Nu har
solen gått ned bakom berget, klockan är nästan halv åtta på kvällen och
en hel dag i kulingens tecken är förbi. Ända upp till 20 sekundmeter har
vi sett på vindmätaren idag, mest mellan 14 å 16. Tur man ligger i hamn
med stortrossarna fastgjorda och bästa pärgräven (ankaret) i geggamojan
här i Lipsi. För omväxlings skull ligger vi med arslet in mot
kajen, det är ju emot våra principer, men efter att ha haft pissigt
ankarfäste och ont överallt (revbensknäck) är vi trötta på att dra upp
ankare för hand och ro ut dem och lägga om dem...
Då blir det kättingen och ankarspelet och
ultra-ankaret. Och vi kan ligga trygga. Skönt att veta när det är
mörkorange färg över öarna på Windfinder-hemsidan. Det betyder blåsigt.
Utav helsicke. Blått är lite trevligare. Men då blir det kanske
motorgång, och det är ju inte heller kul. Igår när vi anlände till Lipsi
från Arki var det så spegelblankt det kan bli i de här farvattnen.
Alltså inte blankt, men bara små vågor. Ytterst behagligt. Vi åkte hit
för att vi behövde fylla på cash, matförråd, el, internet och så skulle
det ju blåsa till. Nog är Arki bättre skyddat än här, fast hamnen är
liten, men där finns ju inte ens en affär! Bara en kiosk och en
minimarket utan färskvaror.
 |
| Jorå, det är på riktigt! |
Blåsvädret har avlöpt utan skador, och nu
lägger sig vinden någorlunda, det började bralla i fyratiden i morse,
får se vart det barkar inatt. Det skulle blåsa imorgon också.
Men som den urvärdelösa bloggare man är så
ska jag i stället tappa bort mig alldeles i kronologin och berätta om
hur jag tog dykcertifikat på Samos för några veckor sedan!
Precis innan Elisabeth och Peter från
Östersund (Hede) åkte hem så kom jag ju på att det skulle passa
helbra att tillbringa några dagar i Samos Pythagorio och åka dykbåt och
lära mig dyka med tuber – båten låg ju vid samma kaj och vi såg den
tuffa iväg varenda förmiddag.
Jag hittade äntligen på dykchefen Anthony
(Tony) och kom överens om att släpa dit alla mina pryttlar morgonen
därpå. Jag skaffade ju alla saker i Uppsala innan vi åkte.
Ute på dykstället var det bara att krypa
in i utrustningen, min nya fina femmillimeters dykdräkt satt som ett
korvskinn... Dykvikterna snörpte ytterligare till lungorna och så den
uppblåsbara västen utanpå det. Med tung tub och en massa slangar hit och
dit. Har man inte klaustrofobi så får man... Min dykkompis hette Lydia
och kom från någonstans utanför Sheffield och var hela 16 år och var
mest intresserad av att bli brun, brunare än sin bror och hans flickvän
som skulle komma på torsdag. Lydias pappa var också med, han var erfaren
dykare och kastade sig oförväget ner till 36 meter med en annan grupp.
Lydia hade redan pluggat in teorin hemma i
England, men jag hade inte ens sett studiematerialet, så där låg man ju
i lä. Första vältningen i sjön gick rätt bra, jag flöt och kunde andas
och fick inte panik av att ramla ansikte först ner i saltvattnet. Men
sedan skulle vi sakta ta oss ner under vattenytan utmed ankarkättingen,
och då blev det lite jobbigare. Jag kunde knappt andas ju, pust, pust,
hela tiden, och liksom välte. Inte alls som när jag testade i den stora
poolen i Uppsala, där var det bara enkelt, när jag väl kom ihåg att
tryckutjämna.
Men jag höll god min i elakt spel och
gjorde kalasbra-tecknet (en cirkel med tummen och pekfingret) till Tony
och Lydia och tänkte att det ”blir väl bättre”. Så sjönk vi ner till
kanske 4-5 meters djup och jag pustade och välte omkring. Efter en stund
kände jag ”måste upp och vila”, så Tony och jag simmade upp till ytan
och jag försökte slappna av och andas lite djupare. Stackars Lydia stod
kvar på botten på knä. Jag fick mig väl en liten paus, och så ned igen.
Till råga på allt så skulle vi ju göra
övningar där nere också, dra benen på varann om vi fick kramp, byta
luftmunstycke, fylla cyklopet delvis med vatten, ja en massa läskigt.
Det gick sådär.
Jag var ganska darrig och slut när vi kom
upp igen, vi fick ta av oss grejorna i vattnet och langa vikterna till
Pat i båten innan vi klättrade upp. Det var skönt. Lunch på greksallad
och vatten, massor av vatten. Det var varmt som tusan. Andra dykpasset
skedde runt udden, på en lite lugnare plats, och vi simmade runt en del
och tittade på grejor. Tony utrustade mig med extravikter i form av
stenar och dansade lite med mej på botten, och det hjälpte fint. Det är
lustigt hur lättlurad och lätt avledd man är. Bra, i och för sig.
 | |
| Här är vi på en av Lipsis små gator. |
På vägen tillbaka i båten sa Tony att jag
skulle få låna en tunnare dräkt och andra simfötter. Mjuka och inte så
stela. Nästa dykning, med en dag emellan, gick hur bra som helst! Vi
gjorde den läskigaste övningen av alla: att ta av cyklopet, simma en bit
och sätta på det igen och fylla det med luft. Det gick. Jag fyllde mitt
cyklop med hur mycket luft som helst innan jag vågade öppna
ögonen. Så fick vi ta av och på viktbältet på botten och vid ytan, ta av
och på västen och tuben på botten och vid ytan och en del andra grejor.
Vi fick hälsa på bläckfiskar också, och hitta snäckor och anemoner och
tvättsvamp, överallt. De är svarta och släta där de växer.
Ja, jag pluggade som en galning mellan
dykdagarna, det var mycket att lära sig, särskilt en massa om kväve och
hur länge man kan stanna under vattnet och dykarsjuka och sånt. Sedan
hade vi genomgång av det viktigaste, jag och Tony och så fick jag mitt
tillfälliga kort! Hurra!
 |
| Lipsi är fint, en del hus är till salu! |
Jag fick en extra gratis dyksväng också,
på riktigt, liksom, utan en massa jobbiga övningar, då vi tittade på
kanoner, amforor och fin växtlighet. Massa fiskar och flera bläckisar
också. Min dykkompis lyckades få en bläckfisk på halsen, delvis över
regulatorn, men han var ”advanced”, så han fick tack och lov inte panik,
utan lät Tony och Pat pillra loss djuret från sig... Det var en cool
bläckfisk som inte började pumpa ut bläck, utan stod ut med att vi
bollade den mellan oss och klappade den på ”huvudet”.
Det var en upplevelse att dyka, kanske
inte vad man drömt om, men otroligt fascinerande och inte ett dugg
jobbigt, bara man kom ihåg att ta det lugnt, liksom. Man SKA inte bli
andfådd. Det är fel.
Bra sport, va?
Här på Lipsi fortsätter det att blåsa
något ohämmat. När jag skriver detta har det blåst i en vecka (det blev ett sånt där TV-hopp i tiden), alldeles
för mycket. Vi har fått sällskap av vår kompis Johan i sin Super Maramu
2000 och sysselsätter oss med diverse bad, promenader och matlagning.
Imorgon (så sa vi igår också) ska vi åka vidare söderut, vi har medvind,
så det ska förhoppningsvis gå bra. Mot Kalymnos!
