Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

onsdag 26 oktober 2011

Istanbul, slutet av oktober

Dagarna svoschar förbi och vi har äntligen fått ur tummarna och köpt oss ett äkta turkiskt sim-kort. Det funkade inte i någon av våra vanliga mobiler, de verkar vara operatörslåsta fast de inte skulle vara det... Men som tur var hade vi en mobil som reserv, en vattentålig groving i svart och gult gummi, ser det ut som. Och där funkar kortet hundra procent. Nummer: +90 534 073 03 17, så nu är det billigt att både ringa och svara! Vi ska bara hitta nåt sätt att ladda den på också... Sedan måste mobilerna registreras också här i Turkiet, annars blir de blockerade! Av myndigheterna! Jojo, så nu är vår fungerande mobil registrerad. Men den kommer i alla fall att bli blockerad om ett halvår, då måste vi registrera den igen...
Vi har räknat ut hur mycket pengar vi gjort av med under de fyra månader vi rest omkring - och - det är mycket! Vi har till exempel satt sprätt på diesel för 224 kr om dagen. Den kostnaden kommer ju att vara lite mindre under ett halvår. Vi får hoppas att vårt stillsamma leverne här kommer att visa sig vara ekonomiskt försvarbart.
Vi har köpt ett sånt fiffigt kort att åka buss/spårväg/tunnelbana med. Bara att vifta så får man gå ombord. Billigare och enklare än kontanter och poletter.
Laga mera mat hemma kommer vi ju att göra. Skåpen rymmer minnen från resan: paprikapasta från Ungern, müesli från Rumänien, senap från Düsseldorf, lök från Tyskland, potatismos från Bulgarien, olja från Österlen, ketchup från Rumänien, dressing från Österrike och mjöl från Rumänien. Det är rena Memory lane när man blickar ner i kylen. En massa konstiga pytsar från Sverige står också där längst ner, de ska väl slängas snart, tror jag. Vi köpte en bauta-förpackning Liptons "vanligt" te på Migros (vår närmsta affär). Folk dricker ju mycket te här (chai), så man förstår att de bunkrar upp.
Jag ska lägga upp en sida på bloggen om våra Istanbul-erfarenheter, turisttips, eller vad man kan kalla det.
Spårvägar, pendeltåg och tunnelbana på en och samma karta.

Vi har provat på precis alla transportmedel hittills. Tunnelbanan är inte så utbyggd ännu, men rasande ren och fräsch med helt begripliga skyltar och pedagogisk inredning. Bussarna går lite då och då, jag har INGEN aning om bussnätet, det verkar inte finnas nån information om det, men vi vet ungefär vart bussarna som går förbi här tar vägen. Men vi vet till exempel inte var vi ska gå av om vi skulle vilja åka buss hem nån dag... Tåg-pendel är ganska gammal och tar tid men går långt och centralstationen ligger centralt... Dolmus är taxin man delar med andra, rimligt billigt med precisa avgifter, men tre-fyra gånger dyrare än buss och tåg. Men trevligt! Alltid träffar man någon som man börjar prata med. Sist blev vi bjudna på resan av våra medresenärer! Cykel existerar inte i istanbul-trafiken. Det vore rent livsfarligt att ge sig ut på en trampcykel, finns ingen plats, det gör det knappt för alla bilar som far som galningar kors och tvärs. Men det finns ju parker och där går det att cykla. Vi tog oss nästan ända in till gamla stan (Sultanahmed) häromdagen på cykel. Taxi är ju dyrast, men vill man kosta på sig, så. In till stan kostar det knappt en hundring (sek), från Ikea kostade det lite mer, beror på graden av trafikkaos, så klart. För kaos är det oftast i den här stan.
Här i marinan är det lugna gatan. Vi ser mest anställda som putsar på båtar, sätter upp kapell och flyttar båtar mellan bryggorna. Vi ligger vid brygga G, som är den näst sista bryggan, det ligger mellan 120-60 båtar vid varje brygga, så om man plussar ihop a, b, c, d, e, f, och g blir det en del. Dessutom ligger det jättelika motorbåtar utefter piren också. Har ingen aning om hur många de är, men det är en del....
Några av de fina maneterna i marinan.
 Ibland kommer det ägare och åker ut med båtarna. Somliga har egna anställda (tror vi) som putsar på båten och kör den och kanske bor på den för säkerhets skull.
Det enda som stör lugnet i marinan är när den närbelägna snabbfärjan till Kadiköy tutar för avgång, då rycker det till i kroppen, för så lät det på Donau när det kom båtar som ville köra iväg oss från den ponton eller brygga vi hittat och lagt till vid... Janneke på Dionusos sa att jag var "traumatized", och det är jag säkert också, även om det värsta har gått över vid det här laget. Snabbfärjan är helt fantastisk, i trettio knyck (knop) drar man iväg till den asiatiska sidan på en tjugo minuter, och det kostar femton kronor. Det är ren flygstartskänsla, faktiskt. De andra färjorna över Bosporen har vi inte provat än.
Vi har två måsar som bor på bryggan, våra danska vänner har döpt den ena till Jonathan efter boken, han har en vinge som hänger, men jag tror att han mår lite bättre nu, eller också är det en ny Jonathan... En bit bort ligger ett stort sportcenter med allt man kan önska sig i träningsväg, vi var dit och rekade igår, för vi ville kunna simma några gånger i veckan, men det var förskräckligt dyrt, man var tvungen att köpa in sig på hela anläggningen, att bara gå och simma kunde man inte.
Vår badbrygga, som dängde in i slussväggen i Melk, Österrike, tänkte vi få uträtad nu över vintern, och marinan tog hit en svetsare som gav oss ett pris. Vi ska också få en "second opinion" av en annan yrkesman, men det får vi se när det blir. Allt i den här marinan tenderar att vara vansinnigt dyrt, och vi kommer INTE att anlita någon här om det inte är absolut nödvändigt. Eller överkomligt. Det finns tydligen en billigare marina tre mil västerut, och där kommer vi kanske att ta upp båten och titta till den på undersidan i vår när vi åker härifrån. Priset här passar inte vår plånbok.
Jag tänker också beställa en massa böcker till i jul då vi åker hem, böcker på svenska, Barbara Nadels hela serie i pocket, till exempel, en fjärdedel så dyr som motsvarande på engelska här, Orhan Pamuk måste man ju läsa, och de måste ju vara översatta, så då blir det den svenska varianten till överkomligt pris. John Freely har tydligen skrivit en massa läsvärt om Istanbul, så det står på önskelistan. Faktiskt har jag köpt en John Freely-bok redan om Turkiets västra kust. Han skriver om alla orterna från Dardanellerna (Gallipoli) ner till Syriens gräns, historik och sevärdheter! En guldgruva! Här är ju varje kvadratdecimeter proppfull med historier, Troja och hela baletten!
Jag hade en dröm om att kunna beställa böcker och få dem skickade hit, men det avrådde våra danska grannar, saker försvinner på posten, eller måste lösas ut till fantasipriser. Då importerar jag hellre själv. Vårt lager av böcker räcker fram till jul när vi åker hem, jag fick ju byta till mig en massa spännande av Gunilla och Toyvo i Wien!
Vår cykelutflykt slutade vid en av pendeltågsstationerna där vi kom fram vid ett litet torg fullt av fiskhandlare och fiskrestauranger. Vi stannade till och köpte varsin bamsemacka med en halv nygrillad makrill (tror vi) i. Jättegott! 3.50 lira, knappt 15 kronor. Dit vill jag åka igen. Hösten ska vara bästa årstiden för all slags "sea-food". Alla fiskar och musslor är välmatade och färdiga för skörd... Vi har ju varit vana vid att fisk varit orimligt dyrt utefter Donau, men här var det ju överkomligt.

lördag 15 oktober 2011

Istanbul, vinterhamn

Efter en hel del funderande och en rekordjobbig resa till en alternativ marina (Pendik) på Asien-sidan av Istanbul så bestämde vi oss för att bli kvar i Ataköy över vintern. Dels var priset i de andra marinorna inte så förskräckligt mycket lägre, och så ligger Ataköy nära och bekvämt till flygplats och centrum. Visserligen behöver vi hitta ett alternativ till tvättinrättningen i marinan (10 euro/maskin), men det får vi helt enkelt lösa. Vi har nära till affärer, restauranger, flera jättegallerior, buss, dolmus och pendeltåg. Praktiskt.
Dionysos ville åka längre söderut, men de skulle också lämna båten över vintern, så efter en 4-5 dagar drog de vidare mot Kusadasis marina som hade acceptabla priser.
Hejdå Reinder och Janneke!
Kul på busstur i regnet. Greta och Janneke lyssnar.

Innan dess hade vi hunnit turista lite i Istanbul med Greta också, hon åkte hem efter några dagar, men var inte särskilt glad över att resa efter ganska så lång tid på båten.

Så den första veckan har vi försökt acklimatisera oss till den nya tillvaron, ha en OK internet-uppkoppling varje dag, till exempel. Idag var det en njutning att lyssna på Spanarna på P1. Vi slappar en del, försöker varva ner efter dessa veckor av ständig oro över vattenstånd, väder och mastresning...
Vi hittar nu utan problem buss, taxi, pendeltåg, ett annat slags pendeltåg osv osv. Det finns väldigt mycket att köpa här omkring... Vansinnigt mycket restauranger och klädaffärer och gallerior. Shopping är tydligen viktigt. Vi är ju inte så mycket för sånt längre, man kommer av sig. Det vi skulle behöva just nu är nya sim-kort, nu är det svinadyrt att både ringa och ta emot samtal med Sverige. Men vi har faktiskt redan varit till ett av fyra-fem Ikeavaruhus i Istanbul. Våra vinglas har ju decimerats betydligt under Europa-resan, så vi behövde bunkra upp. Dessutom blev det inköp av två plädar, en förpackning frysta räkor och värmeljus.
Transporter här är billigt, två lira (knappt 8 kr), för en sväng med nåt kollektivt transportmedel. Taxi är inte så farligt dyrt heller.
Hundar är det tack och lov inte så gott om, vi har ju vant oss vid stora gäng under resan genom östeuropa, men här ser man bara någon enstaka lite här och där. Men det kanske mer beror på att det är en väldigt urban miljö. Det finns inte plats för vilda djur i den galna trafiken. För kaos är det på vägarna. Inga marginaler. Man får minsann hålla i kopplet när man går på en bilgata med lilla vovven, för här är det en decimeter som gäller som säkerhetsavstånd.
Mums, juice- och fruktstånd i Bakirköy. Granatäpplejuice!
 Förorten vi bor närmast heter Bakirköy och är tätbefolkad och helt befriad från turister... I gamla stan, Sultanahmet, är det fullt med turister och en hel del turistfällor, men naturligtvis mycket roligt att titta på. Tyvärr har inget än så länge gått att se utan regn, men det kommer väl.
Det är tätt mellan moskéerna, och det är väl tur att man gillar ljudet av minaretsångare, för ofta hör man fler än en åt gången när vinden ligger på. 
Jag saknar böckerna om Istanbul av Barbara Nadel, får väl skaffa dem och lusläsa dem igen, de var oerhört lärorika och gav en hel del färg och liv åt stadsdelarna. Spännande också.
Nu har vi ju en adress i Istanbul, så jag kan kanske börja beställa böcker på nätet... Om man nu inte hittar nån schyst internationell bokhandel i stada. Mer rapporter kommer! Tips och frågor emottages tacksamt!

Istanbul, Turkiet

I Constanta fick vi höra att högtrycket skulle hålla i sig några dagar till, men att det skulle svänga på lördag, så vi försökte stressa på så gott det gick. Efter överläggningar med Reinder, vår navigatör och ledare, så bestämdes det att vi skulle gå direkt från Rumänien till Turkiet och hoppa över Bulgarien, eftersom det skulle sinka oss ca tre dagar med in- och utklareringar och sånt. Så med utklarering från Mangalia i Rumänien skulle vi dra en nattsegling direkt till Bosporen. Huvva! Men vädret verkade vara helt på vår sida, så så skulle det bli.
Mangalia var ett helt urtrevligt ställe med en fantastisk hamn, där vi också lyckades tanka med "kanistrar" från en mack i stan och en pick-up taxis hjälp. Full tank! Pelle köpte till fyra dunkar så det behövdes bara två svängar till macken med sju dunkar/tur. Det tog tid att fylla, kan jag säga. Men fullt blev det.
Väldigt många hamnar vi stannat till vid höll på att rustas eller var rustade med EU-pengar. Det är ju trevligt att pengarna hamnar så man själv får lite valuta, och städerna/hamnarna behöver rustas, jag säger bara det! Men i Mangalia var det klart och fint, massor av människor flanerade utefter den jättelånga marinan på kvällarna. Jag kan bara rekommendera Rumänien, både tjänstemän och andra var oerhört trevliga. Dessutom blev vi med på TV igen! Tror jag. De intervjuade Janneke och mig när vi höll på att klarera ut i alla fall och vi intygade att Mangalia och Rumänien var kalas-ställen.
Vid 12-tiden var vi färdiga med papper och shopping och kastade loss mot en natt på Svarta havet. Koordinaterna var utväxlade, och vår nya gps/plotter hade fått waypoints inlagda. När vi kom ut en bit från Mangalia märkte vi att det blåste bra mycket mer än dagen innan, och rakt i nyllet. Men, tänkte vi, det lägger sig nog innan solen går ner.
De första två waypointsen passerade vi medan det var ljust, och så hade vi långa benet kvar, ner mot Igneada, vilket är den första möjliga hamnen för oss att vila i Turkiet. Solen gick ned, men vinden pep på. Vågorna byggdes på, och även om det inte var några starka vindar så blev det rejält gropigt när man åker med nosen vinkelrätt emot. Timme efter timme.
Vi hade preparerat oss med sjösjukearmband, och det blev Pelle som fick röra ihop lite kvällsmat i köket. Jag kände verkligen inte för att varken äta eller laga mat. Men jag fick ner en portion i alla fall. Vi turades om att sitta och vakta, autopiloten körde ju. Jag kände mig sur som ättika över att vinden aldrig mojnade, men månen lyste och Dionysos låg snett framför oss så man hade i alla fall nåt att titta på. Det kändes väldigt tryggt att vara två båtar där vi susade fram i sju knop i Svarta havs-mörkret.
På morgonkulan, i tre-fyratiden, såg jag nåt grannt upplyst framför oss, men det var omöjligt att säga vad det var - en oljerigg, ett passagerarfartyg, en julgran? Jag svängde babord, gissade att aktern på vad det nu var låg där, och lade mig på andra sidan Dionysos. Efter någon halvtimme ropade Janneke på radion och undrade om jag sett fartyget, och det hade jag ju. Men det syntes inte på AIS-en. Ännu. Inte förrän vi var två sjömil (3,6 km) från fartyget såg vi att det var ett passagerarfartyg som gick åt "rätt" håll. Phu. Vi började också kunna se fyrljus från Igneada! Jippii! Vi var på rätt sida havet! Nu började faktiskt vinden mojna lite och båten gick lugnare, vi kunde sova bra där vi bäddat i soffan.
En efterlängtad syn - soluppgång i Svarta havet.
Istanbul - here we come!

I fyra - halvfemtiden hade vi nått nästa waypoint och vi svängde mot Bosporens mynning! Det blev ännu jämnare sjögång och efter att solen gått upp gick jag och lade mig. Sov underbart gott. Tidigt på eftermiddagen kunde vi äntligen sikta turkiska berg! Man fattade att man var i närheten av Medelhavet! Solen lyste och det var skönt ute! En riktigt underbar känsla. Snart skulle vi vara framme vid höstens mål.
På den asiatiska sidan av norra Bosporen fanns plats att ankra. Vi fick ju inte gå iland eftersom vi inte klarerat in i Turkiet. Det måste man göra i vissa hamnar. Så vi hakade fast oss vid varandra mitt i hamnen bakom piren i Poyraz, men fick senare flytta för vinden vred och vi låg obehagligt nära en jättestor fiskebåts ankarkätting. Vi såg den hur tydligt som helst i det turkosblå vattnet. Nu var vi verkligen nära Medelhavet, även om Svarta havets vatten varit lika klart och blågrönt så kändes det mer här, minaretsång och små fiskebåtar på svaj...
På morgonkulan drog vi vidare ner genom Bosporen, och den starka bris vi känt på morgonen visade sig vara ordentlig ute på farleden! Stora, stora fartyg mötte vi på nära håll, men vågorna lugnade sig vartefter vi svängde söderut, för att totalt kulminera i kaos när vi nådde Istanbuls centrum med förtifjorton färjor och turistbåtar från alla håll och kanter! Allt som tidigare suttit någorlunda fast i båten skakades loss och hunden höll på att krypa ner i brallorna på mig.
Hon hade faktiskt också lyckats med något vi hoppats på - kissat på tidningar i båten! Det tog ju 27 timmar att köra från Mangalia till Poyroz, och på kvällen hade hon rastat sig på akterdäcket på fiskebåten. Vi varken fick eller kunde komma iland. Kisset kunde de spola av, sa de snälla fiskarna. Och på morgonen gick det bra att kissa på tidningar! Hurra! Hon är så intelligent, vår hund!
Till slut kunde vi kryssa oss mellan tre färjor och styra ut mot Marmaris-sjön förbi udden med Hagia Sophia och Blå moskén och hoppades på vågor kanske bara från ett håll, men eftersom vinden under flera dygn varit sydlig så var vågorna stora som hus och eftersom vi körde längs den nordliga kusten var det här de hamnade. Här låg massor av stora fartyg ankrade, och vi åkte strax bakom dem, upp och ned, upp och ned. Efter någon dryg halvtimme var vi framme vid Ataköy marina där det finns inklareringsmöjligheter. Den ska vara svindyr, och det var den. Men, vad gör man inte för att fixa formaliteter. Vi blev anvisade en plats av nåra sura typer i gummibåt, och Dionysos försvann åt nåt annat håll.
Istanbul från vattnet. Galatabron i förgrunden.

Fullproppat med båtar, stora, massa lyxiga motorbåtar och fullt av grejer på prydliga bryggor. Tankstation vid utfarten och lång pir, så skyddat är det. Hittade Dionysos och jag och Janneke registrerade oss på kontoret, eller lobbyn, kanske man ska säga, det var precis som på hotell. Enkelt fixat, inga krusiduller, vi frågade om pris - 56 och 74 euro natten - URK! och hur man kan klarera in. Man kunde krångla till det själv och åka runt stan till olika kontor eller betala till en agent i huset bredvid så fixade de allt.
Vi gick till agenten. Det kostade en massa pengar, men vi sa OK. Vi fick springa hit och dit och hämta original till en massa intyg och pass och försäkringspapper, men så skulle de komma till båtarna redan ikväll och så skulle det vara kirrat. Gäller ett år. Skönt.
Dagen efter började det regna och blåsa ordentligt. Vi var glada över att ligga i en trygg hamn, och att ha hunnit hit innan skitvädret började! Hurra för 27-timmarsseglingar!

torsdag 13 oktober 2011

Port Tomis, Rumänien

Janneke och Pelle framför pråmflottan som bjöd in oss att övernatta med dem.
Tidig morgon på Donau, Milou rastades hastigt i gryningen och vi var beredda att kasta loss när en av pråmisarna sa att det var 10 minuter kvar. Vi väntade och de två långa pråmarna med fyra "tråg" framför sig kopplade isär och drog iväg. Vi tog rygg på den sista, Sitno. Det gick oerhört långsamt, men så var det också oerhört grunt. De tog en väg som åtminstone jag inte sett på sjökortet... Men vi kom igenom, fast vi mötte andra pråmar som inte var lika tungt lastade. Men plötsligt så vände flottan och kopplade loss halva lasten som de lämnade för ankar och åkte vidare med bara två tråg framför sig. Det var rena hårnålarna vi åkte genom, nära kanterna på Donau och tvära girar, så tvärt man kan köra med en hundrameters pråm, antar jag. Bogserbåtar stod i beredskap runt strömfåran, för alla måste åka i samma smala ränna. Andra pråmar stod i motströmmen och väntade på sin tur. Det är alltid den som åker medströms som har förtur, det är lite svårare att bromsa då, nämligen. Strömmen varierar, ibland två knop, ibland fyra, men ju smalare och djupare fåra, desto kraftigare ström. Då är det bara att hålla tummarna.
Sitno vände efter ännu några grunda passager för att åka tillbaka och hämta resten av lasten, så vi hängde på en annan pråm som körde alldeles för fort för oss. Vi stannade till i Svistov och skuggade en annan pråm till km 515 där vi hittade dagens sista pråm (en trippel) som fick spåra till Ruse, en stor stad, en gång påtänkt som Bulgariens huvudstad. Vi fick plats vid en ponton, och när en man i skjorta och glasögon närmade sig våra båtar tänkte vi att nu är våra sista Eurosar beseglade, men han sa att han nog var väldigt känd för oss, men att vi inte visste vem han var. Underlig typ, tyckte vi.
Men så sa han att han hette Pierre Verberght, och Hollisarna tjöt av lycka! Det var belgaren som gjort alla Donaukartorna! De kartor som finns i varenda pråm och piratkopierade i lika många fritidsbåtar på Donau! En legend! Särskilt för holländarna eftersom mannen är belgare och närapå landsman. Han pratade i alla fall holländska med dem. Janneke, Reinder och Greta fick närapå slag, och bjöd naturligtvis in herrn på ett glas, han drack bara alkoholfritt, men pratade desto mer!
Alla var helt tagna av att möta denne mytiske person som ju mer eller mindre ägnar sitt liv (nu är han pensionär) åt att uppdatera sina egenhändigt ritade kartor. Han får ju hjälp av de statliga vattenmyndigheter som kantar floden, men åker bil utefter Donau och som nu, en gång per år, blir bjuden på en flodtur med turistskepp. En av de eländes båtar som drar upp såna svall så man blir galen. Han hade försökt ropa till Dionysos på VHF:en när de hade passerat oss idag, men de trodde ju att det var nåt misstag så de hade inte svarat...
Pierre Verberght, den intensive mannen, Janneke och jag.
 I alla fall åt vi middag med honom på torget i Ruse, ett helt bedårande ställe fullt av restauranger och tjusigt belysta fasader, inte alls så nedgånget som i många andra bulgariska städer. Ja, det blev en kalaskväll - igen! Dessutom fick vi en rundtur på turistbåten, som en ihoptryckt ålandsbåt ungefär, höjden är ju begränsad på en kanalbåt. Många broar blir det.
Dagen därpå blev det vidare jakt på pråmar och vi klarade av de sista svårigheterna, det stod flera pråmar på grund, faktiskt, och vi körde på "fel" sida om dem. Pierre hade sms:at Dionysos om det så vi var beredda, men det var ändå ruskigt att åka så nära plåtskrållorna som stod på.

 Nådde Silistra i sista sekunderna innan solen gick ned, och fick både el och vatten från hotellet vars ponton vi ockuperade. Tio procent skulle vi få om vi käkade på hotellet, det var ordentligt glamouröst. Drustar hette det, och maten var fin, inte särskilt dyr heller, faktiskt. Vi skulle klarera ut på morgonen men fick inte promenera över till myndigheterna, utan skulle åka dit och lägga till igen 50 meter bort. Ja, vattnet räckte ju inte till, så vi fick lägga till vid en privat båt efter att tullisarna tvingat ägaren att låta oss lägga till där. Till slut var vi klara, Janneke och jag fick promenera tillbaka och vi åkte tvärs över floden till Rumänien och klarerade in där. Alla var skittrevliga och intresserade och frågade och gav råd huller om buller. Hur olika kan det inte vara. Inte kostade det nåt heller.
Träd som rasat ner när Donau underminerat stranden.
Hirsova, sista biten upp mot Cernavoda och kanalen.

Så vågade vi oss ut i rännan igen för det näst sista Donau-benet längs de lite djupare "armar" som man måste välja för att ta sig ut till kusten vid lågvatten. Den första hette "Bala-arm" och hade våldsamma virvlar i mynningen, det var djupt och strömt som attan, den mynnade ut i Borcea-arm som tog oss ända upp till Donau igen, vid km 242. Massor av ved och skräp i vattnet, men också rejält djupa fåror och bra ström.
Sista dagen på Donau blev motströms, mot Cernavoda och kanalen ut till Konstanta vid Svartahavskusten. Oerhört fattiga och eländiga samhällen passerade vi, men guld på kyrkornas lökkupoler var det. Svingrunt på flera ställen, men det gick. I Cernavoda låg pråmarna i bredd och väntade på att lotsas hit och dit. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, vid polisens ponton var det otrevliga och vi åkte mot slussen till kanalen och hittade en privat liten hamnplats med en10-15 båtar. Vi lade till bredvid en stor båt som såg ut som en fd restaurangbåt i två våningar. Men nu var där bara två hundar som var glada och skitade ner nåt kopiöst. Vi inväntade ägaren nervöst, men när han kom dit, var han polis (!), jättesnäll och ville inte ha betalt, gav oss en sladd med el, växlade in pengar och tog kontakt med slussen så vi kunde boka slusstid på morgonen! Till råga på allt körde han oss damer till "the market" på kvällen i sin Dacia-bil. Marknaden var ett trångt snabbköp, men man kunde betala med KORT och de hade ungefär ALLT! Jag handlade som besatt. Nackdelen är att man inte alltid vet vad man köper, och nu sitter vi här med en dunk rosé. Antagligen inte torr rosé utan nån söt variant. Isch. Vi får kyla ner det och hoppas vi träffar nån som gillar slisk.
Pelle skulle grilla och satte upp grillgrejen på relingen, och skrek till. Vad? undrade vi alla och störtade dit. – En orm! Reinder hade sinnesnärvaro att plåta inkräktaren innan han med en polygrip dumpade den i Donau. Vi kom alla överens om att den var helt ofarlig, men när och hur hade den kommit ombord? Tänk om den hade krupit IN I BÅTEN??!! Ja, vi fick ormskräck riktigt ordentligt.
Vår fripassagerare...

Slussningen skulle ske klockan sex, så med pannlampa och strålkastare tog vi oss till slussen där det låg två pråmar som slussat kvällen innan. Inget hände. Till slut fick vi kontakt med slussgubbarna och vi skulle få slussa om 1,5 timme med två andra pråmar. Tack för det! Kanalen är ca 65 km lång, och rätt rak och tråkig. Autopiloten fick jobba. Man såg just inga samhällen, bara fiskare som stirrade på sina spön och tåg som skrämde livet ur en med sina tutor.
Kanalen under de sista kilometrarna. Mycket grävande. Grönt vatten.

Sluss igen, och nu fick vi betala enligt storlek på båt. Jag hade läst i nån skrift att man kunde få hjälp med att masta på i hamnen i Konstanta, så jag började ropa på hamnkaptenen och kolla om det var så. Det var lite sent att fortsätta till Port Tomis, yachthamnen i staden Konstanta. Inget svar. Jag ropade och ropade. Någon sa att vi kunde åka in till en kaj där det fanns kranar. Vi la till där och jag pratade med en vakt och en snubbe som satt i en kran. Hamnkaptenen skulle säkert komma snart och så skulle vi få veta om vi låg rätt eller fel. Ingen kom. Vi gjorde mat och åt. Ingen kom. När det började skymma lite lätt dök det upp en arg snubbe i skjorta och epåletter och började orera om att vi inte hört av oss. Jag sa att det hade jag försökt så jag blev blå i ansiktet. Vi fick absolut inte ligga där vi låg, och helst inte alls i den här stora professionella hamnen, och så blev vi anvisade en annan plats dit vi ÄNTLIGEN kunde åka när han slutat babbla. Men då hade han tinat upp och skulle till och med ringa Port Tomis och berätta att vi ville ligga där dagen efter och behövde mastkran! Det var ju gulligt!
Platsen vi blev anvisade var precis framför tre gigantiska skepp, kanske 30 meter höga, med ankarkättingar och bulbar där vi plaskade runt och lade till. Man kände sig liten. I gryningen kastade vi loss enligt hamnkaptens order, det skulle vara minst vind och vågor vid den tiden, och styrde norrut mot den riktiga yachthamnen, Port Tomis i Konstanta. Vi kom dit på nån timme, strax efter åtta på morgonen, och lade till med bredsidan. Fullt med hundar och löst folk tog emot. Fikade. Nån ringde efter mastkran. Vi cyklade till kontoret och registrerade oss och betalade. Drog upp till stan och tog ut pengar och handlade lite. Pelle och Reinder kämpade med våra master inför kranbilens ankomst. En lampa var sönder, en farbror som var fiskare anlände med en ersättningslampa, men den var inte riktigt rätt sort, men kanske den skulle fungera ändå. Ja, massor behövde göras och tiden gick.
En timme för sent kom kranbilen och cirkusen kunde börja. Det blev gastkramande. Men inget gick sönder och alla stag kom på plats och lilla masten hamnade också rätt och vi skruvade och letade grejor och innan mörkret la sej igen vid sju kunde vi gå till en av restaurangerna i hamnen och beställa nåt gott. Och två flaskor vin. Ännu en kväll att minnas! Vi skålade för att vi klarat av Donau och mastresning och allt. Vilken dag! Sent ska vi glömma de fyra A4-papper med kvitto fasthäftat som vi fick efter att vi betalat hamnavgiften på kontoret. De stoppades i en plastficka, till och med. På Bornholm stoppade man in sitt kreditkort i en automat och fick en självhäftande etikett som man satte fast på båten. Men det är roligare med kontor, människor och kopieringsmaskiner än en själlös automat!
Catten i Konstanta - med mast och moské!