Port Tomis, Rumänien

Janneke och Pelle framför pråmflottan som bjöd in oss att övernatta med dem.

Tidig morgon på Donau, Milou rastades hastigt i gryningen och vi var beredda att kasta loss när en av pråmisarna sa att det var 10 minuter kvar. Vi väntade och de två långa pråmarna med fyra "tråg" framför sig kopplade isär och drog iväg. Vi tog rygg på den sista, Sitno. Det gick oerhört långsamt, men så var det också oerhört grunt. De tog en väg som åtminstone jag inte sett på sjökortet... Men vi kom igenom, fast vi mötte andra pråmar som inte var lika tungt lastade. Men plötsligt så vände flottan och kopplade loss halva lasten som de lämnade för ankar och åkte vidare med bara två tråg framför sig. Det var rena hårnålarna vi åkte genom, nära kanterna på Donau och tvära girar, så tvärt man kan köra med en hundrameters pråm, antar jag. Bogserbåtar stod i beredskap runt strömfåran, för alla måste åka i samma smala ränna. Andra pråmar stod i motströmmen och väntade på sin tur. Det är alltid den som åker medströms som har förtur, det är lite svårare att bromsa då, nämligen. Strömmen varierar, ibland två knop, ibland fyra, men ju smalare och djupare fåra, desto kraftigare ström. Då är det bara att hålla tummarna.
Sitno vände efter ännu några grunda passager för att åka tillbaka och hämta resten av lasten, så vi hängde på en annan pråm som körde alldeles för fort för oss. Vi stannade till i Svistov och skuggade en annan pråm till km 515 där vi hittade dagens sista pråm (en trippel) som fick spåra till Ruse, en stor stad, en gång påtänkt som Bulgariens huvudstad. Vi fick plats vid en ponton, och när en man i skjorta och glasögon närmade sig våra båtar tänkte vi att nu är våra sista Eurosar beseglade, men han sa att han nog var väldigt känd för oss, men att vi inte visste vem han var. Underlig typ, tyckte vi.
Men så sa han att han hette Pierre Verberght, och Hollisarna tjöt av lycka! Det var belgaren som gjort alla Donaukartorna! De kartor som finns i varenda pråm och piratkopierade i lika många fritidsbåtar på Donau! En legend! Särskilt för holländarna eftersom mannen är belgare och närapå landsman. Han pratade i alla fall holländska med dem. Janneke, Reinder och Greta fick närapå slag, och bjöd naturligtvis in herrn på ett glas, han drack bara alkoholfritt, men pratade desto mer!
Alla var helt tagna av att möta denne mytiske person som ju mer eller mindre ägnar sitt liv (nu är han pensionär) åt att uppdatera sina egenhändigt ritade kartor. Han får ju hjälp av de statliga vattenmyndigheter som kantar floden, men åker bil utefter Donau och som nu, en gång per år, blir bjuden på en flodtur med turistskepp. En av de eländes båtar som drar upp såna svall så man blir galen. Han hade försökt ropa till Dionysos på VHF:en när de hade passerat oss idag, men de trodde ju att det var nåt misstag så de hade inte svarat...

Pierre Verberght, den intensive mannen, Janneke och jag.

 I alla fall åt vi middag med honom på torget i Ruse, ett helt bedårande ställe fullt av restauranger och tjusigt belysta fasader, inte alls så nedgånget som i många andra bulgariska städer. Ja, det blev en kalaskväll - igen! Dessutom fick vi en rundtur på turistbåten, som en ihoptryckt ålandsbåt ungefär, höjden är ju begränsad på en kanalbåt. Många broar blir det.
Dagen därpå blev det vidare jakt på pråmar och vi klarade av de sista svårigheterna, det stod flera pråmar på grund, faktiskt, och vi körde på "fel" sida om dem. Pierre hade sms:at Dionysos om det så vi var beredda, men det var ändå ruskigt att åka så nära plåtskrållorna som stod på.

 Nådde Silistra i sista sekunderna innan solen gick ned, och fick både el och vatten från hotellet vars ponton vi ockuperade. Tio procent skulle vi få om vi käkade på hotellet, det var ordentligt glamouröst. Drustar hette det, och maten var fin, inte särskilt dyr heller, faktiskt. Vi skulle klarera ut på morgonen men fick inte promenera över till myndigheterna, utan skulle åka dit och lägga till igen 50 meter bort. Ja, vattnet räckte ju inte till, så vi fick lägga till vid en privat båt efter att tullisarna tvingat ägaren att låta oss lägga till där. Till slut var vi klara, Janneke och jag fick promenera tillbaka och vi åkte tvärs över floden till Rumänien och klarerade in där. Alla var skittrevliga och intresserade och frågade och gav råd huller om buller. Hur olika kan det inte vara. Inte kostade det nåt heller.

Träd som rasat ner när Donau underminerat stranden.

Hirsova, sista biten upp mot Cernavoda och kanalen.

Så vågade vi oss ut i rännan igen för det näst sista Donau-benet längs de lite djupare "armar" som man måste välja för att ta sig ut till kusten vid lågvatten. Den första hette "Bala-arm" och hade våldsamma virvlar i mynningen, det var djupt och strömt som attan, den mynnade ut i Borcea-arm som tog oss ända upp till Donau igen, vid km 242. Massor av ved och skräp i vattnet, men också rejält djupa fåror och bra ström.
Sista dagen på Donau blev motströms, mot Cernavoda och kanalen ut till Konstanta vid Svartahavskusten. Oerhört fattiga och eländiga samhällen passerade vi, men guld på kyrkornas lökkupoler var det. Svingrunt på flera ställen, men det gick. I Cernavoda låg pråmarna i bredd och väntade på att lotsas hit och dit. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, vid polisens ponton var det otrevliga och vi åkte mot slussen till kanalen och hittade en privat liten hamnplats med en10-15 båtar. Vi lade till bredvid en stor båt som såg ut som en fd restaurangbåt i två våningar. Men nu var där bara två hundar som var glada och skitade ner nåt kopiöst. Vi inväntade ägaren nervöst, men när han kom dit, var han polis (!), jättesnäll och ville inte ha betalt, gav oss en sladd med el, växlade in pengar och tog kontakt med slussen så vi kunde boka slusstid på morgonen! Till råga på allt körde han oss damer till "the market" på kvällen i sin Dacia-bil. Marknaden var ett trångt snabbköp, men man kunde betala med KORT och de hade ungefär ALLT! Jag handlade som besatt. Nackdelen är att man inte alltid vet vad man köper, och nu sitter vi här med en dunk rosé. Antagligen inte torr rosé utan nån söt variant. Isch. Vi får kyla ner det och hoppas vi träffar nån som gillar slisk.
Pelle skulle grilla och satte upp grillgrejen på relingen, och skrek till. Vad? undrade vi alla och störtade dit. – En orm! Reinder hade sinnesnärvaro att plåta inkräktaren innan han med en polygrip dumpade den i Donau. Vi kom alla överens om att den var helt ofarlig, men när och hur hade den kommit ombord? Tänk om den hade krupit IN I BÅTEN??!! Ja, vi fick ormskräck riktigt ordentligt.

Vår fripassagerare...

Slussningen skulle ske klockan sex, så med pannlampa och strålkastare tog vi oss till slussen där det låg två pråmar som slussat kvällen innan. Inget hände. Till slut fick vi kontakt med slussgubbarna och vi skulle få slussa om 1,5 timme med två andra pråmar. Tack för det! Kanalen är ca 65 km lång, och rätt rak och tråkig. Autopiloten fick jobba. Man såg just inga samhällen, bara fiskare som stirrade på sina spön och tåg som skrämde livet ur en med sina tutor.

Kanalen under de sista kilometrarna. Mycket grävande. Grönt vatten.

Sluss igen, och nu fick vi betala enligt storlek på båt. Jag hade läst i nån skrift att man kunde få hjälp med att masta på i hamnen i Konstanta, så jag började ropa på hamnkaptenen och kolla om det var så. Det var lite sent att fortsätta till Port Tomis, yachthamnen i staden Konstanta. Inget svar. Jag ropade och ropade. Någon sa att vi kunde åka in till en kaj där det fanns kranar. Vi la till där och jag pratade med en vakt och en snubbe som satt i en kran. Hamnkaptenen skulle säkert komma snart och så skulle vi få veta om vi låg rätt eller fel. Ingen kom. Vi gjorde mat och åt. Ingen kom. När det började skymma lite lätt dök det upp en arg snubbe i skjorta och epåletter och började orera om att vi inte hört av oss. Jag sa att det hade jag försökt så jag blev blå i ansiktet. Vi fick absolut inte ligga där vi låg, och helst inte alls i den här stora professionella hamnen, och så blev vi anvisade en annan plats dit vi ÄNTLIGEN kunde åka när han slutat babbla. Men då hade han tinat upp och skulle till och med ringa Port Tomis och berätta att vi ville ligga där dagen efter och behövde mastkran! Det var ju gulligt!
Platsen vi blev anvisade var precis framför tre gigantiska skepp, kanske 30 meter höga, med ankarkättingar och bulbar där vi plaskade runt och lade till. Man kände sig liten. I gryningen kastade vi loss enligt hamnkaptens order, det skulle vara minst vind och vågor vid den tiden, och styrde norrut mot den riktiga yachthamnen, Port Tomis i Konstanta. Vi kom dit på nån timme, strax efter åtta på morgonen, och lade till med bredsidan. Fullt med hundar och löst folk tog emot. Fikade. Nån ringde efter mastkran. Vi cyklade till kontoret och registrerade oss och betalade. Drog upp till stan och tog ut pengar och handlade lite. Pelle och Reinder kämpade med våra master inför kranbilens ankomst. En lampa var sönder, en farbror som var fiskare anlände med en ersättningslampa, men den var inte riktigt rätt sort, men kanske den skulle fungera ändå. Ja, massor behövde göras och tiden gick.
En timme för sent kom kranbilen och cirkusen kunde börja. Det blev gastkramande. Men inget gick sönder och alla stag kom på plats och lilla masten hamnade också rätt och vi skruvade och letade grejor och innan mörkret la sej igen vid sju kunde vi gå till en av restaurangerna i hamnen och beställa nåt gott. Och två flaskor vin. Ännu en kväll att minnas! Vi skålade för att vi klarat av Donau och mastresning och allt. Vilken dag! Sent ska vi glömma de fyra A4-papper med kvitto fasthäftat som vi fick efter att vi betalat hamnavgiften på kontoret. De stoppades i en plastficka, till och med. På Bornholm stoppade man in sitt kreditkort i en automat och fick en självhäftande etikett som man satte fast på båten. Men det är roligare med kontor, människor och kopieringsmaskiner än en själlös automat!

Catten i Konstanta - med mast och moské!