenskar i husbil lämnade en kväll.
De är förresten kvar här fortfarande, tillsammans med en annan svensk husbilscombo. Det är trevligt!
Rent skitväder har vi haft ett par dagar, men så blir det varmt och härligt några dagar, och så en liten skur igen och så sol. Mest är det varmt och skönt, faktiskt. Man är  tacksam!

tisdag 22 november 2016

Sparta och Mystra

Vägen från Kalamata till Sparta är nåt helt enastående. Den slår till och med den slingrande motorvägen utefter bergväggen i Makedonien som jag rattade mig igenom med långtradare både före och efter mig i oktober. Synd att man var tvungen att hålla ögonen på trafiken då. Men nu, mot Sparta, kunde vi stanna och köra långsamt, för det var knappt nån trafik alls.
Höstligt träd vid övre entrén i Mystras.
Först korsade vi bygget över den motorväg som tydligen ska dras nordost om Kalamata. Nu slutar den snöpligt och tvärt någon mil utanför stan, och så får man kringelikroka sig fram till flerfiliga genomfartsgatan Artemidos.
Man kommer upp på höjderna bland buskar, olivträd och lite lätt bortglömda bosättningar och ser Kalamata bay i all sin glans där nere. Plötsligt bär det av neråt i hårnål på hårnål, och det är in i en stor ravin vi ska åka. Vägen är bra, och det är inte särskilt brant, tack och lov, men man ser ravinen och de stupande bergssidorna och funderar lite.
En del av byggnationerna står kvar. Här ett utsiktstorn.
Men det är ingen fara, kurva på kurva på kurva, och så kommer man fram till en liten by på nästan tusen meters höjd, och ser en annan by långt där borta på andra sidan ravinen som nu har blivit som en gigantisk dal täckt av gröna buskar och små träd. Svisch genom byn, vi hann inte se om det fanns nåt öppet fik ens, förmiddagskaffe måste man ju ha, och så upp upp och vid tretton hundra meter började det bära av nerför igen, ner genom en helt ny dal på andra sidan berget.
Här var det mer spännande, vägen gick under utskjutande klippor och en smal, böjd tunnel som var kolsvart och blöt. Att möta något fordon där skulle ha varit omöjligt. Fortsättningen mot högplatån där Sparta ligger gick hisnande ner i ravinen med hårnålskurvor byggda på uråldriga murverk höga som hus. Eller två. 
Det var riktigt sagolikt. Och vägen var bra, massor av turistbussar kör säkert här under säsongerna. Vägen påminde mycket om sträckan mellan Sarande och motorvägen SH4 till Gjirokaster i södra Albanien. Men där var vägen smalare, skruttigare och inte lika spektakulär. 
Eftersom vi skulle se den gamla stan Mystras först så svängde vi av så fort vi såg en Mystras-skylt och kom förbi en jättefin restaurang/fik/hotell där vi kunde sitta i gräset och läppja på våra cappuccini och titta på Mystras profil. En rejält brant kulle med ett fort längst upp. 
På toppen i Mystras. Sparta där nere.
Vi hamnade vid den övre ingången till världsarvet Mystras, och trodde att nu behöver vi inte klänga så långt för att hamna i fortet, men så var det ju inte. Det var jättelångt upp och många trappsteg och stenar liggandes i oregelbundna former och storlekar skulle vi gå över. I sicksack utefter bergssidan. Men det gick, utsikten var bedövande och blommor och spännande gamla husruiner på vägen gjorde att man kunde stanna och pusta ofta.
Ett gäng italienare kämpade på också. Vi brukar hälsa med ett ”good morning” när vi inte vet vilken nationalitet personerna vi möter har, och så får vi ett Buon Giorno eller Guten Tag tillbaks. Inte alltid kan man föra en konversation även om man uppbringar all sin italienska kunskap. På tyska är det lite lättare. Jag har för fanken till och med läst affärstyska på gymnasiet: ”Sehr geehrte Herrn” och så. Men stenografera på tyska lärde jag mig inte. Däremot fick vi pröva på engelsk stenografi. Det var lättare än svensk, många -ing-ändelser hade ju samma tecken. Det blev en schvungfull, luftig stenografi.
I Mystras gamla fästning/slott stod en hel del väggar kvar, lutade man sig ut över kanten fick man en chock. Spindelmannen kanske hade gillat det. Jag har svårare för höjder över tre meter, och här var det kanske flera hundra meter rakt ner. De hade valt kulle med omsorg, de som ville försvara sig. Här uppe höll de bysantinska herrarna till, det mesta byggdes under 12- och 1300-talen och erövrades senare av ottomanerna som allt annat.  Många handskrifter vittnar om att det fanns munkar och en stor produktion av böcker för tiden. Staden var huvudstad för området under många år, och den viktigaste staden förutom Konstantinopel (Istanbul) på den tiden. En av Konstantin-sultanerna kröntes här.
Nere i Metropolis nära entrén.
Vi tog bilen ner till den nedre entrén i Mystras och gick runt lite där bland kyrkor och marknadsplatser, men då var vi så slut i benen att vi inte orkade se så många fler stenväggar och kyrkor så vi fortsatte ner till Sparta på slätten för lunch. Efter lite sökande hittade vi ett pita gyros-ställe och jag fick en sallad med skinka återigen fullständigt dränkt i nån slags rosa dressing. Måste säga ifrån nästa gång. Jag har min diet att ta hänsyn till.
I Sparta är det inte mycket som minner om fornstora dar, en imponerande staty av Leonidas står där utanför dagens stadium med spartanernas kaxiga svar på att lägga ner vapnen inför övermakten vid slaget i Termopyle: ”Kom och ta dem.” https://en.wikipedia.org/wiki/Molon_labe
Strax bakom den nya stadion och statyn finns rester av uråldriga Sparta, men nu var dagen liden och vi var för sena för att komma in där. Spartanerna byggde aldrig någon mur runt sin stad, och det kan vara därför som det finns så lite ruiner bevarade, tror de som vet.

Vy från samma Metropolis upp mot de stora byggnaderna
halvvägs mot fästningen på toppen av Mystra.
Ja, så var det bara att köra rally tillbaka till Kalamata genom ravinerna, förutom ett stopp i ett skuggigt hörn där en iskall restaurang hade öppet. Vi fick sätta på oss ytterkläderna när vi gick in, trots att det fanns två öppna spisar med sprakande eldar… Kaffekoppen var också närmast frostig…










Leonidas staty nere i Sparta stad med
devisen "Kom och ta dem" på sockeln.

söndag 13 november 2016

Trivseln kommer krypande

Lite bildgottis från Krakow: Det ena lejonet som vaktar på
stora torget.
Det börjar kännas riktigt trivsamt. Idag har vi vinterkonserverat motorn och Pelle har plastat in akterdäck så vi kan sitta där och ha det vindstilla hela dagarna. Lite tidigt, tycker jag, men det är faktiskt skönt på eftermiddagarna då värmen håller sig kvar lite längre. Men särskilt seglings-estetiskt ser det ju inte ut. Det är alldeles för praktiskt för det.
Det andra stenlejonet som vaktar på Stora torget. 
Min novemberkur för formen börjar ge resultat, magen har krympt kännbart och nu kan jag göra träningen utan att pausa hela tiden. Fast det är trevligare att promenera, förstås. Maten som är nåt slags modifierad LCHF eller vad det heter funkar bra. Jag gillar ju verkligen grönsaker och frukt och äter normalt väldigt lite sötade saker, så det går fint. Dessutom är portionerna gigantiska, så jag är nöjd! Det jobbiga är ju att jag är allergisk mot stenfrukter, så de där jättegoda äpplena och päronen och körsbären och plommonen och ibland kiwin och jordgubbarna får vika för idel citrusfrukter och kanske nån banan. Kiwi brukar gå bra också, så man får väl vara glad.
Pelle petar näsan på Stora torget.
Vi hälsade på våra bekantingar Rob och Amanda häromdagen! De bor strax utanför Petalidi, på en liten ”gård” uppe i bergen, faktiskt! Vi träffades efter en god capucchino nere i byn vid marknaden, handlade lite bio-vin, helt lokalt framställt, 13 euro för fem liter, och skuggade dem uppför de smalare asfaltsvägarna och till slut på steniga grusvägar med gropar och allt!
Vår rätt nyinköpta BMW går överraskande lågt över marken, men den klarade av den petalidiska terrängen utan några värre smällar.
Ja, Rob och Amanda hade slagit till på ett fint litet hus med en helt betagande utsikt över hela, hela Kalamata-viken, bergen där bakom och alla olivodlingarna nedanför. Terrassen var ordentligt tilltagen så det fanns plats för matbord och flera solbäddar och enkla soffor med dynor.
Helt fantastiskt, var omdömet! Det var så s

Det obeskrivligt vackra trapphuset i huset där de gjorde
 blyinfattat glas hade ett rätt fint glastak.
ent som i februari de hade visats stället, och bestämt sig på stående fot efter att ha sett utsikten. Dessutom äger de marken nedanför huset, så det kan inte byggas nåt som skymmer, om de inte själva kommer på idén.
En rumänsk snubbe sköter alla träden, fikon-, och oliv-, och så delar de på resultatet. Han har bott där i tjugo år eller så, energisk som få, och har nu börjat anställa greker för att få jobbet gjort… Lustigt värre. Eller inte.
Vi blev så inspirerade av deras historia, de har tidigare tillbringat åtta år på Medelhavet i båt, så vi började kolla igen på utbudet av hus och lägenheter och saker i Kalamata-området, och kanske speciellt udden sydväst om Kalamata. Sydost är bergen jättehöga och vägarna väldigt krokiga och orterna verkar utpräglat turistiska. Priserna är också höga, men husen fina.

Ja, det är i alla fall spännande att kolla på hus. För om man nu eventuellt skulle köpa ett boende, och inte hyra, så vill man ju ha en liten plätt att gå ut på, och en liten trädgård att påta med, och kanske ett träd eller två att skuggas av. Ja, man far iväg i drömmar… Väldigt lätt…





tisdag 8 november 2016

Ros å ris i Kalamata

Kalamata ser inte mycket ut för världen, platt och långt och utsträckt, fyrkantiga kvarter och bilar mest överallt, men det tar sig!
Stranden är oändlig och kantad av hur många små fik och restauranger som helst, och åt andra hållet (västerut) är det också strand. Jag har hört att man kan gå till nästa by utefter stranden och ”ta bussen tillbaks”. Ska prova det nån dag.
Upp emot gamla stan och stora torget är det riktigt trevligt med promenadvägar och andra trottoarer som mest av allt tas upp av soplårar, träd, lerpölar och annat man måste väja för. Det är liksom sällan riktigt genomtänkt eller gjort för gående… Men så dyker det upp ett fik i nåt hål i väggen och så känns det mysigt istället.
”Stans bästa gyros-ställe” har vi hittat också, och en Public-affär där de reparerar elektroniska apparater som behöver fräschas på. Billigt. H&M finns också, men det är mest för folk i tonåren, precis som i Aten. 
Bästa mathaket var vi till idag igen, ganska nära marknaden och gamla stan, man pekar på det som ser godast ut och så kommer de och serverar. Man betalar när man går. Idag testade jag ”beef” och okra. Båda i nån oljig, rödaktig sås. Väldigt gott. Köttet rasade isär, mört så det gnägga’ eller hur man nu sa på 1900-talet…

Ett helt annat, mycket segare, kapitel är Marina Kalamatas ”exekutiva ledning”. Jag har egentligen ingen lust att skriva om det alls, men nu när vi fått lite distans, så kanske. Vi är inte så förtjusta. Mer i chock.
De får inget plus i kanten av oss. Av alla marinor som vi kommit till för övervintring, både förbokade och spontant, tar de här bottenpriset.
Det verkar som att personalen, marinerosarna och hon på kontoret, är bra att ha att göra med, trevliga, alltså. Men gubbarna som ska föreställa chefer eller nåt; Ursäkta mej, men är det nån kampanj mot yachtisar de för? Eller är det mot oss icke-greker de haver aggressioner? Eller förstår vi inte att det grekiska uttryckssättet som ibland går över i vad vi tror är kaskader av ve och förbannelse egentligen är värsta charmattacken? Det är svårt att säga.

Vi ska hålla oss ifrån kontoret i fortsättningen. Det blir nog lugnast så. Men inte har det varit roligt och inte har vi känt oss välkomna.

torsdag 3 november 2016

Under renovering...

Fina eternell-kransar.
Tillbaks i värme och sol, åtminstone större delen av dagarna. Idag var det riktigt varmt, (t-shirts å shorts) men imorrn ska det bli regn, rapporterar maken. Vi får väl se.
Oftast blir det bättre än beräknat tycker jag.
Återkomsten var skön. Flackande och farande är ju jätteroligt och att träffa nära och kära också, men det är tillfredsställande att rå sig själv igen. Eget kök och sånt. Idag har jag rent av diskat!

En fin fasad i Krakow.
Sommarens nästan totala brist på motion och en månads resande har satt sina spår i midjemåttet. Därför startar jag vinterns återuppbyggande redan nu, hela november har jag tänkt ska bli en månad i friskusens tecken. Jag ska i alla fall försöka. Än så länge går det bra, det är inte särskilt jobbigt alls. Mest lider Pelle verkar det, som envist vägrar att gå med på nåt som jag föreslår. Han ångrar sig nog!


Mysigt och kulturellt fik vid stora torget i Krakow.

Arbete i verkstaden där de gör blyinfattat glas. Högeligen kul!

Så här målar man på glas som ska bli fönster.

Omålat glas, Krakow-motiv.

Flippermuseet hade 50 olika spel
att välja mellan. Det här var ett
av de roliga!

Här är några supermoderna flipperspel. Bra dom med!
Game of Thrones i bakgrunden.

torsdag 27 oktober 2016

I förintelsens spår

Idag har vi vandrat runt i Auschwitz och Birkenau.
Det var ganska jobbigt. Mycket folk. Många stora grupper. Lite kallt och blåsigt,  men det passade ju rätt bra.
Sju ton hår hittades paketerat för transport till nåt väveri där man gjorde tyg och detaljer i uniformer av mänskligt hår. Mycket — mycket — av håret låg också exponerat i ett av husen där det bott fångar.
Värst var barnrummet. Små kläder och porträtt på småttingar. Att gå genom ett rum som använts som gaskammare och sedan dörr i dörr brännugnarna var också tungt.
Ja, det finns ju inte ord för det här. Så gränslöst makabert. Ändå var Auschwitz nästan idylliskt jämfört med Birkenau, det nyare lägret som fångarna själva fick bygga. 
Oändliga rader av baracker, alla skorstenar som stod kvar efter att husen multnat eller rivits, en lång promenad till andra sidan lägret där en  monument stod med minnestavlor på alla olika språk som fångarna pratade, de kom från alla delar av Europa, 629 från Norge, men de flesta från Polen och Ungern. Ända från Rhodos. Många från Thessaloniki. Frankrike, Belgien, Holland. Från alla de länder som nazisterna kapat åt sig. 

De beräknar att ca 1 300 000 människor dog i Auschwitz-Birkenau. Som tur är besöker ungefär lika många människor resterna av lägren varje år. Vi får hoppas att folk inser det fruktansvärda som låg bakom detta konkreta vittnesbörd och att inget liknande nånsin händer igen.

måndag 24 oktober 2016

Ett livstecken från -- Polen!

Ja, jisses, om man vetat att man skulle hamna i lilla Mysliborz så -- hade man inte gjort nåt annorlunda. Vi åkte tidigt, tidigt, från Malmö i regn, mörker och hagel till Trelleborg, och solen gick upp när vi körde ombord på färjan mot Sassnitz. Nu har vi rejsat på tyska motorvägar i hela 110 km/h (farthållare) och blivit omkörda i parti och minut. Skön känsla. Sen, efter att vi körde fel, kom vi in i Polen och jättefina bokskogar och de där evighetsstora åkrarna fortsatte även på den polska sidan av gränsen mot Tyskland.
Vi bestämde att vi skulle stanna här, så när vi  hittade en bankomat utanför en Nettobutik stannade vi och frågade ett par damer i sin bästa ålder (gissa!) var vi kunde hitta ett hotell. De pekade på huset bredvid bankomaten. Gapskratt! Villa Adriana är helt OK, de serverar mat också, och vattnet i duschen är varmt.
Programmen på TV med engelskt prat har en polsk "voice-over", med svagt originalljud i bakgrunden. Rätt irriterande, men än så länge charmigt.
More later...
Malmö var toppen, förresten, sonen och sambons lägenhet toppen! Lyckisar!

tisdag 11 oktober 2016

På landbacken

Att gå ”i land” är inte helt okomplicerat. Plötsligt slås man av att man alltid går i sandaler och har urblekta shorts. Det har inte folk i Kalamata. De har finskor med klack och långbyxor eller kjol eller handväska och blus. Efter en stund med en capucchino på stans stora torg inser jag att jag är alldeles för fritidsklädd för att passa in. Men som utländsk seglare passar man in precis, förstås. Det är bara utlänningar som är sådär sportigt klädda.
Det kanske rentav är läge att börja använda mascara igen.
Nu har vi flugit hem till Uppsala en sväng och det är nästan likadant här, fast man kan vara friluftsklädd utan att sticka ut… Jag räknade bara inte med att hösten hade kommit redan, så min röda fleece-tröja har jag på hela tiden… Ovan vid temperaturer under 15 grader som man är.
Jeansen har jag satt i spänn igen. Det var väl mars-april sedan sist, och det märks att en sommar utan stärkande promenader eller yoga har gått. Men jag lyckades i alla fall knäppa knappen. Stön.
Överflödet i affärerna och köpgalleriorna är nästan chockerande. Jag är  ovan, om man säger… Prisläget är högre också, men sedlarna väldigt fina!
Man får passa på nu att festa loss på Gustafskorv, potatissallad, vikabröd och annat vi inte kan skaffa i Grekland. På köpa-hem till Greklands-listan står rågmjöl, vikabröd (håller förvånansvärt länge i rätt förpackning), creme fraîche (om det nu gick att ta med sig),  och en del smått å gott till båten. Det är lättare att hitta grejor här, i Kalamata finns inte så stor sortering, det är dyrt att importera. Och så har vi inte ens hittat skeppshandeln där än… Men ryktet säger att utbudet är begränsat. Vi ska köpa billiga fendrar här i Sverige i alla fall, vi blev ju av med några i ruskväder och trånga hamnar i somras.
Att få med sig prylarna blir inga problem, för plötsligt har vi blivit med bil! En bättre begagnad kärra, hoppas vi, med lite större utrymme där bak för packningen. Så nu blir det ett nytt äventyr när vi ska köra oss per bil genom Europa tillbaka ner till Kalamata! 

Vi tar vägen över Malmö och sedan till Polen och Krakow, som jag av någon anledning alltid har varit nyfiken på. Sedan blir det söderöver genom Slovakien, Ungern och Serbien, om det inte blir Albanien sista biten innan Grekland. Mycket köra blir det, närmare 400 mil. Hoppas bilen håller…

söndag 2 oktober 2016

Kungsfiskare också i Kalamata!

Nu har vi varit i Kalamata några dagar och betalat hyran och försökt förstå var vi kan ligga i vinter, det finns några bryggor att välja på. Och vilken är bäst?
Den populäraste verkar vara brygga C. Men den är full. Sedan länge, tydligen.
Sedan finns den vi ligger vid, D, men den är ganska upptagen den också, och för större båtar än våra fjösiga 38 fot. Det är ganska stökigt här också, bilar hela tiden och båtar ska upp och ned för rampen som ligger bredvid. Men dygnet-runt-vakten är också här bredvid, så det är ju bra.
Brygga H skulle också vara okej, men lite guppig, och brygga A skulle vara acceptabel, men med risk för saltstänkt vid vinterstormar. Vi gick dit och ett engelskt par sa "det här är bästa platsen", medan andra sa "där kan man inte ligga.
Men nu kanske vi hamnar där i alla fall. Och det är väl okej. Saltstänk har man överlevt förut.
Det är skönt med varmvatten i kranen i alla fall. Och ständig el. Och vatten. Känns lyxigt igen! Vädret är milt så det bräker, nästan. Det har blivit lite varmare igen, precis så man klarar av natten med bara lakan och en tunn hamam-handduk. Fast Pelle har ju två tunna filtar på sitt lakan, han. Fryslorten.
Vi har tvättat gummibåten och snurrat ihop den i sin lilla täckelse, cyklarna är utvecklade för sightseeing och golven har fått sig en omgång med dammsugaren. Det behövdes...
Det är skönt att vara i hamn, vi tittar på en liten grupp ankor och änder som kvackar runt, och är glada att det finns kungsfiskare här också, våra favoriter!
Knappt en vecka kvar till hemresa, så vi har en "att göra"-lista. Nu krävs lite gurka till lunchen, så jag ska se om det finns nån affär öppen i närheten, så här på en söndag.

lördag 24 september 2016

Sightseeing i Pilos

Igår var vi på äventyrspromenad till ”the castle” här i Pilos. Vi kallar det ”fortet” eftersom det är omringat av en hög mur med vakttorn lite här och där. Vi försökte ta oss in där förut, men eftersom de grekiska myndigheterna har bestämt att 3,5-kilos pudlar kan ha förödande inverkan på de grekiska lämningarna, från Epidaurus till Pilos, så blev det kalla handen vid entrén. ”We will be back” sa vi och hittade en bilfri väg ner till torget där vi tröstade oss med varsin capucchino under de gigantiska platanerna.
En av "rat"-båtarna i hamnen. Alla fiskare har inte som
högsta prioritet att se så pittoreska ut.
Torget är en av de charmigaste punkterna i Pilos. Här skulle man kunna tillbringa hela dagen. Grönsaksaffärer och smyckesaffärer och livsmedelsaffärer och caféer och restauranger ligger runt om under fina arkader, som ger lagom skugga när man som bäst behöver den, funderandes över nåt fint i ett skyltfönster eller en perfekt tomat i sin låda.

I fortets innersta fanns en utställning om amforor och mynt
och sånt man hittat i havsdjupen. Här ser man
ännu en användning, att knyta ihop flera amforor till
en flotte, som tydligen Odyssevs gjorde.

Kinesiska muren och jag. Fortet var rätt stort,
innanför murnra låg en hel stad fordom.

Snygg som vanligt. Uppe på en av murarna till borggården.
Utsikt över "sjön".

Översiktsbild över fortet, Pilos stad och marinan längst bort.

Borggården längst upp i fortet. Fantasieggande
ställe, man ville nästan springa runt och kriga lite.

Äldre bild av samma fort och stad.
Men fortet var inte så tokigt, det heller. Vi hade väl inte så höga förväntningar. Förutom en stor innergård som låg längst upp fanns flera små utrymmen och hus med information och filmer om arkeologisk dykning runt Peloponessos och fler exempel på fynd från botten. En hel stad under ytan har kartlagts i sydöstra hörnet av halvön, vid Lakonia, mot Kythera. Man tror att upprepade skalv och geografiska förändringar gradvis har lagt alltihopa under vår nuvarande vattenyta. I närheten finns flera öar med fantastiska sandstränder och bland de mest tjusiga ankarplatserna i Grekland. Namnet är Elafonissos. Här kan man ligga och guppa för ankar och vänta på rätt tillfälle att runda den beryktade udden Cap Malea för vidare färd norrut mot Porto Helio och Hydra och Spetses. Väder och vind kan vara helt annorlunda på andra sidan udden, sägs det. Vi har inte provat, men vet att de flesta tar sig runt utan större problem.
Men nu var vi ju i fortet i Pilos. Det var imponerande stort och kraftigt byggt. Yttermurarna var byggda med stora valv innanför, och det har säkert gått att köra med vagnar uppepå, innanför de bastanta skottgluggarna. Det påminde lite om kinesiska muren, faktiskt.
Innanför murarna har funnits en hel stad, och här och där såg man rester av väggar, och vi gick ju på stenlagda gator, fast kantade av stora träd och buskar. På ett ställe fanns en vattencistern utan tak, men med uttag för kranar och grejor. Gammalt. Ändå är det här det nya fortet… Det gamla ligger i andra änden av den stora lagunen.
En motorbåt som ligger bakom oss på piren har haft besök några gånger. Det är en tysk som har byggt hus i viken som ska köpa den, bara motorn fungerar… Lite problem har de. Tysken berättade att golfbanan som ligger här, vi ser två av ”hålen” härifrån, är en av de finaste som finns i Europa, ritad av Bernhard Langer. Greenfee är på 95 euro om man inte bor på anläggningen. Då kostar det 85 euro. Hotellrummen verkar gå på 200 euro och uppåt. Då föredrar vi att bo här i hamnen. Visserligen utan el och vatten, men GRATIS!
Häromdagen blev det ledigt borta vid vattenkranen och då kastade vi förtöjningarna och drog dit och fyllde tanken, mitt framför näsan på några kvinnliga representanter från de familjer som slagit sig ner på vägen in till torget. Det är marknad där sedan några dagar, hur länge vet jag inte. Möjligen är det nåt grekiskt firande eller festlighet för tillfället, för det är 20–30 stånd med allehanda krimskrams, godis och mattor utefter den tidigare parkeringen. Alla bilar som åker ut hit på piren kommer knappt fram, tack och lov.

Ibland sitter fiskare på kajen hela natten, ropandes ”tipota” till varandra. Det betyder ”ingenting”. Skitfiske.

måndag 19 september 2016

Många ska till Kreta

Det kommer och åker en massa båtar här i gratishamnen, alla är glada och uppskattar de skyddade förhållandena, även om det guppar bra när den eviga nordvästen tar i. Vågorna studsar mot den tvärbranta klippan utanför piren och kommer rakt in i hamnen. Men det kunde vara värre. Antar jag.
Vår granne här som har en belgisk schäfer som skäller livet ur varje förbipromenerande ska också till Kalamata, som vi, för vintern. Nu njuter han av ett par veckors stillaliggande i fina omgivningar innan vinteravgiften ska betalas i Kalamata. Men de flesta verkar sikta på Kreta, Agios Nikolaos, den marinan är också full i vinter, liksom Kalamata har vi hört.
Det är fantastiskt att man kan ligga här alldeles gratis, även om tillgången på vatten är begränsad och elen lyser med sin frånvaro. En tysk med en fantasifull katamaran har tydligen haft båten liggandes här i tio år, gratis, men hade ändå mage att klaga på att det inte fanns el... Folk!
Vi välsignar vår solpanel som fortfarande fungerar perfekt och ger oss el under dagen, men om vi vill ha varmvatten får vi köra generatorn eller huvudmotorn. Det blir hett och bra. Ibland måste man ju tvätta håret.
Vi tappar mer och mer greppet om hur man "bör" se ut och hur hela kläderna måste vara för att visa sig "på stan/byn/landsvägen/piren/varvet". Plaggen blir urblekta i ett nafs, men det ser man inte förrän de börjar falla sönder, och så kanske, kanske man har hjärta att slänga dem. Men det brukar krävas en hel del tjat av den övriga besättningen innan nån trasa slängs. Ibland måste den övriga besättningen smyga ner t-shirten i soporna när ingen ser, faktiskt, och hoppas att det ska ta nån vecka innan det märks att tröjan är borta... Man har sina trix.
Marinan i Sidi Bou Said nära Tunis i Tunisien. Svindyr
och proppfull.

Ett par fina portar i de snofsigare delarna av Sidi Bou Said,
en vacker turistfälla, norr om Tunis.

söndag 18 september 2016

Surströmming och garum

Romarna och grekerna förr i tiden gillade också sura, salta och fermenterade fiskar, i form av fisksås.
Jag läste just en åsikt på facebook om att folk är så avogt inställda till surströmming, medan andra kanske inte tycker det är så jäkla dåligt. Men det är liksom okej att "hata" surströmming för att det luktar illa. Men smakar annorlunda. Mest salt.
Vi köper dyr fisksås för att krydda våra thailändska rätter, det måste ju vara nån relik från garum, som inte luktade så särdeles gott det heller. En thailändsk bekant (hon hade catering) tyckte absolut inte att man skulle köpa fisksås. Dyrt och ingen större skillnad från vanligt salt. Jag vet inte om hon använde salt, men hon rekommenderade det i alla fall.
Lite bonusbilder från gamla stinkande industrier, och annat man nästan glömt i Tunisien:
Ett kar för garumframställning i Neapolis
på nordostkusten i Tunisien.

Fler garumkar, stor produktion där i Neapolis, Tunisien. Nu
 heter stan Nabeul, känd för sin keramik.

Vid utgrävningarna i en fordom punisk stad på Tunisiens
nordostkust hittade vi sittbadkar i varje stuga. De var liksom
gjutna i nån röd sten. Pre-romersk stad vid namn Kerkouane.

Lejon och harar på små tillbringare eller lyktor som
man hittat i Kerkouane.