Sparta och Mystra

Vägen från Kalamata till Sparta är nåt helt enastående. Den slår till och med den slingrande motorvägen utefter bergväggen i Makedonien som jag rattade mig igenom med långtradare både före och efter mig i oktober. Synd att man var tvungen att hålla ögonen på trafiken då. Men nu, mot Sparta, kunde vi stanna och köra långsamt, för det var knappt nån trafik alls.

Höstligt träd vid övre entrén i Mystras.

Först korsade vi bygget över den motorväg som tydligen ska dras nordost om Kalamata. Nu slutar den snöpligt och tvärt någon mil utanför stan, och så får man kringelikroka sig fram till flerfiliga genomfartsgatan Artemidos.

Man kommer upp på höjderna bland buskar, olivträd och lite lätt bortglömda bosättningar och ser Kalamata bay i all sin glans där nere. Plötsligt bär det av neråt i hårnål på hårnål, och det är in i en stor ravin vi ska åka. Vägen är bra, och det är inte särskilt brant, tack och lov, men man ser ravinen och de stupande bergssidorna och funderar lite.

En del av byggnationerna står kvar. Här ett utsiktstorn.

Men det är ingen fara, kurva på kurva på kurva, och så kommer man fram till en liten by på nästan tusen meters höjd, och ser en annan by långt där borta på andra sidan ravinen som nu har blivit som en gigantisk dal täckt av gröna buskar och små träd. Svisch genom byn, vi hann inte se om det fanns nåt öppet fik ens, förmiddagskaffe måste man ju ha, och så upp upp och vid tretton hundra meter började det bära av nerför igen, ner genom en helt ny dal på andra sidan berget.

Här var det mer spännande, vägen gick under utskjutande klippor och en smal, böjd tunnel som var kolsvart och blöt. Att möta något fordon där skulle ha varit omöjligt. Fortsättningen mot högplatån där Sparta ligger gick hisnande ner i ravinen med hårnålskurvor byggda på uråldriga murverk höga som hus. Eller två. 

Det var riktigt sagolikt. Och vägen var bra, massor av turistbussar kör säkert här under säsongerna. Vägen påminde mycket om sträckan mellan Sarande och motorvägen SH4 till Gjirokaster i södra Albanien. Men där var vägen smalare, skruttigare och inte lika spektakulär. 

Eftersom vi skulle se den gamla stan Mystras först så svängde vi av så fort vi såg en Mystras-skylt och kom förbi en jättefin restaurang/fik/hotell där vi kunde sitta i gräset och läppja på våra cappuccini och titta på Mystras profil. En rejält brant kulle med ett fort längst upp. 

På toppen i Mystras. Sparta där nere.

Vi hamnade vid den övre ingången till världsarvet Mystras, och trodde att nu behöver vi inte klänga så långt för att hamna i fortet, men så var det ju inte. Det var jättelångt upp och många trappsteg och stenar liggandes i oregelbundna former och storlekar skulle vi gå över. I sicksack utefter bergssidan. Men det gick, utsikten var bedövande och blommor och spännande gamla husruiner på vägen gjorde att man kunde stanna och pusta ofta.

Ett gäng italienare kämpade på också. Vi brukar hälsa med ett ”good morning” när vi inte vet vilken nationalitet personerna vi möter har, och så får vi ett Buon Giorno eller Guten Tag tillbaks. Inte alltid kan man föra en konversation även om man uppbringar all sin italienska kunskap. På tyska är det lite lättare. Jag har för fanken till och med läst affärstyska på gymnasiet: ”Sehr geehrte Herrn” och så. Men stenografera på tyska lärde jag mig inte. Däremot fick vi pröva på engelsk stenografi. Det var lättare än svensk, många -ing-ändelser hade ju samma tecken. Det blev en schvungfull, luftig stenografi.

I Mystras gamla fästning/slott stod en hel del väggar kvar, lutade man sig ut över kanten fick man en chock. Spindelmannen kanske hade gillat det. Jag har svårare för höjder över tre meter, och här var det kanske flera hundra meter rakt ner. De hade valt kulle med omsorg, de som ville försvara sig. Här uppe höll de bysantinska herrarna till, det mesta byggdes under 12- och 1300-talen och erövrades senare av ottomanerna som allt annat.  Många handskrifter vittnar om att det fanns munkar och en stor produktion av böcker för tiden. Staden var huvudstad för området under många år, och den viktigaste staden förutom Konstantinopel (Istanbul) på den tiden. En av Konstantin-sultanerna kröntes här.

Nere i Metropolis nära entrén.

Vi tog bilen ner till den nedre entrén i Mystras och gick runt lite där bland kyrkor och marknadsplatser, men då var vi så slut i benen att vi inte orkade se så många fler stenväggar och kyrkor så vi fortsatte ner till Sparta på slätten för lunch. Efter lite sökande hittade vi ett pita gyros-ställe och jag fick en sallad med skinka återigen fullständigt dränkt i nån slags rosa dressing. Måste säga ifrån nästa gång. Jag har min diet att ta hänsyn till.

I Sparta är det inte mycket som minner om fornstora dar, en imponerande staty av Leonidas står där utanför dagens stadium med spartanernas kaxiga svar på att lägga ner vapnen inför övermakten vid slaget i Termopyle: ”Kom och ta dem.” https://en.wikipedia.org/wiki/Molon_labe

Strax bakom den nya stadion och statyn finns rester av uråldriga Sparta, men nu var dagen liden och vi var för sena för att komma in där. Spartanerna byggde aldrig någon mur runt sin stad, och det kan vara därför som det finns så lite ruiner bevarade, tror de som vet.

Vy från samma Metropolis upp mot de stora byggnaderna
halvvägs mot fästningen på toppen av Mystra.

Ja, så var det bara att köra rally tillbaka till Kalamata genom ravinerna, förutom ett stopp i ett skuggigt hörn där en iskall restaurang hade öppet. Vi fick sätta på oss ytterkläderna när vi gick in, trots att det fanns två öppna spisar med sprakande eldar… Kaffekoppen var också närmast frostig…

Leonidas staty nere i Sparta stad med
devisen "Kom och ta dem" på sockeln.