Istanbul, slutet av oktober

Dagarna svoschar förbi och vi har äntligen fått ur tummarna och köpt oss ett äkta turkiskt sim-kort. Det funkade inte i någon av våra vanliga mobiler, de verkar vara operatörslåsta fast de inte skulle vara det... Men som tur var hade vi en mobil som reserv, en vattentålig groving i svart och gult gummi, ser det ut som. Och där funkar kortet hundra procent. Nummer: +90 534 073 03 17, så nu är det billigt att både ringa och svara! Vi ska bara hitta nåt sätt att ladda den på också... Sedan måste mobilerna registreras också här i Turkiet, annars blir de blockerade! Av myndigheterna! Jojo, så nu är vår fungerande mobil registrerad. Men den kommer i alla fall att bli blockerad om ett halvår, då måste vi registrera den igen...
Vi har räknat ut hur mycket pengar vi gjort av med under de fyra månader vi rest omkring - och - det är mycket! Vi har till exempel satt sprätt på diesel för 224 kr om dagen. Den kostnaden kommer ju att vara lite mindre under ett halvår. Vi får hoppas att vårt stillsamma leverne här kommer att visa sig vara ekonomiskt försvarbart.
Vi har köpt ett sånt fiffigt kort att åka buss/spårväg/tunnelbana med. Bara att vifta så får man gå ombord. Billigare och enklare än kontanter och poletter.
Laga mera mat hemma kommer vi ju att göra. Skåpen rymmer minnen från resan: paprikapasta från Ungern, müesli från Rumänien, senap från Düsseldorf, lök från Tyskland, potatismos från Bulgarien, olja från Österlen, ketchup från Rumänien, dressing från Österrike och mjöl från Rumänien. Det är rena Memory lane när man blickar ner i kylen. En massa konstiga pytsar från Sverige står också där längst ner, de ska väl slängas snart, tror jag. Vi köpte en bauta-förpackning Liptons "vanligt" te på Migros (vår närmsta affär). Folk dricker ju mycket te här (chai), så man förstår att de bunkrar upp.
Jag ska lägga upp en sida på bloggen om våra Istanbul-erfarenheter, turisttips, eller vad man kan kalla det.

Spårvägar, pendeltåg och tunnelbana på en och samma karta.

Vi har provat på precis alla transportmedel hittills. Tunnelbanan är inte så utbyggd ännu, men rasande ren och fräsch med helt begripliga skyltar och pedagogisk inredning. Bussarna går lite då och då, jag har INGEN aning om bussnätet, det verkar inte finnas nån information om det, men vi vet ungefär vart bussarna som går förbi här tar vägen. Men vi vet till exempel inte var vi ska gå av om vi skulle vilja åka buss hem nån dag... Tåg-pendel är ganska gammal och tar tid men går långt och centralstationen ligger centralt... Dolmus är taxin man delar med andra, rimligt billigt med precisa avgifter, men tre-fyra gånger dyrare än buss och tåg. Men trevligt! Alltid träffar man någon som man börjar prata med. Sist blev vi bjudna på resan av våra medresenärer! Cykel existerar inte i istanbul-trafiken. Det vore rent livsfarligt att ge sig ut på en trampcykel, finns ingen plats, det gör det knappt för alla bilar som far som galningar kors och tvärs. Men det finns ju parker och där går det att cykla. Vi tog oss nästan ända in till gamla stan (Sultanahmed) häromdagen på cykel. Taxi är ju dyrast, men vill man kosta på sig, så. In till stan kostar det knappt en hundring (sek), från Ikea kostade det lite mer, beror på graden av trafikkaos, så klart. För kaos är det oftast i den här stan.
Här i marinan är det lugna gatan. Vi ser mest anställda som putsar på båtar, sätter upp kapell och flyttar båtar mellan bryggorna. Vi ligger vid brygga G, som är den näst sista bryggan, det ligger mellan 120-60 båtar vid varje brygga, så om man plussar ihop a, b, c, d, e, f, och g blir det en del. Dessutom ligger det jättelika motorbåtar utefter piren också. Har ingen aning om hur många de är, men det är en del....

Några av de fina maneterna i marinan.

 Ibland kommer det ägare och åker ut med båtarna. Somliga har egna anställda (tror vi) som putsar på båten och kör den och kanske bor på den för säkerhets skull.
Det enda som stör lugnet i marinan är när den närbelägna snabbfärjan till Kadiköy tutar för avgång, då rycker det till i kroppen, för så lät det på Donau när det kom båtar som ville köra iväg oss från den ponton eller brygga vi hittat och lagt till vid... Janneke på Dionusos sa att jag var "traumatized", och det är jag säkert också, även om det värsta har gått över vid det här laget. Snabbfärjan är helt fantastisk, i trettio knyck (knop) drar man iväg till den asiatiska sidan på en tjugo minuter, och det kostar femton kronor. Det är ren flygstartskänsla, faktiskt. De andra färjorna över Bosporen har vi inte provat än.
Vi har två måsar som bor på bryggan, våra danska vänner har döpt den ena till Jonathan efter boken, han har en vinge som hänger, men jag tror att han mår lite bättre nu, eller också är det en ny Jonathan... En bit bort ligger ett stort sportcenter med allt man kan önska sig i träningsväg, vi var dit och rekade igår, för vi ville kunna simma några gånger i veckan, men det var förskräckligt dyrt, man var tvungen att köpa in sig på hela anläggningen, att bara gå och simma kunde man inte.
Vår badbrygga, som dängde in i slussväggen i Melk, Österrike, tänkte vi få uträtad nu över vintern, och marinan tog hit en svetsare som gav oss ett pris. Vi ska också få en "second opinion" av en annan yrkesman, men det får vi se när det blir. Allt i den här marinan tenderar att vara vansinnigt dyrt, och vi kommer INTE att anlita någon här om det inte är absolut nödvändigt. Eller överkomligt. Det finns tydligen en billigare marina tre mil västerut, och där kommer vi kanske att ta upp båten och titta till den på undersidan i vår när vi åker härifrån. Priset här passar inte vår plånbok.
Jag tänker också beställa en massa böcker till i jul då vi åker hem, böcker på svenska, Barbara Nadels hela serie i pocket, till exempel, en fjärdedel så dyr som motsvarande på engelska här, Orhan Pamuk måste man ju läsa, och de måste ju vara översatta, så då blir det den svenska varianten till överkomligt pris. John Freely har tydligen skrivit en massa läsvärt om Istanbul, så det står på önskelistan. Faktiskt har jag köpt en John Freely-bok redan om Turkiets västra kust. Han skriver om alla orterna från Dardanellerna (Gallipoli) ner till Syriens gräns, historik och sevärdheter! En guldgruva! Här är ju varje kvadratdecimeter proppfull med historier, Troja och hela baletten!
Jag hade en dröm om att kunna beställa böcker och få dem skickade hit, men det avrådde våra danska grannar, saker försvinner på posten, eller måste lösas ut till fantasipriser. Då importerar jag hellre själv. Vårt lager av böcker räcker fram till jul när vi åker hem, jag fick ju byta till mig en massa spännande av Gunilla och Toyvo i Wien!
Vår cykelutflykt slutade vid en av pendeltågsstationerna där vi kom fram vid ett litet torg fullt av fiskhandlare och fiskrestauranger. Vi stannade till och köpte varsin bamsemacka med en halv nygrillad makrill (tror vi) i. Jättegott! 3.50 lira, knappt 15 kronor. Dit vill jag åka igen. Hösten ska vara bästa årstiden för all slags "sea-food". Alla fiskar och musslor är välmatade och färdiga för skörd... Vi har ju varit vana vid att fisk varit orimligt dyrt utefter Donau, men här var det ju överkomligt.