Sightseeing i Pilos

Igår var vi på äventyrspromenad till ”the castle” här i Pilos. Vi kallar det ”fortet” eftersom det är omringat av en hög mur med vakttorn lite här och där. Vi försökte ta oss in där förut, men eftersom de grekiska myndigheterna har bestämt att 3,5-kilos pudlar kan ha förödande inverkan på de grekiska lämningarna, från Epidaurus till Pilos, så blev det kalla handen vid entrén. ”We will be back” sa vi och hittade en bilfri väg ner till torget där vi tröstade oss med varsin capucchino under de gigantiska platanerna.

En av "rat"-båtarna i hamnen. Alla fiskare har inte som
högsta prioritet att se så pittoreska ut.

Torget är en av de charmigaste punkterna i Pilos. Här skulle man kunna tillbringa hela dagen. Grönsaksaffärer och smyckesaffärer och livsmedelsaffärer och caféer och restauranger ligger runt om under fina arkader, som ger lagom skugga när man som bäst behöver den, funderandes över nåt fint i ett skyltfönster eller en perfekt tomat i sin låda.

I fortets innersta fanns en utställning om amforor och mynt
och sånt man hittat i havsdjupen. Här ser man
ännu en användning, att knyta ihop flera amforor till
en flotte, som tydligen Odyssevs gjorde.

Kinesiska muren och jag. Fortet var rätt stort,
innanför murnra låg en hel stad fordom.

Snygg som vanligt. Uppe på en av murarna till borggården.
Utsikt över "sjön".

Översiktsbild över fortet, Pilos stad och marinan längst bort.

Borggården längst upp i fortet. Fantasieggande
ställe, man ville nästan springa runt och kriga lite.

Äldre bild av samma fort och stad.

Men fortet var inte så tokigt, det heller. Vi hade väl inte så höga förväntningar. Förutom en stor innergård som låg längst upp fanns flera små utrymmen och hus med information och filmer om arkeologisk dykning runt Peloponessos och fler exempel på fynd från botten. En hel stad under ytan har kartlagts i sydöstra hörnet av halvön, vid Lakonia, mot Kythera. Man tror att upprepade skalv och geografiska förändringar gradvis har lagt alltihopa under vår nuvarande vattenyta. I närheten finns flera öar med fantastiska sandstränder och bland de mest tjusiga ankarplatserna i Grekland. Namnet är Elafonissos. Här kan man ligga och guppa för ankar och vänta på rätt tillfälle att runda den beryktade udden Cap Malea för vidare färd norrut mot Porto Helio och Hydra och Spetses. Väder och vind kan vara helt annorlunda på andra sidan udden, sägs det. Vi har inte provat, men vet att de flesta tar sig runt utan större problem.

Men nu var vi ju i fortet i Pilos. Det var imponerande stort och kraftigt byggt. Yttermurarna var byggda med stora valv innanför, och det har säkert gått att köra med vagnar uppepå, innanför de bastanta skottgluggarna. Det påminde lite om kinesiska muren, faktiskt.

Innanför murarna har funnits en hel stad, och här och där såg man rester av väggar, och vi gick ju på stenlagda gator, fast kantade av stora träd och buskar. På ett ställe fanns en vattencistern utan tak, men med uttag för kranar och grejor. Gammalt. Ändå är det här det nya fortet… Det gamla ligger i andra änden av den stora lagunen.

En motorbåt som ligger bakom oss på piren har haft besök några gånger. Det är en tysk som har byggt hus i viken som ska köpa den, bara motorn fungerar… Lite problem har de. Tysken berättade att golfbanan som ligger här, vi ser två av ”hålen” härifrån, är en av de finaste som finns i Europa, ritad av Bernhard Langer. Greenfee är på 95 euro om man inte bor på anläggningen. Då kostar det 85 euro. Hotellrummen verkar gå på 200 euro och uppåt. Då föredrar vi att bo här i hamnen. Visserligen utan el och vatten, men GRATIS!

Häromdagen blev det ledigt borta vid vattenkranen och då kastade vi förtöjningarna och drog dit och fyllde tanken, mitt framför näsan på några kvinnliga representanter från de familjer som slagit sig ner på vägen in till torget. Det är marknad där sedan några dagar, hur länge vet jag inte. Möjligen är det nåt grekiskt firande eller festlighet för tillfället, för det är 20–30 stånd med allehanda krimskrams, godis och mattor utefter den tidigare parkeringen. Alla bilar som åker ut hit på piren kommer knappt fram, tack och lov.

Ibland sitter fiskare på kajen hela natten, ropandes ”tipota” till varandra. Det betyder ”ingenting”. Skitfiske.

Många ska till Kreta

Det kommer och åker en massa båtar här i gratishamnen, alla är glada och uppskattar de skyddade förhållandena, även om det guppar bra när den eviga nordvästen tar i. Vågorna studsar mot den tvärbranta klippan utanför piren och kommer rakt in i hamnen. Men det kunde vara värre. Antar jag.
Vår granne här som har en belgisk schäfer som skäller livet ur varje förbipromenerande ska också till Kalamata, som vi, för vintern. Nu njuter han av ett par veckors stillaliggande i fina omgivningar innan vinteravgiften ska betalas i Kalamata. Men de flesta verkar sikta på Kreta, Agios Nikolaos, den marinan är också full i vinter, liksom Kalamata har vi hört.
Det är fantastiskt att man kan ligga här alldeles gratis, även om tillgången på vatten är begränsad och elen lyser med sin frånvaro. En tysk med en fantasifull katamaran har tydligen haft båten liggandes här i tio år, gratis, men hade ändå mage att klaga på att det inte fanns el... Folk!
Vi välsignar vår solpanel som fortfarande fungerar perfekt och ger oss el under dagen, men om vi vill ha varmvatten får vi köra generatorn eller huvudmotorn. Det blir hett och bra. Ibland måste man ju tvätta håret.
Vi tappar mer och mer greppet om hur man "bör" se ut och hur hela kläderna måste vara för att visa sig "på stan/byn/landsvägen/piren/varvet". Plaggen blir urblekta i ett nafs, men det ser man inte förrän de börjar falla sönder, och så kanske, kanske man har hjärta att slänga dem. Men det brukar krävas en hel del tjat av den övriga besättningen innan nån trasa slängs. Ibland måste den övriga besättningen smyga ner t-shirten i soporna när ingen ser, faktiskt, och hoppas att det ska ta nån vecka innan det märks att tröjan är borta... Man har sina trix.

Marinan i Sidi Bou Said nära Tunis i Tunisien. Svindyr
och proppfull.

Ett par fina portar i de snofsigare delarna av Sidi Bou Said,
en vacker turistfälla, norr om Tunis.

Surströmming och garum

Romarna och grekerna förr i tiden gillade också sura, salta och fermenterade fiskar, i form av fisksås.
Jag läste just en åsikt på facebook om att folk är så avogt inställda till surströmming, medan andra kanske inte tycker det är så jäkla dåligt. Men det är liksom okej att "hata" surströmming för att det luktar illa. Men smakar annorlunda. Mest salt.
Vi köper dyr fisksås för att krydda våra thailändska rätter, det måste ju vara nån relik från garum, som inte luktade så särdeles gott det heller. En thailändsk bekant (hon hade catering) tyckte absolut inte att man skulle köpa fisksås. Dyrt och ingen större skillnad från vanligt salt. Jag vet inte om hon använde salt, men hon rekommenderade det i alla fall.
Lite bonusbilder från gamla stinkande industrier, och annat man nästan glömt i Tunisien:

Ett kar för garumframställning i Neapolis
på nordostkusten i Tunisien.

Fler garumkar, stor produktion där i Neapolis, Tunisien. Nu
 heter stan Nabeul, känd för sin keramik.

Vid utgrävningarna i en fordom punisk stad på Tunisiens
nordostkust hittade vi sittbadkar i varje stuga. De var liksom
gjutna i nån röd sten. Pre-romersk stad vid namn Kerkouane.

Lejon och harar på små tillbringare eller lyktor som
man hittat i Kerkouane.

Pilos, eller Pylos, eller Navarino

Nu har vi släppt sargen i Kiparissia och tagit ett myrsteg till Pilos, stan som ligger i den stora lagunen Navarinho, eller Navarino eller nåt sånt. Stan är väldigt pittoresk med tvära sidor ner mot vattnet och ett stort torg med en massa kaffeserveringar under stora plataner. Med utsikt mot den gamla hamnen och vattnet.

Till och med affärerna är öppna en söndag som den här, så det är ganska turistigt. Vi var hit en snabbis i januari och bodde på det fina, fina Tinas house nästan längst upp i backen när man åker ner mot ”centrum”. Utsikten var top notch.

"Marinan" närmast och stadspiren och torget där
till vänster. 

Vi ligger innanför piren runt ”marinan” för inga pengar alls. Men som vanligt: man betalar inget, och man får inget. Vatten finns i ett par kranar in mot land, får se om vi behöver fylla på, i Kiparissia fyllde vi fullt där vi låg.

Här har det stått väldiga sjöslag, ska kolla upp historiken, men fortifikationen vid infarten till lagunen (som är flera sjömil lång) var redig. Inget slarv där. Mitt i alltihopa stod en kyrka. Den kanske är ny, eller så var den verksam även under den gamla, dåliga krigiska tiden.

Igår när vi kom hit var det jolletävling i vattnet i centrum. Optimistjollar och en och annan laser kryssade fram och tillbaka inför start. Sedan såg vi småttingarna vicka in sina båtar i hamnen. Kul!

Det ruskiga slaget i bukten.

Snart åskväder

Kvar på ruta Kiparissia! Det är ju gratis långsida och varmvatten på eftermiddagen och lite svalare på morgonen. Det är ett riktigt nöje att diska i hur mycket hett vatten som helst! Kläderna kan också få chansen att bli rena, eller krympta. 

Vi har hyrt bil och så fiskade vi upp våra nya Lewanna-vänner i Pilos på vägen. Färden utefter kusten mellan Pilos och Kiparissia var fin! Badstränder och olivodlingar och små hotell och stugor. Så åkte vi till Kalamata och försökte övertala kontorstjejen där att vi borde ligga på den ”bra” bryggan, vilket inte verkade gå hem. Vi får väl se. Det berodde på när vi kom, tyckte hon, var vi skulle få plats… Jahaja, men vi ska ju för arton gubbar bo på båten. Då vill man ju kunna sova på nätterna fast det är lite ruskväder. Får se om det biter. Eller så får vi väl angöra innan alla andra båtar kommer? Om det gör någon verklig skillnad. Det skulle nämligen ligga lite större båtar på den bryggan, sa hon. Som sagt. Vi får se.

Det finns fler båtar som heter Misty, som vår familjs
lilla Stanley 19 som jag seglade i som barn. Döpt efter
Errol Garners fina melodi.

Vi såg ett par bekanta båtar där i alla fall, en tysk som vi lärde känna i Licata och så Doris, våra gamla bekanta från Finike, Jan-Åke och Anki. Men vi såg inte till några besättningar, tråkigt nog.

Sen vimsade vi runt lite och kunde inte bestämma oss för vart vi skulle åka vidare efter lunch, men vi kom nästan ända fram till ”Ancient Mässing” då vi var tvungna att fika och så åkte vi hipp som hopp tillbaka till Pilos och Kiparissia och hann precis shoppa oss lyckliga på Lidl, tanka och lämna tillbaka bilen till klockan sju. Dagen efter hyrde våra brittiska båtgrannar samma bil. Uthyraren var glad.

Nu ligger vi och väntar in ett bälte av åskväder som på kartan verkar fortplanta sig ända uppifrån Venedig nerför den östra sidan av Adriatiska havet till oss. Imorgon ska det braka loss med sydliga vindar och regn. Det är bara att satsa på att vrida av alla elförbindelser och dra ur de eventuella sladdarna. 

Förhoppningsvis blir det lite svalare också. Nu är det hett igen. Men man ska väl inte klaga. Det går att duscha. Havet är väldigt varmt också, Milou har inga som helst problem med att blöta ned sig.

I hamnen bor en stor sköldpadda som vi ser till ibland när den är upp och snappar luft. De kan hålla andan i tre timmar så det blir långa spaningar…

Nauticat-rekord! Tre Nauticat-båtar ligger här på kajen! Igår kväll hade vi Nauticat-träff i hotellbaren. Trevligt! De andra är belgisk-skottar och fransmän. Men alla talar engelska, så det var hemskt trevligt!

Promenad ända ut på Kiparissia-pirens ände i hettan.

Här ligger resterna av en sköldpadda, en levande bor
fortfarande i hamnen.

Pelle försöker rasa en av delarna till den redan
 bitvis raserade piren.

En enkel cappucchino på hotellet.