Istanbul, tips och info

Minidervish i skål på Grand basar.

Här har jag tänkt att jag ska rada upp sevärdheter och ställen vi besökt i Istanbul, kanske en del andra saker också för att underlätta en vistelse i stan. Efter hand som vi åker runt så fyller jag på.
Kommer att uppdateras kontinuerligt, alltså!

Jesus i guldmosaik.

Turistställen
Inget av det följande tar jag nåt ansvar för att det stämmer med verkligheten. Minnet och intrycken varierar... Men jag TROR att det är ungefär på det här viset.

Aya sofya
Först var det en kristen kyrka, de tusen första åren efter att den byggdes, sedan blev den en moské i 500 år, så man målade över de fantastiska guldiga mosaikerna med vit färg. Tur! för då är de bevarade, och här kan man sida vid sida se islamska heligheter med Jesus och Maria.
Kyrkan är nämligen ett museum nuförtiden, och det är bara att gå in (20 tl, 75 sek) och imponeras av rymden, prakten och hur man kunde bygga för 1 500 år sedan.
Gå till vänster innanför entrén för att komma upp till andra våningen. Det är en lång ramp att vandra. Där uppe finns massor att titta på, bland annat Halvdans graffiti sedan vikingarna var här och charmade omkull ottomanskorna på ottomanerna. Tydligen tillhörde han sultanens vaktgarde på 1000-talet, för att vara korrektare.

Halvdans graffitti på snedden.

Det är en fin trädgård runtom, ta lite tid att kolla runt. Vid kön i entrén finns massor av "personliga guider" som vill slå följe med er in. Gör det om ni tycker att de verkar trevliga och vill få mer info, eller hyr en walkman med hörlurar.

Cisternen
Ligger nära Aya sofya och konstruerades ungefär samtidigt för att förse palatset och området med vatten. Rester av en jättestor akvedukt står kvar mitt i biltrafiken ett antal kvarter bort. En trappa ner under ett kvarter i gamla stan ligger det jättelika bergrummet fullt av pelare, bottenskyla med vatten och en del fisk. Några pelare är väldigt olika de andra, och allra längst bort i ett hörn ligger två stenblock med medusaansikten inkilade under varsin pelare. Pelarna var väl för korta, så man tryckte in nåt som gjorde att de räckte upp till taket. Ingen vet faktiskt varför stenblocken med ansiktena ligger där de ligger. Som att det inte var meningen att det skulle märkas. Eller också är det något helt magiskt? De japanska turisterna verkade tycka det i alla fall. Knäppknäppknäpp.
Fik finns, och någon slags scen för evenemang.

Cisternens mystiska mörker...

Stans utsikt från Topkapi. Det var kallt som fan.

Inifrån harem i Topkapi.

Tjusiga golvbrunnar i haremet.

Utanför paviljongen för omskärelse... Fint kakel.

Topkapi-palatset
Ligger bakom Aya Sofya. Efter att man gått genom en fin portal och en park når man två torn och ännu en port och inträder i sultanernas innersta. Jag visste ingenting om Topkapi innan jag kom hit och blev verkligen imponerad. Här kan man behöva en hel dag, faktiskt. Vi var här när det regnade och var kallt och blåsigt, men med rätt väder måste det vara helt underbart att strosa runt. Det finns fyra gårdar att utforska, och hela stället har funnits sedan 1478. Haremet har inte funnits här ända sedan dess, men är högst sevärt, en extra biljett krävs också, men det ska man kosta på sig. 20+15 tl kostar det totalt per person.
Så många vackra rum och uterum! Köket var stängt när vi var där, men tydligen kan man se porslinsutställningar och ca 1 000 personer brukade jobba i köket på tiden när det begav sig. Det finns ett par skattkammare, så gillar man stora rubiner och smaragder och överdådiga svärd så ska man köa sig fram. Sultanens kläder finns att beskåda, liksom en hel del av profeten Muhammeds skägg i olika infattningar. Heliga ben, profetens fotavtryck, reliker, gyllene troner, sultanernas svärd, guldskimrande rum för audienser, en livs levande imam som sjunger ur Koranen, bibliotek med fantastisk utsikt, en bassäng av olympiska mått, och andra mindre men gulliga bassänger, eunuckernas rum och drottningmoderns salonger finns också att beskåda om man orkar traska runt. Längst ut ligger trädgården med restaurang och en sagolik utsikt över inloppet till Bosporen och Gyllene hornet. Så vackra paviljonger och pelargångar att röra sig mellan.
Jag blev imponerad. Det tog liksom aldrig slut, även om flera delar var stängda. Jag har läst att folk är irriterade över köer och trängsel här, men har man "turen" att vara på plats off-season och har tagit på sig långkalsongerna så är det hur njutbart som helst.


Blå moskén

Brända pelaren
Tronar mellan Sultanahmet och Grand basar, precis framför ingången till Cemberlitas hamam från 1500-talet. Obelisken restes år 330 av Constantin den store för att fira att Constantinopel döpts om till Nya Rom och hädanefter var det romerska rikets huvudstad. Pelaren är gjord av porfyr och längst upp fanns en staty av Constantin klädd som Apollo från början. Då var pelaren 50 meter hög, nu bara 35 meter efter århundradens jordbävningar och bränder. Den har renoverats åtskilliga gånger och är nu stagad med järnringar där det tidigare fanns kransar av porfyr för att dölja skarvarna. Grunden är också utbytt. Den heter den brända pelaren pga att den sveddes under en brand.

Goth-pelaren
Den här pelaren står bakom Topkapi-palatset, i Gülhaneparken längst ut på udden mot asiatiska sidan. Den restes av romarna i slutet av 200-talet i glädje över att ha slagit goterna, alltså de nordmän som faktiskt lade under sig stora delar av västra och östra Europa en gång i tiden. Pelaren är av marmor och 15 meter hög med närmast oläslig inskription på grunden.

Grand basar
Två spårvägsstationer från Blå moskén och Agiasophia, man kan lika gärna gå, för det är lite roligt att se sig omkring och på vägen passerar man det äldsta hamamet Cemberlitas entré. Grand basar har många ingångar och många gränder runtomkring som är lika businesspäckat som inuti. Basaren är nämligen inomhus, under gamla valv, riktigt fint! Gatorna och gränderna är olika stora, så det beror på om man vågar trängas eller inte var man går. Vi provade både-och, och hamnade i återvändsgränder och på små torg. Somliga bakgator har specialiserat sig på vissa varor. Till exempel knappar. Eller mössor. Eller kebab.

Massor av gator och grejor i Grand basar.

Det är svårt att veta åt vilket håll man går i basaren, rena rama labyrinten, när vi väl fått nog hittade vi inte ut. Men det gick till slut. Här finns 3 200 butiker, med väskor, guld, beduingrejor, läder, sjalar, krimskrams, kopparbyttor, skålar, kläder, mattor, restauranger och fik. Kebabställena hade vedeldade snurror, det har jag inte sett någon annanstans. Men det är liksom samma sortiment i alla butiker, så man tröttnar efter ett tag, och så orkar man inte dividera med försäljarna. I alla fall inte så länge. Tacksamt betalar man och går när man fått vara ifred någonstans. Sån är ju jag. Men en upplevelse är det ju verkligen! 

Dolmabahce
Det är lite svårt att förhålla sig till det fånigt stora palatset nere utmed Bosporens kant. Är det förfärligt eller är det storslaget? Det syns i alla fall väldigt tydligt när man färdas i Bosporen eller från den asiatiska sidan. Man kan ta en spårvagn hit, det är slutstationen, eller så kan man promenera ner från Taksim förbi fotbollsstadion.

Påfågel i Dolmabahces trädgård.

Svanfontän flankerad av Pelle, ut-palatsad.

Sultanen som härskade i mitten av 1800-talet tyckte att Topkapi började bli lite för ålderdomligt och opraktiskt. Inget rinnande vatten eller nånting, tydligen, så man började bygga det här som blev klart 1856. Det byggdes och inreddes uteslutande med Europa och max-överdåd som ledstjärnor. Jag kan tänka mig att Versailles var en målformulering. Men - med toaletter. Det hade tydligen inte de europeiska slotten, så det blev kompromissen: 68 toaletter och 6 hamamer i österländsk tradition blev kompletteringen, annars är det som vilket europeiskt slott som helst, antar jag. Engelsk kristall överallt - och då menar jag överallt - balustrader och öppna spisar inte undantagna. Många öppna spisar och kristallkronor hade franska dyrbara kristaller, röda, kommer inte ihåg vad det hette. Bisarrt stora mattor, naturligtvis, guldstolar överallt, sidenklädsel, guldramar, speglar, tunga draperingar, trompe l'aeil överallt, pelare i låtsasmarmor, tvåvånings kristalljusstakar, pelare i alla dyra stenarter man kan tänka sig, och så världens en gång tyngsta kristallkrona på 4,5 ton i ceremonisalen. Som var 2 000 m2 stor.
Turkiets landsfader, Kemal Atatürk, avled i ett av sovrummen här, så det är särskilt eftertraktat att passera, men han bodde visst aldrig i sultanernas palats, han bodde i Ankara.
Naturligtvis måste haremet flytta med från Topkapi, så en jättedel av palatset är haremet med massor av sovrum och sällskapsrum. Dit måste man lösa särskild biljett, men det är det värt, för det är lite mer varierat möblerat, faktiskt. Drottningmoderns avdelning (sultanens mamma) är pompöst som resten, men de andra rummen, de man får se, är lite mer personliga. Och mindre.
I trädgården, bland påfåglar och höns, ligger Kristallpaviljonen, och den var mycket vacker. Många av träden runt palatset hade små skyltar så man kunde se vad sorterna hette. Kul. Många magnolior, noterade undertecknad. Klockmuseet var lite bisarrt, men kul. Fiket var kallt på alla sätt och serverade the i pappmuggar, som vi protesterade emot, och fick serverat i glas.
Och - man får absolut inte flanera runt som man vill i detta extrema överdåd. Man makas ihop i en jättegrupp som försöker hålla guidens tempo. Förhoppningsvis pratar guiden ett språk man begriper. Vår pratade engelska, men i ett tempo och under akustiska förhållanden som var lite jobbiga...

Guidebuss
Från gamla stans torg går åtskilliga rundtursbussar, och man kan hoppa på och av de flesta under ett dygns sightseeing. Det är inte många som passar på att se några ställen lite närmare när man åker runt, och det är ju lite synd, för det kommer ju nya bussar hela tiden. En busstur är spännande, i alla fall om man får någorlunda bra information. Man får välja vilket språk i hörlurarna man föredrar. Brittisk eller amerikansk engelska, till och med! I Budapest hade de svensk speaker, och det var faktiskt bra, trots att han var gotlänning! Rundtursspeakern i Istanbul var sådär, en oerhörd massa årtal och sultaner, man behöver nog en del bakgrundskunskap för att kunna tillgodogöra sig nåt, och så hade det ju varit bra om det hade FUNGERAT som det skulle. Nu var det struligt, faktiskt. Men då kunde man ju titta på utsikten. VI valde den långa turen över en av bosporen-broarna, och det var bra, utom att det regnade in lite då och då. Men översikten över stan var ju oslagbar!


Egyptiska basaren (Spice bazar)
Lång och trång och full av kryddsäckar, krimskrams och pashminahalsdukar. Några restauranger och massor av turister som är lika trötta som du. Fascinerande att höra alla olika språk över axeln. Här kan man antagligen göra fynd om man orkar haggla (pruta) och dricka te. Jag är inget bra på att pruta, så jag bara går och suktar och försöker titta utan att se för intresserad ut. Verkar som att trycket på försäljarna här är så högt att de inte har tid att kasta sig över alla som går förbi. Skönt, tycker jag. Ligger mellan Cirkesi-stationen och Galatabron i Eminönü. Strategiskt läge. Väldigt roliga kvarter runtom med småbutiker och restauranger.

Hamam

Museer


Ställen

Taxim torg
Här är Istanbuls Sergels torg, ett kaos av bussar och duvor. Tunnelbanan går här också, så man har ett underjordiskt alternativ. Många bussar har sin slutstation här, och flygbussarna från Atatürk går hit. Massor av shopping runtomkring, trevligt att flanera om man håller sig från bilgatorna... Massor av hotell också, skulle jag tro. Tydligen packat med discon och kvällsaktiviteter, så vill man ha ett lugnt och stillsamt boende ska man söka sig någon annanstans.
OBS! Hittade faktiskt en turistinformation i kanten av torget. Första dagen vi var i Istanbul såg vi en skylt vid tunnelbanan, men inget kontor. Ett par månader senare fann vi den, med en representativ guldskylt på husväggen nämnd bland andra kontor i huset... Inga pilar, inget slå-på-trumman här, inte! Vi smög oss in genom dörren strax bredvid, hade vi gått rätt? En trappa, en disk med skräp och kartonger. –Tourist information? frågade vi snubben bakom disken och han vinkade uppåt trappan, till vänster. Där fanns en dörr som vi knackade på, och där bakom satt en dam med ett helt stort rum med broschyrer. Hon kunde engelska, men med den placeringen var det nog inte många hon kunde praktisera den på...

Istiklel-gatan
Jättelång gågata från Taxim ner till Galatatornet där en enstations tunnelbana tar vid eller så promenerar man vidare i den branta backen ner mot bron. Extremt mycket affärer, restauranger, fik, snabbmatsvagnar, spännande sidogator, bokaffärer, ja allt! Svenska generalkonsulatet ligger längst ned med trädgård på en tomt Sverige ägt sedan 1700-talet! Spejsat! Vi är inte först på plats, vi 2000-talets turister...
Mycket trevligt att flanera, och ska man äta bör man nog gå in på en tvärgata för att slippa turistpriser. Har inte provat gatan på kvällen, men kan tänka mig att det är mysigt! Längst ned där konsulatet ligger startar en museispårväg som går ända upp till Taxim. Det kan nog vara jobbigt att gå uppför annars. Men åt andra hållet flanerar man lätt.

Galata (torn, bro, gata)
Tornet sticker upp och gör att man kan lokalisera sig. Helt och hållet är det värt att betala 11 tl för hissen upp (turkar betalar 5,5!!!) och kolla utsikten. Jag hade skak i benen hela vägen runt tornet, och verkligen stans utsikt över hela alltihopa. Gott kaffe fanns det däruppe också, och rejäla trappor och ledstänger, för det är två våningar till när man kommit ur hissen. På kvällarna är det tjusigare dinering och disco som gäller där. En massa mysiga små turistshopar låg runt tornet. Svårt att slingra sig ur försäljarnas goda vilja att visa och visa och visa...

Galatatornet till vänster, bron bakom Pelle.

Vi hamnade på en brant gata från tornet med nästan bara musikaffärer. Gitarrer, ukuleler, mandoliner, PA-anläggningar, trummor, elektronik. Lite cykelshopar längst ned. Det var lite lustigt, faktiskt. När vi kom ännu längre ner var det rostfritt och rejäla verktyg som gällde på gatorna mot bron. Kranar, rör, fiskeprylar, mojänger i allmänhet. Området heter Karaköy. Så nu vet ni vart ni ska handla sånt.
Det ska finnas en tunnelbana med bara två stationer här, Tünnel, heter den, och orkar man inte klättra uppför backen är det säkert kul att åka. Vi gick nerför, tack och lov, det var långt och brant.
Hittade en stor fiskmarknad här också, supergod lax köpte vi, säkert svindyr, men de andra fiskarna vet vi så väldigt lite om så vi vågade oss inte på dem. Rejäla fiskmackor gör de också på den här sidan sundet, men lite rustikare och enklare än vid de guldiga vickande båtarna vid Eminönu. 
Bron över Gyllene hornet är bra mycket mer än en bro. Fiskarna står tätt, och hur de håller reda på revarna är inte lätt att begripa. Mycket fisk verkar det finnas i alla fall. Under bron, på sidorna om farleden och alla frankt framförda fartyg, ligger restaurang på restaurang. Helmysigt, faktiskt, här kan man klämma en öl och känna sig som turist. Eller inte. Jag tror faktiskt att inhemska stambouliter går hit också. På andra sidan bron från Galatabacken (Karaköy) räknat heter stadsdelen Eminönü .

Eminönü

Steka, steka fiskfiskfisk.

Bredvid Galatabron finns en bred kaj där folk sitter och hänger och väntar på bussen eller spårvagnen. Där finns också ett gäng guldmålade båtar där man steker fisk som man lägger i stora färska bröd med sallad och lök och en saltgurka. Där kan man sitta vid ett litet lågt bord och smörja kråset. Det serveras nån slags mörkröd dryck med rotfrukter i också. Det har vi inte vågat oss på än, men fiskmackorna är mycket goda! Det här är inte nåt särskilt turisthak, trots försäljarnas kostymer, utan fullt av alla slags turkiska människor. Trevligt att ta en paus och titta på det turkos-blåa vattnet och alla vilt framförda passbåtar. Bussar och spårvagnar stannar här, massor av folk, ett av många transferställen i stan.

Cirkesi
Tågstationen där pendeltågen går mot sydväst. En stor rosamålad byggnad i västerländsk och orientalisk stil där man springer in och upp på en perrong och väntar på att tåget ska börja skaka iväg. Tågbiljetter för vanliga tåg verkar också finnas till försäljning, och jag antar att man kan åka andra tåg än pendeltåg härifrån. Spårvagnen går förbi här, och många bussar. Nära Eminönü och Egyptiska basaren.

Asiatiska strandkanten, Üsküdar
Jag hade hört att det var så fantastiskt att se Istanbul från den asiatiska sidan på kvällen - se soluppgången från den europeiska sidan och solnedgången från den asiatiska - så en dag när vi inte kom in i Dolmabahce för att Erdogan skulle dit så tog vi istället färjan som gick precis söder om palatset till Üsküdar, som den andra sidan heter. Vid färjeläget visste vi inte riktigt hur vi skulle gå, vi hade ovanligt nog inte glömt kartan hemma, och började gå söderut utefter kajkanten, trots att det såg ut som att det bara fanns en stor väg där. När vi lagt en massa vägarbeten och en omysig bred kaj bakom oss kom vi fram till en udde med restauranger, bussar och en hoper dolmusar. Dessutom massor av fiskare. Vi gick in på en av restaurangerna, där var en oerhört avslappnad stämning, kassan verkade vara i dörren, och det fanns gott om lediga bord, till och med längst ut mot vattnet med plastglas mot vinden. Det blåste som vanligt ordentligt. Vi fick våra balik ekmek (fiskmackor) och varsin stor kopp te. Skolungdomar satt och fnissade med sin pc (wifi), par fikade i evighet över ett glas turkiskt te. Det var mer som en ungdomsgård dit folk gick för att slå ihjäl några timmar än ett vinstdrivande företag. Himla trevligt.
Sedan gick vi vidare bakom alla fiskare och försökte undvika att få krokar i oss när de kastade ut sina drag. En dykare syntes i timmar i det grunda vattnet vid kajkanten, antagligen dök han efter drag, eller? Livsfarligt verkade det i alla fall, vattnet är strömt och kallt och revar och drag ligger ute varannan meter.
Runt udden låg en del restauranger en bit upp i backen, nere vid vattnet var terrasser, som läktare, ungefär, där man kunde sitta och titta mot Topkapi och hamnarna runt europeiska sidan. Lite här och där fanns kiosker med godis och kaffe. Vi beställde varsin capuccino och satte oss på några dynor bredvid två tanter i långa kjolar och huckle och en gubbe som spottade melonkärneskal.  Det var lä och sol, så det var skönt, och fin utsikt, så klart. Båttrafiken är intensiv, och jättetankers skymmer utsikten lite då och då.
Sådana terrasser fanns hela vägen söderut mot busstationen Harem, folk satt och rökte, promenerade och hoppade på stenar. Några båtar avgick till den lilla ön i Bosporen, Kiz kulesi (Maidens tower) från ett litet färjeläge, och så var vi framme vid den stora busstationen. Därifrån fanns också färjor tillbaka till den europeiska sidan. Vi fortsatte att gå söderut, så vi till slut hittade fram till "vår" färja till Bakirköy vid Haydarpasa, men den promenaden rekommenderar jag inte, trots utsikten över den stora tågstationen. En dolmus är att föredra.
Jag har läst om den asiatiska sidan, att det finns spännande konstmuseer, butiker med antikviteter och restauranger med fin utsikt. Här på kartan som jag kollar nu står Florence Nightinggale-museet utmärkt, men inget av ovanstående hittar man, ens med en karta i handen. Det känns lite typiskt. Ingenstans i världen har jag väl varit med om ett så blygsamt skyltande av sevärdheter. Det är mycket svårt att hitta något över huvud taget. Brevlådor, turistinformationer, bussar, för att inte tala om busstider. Och frågar man någon står de totalt frågande. Om de nu skulle förstå engelska. 

Helt vanliga ställen

Ikea
Jag tror det finns 4-5 Ikea i Istanbul, vi åkte till det som låg närmast, eller snarare gick, dit. Hem tog vi taxi för en hundring (sek). Vi ville fylla på förrådet av vinglas som så snöpligt decimerats på vår resa hit.
Man ska naturligtvis ha bil om man ska åka till Ikea, det vet ju alla, men nu hade vi ju sålt våra, så vi tog pendeltåget och apostlahästarna och det gick också bra. Köttbullarna (svenska köfte) i restaurangen ackompanjerades av pommes frites. Lingon fick vi be särskilt om, men det fanns i alla fall. Kaffet ingick inte, och inte bröd eller sallad heller. Vi kan ju inte turkiska så vi kunde inte läsa så bra på skyltarna. Men köttbullarna smakade lika som i Uppsala. Personalen var inte så vänlig som vi hade tänkt oss... Lite kort i tonen, men det kanske berodde på att de knappt kunde engelska och vi ingen turkiska. En produkt vi inte sett på Ikea tidigare var de kurviga små teglas som finns överallt i Turkiet. Även på Ikea. Annars var det sig VÄLDIGT likt.
Vi köpte frysta räkor, Variant-kex och 250 gr ekologiskt kaffe innan vi lyxade oss och tog en taxi med våra lågpriskassar hem till marinan.

Pendik

Pelle fläker sig på en solbädd på Lagoon 620.

 Ligger på den asiatiska sidan, ca en timmes färd från själva Istanbul, söderut. Vi hade ju tänkt oss att övervintra här från början, men när vi väl var på plats så hade de inte plats åt oss pga en jättestor båtutställning, bland annat. Men vi åkte hit och rekade innan vi tackade nej i alla fall. Marinan är väldigt tjusig, massor av inredningsbutiker, fik och restauranger, kläd- tidnings- båtaffärer mm. Själva orten Pendik ligger ca 20 min promenad därifrån och var mycket charmig, trånga gator, och "livligt folkliv". Inte glamoröst alls, bara trevligt. Vi åkte hit för att titta på båtutställningen också, och då tog vi den snabba vägen, inte heldagars-svängen som första gången. Snabbfärjan (seabus, ferrybot) granne med vår marina i Bakirköy och sedan dolmus utefter kusten.
Eftersom inkomsterna i Turkiet är mycket mer spridda (Några stenrika och desto fler mycket fattiga.) än i Sverige var utställningen inriktad på bisarrt dyra och stora fritidsbåtar. Yachts heter det. Vi vågade inte gå ombord på mer än ett par båtar. Vi var säkert inte välkomna heller. Men vi kunde inte låta bli att kolla in Lagoon 620, en segelkatamaran på 62 fot (drygt 20 meter). Ujujuj. En av dem som visade båten sa att han var kapten och när vi sa att den här måste man ju ha en besättning för att köra sa han: "Nja, det räcker med två mans besättning." Inget att bråka om.
Vardagsrummet var på hur många kvadrat som helst, och kaptenen berättade att det hade varit 50 personer där under någon visning. Jag tvivlar inte på det.
Master-hytten hade eget vardagsrum... Hytterna hade så klart egna duschar och toaletter. Köket låg baktill i en av pontonerna med en hytt med våningssäng innanför. För husan. Pelle provade en av solbäddarna på flybridge.

Bakirköy

Torkade grönsaker utanför en butik i Bakirköy.

 Det är alltså orten vi bor vid. Pendeltågstationens namn. Här finns massor av små bakgator, flera stora genomfartsleder med gräslig störande trafik, bussar, taxibilar och dolmusar på nära håll. Det finns minst tre gallerier, en normalstor, en större och en jättestor. Förutom huvudgator proppade med folk och bilar och business. Vi har flera sjukhus i närheten, veterinärer och hantverkare. Det finns en äldre, underjordisk galleria också, men där fanns bara balklänningar, skor och snofsiga herrkläder, så dit går vi bara när vi behöver låna toaletten. Vi börjar urskilja lite billigare och trevligare småbutiker, som ligger relativt nära marinan, men man måste alltid över den infernaliska genomfartsleden för att nå allt. På marina-sidan ligger i och för sig butiker, men det känns som att de är LITE exklusivare och inriktade på generösare konsumtion än vi budgetresenärer trivs med.

Pendel, spårvagn och tunnelbana på en och samma karta.

Transporter
Om man åker kommunalt får man räkna med att trängas, i alla fall om man åker under rusningstimmarna. Det tar lite tid också. Men det är billigt, 2 lira (7 sek) vart man än åker om man inte byter, då kostar det lika mycket igen om man inte köpt ett kort och laddat det med pengar. Då åker man alltid billigare, och transfers är också billigare (inom 2 timmar). Det finns en slags plastgrej med en kula i (akbil) som fungerar lika som ett kort. Korten funkar på pendeltåg, spårvagn, bussar och färjor. Inte dolmus, och inte taxi, så klart.
Eftersom trafiken är lätt hysterisk i Istanbul kan dolmus och taxi bli en utdragen historia. I en dolmus betalar man efter prislista (rätt billigt, en LÅNG färd kostar 5,50 (20 sek), och får stå ut med lite väntan, men i taxin kan man ju åka efter taxameter och då kan det bli dyrt. (Kostar ca 100 kr/halvtimmes färd.) Men man slipper ju trängas med sju andra resenärer. På tåg och bussar kan man ju få stå hela vägen, om man inte blir erbjuden en sittplats (pinsamt) och sätter sig där (ännu pinsammare).

Telefon
Telefon i Turkiet är en hel vetenskap. Eller inte. Har man en mobil och kommer från ett annat land är det i alla fall KRÅNGLIGT! Man kan ringa med sitt svenska sim-kort hur bra som helst, men det kostar ju ganska mycket, både att ringa och ta emot samtal. Så man vill gärna köpa ett turkiskt simkort för att skära ned kostnaderna till en tredjedel. Men.  
Man måste registrera sin telefon i en telefonbutik, visa upp sitt pass och skriva på papper. Så köper man ett simkort för 40 tl och går glad i hågen därifrån. Provar simkortet och det kanske fungerar. Men efter en vecka fungerar inte telefonen längre. Tillbaka till affären - nej, registreringen accepterades inte. Så man får registrera igen, och då kanske det fungerar, men det dröjer någon dag. Om man inte registrerar telefonen alls så blockeras den av turkiska myndigheter. Den kan blockeras fast man registrerat den, med nåt halvårs intervall, om man nu tänkt sig att stanna länge. Då får man registrera den igen. Normalt så tar det någon vecka att få sin telefon registrerad.
Min Iphone gick inte alls att få fart på, fast registrering och och simkortskontroll. Eftersom telefonen är köpt för dyra pengar utan abonnemang så kunde man ju tänka sig att den inte var operatörslåst i Sverige. Varför skulle man annars ha betalat så mycket pengar? Men, när jag nu äntligen började felsöka någon annanstans än i Turkiet så sa Telia-personalen att den antagligen var operatörslåst eftersom den var köpt i en Telia-butik!!! Och då måste någon i en Telia-butik låsa upp den med en mojäng som bara finns där. Gick inte att utföra på telefon till Turkiet. Så nu får jag vänta till i jul med att använda mitt Turkcell simkort. Dessutom skulle upplåsningen kosta 300 kronor! Det kan Telia glömma!