Vårkänslor 2018!

Med risk för att låta bortskämd och otacksam för det ljuva livet så kan jag meddela att jag är hjärtligt trött på det här. Sydlig vind med massiva dyningar dag efter dag efter dag är måttligt kul. Varje kväll proppa i öronpluggarna så det blir tyst i alla fall, eftersom de nyinköpta och vackert splitsade förtöjningarna trots allt knakar. Jag orkar inte fodra dem med plastpåsar varannan timme, typ. Det hjälper, men nu knakar de och gnids mot varandra på knapen, och det är svårt att avhjälpa.

Pelle gosar med en av de trevliga katterna i Petalidi.

Okej utsikt över havet och Kalamata...

Mitt evighetsprojekt - ett överkast -
blev en lite mindre filt. Garnet tog slut.

En stormig kväll med mobilen i handen körde en bilförare rätt
ner i vattnet nära oss. Bärgning dagen efter. Ingen skadad.

Jag har gjort en insats när det gäller att hålla bläckfiskarten
vid liv. Får se vad naturvårdsorganisationerna har att tillägga.

Här är vår ögonsten Orion, till höger. Så fin. Men katt. Får
mig att nysa.

Litet party på båten. Chris, Rob, Claire, Amanda.

I fina huset i Petalidi hade vi till och med en julgran!
Det var en avbruten cypress full av julgrejor.

Ja, förra vintern var mycket lindrigare här i Kalamata. Oftast blåste det från nordväst eller nordost, kallt visserligen, men det följde inte med dyningar, eftersom hamnen ligger riktad åt söder. I år har det varit sydliga rökare efter varandra. Det blir obekvämt när båten rullar och hoppar och vickar dygnet om. Och det blir nästan värre när vinden tar paus, för då far vi som smör i en het stekpanna inne i marinan. Lite vind gör att båten håller sig stadigare. Bisarrt, kan tyckas.

Ibland är det heller ingen vind från söder som når marinapiren, utan gamla dyningar som dragits upp från Afrikas norra kust som för glatta livet bara fortsätter tills det tar stopp. Och det gör det mot marinans pirer. Problemet är att det svallar in lite här och där. Mest genom entrén som ligger snålt omlott.

Ja, den här vintern hade vi inte tur som i fjol, helt enkelt. Vi kan inte direkt rekommendera marinan efter de här månaderna. 

Annars är det okej! Trevliga grannar, trevlig stad, vädret har varit varmare än förra året (beroende på de sydliga vindarna), utflykterna har varit lite färre, husbilsbesökarna har inte varit lika många i år. Vi har blivit rätt lata.

Vi tröttnade helt på de grekiska leverantörerna av internet, så vi fixade en svensk sådan i somras som fungerar jättebra! Vi kan se svenska tv-program utan problem på SVT Play. Och det gör vi. Det har blivit många mysiga hemmakvällar!

Jag har hittat ett jättebra yogaställe, så jag yogar två gånger i veckan (mycket stillsamt) och så försöker vi promenera några långsvängar i veckan. 

Den stora nyheten är väl att båten är till salu! Det var ett antal människor som kom förbi här i höstas/vintern och var intresserade av att köpa, men vi hade inte bestämt oss om den var så värst till salu. Men det har vi gjort nu. Den ligger ute på Blocket, Apolloduck och The Yacht Market, men det är inte så många som hört av sig. Vi väntar och håller tummarna.

Mycket har vi fiffat till och lagat och grejat, sånt som man ser varje dag men inte tar tag i har vi faktiskt ordnat nu. Allt fungerar och är rätt så presentabelt. Jag har till och med fått muskler av allt fejande. Det rostfria är nu rostfritt och det mesta är vaxat och blankt. Utom när det regnar lera från Sahara, då…

Om precis en vecka går vårt kontrakt ut här i marinan och då drar vi vidare. 18 månader har gått förvånansvärt fort, faktiskt. Planen är att åka sydost, runda Peloponnessos och dra oss upp mot Poros och Galatas. Där i krokarna ska vi ha båten över sommaren och åka hem till Sverige under juli—augusti. Men vi är ju flexibla om det dyker upp en köpare - då kan det bli andra planer.

Under julen var vi kattvakter i en by som heter Petalidi, i ett jättefint hus långt ute bland olivträden med utsikt över hela Kalamataviken. Oturligt nog så var det rätt dåligt väder de veckor vi bodde där, så solfångarna kunde inte alstra den värme vi ville ha. Det blev att elda i de två kaminerna, och då blev det ju varmt, men jäklar vilken massa vedträn det gick åt! Halvtorra olivkvistar är inte perfekt… Vi kom fram till att det är mycket bekvämare att värma en liten båt med en elfläkt. För elleveranserna har faktiskt varit kanonsäkra här i marinan. Knappt ett enda avbrott har det varit under hela tiden! Det är branog skillnad från de andra marinorna vi legat länge i.

Men veckorna som kattvakt i Petalidi var trevliga för att katterna var ju så gulliga! Sociala och kärvänliga! När vi kom tillbaka till marinan började vi lära känna den lilla grupp katter som håller till här och vi blev väldigt förtjusta i vackra Orion, en blåögd kastrerad hane. Närapå så adopterade vi honom, men med tanke på att vi helst vill sälja båten imorgon, och att jag är allergisk, och att vi absolut inte behöver ett husdjur med vad det innebär med veterinärbesiktningar och kattlådor och transporter till Sverige i bil (!) så var vi ju tvungna att slå det ur hågen. Liksom. Jobbigt beslut. Men när vi hade besök av Mikaela och Roberto och deras katt Kino en kväll och jag efter det började gnugga ögonen och nysa så var det bara att inse att katt inte är något för oss. Nu i alla fall.

Kissarna i marinan har blivit fler och fler, och nu är det nästan så det kryllar, för det är många yachtisar som matar dem vilket gör att de vilda katterna samlas och stannar kvar. Det är kanske inte så smart, även om det är bra att de håller eventuella råttor borta. Men de små kissekatterna ägnar sig inte bara åt att äta och sola. De förökar sig också med blixtens hastighet. Mest varje dag kan man se en tufsig och aggressiv hanne brotta ner en precis könsmogen liten fluffig kattdam och försäkra sig om ännu en generation med hans gener. Ofta står det också en assisterande hanne bredvid och väntar på sin tur. Det är nästan så man blir generad.

Vintern har annars varit lite av en handarbetsperiod. Vantar, mössor, sjalar och bläckfiskar har producerats och skickats till kallare latituder. Annat har skänkts bort. Jag har faktiskt lärt mig dubbelstickning, vilket har varit roligt och helt obegripligt till en början. Men sen vart det kul!

Men nu önskar vi oss bara någorlunda godmodiga vindar och väder om en vecka när vi ska ge oss ut på böljorna igen. Även om vi bestämt oss för att avsluta de här äventyren så känns det roligt att titta igenom pilotböckerna och åter fundera på vilka vikar och hamnar vi ska besöka framöver.