Ankar.

Ankar.
En tjusig bild från Östersjön, närmare bestämt Skärså där vi "firade" midsommar i år.

söndag 19 augusti 2012

Kära bloggbok

Igår var en otursdag. Jag hade inte ens tid att skriva i dig. Det började halvbra, förutom att spolningen med havsvatten på toa inte fungerade. Vi fick köra på sötvatten. Sedan handlade vi kött och färskvaror och dricksvatten, sa adjö till dykarbåten med personal och tog oss utan krångel ut från Samos hamn efter drygt två veckor där. Medvind rakt söderut till Agathonissi. På slutet blev det som vanligt stora vågor och orolig vind, så vi tog ned genuan och drog på motorn. Det blåste småspik bakom ön också, men vågorna var små.
Bara en båt låg vid bryggan, så vi åkte direkt dit och lade akterankaret med ankarspelet. Det tog inte. Ut igen och lägga om. Provade Danfortankaret med blyad lina och kätting. Verkade sitta någorlunda. Snäll turkisk granne tog linor och hjälpte till.
Vi hoppade i och badade, försökte se hur ankaret satt. Brittisk ny granne kollade, det verkade stå på spetsarna, liksom, men det borde ju tränga ner om det blev belastat, tyckte vi. Pelle hämtade ett cyklop, jag låg och plaskade när jag hörde vrål någonstans i båten. Pelle hade halkat i trapporna i båten med blöta fötter... Slagit i skallen och ryggen och låg och kippade efter andan på ”köksgolvet”. Jämmer och elände. Försökte kyla huvudbulan och få upp honom när han vilat lite på golvet.
Upptäckte att sockerskålen i ett av skåpen vält på vägen hit. Strösocker både här och där. Torkade. Pelle vilade. Det kom flera ordentliga kastvindar, så bogstegen skrapade i kajen, jag gick fram och det var tydligt att ankaret släppt... Vi låg till slut snett mellan våra grannar... Vår snälle granne erbjöd sin gummmibåt och att vakta fören så jag kunde rädda den andra grannens båt och Pelle kunde lägga om danfortankaret. Sonen rodde. Plums i med det. Det var då jag upptäckte att ett glas hade vält på däcket bak och gått i tusen bitar. Jag plockade upp de största bitarna och la över storskotet på de små flisorna. Ingen tid till att precisionsplocka nu.
Vi bestämde att lägga Bruceankaret också, så i med vår egen gummibåt och på med årorna. Jag rodde ut en oerhörd sträcka och dumpade ankaret. Pelle halade in med ankarspelet. Det verkade fästa. Jag upptäckte att ett årfäste gått av (igen, jäkla Zodiac) och nu låg åran och guppade bredvid gummibåten. Jag hävde mig ditåt och paddlade med händerna, och faktiskt, fick jag tag i åran. Phu. Kastbyarna fortsatte, men båten verkade ligga stadigt nu.
Pelle klev i gummibåten och vi halade oss ut till danfortet och drog ut det ännu längre. Precis när Pelle skulle släppa det upptäckte han att länken mellan kättingen och ankaret satt snett. Inte undra på att ankaret lagt sig fel på botten... Nu kom det ned igen, vi drog åt med skotvinschen och det verkade sitta.
Pelle sprang in i en metallögla på däck för sjuttioelfte gången och slog upp ett sår på tån.
Sedan avlöpte dagen någorlunda. Vi åt kyckling och ris. Kvällen och lugnet lade sig. Milou ignorerade sin ”kompis” Kanaljen på bryggan som vanligt, men var lite mindre aggressiv än sist.
Phu, sov gott.