Istanbul, Turkiet

I Constanta fick vi höra att högtrycket skulle hålla i sig några dagar till, men att det skulle svänga på lördag, så vi försökte stressa på så gott det gick. Efter överläggningar med Reinder, vår navigatör och ledare, så bestämdes det att vi skulle gå direkt från Rumänien till Turkiet och hoppa över Bulgarien, eftersom det skulle sinka oss ca tre dagar med in- och utklareringar och sånt. Så med utklarering från Mangalia i Rumänien skulle vi dra en nattsegling direkt till Bosporen. Huvva! Men vädret verkade vara helt på vår sida, så så skulle det bli.
Mangalia var ett helt urtrevligt ställe med en fantastisk hamn, där vi också lyckades tanka med "kanistrar" från en mack i stan och en pick-up taxis hjälp. Full tank! Pelle köpte till fyra dunkar så det behövdes bara två svängar till macken med sju dunkar/tur. Det tog tid att fylla, kan jag säga. Men fullt blev det.
Väldigt många hamnar vi stannat till vid höll på att rustas eller var rustade med EU-pengar. Det är ju trevligt att pengarna hamnar så man själv får lite valuta, och städerna/hamnarna behöver rustas, jag säger bara det! Men i Mangalia var det klart och fint, massor av människor flanerade utefter den jättelånga marinan på kvällarna. Jag kan bara rekommendera Rumänien, både tjänstemän och andra var oerhört trevliga. Dessutom blev vi med på TV igen! Tror jag. De intervjuade Janneke och mig när vi höll på att klarera ut i alla fall och vi intygade att Mangalia och Rumänien var kalas-ställen.
Vid 12-tiden var vi färdiga med papper och shopping och kastade loss mot en natt på Svarta havet. Koordinaterna var utväxlade, och vår nya gps/plotter hade fått waypoints inlagda. När vi kom ut en bit från Mangalia märkte vi att det blåste bra mycket mer än dagen innan, och rakt i nyllet. Men, tänkte vi, det lägger sig nog innan solen går ner.
De första två waypointsen passerade vi medan det var ljust, och så hade vi långa benet kvar, ner mot Igneada, vilket är den första möjliga hamnen för oss att vila i Turkiet. Solen gick ned, men vinden pep på. Vågorna byggdes på, och även om det inte var några starka vindar så blev det rejält gropigt när man åker med nosen vinkelrätt emot. Timme efter timme.
Vi hade preparerat oss med sjösjukearmband, och det blev Pelle som fick röra ihop lite kvällsmat i köket. Jag kände verkligen inte för att varken äta eller laga mat. Men jag fick ner en portion i alla fall. Vi turades om att sitta och vakta, autopiloten körde ju. Jag kände mig sur som ättika över att vinden aldrig mojnade, men månen lyste och Dionysos låg snett framför oss så man hade i alla fall nåt att titta på. Det kändes väldigt tryggt att vara två båtar där vi susade fram i sju knop i Svarta havs-mörkret.
På morgonkulan, i tre-fyratiden, såg jag nåt grannt upplyst framför oss, men det var omöjligt att säga vad det var - en oljerigg, ett passagerarfartyg, en julgran? Jag svängde babord, gissade att aktern på vad det nu var låg där, och lade mig på andra sidan Dionysos. Efter någon halvtimme ropade Janneke på radion och undrade om jag sett fartyget, och det hade jag ju. Men det syntes inte på AIS-en. Ännu. Inte förrän vi var två sjömil (3,6 km) från fartyget såg vi att det var ett passagerarfartyg som gick åt "rätt" håll. Phu. Vi började också kunna se fyrljus från Igneada! Jippii! Vi var på rätt sida havet! Nu började faktiskt vinden mojna lite och båten gick lugnare, vi kunde sova bra där vi bäddat i soffan.

En efterlängtad syn - soluppgång i Svarta havet.

Istanbul - here we come!

I fyra - halvfemtiden hade vi nått nästa waypoint och vi svängde mot Bosporens mynning! Det blev ännu jämnare sjögång och efter att solen gått upp gick jag och lade mig. Sov underbart gott. Tidigt på eftermiddagen kunde vi äntligen sikta turkiska berg! Man fattade att man var i närheten av Medelhavet! Solen lyste och det var skönt ute! En riktigt underbar känsla. Snart skulle vi vara framme vid höstens mål.
På den asiatiska sidan av norra Bosporen fanns plats att ankra. Vi fick ju inte gå iland eftersom vi inte klarerat in i Turkiet. Det måste man göra i vissa hamnar. Så vi hakade fast oss vid varandra mitt i hamnen bakom piren i Poyraz, men fick senare flytta för vinden vred och vi låg obehagligt nära en jättestor fiskebåts ankarkätting. Vi såg den hur tydligt som helst i det turkosblå vattnet. Nu var vi verkligen nära Medelhavet, även om Svarta havets vatten varit lika klart och blågrönt så kändes det mer här, minaretsång och små fiskebåtar på svaj...
På morgonkulan drog vi vidare ner genom Bosporen, och den starka bris vi känt på morgonen visade sig vara ordentlig ute på farleden! Stora, stora fartyg mötte vi på nära håll, men vågorna lugnade sig vartefter vi svängde söderut, för att totalt kulminera i kaos när vi nådde Istanbuls centrum med förtifjorton färjor och turistbåtar från alla håll och kanter! Allt som tidigare suttit någorlunda fast i båten skakades loss och hunden höll på att krypa ner i brallorna på mig.
Hon hade faktiskt också lyckats med något vi hoppats på - kissat på tidningar i båten! Det tog ju 27 timmar att köra från Mangalia till Poyroz, och på kvällen hade hon rastat sig på akterdäcket på fiskebåten. Vi varken fick eller kunde komma iland. Kisset kunde de spola av, sa de snälla fiskarna. Och på morgonen gick det bra att kissa på tidningar! Hurra! Hon är så intelligent, vår hund!
Till slut kunde vi kryssa oss mellan tre färjor och styra ut mot Marmaris-sjön förbi udden med Hagia Sophia och Blå moskén och hoppades på vågor kanske bara från ett håll, men eftersom vinden under flera dygn varit sydlig så var vågorna stora som hus och eftersom vi körde längs den nordliga kusten var det här de hamnade. Här låg massor av stora fartyg ankrade, och vi åkte strax bakom dem, upp och ned, upp och ned. Efter någon dryg halvtimme var vi framme vid Ataköy marina där det finns inklareringsmöjligheter. Den ska vara svindyr, och det var den. Men, vad gör man inte för att fixa formaliteter. Vi blev anvisade en plats av nåra sura typer i gummibåt, och Dionysos försvann åt nåt annat håll.

Istanbul från vattnet. Galatabron i förgrunden.

Fullproppat med båtar, stora, massa lyxiga motorbåtar och fullt av grejer på prydliga bryggor. Tankstation vid utfarten och lång pir, så skyddat är det. Hittade Dionysos och jag och Janneke registrerade oss på kontoret, eller lobbyn, kanske man ska säga, det var precis som på hotell. Enkelt fixat, inga krusiduller, vi frågade om pris - 56 och 74 euro natten - URK! och hur man kan klarera in. Man kunde krångla till det själv och åka runt stan till olika kontor eller betala till en agent i huset bredvid så fixade de allt.
Vi gick till agenten. Det kostade en massa pengar, men vi sa OK. Vi fick springa hit och dit och hämta original till en massa intyg och pass och försäkringspapper, men så skulle de komma till båtarna redan ikväll och så skulle det vara kirrat. Gäller ett år. Skönt.
Dagen efter började det regna och blåsa ordentligt. Vi var glada över att ligga i en trygg hamn, och att ha hunnit hit innan skitvädret började! Hurra för 27-timmarsseglingar!