Ankar.

Ankar.
Algarvekusten i Portugal och Lagos gör ingen besviken, fast det är off-season.

onsdag 24 oktober 2012

Finally Finike

Kronologiskt sedan sist, Kalkan, så for vi längre österut, mot Kaş. Det är en liten cedilj på s-et, så det uttalas "kasch".
Vi lyckades segla genom två segeltävlingar strax innan vi nådde hamnen denna gång. I Fethiye seglade vi rakt genom bara en... Annars ska man hålla sig borta från segeltävlingar är regeln, för er landkrabbor!
Kaş var mycket trevligare och gulligare än Kalkan som var rätt dyrt och turistigt. Kaş var billigt och turistigt. Inte så kuperat, men med osedvanligt trivsamma gränder med jazzpubar och sånt bra.
Vi blev kvar ganska länge, fick uppleva ordentliga åskväder, men inget lika ordentligt som det i Kalkan där vi lyckades dra upp vårt ankare... Men vi fick dit det igen när vinden mojnade i 01-tiden. I Kaş låg väl ankarna så ihoptrasslade så inget kunde lossna, för här måste man ankra på andra sidan hamnen för att en mooringkätting låg mitt i och närmare kajen var det mest sten. Vi fick färskt bröd levererat varje morgon från Smileys restaurang och så damp det ned paragliders på kajen bara några tiotal meter från badbryggan. Kaş har en sprillans ny stor marina också, och den promenerade vi till, helfräscht, naturligtvis, men ganska nära till "stan" och affärer ändå. Fint vinterläge, skulle jag tro.
Basilikan från Kos har överlevt!

Vi hade några intressanta grannar i Kaş gamla hamn, bland annat två ryska par som tog sig ett antal (fler än två) rackabajsare till frukost. Sedan träffade vi bekantingarna Bloms: Runo och Agneta som vi träffat på Kos. Heltrevligt! Vi blev bjudna på sillunch och så var vi ut och åt gott lamm på kvällen.
Vi vart lite svaga dagen därpå men tog oss i alla fall samman och styrde kosan mot Kekova roads, ett område med massor av skyddade vikar och sarkofager. Det blåste lite fjösigt, men dyningarna var långa och fina... Vild och orörd natur på vägen, kan man säga.
Kekova var spännande och här låg många båtar för ankar och utefter de bryggor som fanns. Vi fick en bra plats vid Ücagiz, eller vad byn hette. Så gott som omöjligt att gissa sig till hur namnet låter, och helt omöjligt att stava till... En väldigt liten söt by, men massor av turbåtar och turistbussar. Strax utanför ligger "den sjunkna staden" och byn i närheten är spektakulär med ett fint fort med ringmur och allt, förutom överdådet av sarkofager och annat kvarlämnat.
Ganska snart efter att vi kom till Ücagiz fick vi besök av en svensk som sett oss från den gulet han åkte med. Han kom från svenska västkusten och hade växt upp på ett båtvarv, så vi hade lite att språka om. Plötsligt kom världens åskskur så vi fick bryta upp och gå in, men han och några fler svenskar från guleten kom förbi och pratade och bjöd/s på något att dricka. Det blev jättetrevligt!
Runo och jag i Karaloz-viken. Jag har blå fenor.

Morgonen därpå upptäckte vi att Runo och Agneta låg några hundra meter från oss! Kul! Vi tog kontakt och bestämde att vi skulle prova att dyka tillsammans. Både Runo och jag saknar ju dykkompisar, och det behövs, annars blir det inget dyka av.
Vi åkte ut till en vik där det låg en jättestor "boj" vi gjorde fast vi. Pelle rodde in oss mot klipporna när vi väl fått på oss alla dykgrejorna och - skräck - så välte vi oss baklänges ner i vattnet från gummibåtens kant. Det gick hur som helst bra, även om jag var lite skrajsen. Om man säger så här: min lufttub tog slut snabbare än vanligt... Flås, flås. Dyket gick fint, vi var ner på ganska stort djup, rekord för mig, mer än 18 meter, men det var just inget att kolla på där. Kollade musslor, fiskar, anemoner, gamla vinglas osv på grundare vatten. Jag hade glömt att spotta i cyklopet innan vi dök, så det blev lite immigt. Runo lyckades under vattnet att lära mig rensa cyklopet från imma. Det gick till slut, och OJ vad klart och fint allt blev...
Paragliders landade på kajen i Kaş. Vi på parkett.

Så låg vi på svaj vid Ucagiz en natt till, och dagen efter for vi förbi den sjunkna staden, men vi såg inte mycket av det fantastiska, och dyka var ju tvärförbjudet. Drog runt på utsidan av Kekova till viken Karaloz, som är som en krok in bland bara otillgängliga klippor. Väldigt skyddad, och mycket spännande! Här låg redan en rad båtar och någon gulet, men vi hade tur och fick innerplatsen med Pegasus, Runo och Agneta. Varsin tamp i land, ankare ut i viken och några tampar mellan båtarna. På kvällen kom en megagulet in och efter solnedgången körde de igång sitt DISCO! Otroligt men sant. Blinkande kulörta lampor, folk som dansade och pompapompa-musik. Fast de spelade faktisk Curtis Mayfield också, så okej då. Men man trodde ju att naturupplevelsen skulle räcka på ett ställe som detta.
Här dök vi också, ett långdyk, min luft räckte 20 minuter längre än tidigare... Trots vältning med ryggen före från gummibåten. Runo är en mycket rutinerad dykare, sedan 60-talet har han hållit på, så det var inte sällskapet jag var nervös för, direkt. Här i viken fanns mer att titta på, massor av gamla söndriga krukor och kritstrecksrandiga fiskar och den stora guletens megastora ankare stod med spetsarna neråt där mitt i. Maffigt. Vi simmade en bra bit tillbaka in i viken, vi började längre ut, och gick ner nästan till 24 meter - rekord igen - och rörde oss sakta uppåt ju längre in i viken vi kom. Riktigt kul var det!
Karaloz, visst rycker det i disco-tarmen?

Men när vi kom upp och fyllde västarna med luft märkte jag och Pelle att det läckte från min väst från flera ställen, och det är ju inte så bra. Så det blev inte fler dyk just då och där i alla fall. Måste renovera eller köpa nytt, tror jag. Har ett läckage på regulatorn också.
Pelle och Runo kämpade och lagade Runos kompressor som man fyller tuberna med, och till slut fick de ihop det, dag två. En del svära gick åt, och en hel del tankeverksamhet. Tack i alla fall Runo för ytterligare luft i tanken!
Så drog vi oss från Karaloz till ett område som liknade lite skärgård, faktiskt: Gökkaya limani, där ankaret försvann direkt ner i slät och grund botten. En lugn och fin kväll bland några andra ankrade båtar, getter och resterna av en restaurang och lite längre bort ett övergivet disco.
Så tog vi ut kompassriktning mot Finike, 15 distansminuter bort. Vi har ju gått myrsteg de senaste veckorna mot Finike... En del segla blev det, men Runo och Agneta seglade hela vägen, förstås. Vi var lite mer otåliga. Checkade in i fyratiden, på A-bryggan, och pratade med kontoret och fick originalkontraktet och skrev på lite papper och så var det KLART! Betalat hade vi gjort i april i Kusadasi. Det kändes oerhört länge sedan. Så många ställen och människor vi träffat sedan dess, i våras.
Finike hamn, kontoret lite till vänster.

Runo och Agneta bestämde sig också för att tillbringa vintern i Finike och skrev ett lika fördelaktigt kontrakt på stället! Fast Kemer hade nåt ännu bättre pris, men för ett helt år, eller nåt. De blev kvar några dagar innan de rörde sig vidare mot Kemer och Antalya till bekanta på besök.
Finike var himla varmt för att vara i mitten-slutet av oktober. Phu, faktiskt. Vi gick och badade vid en ministrand där kallt vatten strömmade ut, så det blev varmare ju längre man vågade simma. Milou gjorde succé som vattenapporthund som vanligt. Hon var glad över att få simma lite igen från en strand.
Finike har gjort ett jättebra intryck på oss efter drygt en vecka. Trots ett par lååånga elavbrott (åska och en brand) fungerar elen och vattentillförseln har maximalt tryck. Porthole heter samlingslokalen som är proppfull med begagnade böcker, bara att lämna och ta för sig. Mitt båtbibliotek är nu mer än fullt... Och nya favoriter har jag också hittat.
Trevliga Stickan och Gunilla Humla lotsade oss till marknaden i lördags där vi shoppade oss fulla av grönsaker och frukt, som sagt, det är lätt att bli vegetarian här. Igår gick jag och Gunnel som också har börjat på yogan (tre ggr i veckan, halv åtta i arla morgonstund) och handlade oss varsin bit badrumsmatta för att ha som yogamattor. 10 turkiska lire, ca 38 kronor stycket. Igår var också första mötet i Porthole med folk som bor här på vintern och vill ha aktiviteter, så det var musikgrupper, tyskagrupper, kaffeträffar, lördagspub, söndagsgrillning, yoga, promenader, filmklubb, datagrupp, båtelektrisk grupp osv osv. Vi har redan missat söndagsgrillning och kaffeträff...
Här mekas det på låg nivå...

Men - nu har vi varmvatten i båten igen!! Hurra! Efter tre dagars skruvande, svärande och besök i utrikiska färg- och rörshopar har Pelle lyckats byta ut den gamla ruttna varmvattenberedaren till en ny och alldeles silverblank en. Nu ligger han och vilar sig efter en lunch på goda rester. Ikväll kan det kanske bli lite fira av med skumpa och några nya vänner. Om någon har tid. Annars dricker vi väl upp allt själva!

Det man kan sakna här i hamnen är siktdjup. Vattnet är alldeles ljust turkos och ogenomskinligt, pga allt färskvatten som strömmar ut. Relativt kallt är det också. Och glist mellan fiskarna. De vill väl ha salt vatten och inte bräckt. Vi brukar ju kasta lite gammalt bröd till de små liven när vi äter frukost, men här är det ingen fisk som nappar på det tricket. Däremot fick vi höra en säl eller nåt liknande flåsa under en av cementbryggorna häromdagen. Var tredje minut kom den upp och fnyste! Men vi såg den inte.
I övermorgon åker Pelle till Sverige och jag blir kvar här "all alone" om man nu inte räknar med alla andra som bor här. Det blir ju lite konstigt att vara ensam när man varit så intensivt tillsammans som vi varit nu under så många månader. "I samma båt", liksom.  Men det ska väl funka. Det finns ju en del här i marinan att umgås med...
Nöjder man vilar på lagrarna. Varmvatten i kranen.

Det är en ny fas av vårt äventyr. I vinterhamn för andra gången - men i total motsats till Istanbul och Ataköy - varmt, förhoppningsvis - billigt, i alla fall maten - socialt, det är bara att gå till Porthole för att träffa folk. Jag ser också fram emot lite vandringar runt bland lämningarna utefter kusten: Myra, Olympos, Demre osv. I vinter kan det till och med bli slalom i bergen. På håll ser man bergstopparna som brukar var snöklädda under vintern. Häftigt! Och här ligger man i sjön i turkost vatten! Lite overkligt är det.

Välkommen att hälsa på! Man flyger till Antalya och tar buss därifrån till Finike om man vill fly den svenska vintern ett slag!

måndag 1 oktober 2012

Kalkan - Turkiet igen

Utsikt över Tomb bay.
Kalkan visade sig vara ett förtjusande ställe - precis som de flesta andra vi hamnar på... Hur många bra ställen finns det egentligen i världen? Hamnen är liten med ordentlig pir och promenadstråk och restaurang och nära-till internet. Stan jämnades tydligen med marken 1957 men byggdes upp igen ovanför förödelsen, så det som ligger längre ner är nyare. Bakom stan störtar sig bergen rakt upp i skyn, och när vi kom igår och idag hänger grå moln runt topparna, och det är lite molnigt. Skönt. Inne i båten är det som vanligt 30 grader under dagen.
Kalkan verkar vara ett seriöst turistställe, bergssidorna är fyllda av semesterbyar, ser man, välplanerat, liksom. Mest är det engelsmän, som på de flesta ställen här i södra Turkiet. Men det är okej, vi varken ser eller hör nåt negativt med en brittisk accent. The Sun, the Daily Mirror och News of the World i alla tidningsställ, förutom floran av turkiska blaskor. Men ibland hittar vi en Aftonbladet, de trycks tydligen i Turkiet också, för priset: "Turkiet Pris: 11 tl" står på förstasidan. Och så är nästan alla sidor i svart-vitt. Det är det ju inte i Svärjä.
Pandeli på Leros. Här har Christine Schildt kvar huset.

Vägen hit från Fethiye var lugn och stillsam. Motor nästan hela vägen förbi "the Seven Capes" som nämns som rena Kap Horn i pilotboken. Det gick helt odramatiskt till väga, men naturen är hisnande, klippor och väglöst land är bara förnamnet. När vi lämnade dessa trakter där endast bergsgetter kan leva och verka blev det en oändligt lång sandstrand med dyner och kullar. Det visar sig att där legat ett av de större lyciska städerna, Xantos och dess hamnstad Patara, ca 600 fKr. Nu återstår ju  bara stenar i mer eller mindre ordning, precis som vid de andra lämningarna av historiskt beryktade städer, men det vore kul att ta en sväng, i alla fall få se utsikten från Patara. Hamnen ligger drygt 500 meter från dagens kustlinje, som ett träskliknande område med ordentligt med sand fram till stranden. Efesos var ju också en gång en hamnstad, fast idag ligger det ju helt klart en bra bit in i fastlandet. Fascinerande.
Sist jag skrev var ju på Lipsi i Grekland, och vi kom faktiskt därifrån till slut och det blåste inte alls så mycket ute på sjön som det gjorde i hamnen. Kändes det som i alla fall... Tog oss en natt vid boj i södra delen av Leros: Xerokambos stillsamma vik, och fortsatte sedan till Vathi på östra sidan av Kalymnos. VI måste ju kolla in lite ställen där vi inte varit någon gång... Dessutom försökte vi sakta in farten och träffa våra holländska vänner någon gång. De var nånstans i faggorna i blåsvädret.
Vathi är en lång fjordliknande vik som var söt och trång. För första gången lade vi ankaret på andra sidan viken... Våra supertrevliga grannar i Tristan från Guernsey hade hittat en bojsten på botten och dragit fast ett rep därifrån som vi också fick henka på. Det skulle blåsa till igen, nämligen. Och det gjorde det, men vi låg fint i lä av stora Tristan, motorbåt i 50-fotsklassen, och redigt fast i bojstenen.
Det blev någon dag extra i Vathi, men sedan såg det ut som om det var farbart väder. Tristan drog och vi strax efter. Det blåste som tusan, stora vågor, i sidan, och öppen sjö ända till Kos hamn som bara låg en 15 distans bort, men hu, vilka distans. Vi föll av och länsade ner runt Pserimos, men det blev inte mycket till lä för vågorna, men något i alla fall. Sedan blev det blåsa av de sista distanserna fram till udden på Kos, ett långt sandrev innan man kan styra sydväst ner till hamnen. Vi revade faktiskt genuan två gånger, och solskyddet, som var lappat tidigare, drogs sönder en bit. Men det gick rätt okej, trots att vågdalarna var skrämmande turkos och djupa. Vi låg med sidvind så långt vi vågade och så föll vi av ner mot hamnen och läns. Det var bara en sex meter på sina ställen över sandrevet, men det gick bra. Vi mötte flera hyrbåtar som körde norrut rakt mot sjön, första dagen på hyrveckan - galningar. Men ska man ha valuta för hyrpengarna, så. Ju längre vi kom runt udden lugnade sig sjön och vi kunde styra mer och mer rakt på inloppet. Phu. Tack och lov fanns det lediga platser till höger, gratis.
Vathi på Kalymnos.

Dagen efter kom holländarna puttrande i sin Grand banks, det var verkligen kul att se dem igen. Jannekes mamma var passagerare och hade följt med från vinterhamnen i Kusadasi i flera veckor. Nu skulle det bli besättningsbyte och vår gamla bekanting Greta (Cccchrrreta på holländska.) skulle mönstra på! Vilken super-timing! Tyvärr var det orsakat av att Gretas bror hastigt och oväntat avlidit och att hon inte var så glad där i Groningen (Ccccchråååningen.) och behövde komma ut och tänka på nåt annat. Vi var bara glada att ses.
Vid kajplats på norra Tilos.

Efter några dagar av shopping, middagsätande och cyklande (avslutade vårt internetkonto med grekiska Vodafone, hämtade Pelles nya körkort på svenska konsulatet, medverkade i nån reklam för Kos för Fritidsresors medelålders resenärer) drog vi mot Tilos, en ny ö. Jo, en sen natt fick vi obehagligt besök på båten av några idioter från Belgien (eller Holland) som hotade och betedde sig, aspackade var de, ett gäng 20-25-åringar. Kustbevakningen kom till slut förbi och jagade bort dem med AK-4:or! Jäklarns vilka bössor. Och vilken patetisk lättnad det var att se de svart- och blåklädda vakterna hoppa ur sin van med vapen vid sidan. Vi var rätt skraja vid det laget, minst sagt. Varför situationen uppstod är svårt att säga. Det tog en stund att somna den kvällen i alla fall.
Tilos var fint, så klart, en hamn som det varnades för i pilotboken, men som var helbra, åtminstone när inte meltemin brakar in som värst. Längst norrut i en stor vik låg vi, namnet är lite oklart. Vi skulle ta oss till museet i centralorten för att beskåda en pygméelefant, men det var visst stängt söndagar, så vi åkte i bleken mot Simi och Panormitis vik i stället. Vindstilla var mer eller mindre förutsättningen för att vi skulle kunna åka ut mellan öarna, eftersom Greta blir gravt sjösjuk så fort det gungar. Besöket i Panormitis blev kort, för rapporter kom att det skulle börja blåsa en del, så holländarna vinkade adjö och fick en lugn och fin resa tillbaka till Kos. Vi rundade ön och klarerade ut i Simi stad, bland 100 flyktingar från Syrien där på polisstationen. Vi ska ju nu tillbringa hela höst-vintern-våren i Turkiet så vi tyckte det var dags att göra rätt för oss och klarera ut. Det gick som en dans, om man jämför hur det kan vara... Snabbt i alla fall. De var väl utsjasade av alla flyktingar som skulle servas.
Hej då till holländska Dionysos!

Så blev det Turkiet igen, passerade sundet mot Rhodos och in i en lång vik där badbåtarna avlöste varann, Gerbekse, hette den. När kvällen kom började det bralla på, fallvindar från de höga bergen... några av de andra båtarna bytte sida i viken i mörkret, några gav upp och åkte till Ciftlik, en hamn ganska nära, men vi bara bevakade vårt ankare och satt bra fast i en bojsten, en lina i land och vårt superankare. Men det var en gastkramande natt. På morgonen när solen lyste och en fesig bris drog runt i viken kunde vi genom vår superfiffiga titt-hink konstatera att ultra-ankaret flyttat sig, plöjt en 6-7 meter lång ränna under natten... Tur att det stannade där. 
För att sänka adrenalinnivån i kroppen beslutade vi oss för att göra av med 400 kronor på en natt i Netsel marina i Marmaris. Att ligga omslutna av andra båtar vid en rejäl cementbrygga kändes helt rätt en natt. Marmaris var okej, vi valde skitdyra Netsel för att det ligger nära alla båtbutiker, och Pelle "Marknadsundersökaren" Blom lyckades faktiskt hitta det vi var ute efter: en varmvattenberedare! Med rätt watt och mått och allt! Jippii! Vår gamla har ju rostat sönder i ledningarna in/ut och är avstängd, och vi har inte behövt nåt varmvatten annat än till disk sedan dess. Så nu kunde vi dra från Marmaris efter bara en natt! Perfekt.
Tomb bay, en av gravarna på avstånd.

Vi hälsade också på den amerikanska dam som bor där i en Nauticat 38 och som sköter en massa sociala kontaktnät både i Marmaris och i övriga seglarvärlden. Hon var jättetrevlig, och jag kommer inte ihåg vad hon hette just nu... En hel del svenskt påbrå hade hon i alla fall. Dessutom träffade vi en snäll delägare av svensk båt där, de skulle precis åka hem till Göteborg från sin Exil of Ösmo, och skänkte oss sin lilla Medelhavsseglar-flagga! Tacktack! Den fladdrar så fint i riggen nu!
Efter jäsande hav vid inseglingen till jet-setiga restaurangbryggan My Marina i Ekincik bay drog vi vidare i arla morgonstund förbi sköldpaddsstranden vid Dalyan och nådde Göcekvikarna på eftermiddagen. Restaurangbryggan vid Kapi creek blev natt härbärge. Stillsamt, förutom en stor motorbåt med turkiska ungdomar som hade utomhusdisco. Men de slutade i 10-11-tiden. Tack!
Milou tyckte det var prima att springa upp till gravarna.

Så till byn Göcek för att ta ut kontanter, restaurangbryggorna har varken connections medelst väg eller internet, ibland i alla fall. Men Göcek var så trevligt så vi blev kvar flera nätter, träffade Leif och Britt-Marie som jobbar på en chartermotorbåt som värdar och puttrar runt Göcek när kunder dyker upp. De bor annars i Alanya. Så kan man också leva sitt liv! www.empresscruises.com var adressen!
Sen blev det dags för friliggande, mot Tomb bay där vi ankrade med lina i land i två nätter, klättrade upp till en av minst tre gravar och såg på utsikten. Vackert så OJ! Jag såg också en rocka när jag och Milou kajkade runt i gummibåten! Den var stor och fyrkantig och svart och snabb! Sedan blev det Wall bay med en trevlig restaurang på gångavstånd och helmysiga omgivningar.
Gerbekse: ett badparadis på dagen, lite blåsigt senare.

Men Fethiye och paragliders i Ölüdeniz hägrade, så vi seglade så gott som hela vägen, faktiskt, lagom vind och inte så farliga vågor. Yacht Classic marina var jättefin, pool, dusch, fräscha toaletter och solstolar ingick i de 30 tl som man fick pröjsa till middagen på kvällen. Men det kan det vara värt att "pampra" sig lite ibland. En heldag i Ölüdeniz fick vi också, åkte dolmus fram och tillbaka, snabbt och billigt, och så satt vi nästan hela dagen vid Cloud 9-restaurangen och beställde in deras berömda (?) cappucchino, light öl, lunch och kaffe igen. Medan paragliders landade och gjorde piruetter hela tiden. En galning som körde paramotor lyckades landa så lågt att han drog med sig en man och ett barn som föll och mannen blev nog ordentligt tilltygad, ambulans kom och hämtade honom. Hemskt såg det ut. Vi hade tyvärr "ringside".
En liten räkmacka till lunch. Kos.

Tillbaks på Yacht Classic marina blev det ett dopp i poolen och fredagsmys med "Doobidoo" fast det var lördag. SVT Play känns som total lyx, det är inte ofta uppkopplingen är så bra, och då ser vi nyheter, Doobidoo och Skavlan och gärna nån dokumentär, det är ju så bra!
Bestämde oss för att dra järnet till Kalkan, om några dagar skulle det börja blåsa och då ville vi ha de 40 distansminuterna avklarade. Så nu är vi här, bara 35 distans kvar till vinterhamnen i Finike. Vill se Kas innan dess, kanske Kastellorizon, en grekisk ö utslängd här utefter turkiska kusten, och så Kekova roads som är jätteberömt för sina vikar och skyddade hamnar, sin sjunkna stad och natur. Sen är det nära till Finike. Det ska bli himla skönt att få en fast hamn igen. Lite stökigt är det att fara och fara och fara, trots att vi är så långsamma av oss och ofta stannar 3-4 dagar eller längre på varje ställe. Det känns rätt bortkastat att övernatta och dra vidare, det är ju inte därför vi är ute. Sånt får charterbåtarna pyssla med.
Tack alla för mail och kommentarer och uppmuntringar för det jag skriver, det är SÅ roligt att läsa!
Until next time!