Tjafs om mat

Gräddfil, creme fraiche och kesella. Finns inte i turkiska affärer. Inte hade man en aning om att det var så centralt i vårt matlagande. Mest varje dag så upptäcker vi att vi saknar dess ingredienser. Då får man ta till annat, som grädde (krema) och yoghurt. Turkiet är väl yoghurtens förlovade land, för så många olika märken och byttor som finns att välja på i kyldiskarna har jag aldrig förr sett. Och det allra mesta är naturellt! Hurra! Som jag gillar bäst. Det finns också sötade, med fruktsmaker, men de är fåtaliga.
Idealet hade ju varit tetror, som i Sverige, eftersom man får nedsänka varorna i vår kyl, men yoghurten säljs i runda byttor av plast, men de stora locken är täta, faktiskt. De yoghurtar jag testat är ganska milda och fasta, man får röra till dem för att de ska bli krämiga. Med en näve flingor och frukt eller sylt blir det gottigott! Typisk lunch för mig. Pelle är mer korv-med-bröd-typen. Men korven blir dyr här, eftersom det finns 100% nötköttskorv eller kycklingkorv. Inget fläsk att dryga ut med. Korvbröd finns också, som håller i evighet. Bostongurkan får vi tillverka själva, men det går bra att hacka upp lite inlagd gurka.

Yoghurt, 1,5 liter.

Brownies, med blockchoklad uppepå.

Eftersom vi har gasolspis har mitt experimenterande med bakning varit en utmaning. Det blir nämligen uteslutande undervärme i spisen! Hur beter man sig för att slippa kolsvarta bottnar på allt man tillagar? Jag tror jag kommit på det: man gör mindre bröd, sockerkakor och bullar, helt enkelt. Delar upp sockerkakan på tre formar (se ovan), gör brötchen ännu lite mindre och delar upp den långjästa lilla degen i ytterligare en minilimpa. Men ändå, när jag lyser in i spisen med ficklampan, så kan bottnen vara lite bränd så jag måste vända på bröden med en silikonklädd hand. Eller också ska man justera värmen lite noggrannare. Jag har en termometer som jag hänger in i spisen, men det är svårt att få den på rätt plats så den mäter det jag vill.
Trots det ovanligt rymliga köket (för att vara i en segelbåt) så är det ju trångt när man ska till och kreera något. Det måste vara diskat och undanställt innan det över huvud taget går att plocka fram ingredienser, pots and pans. Annars blir man galen. Plats för att hacka och skära, blanda och vispa måste ju också finnas. Vi köpte faktiskt en liten apparat i röd plast, och den står på bänken och är till bra hjälp. Men mest bara till att vispa.

Grönsakshängmatta under konstruktion.

Frukt- och grönsaksnät in action.

Jag har sett att många segelbåtar har nät som de lägger frukt och grönt i, och det är ju smart när bänkutrymmet är litet, så jag började virka ett nät av överblivet bomullsgarn, och det blev riktigt vackert. Om jag får säja det själv! Vi får väl se hur det fungerar "när stormen skakar mast och tåg".

Pelle och Milou på "våran" brygga. Kontoret i bakgrunden.

Frukt och grönt håller sig faktiskt hur bra som helst utanför kylskåpet. Det enda vi lägger ner där är väl isbergssallad, när vi köper sånt. Allt annat håller sig trots att vi mest har haft mer än varmt här inne. Förvånansvärt nog.
Vi åkte "till stan" häromdagen för att gå till tullen och få tax-fritt för kameran vi köpte. Det var svårt att hitta till tullen. Folk som jobbade i samma hus förstod inte vad "customs" betydde på turkiska, och när vi kom dit, där det också fanns ett "Tourist information" i samma korridor, så intygade alla i entrén att nä, det var inte rätt ställe. Vi gick in ändå, de bakom glasrutorna på turistinformationen (inte en enda broschyr eller affisch till synes) förstod lika lite, men pekade lite ängsligt nerför korridoren och vi gick dit. Här var tullen. Men se, det gick inte alls att få nåt tillbaka på skatten, vi var tvungna att vara på väg från landet i så fall, och det skulle bli så krångligt för dem, för de skulle få lov att gå till banken och hämta ut pengar. Så då får vi åka extra tidigt till flygplatsen när vi åker till Sverige om någon dryg vecka istället. På Atatürk-flygplatsen går det geschwinnt, sa tullisarna i Karaköy harbour och log. Okej då, sa vi.  Man vill ju inte vara till besvär.
På vägen från Karaköy gick vi en sväng mot området där alla hardware-affärerna låg, för där fanns också ramaffärer och såna som i neon annonserar för "plexi". Och, halleluja, den första affär vi gick in i kunde på ett ögonblick såga till fyra tvåmillimeters rutor med rätt mått åt oss, slå in det professionellt och ta ett helt rimligt pris! Så nu har vi tvåglasfönster i båten, utan silvertejp runtom! Varmt och gott, och bara lite imma...
Gick precis en sväng här i Bakirköy, och jisses, vad de kostar på ljus och glitter, tomtar, snöflingor, granar och istappar utefter shoppinggatorna. Här i vår galleria, som knappt öppnat än, är det glitter på handtagen till dörrarna och jättepaket och heltäckande ljusmattor utefter glasväggarna. Det är jättefint och glimrande, för i femdraget blir det mörkt, men lite lätt förvånande, för det är väl ett muslimskt land det här, till största delen? Marinakontoret är nu inrett med en massiv julklädd gran och ljusslingor som skiftar i ett otal färger i alla träd och buskar. Det är en fest att kvällsrasta hunden!

Ännu lägre vatten i Donau!

Läs om läget i Donau nu. Vi är tacksamma att vi lyckades ta oss igenom den korta period då vattnet trots allt steg i september-oktober. Här är en artikel ur kanadensiska Globe and Mail:

http://www.theglobeandmail.com/news/world/worst-drought-in-decades-drops-danube-to-record-levels/article2258062/?utm_medium=Feeds%3A%20RSS%2FAtom&utm_source=World&utm_content=2258062

Telefoner och vardag

Ingenstans, möjligen (möjligen!) i Stockholm, har jag sett så många människor som går runt och pratar i telefon som i Istanbul! Vi har ju ingen koll på hur billigt man kan ringa i det här landet, eftersom vi inte kan läsa Indirim-skyltarnas (rea) finstilta i alla telefonbutiker som finns överallt. Det är Turkcell och Vodafone i varje kvarter, faktiskt.

Sött och starkt och massor av sump.

I "våran" butik i gallerian som vi besöker flera gånger i veckan är det oftast full rulle, men de flesta verkar gå dit för att fylla på sina kontantkort. Personalen fixar det, man langar över en femtilapp och så frågar de vilket nummer och så är det klart. Pip-pip i fickan så har man laddat. Jag vet inte om det inte GÅR att ladda på internet, men det kanske inte är så vanligt här. Och folk verkar ha obegränsat med frågor om sina mobiler. Vi sitter ju som fågelholkar och fattar inget, men diskussionerna och överföringen av information tar evigheter.
Vi har nämligen köpt turkiska simkort. I en turkcell-butik. Vi sitter ner på en bänk och väntar på vår tur, pinsamt medvetna om att vi inte kan prata turkiska. Kunskaperna i engelska är nämligen försvinnande små i vår telefonbutik. En kvinna i glasögonbutiken bredvid kan däremot lite mer, så  hon hämtas om det är nåt särskilt som behöver sägas. Det är lite konstigt, för det är unga människor som fipplar med våra simkort och telefoner, och vi trodde nog att de snappat upp nåt engelskt, kanske i skolan? Men icke.
Nu verkar i alla fall en av våra två mobiler fungera korrekt, det har tagit flera veckor av krångel. Den andra mobilen ska låsas upp i en teliabutik i jul. Den verkar vara operatörslåst trots att den inköptes till dyrt pris för att slippa abonnemang och operatörstillhörighet. Otroligt, tycker man.
Mer om telefoner under "Sidor" och Istanbul-råd och tips.

Utanför ett av biblioteken i Topkapi-palatset. Utsikt över stan.

I marinans ena hörn finns byggnader för duschar, toaletter, en pub/bar och en liten dyr närbutik. Vi brukar gå till duschen och duscha varmt och länge. Pelles onda lår har mått bra av avslappnande långduschar, säger han. När man med passerkortets hjälp har öppnat dörren till duscharna så slås lyset och musik på. Duschar man tillräckligt länge släcks ljuset, så vill man mysa länge får man gå före 17.00 för då blir det riktigt skumt så här vintertid. Musiken fortsätter, och jag undrar vem som satt ihop den musiklistan. Ibland är det turkisk schlager/folkmusik eller Chris Isaak/Celine Dion/Dean Martin eller nåt populär-wailande varvat med gitarröverdoser med Gary Moore. Men så plötsligt så är det grunge. Pearl Jam, Pixies, Queens of the Stone age och sånt.
Lite osannolikt i en dusch i Turkiet. Men så är det.

Istanbul, mitten av november

Idag är det duggregn och drygt 10 grader varmt ute. Pelle har ont i benet så det passar bra att vi stannar inombåts.

Inifrån nya moskén.

Pelle sträckte låret när vi tog loss vår vinda badbrygga för någon vecka sedan, den skulle på uträtning. Olyckligtvis så drattade Pelle huvudstupa ner i marinans blågröna vatten – halvvarmt, kan man säga – och, trodde vi, slog i låret. Men det blev aldrig något blåmärke, så vi förstod till slut att det nog var nåt slags sträckning. Så vi har fått gräva i vårt fina skeppsapotek och påbörjat medicinering blandad med lagom fysisk aktivitet.

Tomma gator. Ovanligt.

Igår spankulerade vi runt Eminönü, besökte ”Nya moskén” och Egyptiska basaren igen. Det har varit en lång helg här i Turkiet, en av två årliga Bayram, och faktiskt så har folk varit lediga. Till och med byggjobbarna här intill var borta. Tysta mornar utan ljudet från stenkapar och borrmaskiner. Annars verkar de jobba morgon som kväll, harrda som värdda. (Helgdag som vardag.)

Vi ”gjorde” Eminönü för några dagar sedan också, under helgen, och så gott som alla småbutiker i de trånga kvarteren var stängda. Gatuförsäljarna däremot hade fältet fritt, så det såldes mobiler, piller (mest blå viagra-varianter), väskor, klockor och kläder av tvivelaktig kvalitet. De enda affärer som var öppna verkade vara bijouterier. Av någon anledning.

Vi vimsade runt och hamnade efter att ha gått genom ekande tomma gränder uppe på turiststråken i gamla stan. Där var allt öppet. Så klart. Vi gick in på närmsta mathak och delade bord en fransyska från Lyon som pratade engelska, tack och lov. Hon hade varit gift med en svensk (naturligtvis) och hennes son skulle tillbringa julen på Lidingö med sin far... Vad är sannolikheten? Men så är det, världen krymper ju mer man träffar folk. Hon var trevlig och vi utbytte lite turisttips och hon berättade om sitt hotell som var billigt! Vi fick adressen. Det låg precis vid alla sevärdheter och var helt ok, tyckte hon. Men den enda lampan i rummet var en taklampa, så hon, som rest hit för att läsa en del, fick sitta på toa och läsa.

Vi kollade in två hamamer, hamams?, vad heter det? och i den ena fick vi tom en smygtitt in på den heta stenen där det låg två personer och mjukade upp kropparna. Mina glasögon immade igen omedelbart, men jag skulle själv inte ha uppskattat att bli tittad på när jag låg där som en säck potatis. Förhoppningsvis märkte de badande inget.

Vi tittade in på ett annat hamam också, Cagaloglu, där Kate Moss och John Travolta och Tony Curtis och en hel radda med andra kändisar varit. Där var det dyrt, och vi fick bara kolla in lobbyn med sin shop med dyra tvålar med ”goda ögat” på. Vi har inte bestämt oss vilket hamam vi ska gå till än. Det verkar finnas MÅNGA. Det tråkiga är att det är ju separata bad för män och kvinnor, och det känns inte så kul att gå själv. Vi kanske får vänta tills vi får besök eller hittar nån annan medbadare.

Romarna (?) snodde med sig en obelisk från Egypten 

till sin hippodrom i Istanbul. Fin är den i alla fall!

Men igår var det vardag i Eminönü, och det var proppat med folk som vanligt, och alla småbutiker var öppna. Vissa områden har fullt av textilbutiker – band, spetsar, tyg, knappar, sytråd, andra är specialiserade på köksgrejor och kaminer med egna plåtslagerier baktill i affären, andra har bakgrejor och möbler i trä, kavlar och jättestora platta spadar i trä för att skjuta in och hämta ut bröd ur ugnar. Man är ju bagarbarn, så det kändes lockande. Runt hörnet var det godis och bröllopsgrejor, korgar med spetsar och blommor i veckat tyg, butiker med strass och låtsasdiamanter i alla former, väskor, t-shirts, fågelburar, fågelmat, katt- och hundmat i lösvikt, iglar, korta och långa, kaktusar och tulpanlökar, fiskeredskap och kebab, kebab, kebab.

Vi äter kebab till lunch nästan varje dag. Det kostar ungefär 20 kronor för en rulle som man blir halvmätt på. En halvliter vatten till kostar två kronor. Det är gott!

Lunch. Nyponsoppa med... grädde! Urk!

När man flanerar som vi gör slås man av alla små ursöta turkiskor överallt. Välmejkade, fiffade i håret, välklädda, tuffa, ja helrätta, helt enkelt. Även de som har sjal på huvudet är ju hur coola som helst! Snacka om attityd! Vi är ju som marsmänniskor nedsläppta till en ny värld, storögt betraktande, men det är slående så många perfekta – och söta – tjejer som finns i den här stan. Killarna verkar ha ett betydligt mer avslappnat förhållande till sig själva och sitt utseende... Gällivarehäng, jeans och nån slags tunn täckjacka. Räcker bra.

Vad vi också har lagt märke till är alla vakter överallt. Dygnet runt. Inte beväpnade, men ståendes i gathörn och sittandes i små vita plastkurar. Sorgligt underbetalda, säkert. Löneskillnaderna här är oerhörda. Massor av folk lever av nästan ingenting, verkar det. Skoputsare, försäljare av lösa cigaretter, enstaka rosor, ja, det är skillnad på folk, verkligen.

Vi ser bilar med blinkande ljus lite överallt – inte alls poliser. Orange plastkoner är populärt. Plastband som skärmar av vissa områden. Och så vakter bredvid. Man frågar sig varför, kommer det någon så släpper de fram dem och ställer tillbaka konerna.

Somliga kvällar låter det som att polisen testar olika typer av sirener uppe vid genomfarten, man kan höra tre olika varianter samtidigt, och högtalarprat. Men det kanske verkligan var kaos på vägen de där kvällarna. Vi gick inte dit för att kolla.

Men det är klart, här vid marinan ligger ju båtar för miljoners miljoner. Vakterna behövs säkert här. En Ferrari Spider står parkerad bredvid staketet till marinan, har stått en månad nu och börjar bli lite dammig. En BMW 1200 mc utan skyltar står också parkerad. Vakterna har lite att övervaka, kanske.

Vi putsade upp Catten efter att badbryggan monterades bort. Enda chansen att komma åt under den, och så blank och fin båten blev, nu platsar den bland brygg-grannarna! Men det tog några dagar att gnugga. Och vi kom på att det var kalk, det där sista som inte gick att gnugga bort. Men med lite badrumsrengöring fixade vi biffen! Och så vax på det. Vi kunde spegla oss i friborden! Nu är det bara överbyggnaden kvar att tvätta och vaxa. Det tar liksom aldrig slut med fixande på en båt. Är det inte nån läcka i en kran så är det motorn som kokar. Eller gasen som tar slut. Eller vattnet som måste fyllas på. Någon beskrev långseglande som ”kontinuerlig renovering av båt”. Det är så sant.

Nej, nu måste vi träna på backgammon igen. Bara inte Pelles ben gör ont så jag måste låta honom vinna...

Och skriv gärna en kommentar, vad som helst, det vore så ROLIGT!

Istanbul, slutet av oktober

Dagarna svoschar förbi och vi har äntligen fått ur tummarna och köpt oss ett äkta turkiskt sim-kort. Det funkade inte i någon av våra vanliga mobiler, de verkar vara operatörslåsta fast de inte skulle vara det... Men som tur var hade vi en mobil som reserv, en vattentålig groving i svart och gult gummi, ser det ut som. Och där funkar kortet hundra procent. Nummer: +90 534 073 03 17, så nu är det billigt att både ringa och svara! Vi ska bara hitta nåt sätt att ladda den på också... Sedan måste mobilerna registreras också här i Turkiet, annars blir de blockerade! Av myndigheterna! Jojo, så nu är vår fungerande mobil registrerad. Men den kommer i alla fall att bli blockerad om ett halvår, då måste vi registrera den igen...
Vi har räknat ut hur mycket pengar vi gjort av med under de fyra månader vi rest omkring - och - det är mycket! Vi har till exempel satt sprätt på diesel för 224 kr om dagen. Den kostnaden kommer ju att vara lite mindre under ett halvår. Vi får hoppas att vårt stillsamma leverne här kommer att visa sig vara ekonomiskt försvarbart.
Vi har köpt ett sånt fiffigt kort att åka buss/spårväg/tunnelbana med. Bara att vifta så får man gå ombord. Billigare och enklare än kontanter och poletter.
Laga mera mat hemma kommer vi ju att göra. Skåpen rymmer minnen från resan: paprikapasta från Ungern, müesli från Rumänien, senap från Düsseldorf, lök från Tyskland, potatismos från Bulgarien, olja från Österlen, ketchup från Rumänien, dressing från Österrike och mjöl från Rumänien. Det är rena Memory lane när man blickar ner i kylen. En massa konstiga pytsar från Sverige står också där längst ner, de ska väl slängas snart, tror jag. Vi köpte en bauta-förpackning Liptons "vanligt" te på Migros (vår närmsta affär). Folk dricker ju mycket te här (chai), så man förstår att de bunkrar upp.
Jag ska lägga upp en sida på bloggen om våra Istanbul-erfarenheter, turisttips, eller vad man kan kalla det.

Spårvägar, pendeltåg och tunnelbana på en och samma karta.

Vi har provat på precis alla transportmedel hittills. Tunnelbanan är inte så utbyggd ännu, men rasande ren och fräsch med helt begripliga skyltar och pedagogisk inredning. Bussarna går lite då och då, jag har INGEN aning om bussnätet, det verkar inte finnas nån information om det, men vi vet ungefär vart bussarna som går förbi här tar vägen. Men vi vet till exempel inte var vi ska gå av om vi skulle vilja åka buss hem nån dag... Tåg-pendel är ganska gammal och tar tid men går långt och centralstationen ligger centralt... Dolmus är taxin man delar med andra, rimligt billigt med precisa avgifter, men tre-fyra gånger dyrare än buss och tåg. Men trevligt! Alltid träffar man någon som man börjar prata med. Sist blev vi bjudna på resan av våra medresenärer! Cykel existerar inte i istanbul-trafiken. Det vore rent livsfarligt att ge sig ut på en trampcykel, finns ingen plats, det gör det knappt för alla bilar som far som galningar kors och tvärs. Men det finns ju parker och där går det att cykla. Vi tog oss nästan ända in till gamla stan (Sultanahmed) häromdagen på cykel. Taxi är ju dyrast, men vill man kosta på sig, så. In till stan kostar det knappt en hundring (sek), från Ikea kostade det lite mer, beror på graden av trafikkaos, så klart. För kaos är det oftast i den här stan.
Här i marinan är det lugna gatan. Vi ser mest anställda som putsar på båtar, sätter upp kapell och flyttar båtar mellan bryggorna. Vi ligger vid brygga G, som är den näst sista bryggan, det ligger mellan 120-60 båtar vid varje brygga, så om man plussar ihop a, b, c, d, e, f, och g blir det en del. Dessutom ligger det jättelika motorbåtar utefter piren också. Har ingen aning om hur många de är, men det är en del....

Några av de fina maneterna i marinan.

 Ibland kommer det ägare och åker ut med båtarna. Somliga har egna anställda (tror vi) som putsar på båten och kör den och kanske bor på den för säkerhets skull.
Det enda som stör lugnet i marinan är när den närbelägna snabbfärjan till Kadiköy tutar för avgång, då rycker det till i kroppen, för så lät det på Donau när det kom båtar som ville köra iväg oss från den ponton eller brygga vi hittat och lagt till vid... Janneke på Dionusos sa att jag var "traumatized", och det är jag säkert också, även om det värsta har gått över vid det här laget. Snabbfärjan är helt fantastisk, i trettio knyck (knop) drar man iväg till den asiatiska sidan på en tjugo minuter, och det kostar femton kronor. Det är ren flygstartskänsla, faktiskt. De andra färjorna över Bosporen har vi inte provat än.
Vi har två måsar som bor på bryggan, våra danska vänner har döpt den ena till Jonathan efter boken, han har en vinge som hänger, men jag tror att han mår lite bättre nu, eller också är det en ny Jonathan... En bit bort ligger ett stort sportcenter med allt man kan önska sig i träningsväg, vi var dit och rekade igår, för vi ville kunna simma några gånger i veckan, men det var förskräckligt dyrt, man var tvungen att köpa in sig på hela anläggningen, att bara gå och simma kunde man inte.
Vår badbrygga, som dängde in i slussväggen i Melk, Österrike, tänkte vi få uträtad nu över vintern, och marinan tog hit en svetsare som gav oss ett pris. Vi ska också få en "second opinion" av en annan yrkesman, men det får vi se när det blir. Allt i den här marinan tenderar att vara vansinnigt dyrt, och vi kommer INTE att anlita någon här om det inte är absolut nödvändigt. Eller överkomligt. Det finns tydligen en billigare marina tre mil västerut, och där kommer vi kanske att ta upp båten och titta till den på undersidan i vår när vi åker härifrån. Priset här passar inte vår plånbok.
Jag tänker också beställa en massa böcker till i jul då vi åker hem, böcker på svenska, Barbara Nadels hela serie i pocket, till exempel, en fjärdedel så dyr som motsvarande på engelska här, Orhan Pamuk måste man ju läsa, och de måste ju vara översatta, så då blir det den svenska varianten till överkomligt pris. John Freely har tydligen skrivit en massa läsvärt om Istanbul, så det står på önskelistan. Faktiskt har jag köpt en John Freely-bok redan om Turkiets västra kust. Han skriver om alla orterna från Dardanellerna (Gallipoli) ner till Syriens gräns, historik och sevärdheter! En guldgruva! Här är ju varje kvadratdecimeter proppfull med historier, Troja och hela baletten!
Jag hade en dröm om att kunna beställa böcker och få dem skickade hit, men det avrådde våra danska grannar, saker försvinner på posten, eller måste lösas ut till fantasipriser. Då importerar jag hellre själv. Vårt lager av böcker räcker fram till jul när vi åker hem, jag fick ju byta till mig en massa spännande av Gunilla och Toyvo i Wien!
Vår cykelutflykt slutade vid en av pendeltågsstationerna där vi kom fram vid ett litet torg fullt av fiskhandlare och fiskrestauranger. Vi stannade till och köpte varsin bamsemacka med en halv nygrillad makrill (tror vi) i. Jättegott! 3.50 lira, knappt 15 kronor. Dit vill jag åka igen. Hösten ska vara bästa årstiden för all slags "sea-food". Alla fiskar och musslor är välmatade och färdiga för skörd... Vi har ju varit vana vid att fisk varit orimligt dyrt utefter Donau, men här var det ju överkomligt.

Istanbul, vinterhamn

Efter en hel del funderande och en rekordjobbig resa till en alternativ marina (Pendik) på Asien-sidan av Istanbul så bestämde vi oss för att bli kvar i Ataköy över vintern. Dels var priset i de andra marinorna inte så förskräckligt mycket lägre, och så ligger Ataköy nära och bekvämt till flygplats och centrum. Visserligen behöver vi hitta ett alternativ till tvättinrättningen i marinan (10 euro/maskin), men det får vi helt enkelt lösa. Vi har nära till affärer, restauranger, flera jättegallerior, buss, dolmus och pendeltåg. Praktiskt.
Dionysos ville åka längre söderut, men de skulle också lämna båten över vintern, så efter en 4-5 dagar drog de vidare mot Kusadasis marina som hade acceptabla priser.

Hejdå Reinder och Janneke!

Kul på busstur i regnet. Greta och Janneke lyssnar.

Innan dess hade vi hunnit turista lite i Istanbul med Greta också, hon åkte hem efter några dagar, men var inte särskilt glad över att resa efter ganska så lång tid på båten.

Så den första veckan har vi försökt acklimatisera oss till den nya tillvaron, ha en OK internet-uppkoppling varje dag, till exempel. Idag var det en njutning att lyssna på Spanarna på P1. Vi slappar en del, försöker varva ner efter dessa veckor av ständig oro över vattenstånd, väder och mastresning...
Vi hittar nu utan problem buss, taxi, pendeltåg, ett annat slags pendeltåg osv osv. Det finns väldigt mycket att köpa här omkring... Vansinnigt mycket restauranger och klädaffärer och gallerior. Shopping är tydligen viktigt. Vi är ju inte så mycket för sånt längre, man kommer av sig. Det vi skulle behöva just nu är nya sim-kort, nu är det svinadyrt att både ringa och ta emot samtal med Sverige. Men vi har faktiskt redan varit till ett av fyra-fem Ikeavaruhus i Istanbul. Våra vinglas har ju decimerats betydligt under Europa-resan, så vi behövde bunkra upp. Dessutom blev det inköp av två plädar, en förpackning frysta räkor och värmeljus.
Transporter här är billigt, två lira (knappt 8 kr), för en sväng med nåt kollektivt transportmedel. Taxi är inte så farligt dyrt heller.
Hundar är det tack och lov inte så gott om, vi har ju vant oss vid stora gäng under resan genom östeuropa, men här ser man bara någon enstaka lite här och där. Men det kanske mer beror på att det är en väldigt urban miljö. Det finns inte plats för vilda djur i den galna trafiken. För kaos är det på vägarna. Inga marginaler. Man får minsann hålla i kopplet när man går på en bilgata med lilla vovven, för här är det en decimeter som gäller som säkerhetsavstånd.

Mums, juice- och fruktstånd i Bakirköy. Granatäpplejuice!

 Förorten vi bor närmast heter Bakirköy och är tätbefolkad och helt befriad från turister... I gamla stan, Sultanahmet, är det fullt med turister och en hel del turistfällor, men naturligtvis mycket roligt att titta på. Tyvärr har inget än så länge gått att se utan regn, men det kommer väl.
Det är tätt mellan moskéerna, och det är väl tur att man gillar ljudet av minaretsångare, för ofta hör man fler än en åt gången när vinden ligger på. 
Jag saknar böckerna om Istanbul av Barbara Nadel, får väl skaffa dem och lusläsa dem igen, de var oerhört lärorika och gav en hel del färg och liv åt stadsdelarna. Spännande också.
Nu har vi ju en adress i Istanbul, så jag kan kanske börja beställa böcker på nätet... Om man nu inte hittar nån schyst internationell bokhandel i stada. Mer rapporter kommer! Tips och frågor emottages tacksamt!

Istanbul, Turkiet

I Constanta fick vi höra att högtrycket skulle hålla i sig några dagar till, men att det skulle svänga på lördag, så vi försökte stressa på så gott det gick. Efter överläggningar med Reinder, vår navigatör och ledare, så bestämdes det att vi skulle gå direkt från Rumänien till Turkiet och hoppa över Bulgarien, eftersom det skulle sinka oss ca tre dagar med in- och utklareringar och sånt. Så med utklarering från Mangalia i Rumänien skulle vi dra en nattsegling direkt till Bosporen. Huvva! Men vädret verkade vara helt på vår sida, så så skulle det bli.
Mangalia var ett helt urtrevligt ställe med en fantastisk hamn, där vi också lyckades tanka med "kanistrar" från en mack i stan och en pick-up taxis hjälp. Full tank! Pelle köpte till fyra dunkar så det behövdes bara två svängar till macken med sju dunkar/tur. Det tog tid att fylla, kan jag säga. Men fullt blev det.
Väldigt många hamnar vi stannat till vid höll på att rustas eller var rustade med EU-pengar. Det är ju trevligt att pengarna hamnar så man själv får lite valuta, och städerna/hamnarna behöver rustas, jag säger bara det! Men i Mangalia var det klart och fint, massor av människor flanerade utefter den jättelånga marinan på kvällarna. Jag kan bara rekommendera Rumänien, både tjänstemän och andra var oerhört trevliga. Dessutom blev vi med på TV igen! Tror jag. De intervjuade Janneke och mig när vi höll på att klarera ut i alla fall och vi intygade att Mangalia och Rumänien var kalas-ställen.
Vid 12-tiden var vi färdiga med papper och shopping och kastade loss mot en natt på Svarta havet. Koordinaterna var utväxlade, och vår nya gps/plotter hade fått waypoints inlagda. När vi kom ut en bit från Mangalia märkte vi att det blåste bra mycket mer än dagen innan, och rakt i nyllet. Men, tänkte vi, det lägger sig nog innan solen går ner.
De första två waypointsen passerade vi medan det var ljust, och så hade vi långa benet kvar, ner mot Igneada, vilket är den första möjliga hamnen för oss att vila i Turkiet. Solen gick ned, men vinden pep på. Vågorna byggdes på, och även om det inte var några starka vindar så blev det rejält gropigt när man åker med nosen vinkelrätt emot. Timme efter timme.
Vi hade preparerat oss med sjösjukearmband, och det blev Pelle som fick röra ihop lite kvällsmat i köket. Jag kände verkligen inte för att varken äta eller laga mat. Men jag fick ner en portion i alla fall. Vi turades om att sitta och vakta, autopiloten körde ju. Jag kände mig sur som ättika över att vinden aldrig mojnade, men månen lyste och Dionysos låg snett framför oss så man hade i alla fall nåt att titta på. Det kändes väldigt tryggt att vara två båtar där vi susade fram i sju knop i Svarta havs-mörkret.
På morgonkulan, i tre-fyratiden, såg jag nåt grannt upplyst framför oss, men det var omöjligt att säga vad det var - en oljerigg, ett passagerarfartyg, en julgran? Jag svängde babord, gissade att aktern på vad det nu var låg där, och lade mig på andra sidan Dionysos. Efter någon halvtimme ropade Janneke på radion och undrade om jag sett fartyget, och det hade jag ju. Men det syntes inte på AIS-en. Ännu. Inte förrän vi var två sjömil (3,6 km) från fartyget såg vi att det var ett passagerarfartyg som gick åt "rätt" håll. Phu. Vi började också kunna se fyrljus från Igneada! Jippii! Vi var på rätt sida havet! Nu började faktiskt vinden mojna lite och båten gick lugnare, vi kunde sova bra där vi bäddat i soffan.

En efterlängtad syn - soluppgång i Svarta havet.

Istanbul - here we come!

I fyra - halvfemtiden hade vi nått nästa waypoint och vi svängde mot Bosporens mynning! Det blev ännu jämnare sjögång och efter att solen gått upp gick jag och lade mig. Sov underbart gott. Tidigt på eftermiddagen kunde vi äntligen sikta turkiska berg! Man fattade att man var i närheten av Medelhavet! Solen lyste och det var skönt ute! En riktigt underbar känsla. Snart skulle vi vara framme vid höstens mål.
På den asiatiska sidan av norra Bosporen fanns plats att ankra. Vi fick ju inte gå iland eftersom vi inte klarerat in i Turkiet. Det måste man göra i vissa hamnar. Så vi hakade fast oss vid varandra mitt i hamnen bakom piren i Poyraz, men fick senare flytta för vinden vred och vi låg obehagligt nära en jättestor fiskebåts ankarkätting. Vi såg den hur tydligt som helst i det turkosblå vattnet. Nu var vi verkligen nära Medelhavet, även om Svarta havets vatten varit lika klart och blågrönt så kändes det mer här, minaretsång och små fiskebåtar på svaj...
På morgonkulan drog vi vidare ner genom Bosporen, och den starka bris vi känt på morgonen visade sig vara ordentlig ute på farleden! Stora, stora fartyg mötte vi på nära håll, men vågorna lugnade sig vartefter vi svängde söderut, för att totalt kulminera i kaos när vi nådde Istanbuls centrum med förtifjorton färjor och turistbåtar från alla håll och kanter! Allt som tidigare suttit någorlunda fast i båten skakades loss och hunden höll på att krypa ner i brallorna på mig.
Hon hade faktiskt också lyckats med något vi hoppats på - kissat på tidningar i båten! Det tog ju 27 timmar att köra från Mangalia till Poyroz, och på kvällen hade hon rastat sig på akterdäcket på fiskebåten. Vi varken fick eller kunde komma iland. Kisset kunde de spola av, sa de snälla fiskarna. Och på morgonen gick det bra att kissa på tidningar! Hurra! Hon är så intelligent, vår hund!
Till slut kunde vi kryssa oss mellan tre färjor och styra ut mot Marmaris-sjön förbi udden med Hagia Sophia och Blå moskén och hoppades på vågor kanske bara från ett håll, men eftersom vinden under flera dygn varit sydlig så var vågorna stora som hus och eftersom vi körde längs den nordliga kusten var det här de hamnade. Här låg massor av stora fartyg ankrade, och vi åkte strax bakom dem, upp och ned, upp och ned. Efter någon dryg halvtimme var vi framme vid Ataköy marina där det finns inklareringsmöjligheter. Den ska vara svindyr, och det var den. Men, vad gör man inte för att fixa formaliteter. Vi blev anvisade en plats av nåra sura typer i gummibåt, och Dionysos försvann åt nåt annat håll.

Istanbul från vattnet. Galatabron i förgrunden.

Fullproppat med båtar, stora, massa lyxiga motorbåtar och fullt av grejer på prydliga bryggor. Tankstation vid utfarten och lång pir, så skyddat är det. Hittade Dionysos och jag och Janneke registrerade oss på kontoret, eller lobbyn, kanske man ska säga, det var precis som på hotell. Enkelt fixat, inga krusiduller, vi frågade om pris - 56 och 74 euro natten - URK! och hur man kan klarera in. Man kunde krångla till det själv och åka runt stan till olika kontor eller betala till en agent i huset bredvid så fixade de allt.
Vi gick till agenten. Det kostade en massa pengar, men vi sa OK. Vi fick springa hit och dit och hämta original till en massa intyg och pass och försäkringspapper, men så skulle de komma till båtarna redan ikväll och så skulle det vara kirrat. Gäller ett år. Skönt.
Dagen efter började det regna och blåsa ordentligt. Vi var glada över att ligga i en trygg hamn, och att ha hunnit hit innan skitvädret började! Hurra för 27-timmarsseglingar!

Port Tomis, Rumänien

Janneke och Pelle framför pråmflottan som bjöd in oss att övernatta med dem.

Tidig morgon på Donau, Milou rastades hastigt i gryningen och vi var beredda att kasta loss när en av pråmisarna sa att det var 10 minuter kvar. Vi väntade och de två långa pråmarna med fyra "tråg" framför sig kopplade isär och drog iväg. Vi tog rygg på den sista, Sitno. Det gick oerhört långsamt, men så var det också oerhört grunt. De tog en väg som åtminstone jag inte sett på sjökortet... Men vi kom igenom, fast vi mötte andra pråmar som inte var lika tungt lastade. Men plötsligt så vände flottan och kopplade loss halva lasten som de lämnade för ankar och åkte vidare med bara två tråg framför sig. Det var rena hårnålarna vi åkte genom, nära kanterna på Donau och tvära girar, så tvärt man kan köra med en hundrameters pråm, antar jag. Bogserbåtar stod i beredskap runt strömfåran, för alla måste åka i samma smala ränna. Andra pråmar stod i motströmmen och väntade på sin tur. Det är alltid den som åker medströms som har förtur, det är lite svårare att bromsa då, nämligen. Strömmen varierar, ibland två knop, ibland fyra, men ju smalare och djupare fåra, desto kraftigare ström. Då är det bara att hålla tummarna.
Sitno vände efter ännu några grunda passager för att åka tillbaka och hämta resten av lasten, så vi hängde på en annan pråm som körde alldeles för fort för oss. Vi stannade till i Svistov och skuggade en annan pråm till km 515 där vi hittade dagens sista pråm (en trippel) som fick spåra till Ruse, en stor stad, en gång påtänkt som Bulgariens huvudstad. Vi fick plats vid en ponton, och när en man i skjorta och glasögon närmade sig våra båtar tänkte vi att nu är våra sista Eurosar beseglade, men han sa att han nog var väldigt känd för oss, men att vi inte visste vem han var. Underlig typ, tyckte vi.
Men så sa han att han hette Pierre Verberght, och Hollisarna tjöt av lycka! Det var belgaren som gjort alla Donaukartorna! De kartor som finns i varenda pråm och piratkopierade i lika många fritidsbåtar på Donau! En legend! Särskilt för holländarna eftersom mannen är belgare och närapå landsman. Han pratade i alla fall holländska med dem. Janneke, Reinder och Greta fick närapå slag, och bjöd naturligtvis in herrn på ett glas, han drack bara alkoholfritt, men pratade desto mer!
Alla var helt tagna av att möta denne mytiske person som ju mer eller mindre ägnar sitt liv (nu är han pensionär) åt att uppdatera sina egenhändigt ritade kartor. Han får ju hjälp av de statliga vattenmyndigheter som kantar floden, men åker bil utefter Donau och som nu, en gång per år, blir bjuden på en flodtur med turistskepp. En av de eländes båtar som drar upp såna svall så man blir galen. Han hade försökt ropa till Dionysos på VHF:en när de hade passerat oss idag, men de trodde ju att det var nåt misstag så de hade inte svarat...

Pierre Verberght, den intensive mannen, Janneke och jag.

 I alla fall åt vi middag med honom på torget i Ruse, ett helt bedårande ställe fullt av restauranger och tjusigt belysta fasader, inte alls så nedgånget som i många andra bulgariska städer. Ja, det blev en kalaskväll - igen! Dessutom fick vi en rundtur på turistbåten, som en ihoptryckt ålandsbåt ungefär, höjden är ju begränsad på en kanalbåt. Många broar blir det.
Dagen därpå blev det vidare jakt på pråmar och vi klarade av de sista svårigheterna, det stod flera pråmar på grund, faktiskt, och vi körde på "fel" sida om dem. Pierre hade sms:at Dionysos om det så vi var beredda, men det var ändå ruskigt att åka så nära plåtskrållorna som stod på.

 Nådde Silistra i sista sekunderna innan solen gick ned, och fick både el och vatten från hotellet vars ponton vi ockuperade. Tio procent skulle vi få om vi käkade på hotellet, det var ordentligt glamouröst. Drustar hette det, och maten var fin, inte särskilt dyr heller, faktiskt. Vi skulle klarera ut på morgonen men fick inte promenera över till myndigheterna, utan skulle åka dit och lägga till igen 50 meter bort. Ja, vattnet räckte ju inte till, så vi fick lägga till vid en privat båt efter att tullisarna tvingat ägaren att låta oss lägga till där. Till slut var vi klara, Janneke och jag fick promenera tillbaka och vi åkte tvärs över floden till Rumänien och klarerade in där. Alla var skittrevliga och intresserade och frågade och gav råd huller om buller. Hur olika kan det inte vara. Inte kostade det nåt heller.

Träd som rasat ner när Donau underminerat stranden.

Hirsova, sista biten upp mot Cernavoda och kanalen.

Så vågade vi oss ut i rännan igen för det näst sista Donau-benet längs de lite djupare "armar" som man måste välja för att ta sig ut till kusten vid lågvatten. Den första hette "Bala-arm" och hade våldsamma virvlar i mynningen, det var djupt och strömt som attan, den mynnade ut i Borcea-arm som tog oss ända upp till Donau igen, vid km 242. Massor av ved och skräp i vattnet, men också rejält djupa fåror och bra ström.
Sista dagen på Donau blev motströms, mot Cernavoda och kanalen ut till Konstanta vid Svartahavskusten. Oerhört fattiga och eländiga samhällen passerade vi, men guld på kyrkornas lökkupoler var det. Svingrunt på flera ställen, men det gick. I Cernavoda låg pråmarna i bredd och väntade på att lotsas hit och dit. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, vid polisens ponton var det otrevliga och vi åkte mot slussen till kanalen och hittade en privat liten hamnplats med en10-15 båtar. Vi lade till bredvid en stor båt som såg ut som en fd restaurangbåt i två våningar. Men nu var där bara två hundar som var glada och skitade ner nåt kopiöst. Vi inväntade ägaren nervöst, men när han kom dit, var han polis (!), jättesnäll och ville inte ha betalt, gav oss en sladd med el, växlade in pengar och tog kontakt med slussen så vi kunde boka slusstid på morgonen! Till råga på allt körde han oss damer till "the market" på kvällen i sin Dacia-bil. Marknaden var ett trångt snabbköp, men man kunde betala med KORT och de hade ungefär ALLT! Jag handlade som besatt. Nackdelen är att man inte alltid vet vad man köper, och nu sitter vi här med en dunk rosé. Antagligen inte torr rosé utan nån söt variant. Isch. Vi får kyla ner det och hoppas vi träffar nån som gillar slisk.
Pelle skulle grilla och satte upp grillgrejen på relingen, och skrek till. Vad? undrade vi alla och störtade dit. – En orm! Reinder hade sinnesnärvaro att plåta inkräktaren innan han med en polygrip dumpade den i Donau. Vi kom alla överens om att den var helt ofarlig, men när och hur hade den kommit ombord? Tänk om den hade krupit IN I BÅTEN??!! Ja, vi fick ormskräck riktigt ordentligt.

Vår fripassagerare...

Slussningen skulle ske klockan sex, så med pannlampa och strålkastare tog vi oss till slussen där det låg två pråmar som slussat kvällen innan. Inget hände. Till slut fick vi kontakt med slussgubbarna och vi skulle få slussa om 1,5 timme med två andra pråmar. Tack för det! Kanalen är ca 65 km lång, och rätt rak och tråkig. Autopiloten fick jobba. Man såg just inga samhällen, bara fiskare som stirrade på sina spön och tåg som skrämde livet ur en med sina tutor.

Kanalen under de sista kilometrarna. Mycket grävande. Grönt vatten.

Sluss igen, och nu fick vi betala enligt storlek på båt. Jag hade läst i nån skrift att man kunde få hjälp med att masta på i hamnen i Konstanta, så jag började ropa på hamnkaptenen och kolla om det var så. Det var lite sent att fortsätta till Port Tomis, yachthamnen i staden Konstanta. Inget svar. Jag ropade och ropade. Någon sa att vi kunde åka in till en kaj där det fanns kranar. Vi la till där och jag pratade med en vakt och en snubbe som satt i en kran. Hamnkaptenen skulle säkert komma snart och så skulle vi få veta om vi låg rätt eller fel. Ingen kom. Vi gjorde mat och åt. Ingen kom. När det började skymma lite lätt dök det upp en arg snubbe i skjorta och epåletter och började orera om att vi inte hört av oss. Jag sa att det hade jag försökt så jag blev blå i ansiktet. Vi fick absolut inte ligga där vi låg, och helst inte alls i den här stora professionella hamnen, och så blev vi anvisade en annan plats dit vi ÄNTLIGEN kunde åka när han slutat babbla. Men då hade han tinat upp och skulle till och med ringa Port Tomis och berätta att vi ville ligga där dagen efter och behövde mastkran! Det var ju gulligt!
Platsen vi blev anvisade var precis framför tre gigantiska skepp, kanske 30 meter höga, med ankarkättingar och bulbar där vi plaskade runt och lade till. Man kände sig liten. I gryningen kastade vi loss enligt hamnkaptens order, det skulle vara minst vind och vågor vid den tiden, och styrde norrut mot den riktiga yachthamnen, Port Tomis i Konstanta. Vi kom dit på nån timme, strax efter åtta på morgonen, och lade till med bredsidan. Fullt med hundar och löst folk tog emot. Fikade. Nån ringde efter mastkran. Vi cyklade till kontoret och registrerade oss och betalade. Drog upp till stan och tog ut pengar och handlade lite. Pelle och Reinder kämpade med våra master inför kranbilens ankomst. En lampa var sönder, en farbror som var fiskare anlände med en ersättningslampa, men den var inte riktigt rätt sort, men kanske den skulle fungera ändå. Ja, massor behövde göras och tiden gick.
En timme för sent kom kranbilen och cirkusen kunde börja. Det blev gastkramande. Men inget gick sönder och alla stag kom på plats och lilla masten hamnade också rätt och vi skruvade och letade grejor och innan mörkret la sej igen vid sju kunde vi gå till en av restaurangerna i hamnen och beställa nåt gott. Och två flaskor vin. Ännu en kväll att minnas! Vi skålade för att vi klarat av Donau och mastresning och allt. Vilken dag! Sent ska vi glömma de fyra A4-papper med kvitto fasthäftat som vi fick efter att vi betalat hamnavgiften på kontoret. De stoppades i en plastficka, till och med. På Bornholm stoppade man in sitt kreditkort i en automat och fick en självhäftande etikett som man satte fast på båten. Men det är roligare med kontor, människor och kopieringsmaskiner än en själlös automat!

Catten i Konstanta - med mast och moské!

Km 592 Sredniak-ön, Bulgarien

Jag måste berätta vad en av våra goda nya holländska vänner sa idag: När man reser så här möter man så många trevliga och snälla människor, nästan uteslutande. När man sitter hemma och ser på TV tror man att alla där ute i världen är farliga och ovänliga.
Det är bara att hålla med. Vilket land vi än har åkt igenom, och nu börjar det bli många, så är det ju slående hur snälla och hjälpsamma människor är, bara man vågar ta kontakt och fråga så får man tusen positiva reaktioner till svar. Förutom då nån enstaka gniden ponton-gubbe som ska ha 20 EURO för att man legat där en halvtimme för att klarera in eller ut hos tullen...
Även om ingen kan varken engelska eller tyska eller nåt annat språk så försöker de oftast i alla fall hjälpa en hjärtligt och lite nyfiket. Det är värmande.

Denka, Pelle, jag, Milou och Rumen i Lom. Våra bästa kompisar!

En äkta kaptens-navigations-styrhytt på slovensk pråm. Ekolod från 80-talet...

Vi har inte ännu inte varit med om att någon försökt stjäla nåt eller varit nåt särskilt hotande. Förutom en polis och hans pontonkompis i Lom som absolut skulle ha 20 euro fast vår kompis den svensktalande gränspolisen Rumen tre gånger berättat för dem att det är gratis, gratis och gratis att ligga vid hamnpontoner i Bulgarien sedan något år tillbaka. På kvällen när vi kom tillbaka från att ha ätit och druckit gott stod de där och skulle ha betalt i mörkret. Alternativet att kasta loss i mörkret var inte lockande. Vi betalade och protesterade och fick kvitto och morgonen därpå till och med en faktura med stämplar och hela byråkratsjebangen.
Men de positiva exemplen överväger: just nu ligger vi fastknopade vid en hel liten flotta av pråmar från Slovakien. Igår morse satt vi på vakt vid pontonen i Oriahovo vid en annan pråm med en vänlig kapten som välkomnade oss när vi frågade om nattplats och så såg vi en rätt så tungt lastad pråm och kastade oss ut i leden efter den. För i dessa grundkänningarnas år i Donau så är det säkraste sättet att leta sig fram att skugga en tungt lastad pråm, ju! De har ju lokalkännedomen och går de tillräckligt djupt så riskerar man ju inget. De vill ju knappast själva gå på grund.

Snubben med pinnen i mitten av bilden... Foto: J Kelder

Det visade sig att det var två långa pråmar som åkte tillsammans, men med lite olika fart. Vi tog rygg på den snabba, och med andan i halsen och minimifart (där det är strömt är det också som djupast) ungefär fem knop hasade vi oss över en hel del ruggigt grunda ställen. På det grundaste visade vår djupmätare 1,90 meter. Vi går 1,80 djupt. Men pråmarna kör med breda laster och är minst lika djupgående som oss, så man borde ju inte hetsa upp sig, men jag vill helst bara gå och lägga mig nuförtiden när det är så jävla grunt. När sen en snubbe dök upp på kanten av pråmen med en lång PINNE som han stack ner i vattnet med jämna mellanrum höll man ju på att smälla av! Va, mäter dom djupet med en PINNE!? Dom måste ha tidernas teknologi där i sina små hytter, hade man trott, det här är ju vad de jobbar med dygnet runt, för sjuttsingen. Även om det står Bratislava på pråmen.
Pinnen var lång, men i mina ögon inte tillräckligt, och målad i olika färger, och man såg tydligt att den bottnade. Många gånger. Men, som sagt, vi kom helskinnade fram till Nikopol och fick fin plats vid pontonen efter att en förhatlig turistbåt dragit uppströms. Vår ”führer” fortsatte på sin färd.
I morse skulle vi åter kolla efter en pråm att skugga, men då dök det upp en ensam ”påskjutare”, alltså den del av pråmseten som har motorer och besättning. De andra delarna består av stora kar med last. När påskjutaren kom närmare såg vi att det var den vi hade skuggat dagen innan! Vi fick flytta på båtarna och släppa fram dem till pontonen, och så gjorde vi fast utanpå påskjutaren och började fråga ut gubbarna. Jo, de hade inte fortsatt så långt, bara några kilometer till, eftersom det var ett extra grunt och svårt parti strax efter Nikopol, och de väntade på några decimeter mera vatten för att komma vidare. Men vi var välkomna att hänga med dem till deras flotta som låg ankrad och fortsätta resan morgonen därpå. Vilken bra lösning!

Catten, Dionysos och Sitno på Donaus vatten.

Så efter lite proviantering och mer språkande så åkte vi bort till de andra delarna av flottan som låg på sju meters djup och i ett par knops ström. Vi fick en skyddad plats bredvid påskjutaren. Bredvid, på stranden, låg en liten stuga med vinrankor, glasveranda och en hel rad bikupor. Där låg också massor av torra, grå trästammar som syns nu när det är så lågt vattenstånd. Det ser läskigt ut.
Men nu har vi kollat in pråmbesättningarnas nyinköpta jättestora fiskar, den största någon meter lång, och manöverhytten på påskjutaren. Det visade sig att ekolodet var ca 25 år gammalt och inte så värst mycket att ha... Men de hade en pc med ett program med all världens kanaler och floder med massor av detaljer, och en gps där vi brukar figurera när vi knäpper på vår gps med ais-transponder. Så imorgon bitti blir det tidig avgång med strömmen, förhoppningsvis har det hunnit bli ljust innan vi åker. Någonstans i karavanen ska vi foga in oss och följa med de 100 kilometerna till Ruse. Ska bli spännande.
Men vi har ju träffat en fin Grand banks-båt på 42 fot med tre pensionerade lärare från Haren, Nederländerna. Vi lärde känna dem i Vidin och bestämde att det vore tryggt för oss att slå följe ifall vi skulle köra fast eller nåt skulle hända. De är jättetrevliga och roliga och fast de går bara 1,30 djupt är de fullt nöjda med att skugga pråmar som har vårat djup. De gick på grund i Szentendre-kanalen, liksom vår vän Herman, och skadade en av sina propellrar, så de vill väl ta det säkra för det osäkra. De är saltstänkta så det räcker, har seglat tidigare och köpte den här båten i Florida och körde den bland annat upp till New York på Mississippi! Det känns verkligen trevligt med lite sällskap, och vi resonerar oss fram till lösningar på vår situation. De är också lite bättre på tyska än vi, och oerhört rappa att ta kontakt med allt och alla över VHF-en. Deras mål är en bit ner i Turkiet, Bodrum eller så, för att lämna båten där och åka hem till Nederländerna över vintern. Vi får se hur länge vi slår följe. Vi ska ju masta på någonstans, vilket kommer att ta nåt dygn. Jag skulle inte ha nåt emot att ha sällskap ända till Istanbul.

Vidin, Bulgarien

Nu har vi kört som tokar, nästan, för att hinna ikapp vattnet som verkar slinka oss ur näven, och inte brytt oss om att turista eller annat tjafs. Bara dönat på i båten, så fort det gått.
En dag fick vi faktiskt låta bli att åka, för det blåste så förbenat att vi i sista momangen innan masten och vi själva flög av smet in bakom en ö i lä. Och där satt vi resten av dagen. Och en vindpinad natt. Gissa ångesten! Vi ankrade med aktern in mot den träskliknande ön, för vinden fick ju nån baksnurr, och gjorde fast aktern i en gammal trädstump som stack upp. Där låg vi undan vinden, men de stora vågorna brakade ju på runt oss och drog upp svall, så vi rullade en hel del, trots län. Och vinden tjöt i trädtopparna ovanför oss. Inte så behagligt. Men tryggt var det. Kan man ju se så här i efterhand. När man satt där på akterdäck och såg vädret kändes INGET tryggt. Inte när vi la oss i mörkret heller. Då får man ha nerver av stål. Och en bra ankarvakt. Ankarvakt har vi i alla fall.
Annars har det varit ömsom vin, ömsom vatten sedan Apatin. Vi har legat för ankar lite här och där, vår vän Herman (österrikisk gnällis) henkade en dag till Belgrad, men gav sedan upp sitt medelhavsprojekt pga problem med rygg/invärtes, vilket gjorde det hela för jobbigt. Han reste ju ensam, navigerade ensam, styrde (ingen autopilot som vi) hela dagarna, och kunde knappt komma ur båten pga ryggen. Hade svårt att sova också. Så i Belgrad insåg han att det var dags att lämna båten och åka hem till ett sjukhus. Hoppas han blir bättre.
Vi fortsatte i blåsväder och på ett bra läställe frågade vi ett par pråmar om vi fick ligga utanpå dem, det gick bra. Pga den starka vinden, Koschowa, låg de stilla med pråmarna, de lastade muddermassor och hade inga bogpropellrar och klarade inte stark vind. De hade legat ett par dagar redan. Bröderna Dalton, som de kallade sig själva, pratade nästan bara serbiska, men det blev ett glatt möte med en del "pivo", öl, och senare på kvällen någon odefinierbar sprit på pråmen och whisky och öl i tvåliters petflaska i Catten. Några utbrast i sång innan de raglade tillbaka till sina sängar. Dagen därpå skulle maskinisten bjuda på fisk, men vi tyckte vi hade så bråttom (och var rätt trötta på att tacka nej till sprit) så vi åkte. Efter en och en halv timmes färd kom vi ut på en fjärd mot det gamla fortet Ram, och mötte vågor som vi inte klarade alls. Det var då vi gömde oss bakom ön nästan ett dygn. Där fanns redan tre fiskare som kurade. De sa att vinden nog skulle lägga sig till kvällen eller morgonen så vi skulle förbereda oss på en övernattning. Med kroppsspråket.
Tidigt på morgonen tittade vi ut över de ylande vidderna och såg - grabbarna grabbers från pråmarna! Vi förstod då att vinden hade lagt sig en smula och kastade loss ögonaböj. Milou fick inte ens komma iland och bli lerig igen bland grodorna...
Vi dundrade förbi pråmgubbarna och vinkade, och det som började som en regnig, blåsig dag, blev helt skön och lugn till slut. Men strax innan vi kom in i Järnporten fanns ett ställe där vi visste att det kunde vara blåsigt och kallt (?) Och blåsigt var det, vågorna liksom skruvade sig upp framför oss och vågtopparna bröts och blåste över hela båten. Som tur var satt vi ju inne och körde, så oss gick det ingen nöd på, och Catten behövde bada... När vi kom in mellan Järnportens jättehöga bergssidor blev det lugnare - tack och lov! Det var faktiskt fantastiskt fint, bland annat åkte vi förbi Lepinski Vir där man på 60-talet hittade en boplats daterad 8 000 år sedan. Tänkte vi skulle åka dit med buss dagen därpå från Donji Milanovac, men när vi skulle lägga till vid pontonen vid stan så kom en JÄKLA passagerarbåt och tutade, så vi gav upp och åkte till en fin skyddad vik längre bort och sov istället. Och då blev det ju alldeles för krångligt att ta sig tillbaka till Donji så vi drog vidare upp genom Järnporten dagen därpå.
Satt inne och körde största delen av dagen, det är riktigt mysigt, som att vara i vardagsrummet/köket och samtidigt färdas. Autopiloten är en välsignelse, minst sagt! Men man måste ju navigera och hålla koll ändå. Donau är ju ingen kanal med samma djup ända ut i kanterna, utan man måste veta var strömfåran är om floden blir bred och grund. Annars åker man fast...
Jo, vi hade vårt första tillbud i den fina ankarviken: Milou som är så kaxig i gummibåten, hoppar av och på ideligen, lyckades i skymningsljuset missa hoppet i land och när Pelle skulle lyfta ur henne var hon borta, låg i vattnet skavande mot de travar av däck som den lilla kajen var byggd av. Pelle fick fiska upp henne och hon var inte särskilt kaxig mer det dygnet. Men det verkar glömt nu...
Har i alla fall klarat av de sista "riktiga" slussarna på Donau. Skönt. Den näst sista var dubbel, när man kommit ner 16 meter fick man åka över till den andra kammaren och åka ner 12 meter till. I den låg en pråm som åkte upp, så vi fick byta plats inne i slussen. Spejsat!
I den sista slussen ville dom prata engelska på VHF:en! Jag som hackat mig fram på "tyska" ända dit, vissa slussvakter har inte ens låtsats förstå mina väl valda ord! (Samma varje gång.) Nu blev det plötsligt svårt att prata engelska - vad tusan heter sluss på engelska, till exempel?
Efter några dagars slö-åkande mellan slussarna åkte vi ner den sista slussen - riktigt långt ner - och när vi åkte ut ur den fick vi nästan en chock! Väldigt långa och väldigt breda playor dom har här i gränstrakten Serbien-Rumänien-Bulgarien! Vattenståndet var flera meter lägre än vanligt... Men vi hade ju fått signaler om det. Efter en enkel men tryckande het utklarering från Serbien i Prahovo fortsatte vi österut med blickarna som klistrade vid vattendjups-instrumentet. En av tulltjänstemännen sa att man nog kunde fortsätta till Svarta havet i november! Nu var vattnet för lågt längre österut. Helsicke!
Vi såg långa sandrev, inga båtar, bara stora pråmar som låg för ankar utefter flodsidorna, inga människor. Var har vi hamnat? I Sahara?
Vi hittade en vik bakom en ö som var djup och lite ström där vi lyckades fästa ankaret. Det hasade så obehagligt över botten innan det tjångade fast. Natten före hade vi legat mot polisens pråm i Kladovo, helt tryggt trodde vi, men vid fyratiden gick det vågor som värsta kulingen. Jag gick ut och kollade förtöjningarna och trodde det var pråmarnas svallvågor, men det var stark vind. Utefter vågorna låg långa skumränder. Efter någon timme avtog vinden och på morgonen var allt lugnt. Konstigt.
Men bakom ön blev natten lugn. Ett gäng fiskare tältade på stranden, och eftersom vi inte klarerat in varken i Rumänien eller Bulgarien ännu så fick Milou hålla sig till Vidin nu när vi hade publik. Men det var inte så långt dit, och inte särskilt grunt heller. Tack för det!
På vägen upptäckte vi att GPS-klockan ÄNTLIGEN ställt om sig, och vi kan nu stolt tillkännage att vi nu räknar oss efter Ålands tideräkning, alltså har klockorna ställt fram sig en timme. Att vi skulle behöva åka så långt för att få byta tidszon!
Vidin verkar trevligt annars, ganska stort, hittade en totalt västerländsk mataffär, skämdes nästan för att gå in där, säkert svindyra varor. I de butiker som ligger lite här och där med kött, bröd och annat kostar det ju så lite, men är ju i alla fall inte importerat från Europa... eller USA.
Återkommer snart medelst internet om turistbåten ligger kvar. Pelle läste precis om ett turistfartyg som kraschat 9 mil österut pga lågt vatten. Ujujuj. 

Budapest

Idag har vi äntligen tagit oss tiden nu när uppkoppling verkar finnas, att lägga in bilder och lite fullödigare rapporter. Jag har petat in bilder ungefär där de hör hemma kronologiskt, så det blir till att backa genom inläggen för att se allt fint. Mest är det Pelle som står i olika poser...
Sedan sist har det hänt en massa bra grejor, men också – lite jobbiga. I alla fall för oss... När vi åkte från Grein, i undersköna omgivningar, faktiskt, Österrike från sin finaste sida, skulle vi ju slussa i Melk, där det finns ett vansinnigt stort kloster som man ser på håll. Imponerande.

Vi fick vänta länge på slussning, men så skulle vi in, BREDVID en stor ukrainsk pråm-påskjutarbåt. Okej, vi åkte in, men de höll på och grejade och vi for runt där inne i ”kammaren” som det heter, och funderade på om det här egentligen var en så bra idé.

Så kunde vi lägga fast oss i alla fall, men på fel sida för oss, för vi vill ha såna fiffiga pollare som följer med när man glider ner i slussen, då kan man knyta fast båten helt, och behöver inte hålla på och byta fäste varannan meter – ibland är det väldigt långt mellan fästena. Men vi tänkte att vi ska ju slussa neråt så det är väl ingen match.

Men så skulle en dubbelpråm in BAKOM oss, och det har aldrig hänt att vi fått ligga framför någon annan båt i yrkestrafik. Dubbelpråmen fyllde upp hela slussen bakom, men den smög in så fint och lugnt. Den ukrainska påskjutarbåten hade däremot propellern igång hela tiden, och vattnet roterade. När det bara var lite vatten kvar i slussen blir virvlarna kraftigare, och vi orkade inte hålla båten kvar mot slussväggen, utan for iväg med aktern mot påskjutaren, nu var vi ju noga med att inte tappa några tampar i vattnet och köra med propellern, så det gick ganska bra, men så fick aktern fart åt andra hållet och dängde in i slussväggen. Helvete! Tänkte vi och hoppades bara att vi inte skulle ta in vatten, ungefär. Till slut lyckades vi i alla fall få göra fast mot påskjutarbåten och kontrollera skadorna. Vår stora badbrygga hade ju fått sig en smäll och vikt in sig någon decimeter, men inget verkade ha hänt med själva båten. TUR! När slussportarna öppnades åkte vi ut fort som tusan från virvlarna.

Helt chockade var vi ute på Donau igen, med en påskjutare och en dubbelpråm i rumpen, påskjutaren forsade snabbt om oss i den snabba strömmen efter slussen, men vi väntade inte in pråmen, utan forsade fram i uppåt 20 km/h i ganska så smala passager, uppgrundningar (”untiefe”) och konstiga sandbankar. Vi såg ingenting av de slott och naturscenerier som det stod om i ”Die Donau” (vår guidebok) kan jag garantera. Vi försökte bara hålla undan för pråmen som körde minst lika fort som vi och inte gå på grund. Till slut hittade vi en lämplig plats att vända båten och köra motströms en stund så dubbelpråmen kunde passera. Besättningen stod som klistrad i förarhytten och kollade in oss när de passerade. Vink-vink, så var de förbi.

Nu var vi hack i häl på dem, och kunde slappna av lite. I de ”odjupa” styckena av floden kunde vi se hur de manövrerade, på ett ställe drog de av gasen och bara flöt över, fast det var inte så värst grunt. Men det vet man ju aldrig före. Ja, vi hade hjärtat i halsgropen ända fram till vår natthamn i Krems där vi ju naturligtvis körde fast i inloppet. Men, eftersom vi har en Nauticat, gjuten i ett stycke (redan bevisat en gång denna dag) så backade vi (Pelle) lite raskt och gjorde ett nytt försök, lite längre åt höger. Då kom vi in. Men inte var det mycket vatten till godo under kölen. Vi fick en bredsidesplats vid första bästa brygga och pustade ut. Dags för resans första nervlugnande whisky. Och ett antal djupa andetag för att dämpa ångesten...

Pelle och guldgubben Mozart vid konstmuseerna.

Wien (update)

Vi hittade till jättepariserhjulet i Pratern en blåsig kväll, så det var riktigt otäckt när den lilla trästugan-gondolen riste och fönstren skakade 65 meter upp i luften. Men fin utsikt var det.

Vi åkte spårvagn och tittade på Hundertwasser-huset, som var en upplevelse, och så till Naturhistoriska museet där lilla Venus från Willendorf skulle finnas. Missade ju Willendorf i uppståndelsen efter den fatala slussningen tidigare. Men museet hade stängt den dagen, så då blev det egyptiska samlingar i stället. Träffade guldgubben Mozart också.

Bratislava

Bara en sluss idag. Gick okej, lite väl blåsigt för vår smak. Bra ström, susade till Bratislava på 4 timmar, under idogt sjökortsläsande. Trixigt att komma in i ”enda chansen”-marinan efter staden, för inga andra tar emot ”sportbåtar”, som vår båt betecknas som. Strömmen pressade på och vinden gjorde sitt från sidan. Men efter några försök gick det. Inne i marinan var det 4,5 meter vid restaurangen där vi lade till. Helt perfekt! Två meter till mat, öl, toa och dusch. Fast de sanitära anläggningarna var lite väl enkla i vår smak. Men maten var kalasgod! Ella som driver stället var hemskt snäll och rar. Vi träffade också Herman, en äldre farbror som åkte själv ner till Medelhavet, men skulle ansluta med frugan i Turkiet. Han hade ont och var rätt gnällig, och man förstod knappt hälften av vad han sa, men vi drog vidare tillsammans morgonen därpå. Jag hade lovat att hjälpa honom med tamparna i den beryktade Gabcikova-slussen, som stod på dagsprogrammet.

Efter 30 km i dödstrist kanal kom vi fram till slussen, det blåste från precis fel håll och det gick vågor, något som kan vara riktigt besvärligt i denna jättestora sluss som skulle ta oss ner 20 meter. Så fick vi vänta en timme i guppandet och vinden innan pråmen vi skulle slussa med kom. Förvånansvärt nog gick allt hur smärtfritt som helst, till och med fast vi fick hjälpa Herman med linorna och att det låg halva träd och guppade i slussvattnet. Inte kul att få i propellern. Till och med pråmen på 100 meter väjde för dessa trähinder. Kom fram utan problem till Komarno, rymligt och djupt, hjälpte Herman att lägga till.

Dom i Esztergom. Jättestor.

Budapest

Herman tyckte vi skulle ta sällskap till Szentendre, i en kanalarm till Donau, men det ska vara grunt så vi ville inte. Han försökte övertala oss, men vi drog. Drygt 100 km skulle vi lägga bakom oss. Det gick fint, imponerades av domen i Esztergom och ruinerna i Visegrad innan det grundade upp i Budapest. I Wiking marina fanns det knappt plats för oss, det var lite grunt, sa dom, men till slut så knödde vi oss in till restaurangpråmen, precis bredvid tvättmaskinsrummet. Internetade som besatta under kvällens lopp. Dan därpå kom två marina-killar och sa att vattenståndet skulle sjunka så vi måste byta marina!! Hoppsan! Hastigt och lustigt kastade vi loss, för det kändes som att det var bråttom, och hasade oss ut. Lera är som tur var lite flyttbart.

Tvärs över Donau – den grunda delen – låg en ny och djupare marina med få båtar och inte ett sånt jäkla liv som i den gamla. Infarten var ju som vanligt i grundaste laget, men helt tillräcklig. Ingen restaurang-pråm, ingen tvättmaskin men en pool och wifi i alla fall.

Rätt nära till tunnelbana och efter en 2,5 timmes rundtur med turistbuss var vi mer än nöjda med stan och dagsverket. Mysigt, folkrikt, spännande. Idag har vi cyklat till Margareta-ön och försökt hålla Milou borta från alla lösa hundar och alla galningar som hoppar på henne och ska gulla! En tant morrade hon åt. Det räcker fint med alla som gör pussljud på håll. Tycker både hon och vi.

Nu har vattennivån stigit igen – vi gjorde en markering med silvertejp på en stolpe bredvid båten så vi kan kontrollera. Vi vill ju gärna kunna komma härifrån också, även om Budapest ligger bra till för att gälla som favoritstad hittills.

Ahhh, VIennaaaa

Vi bor i en mycket ny hamn med precis en decimeter vatten till godo under kölen... Pråmar och turistmonsterbåtar drar upp fasansfulla vågor, men vi känner bara av hälften av dem...
Några som känner av hela flottans efterdyningar är Gunilla och Toyvo som är ett par svenskar i en femton meters båt som tagit sig hit från Svarta havet, alltså den väg vi ska tuffa. De har 2.20 i djupgående (vi 1.80), så det känns som att "kan dom kan vi". Vi har utbytt alla möjliga informationer, böcker och blad om resvägarna, passar ju precis! De ska kämpa på uppför till Hilpoltstein, men sen få skjutsen nerför Rhen. De bor i Karlsborg och har spenderat 4,5 år i Medelhavet, huvudsakligen där vi tänker vara, Turkiet och Grekland. Otroligt roligt och givande möte! De känner att de är mätta på resande och att åldern börjar ta ut sin rätt. Toyvo fyller 71 inom några månader.

Hundertwasser-hus. Häftigt! Livskvalitet är att slippa leva med räta vinklar.

Pelle på representativt fik på konstmuseum i Wien. Don ätter perschon.

I Wien har vi letat internet i gammal god ordning, och hittat på den andra dagen... I ett jätteshoppingcenter nära marinan. Men vi kom ju hit lördag kväll, och söndagar helgar man vilodagen i Österrike, till och med i huvudstaden. Grüss Gott! som tysken plägar säga. Så vi fick vänta med nätandet till idag. Vi har också besökt en veterinär och fått piller mot eventuell dvärgbandmask till Milou. På vägen dit träffade vi en båtförsäljare som kunde lite svenska och skulle fixa en båtutställning/träff med tio donau-länder under OS i ryska Sotchi, eller hur det stavas. Dit kanske man skulle åka. Han sa att det var fantastiskt fint, och ligger ju vid Svarta havs-kusten. Han gjorde bra reklam för ryska svartahavs-kusten. Mycket lyxigt där. Vi får väl kolla in det. Men kanske inte i år.
Vi måste köpa mer toner till skrivaren, för vi har kopierat så mycket "sjökort" över Donau att färgen har sinat. Köpt två översiktskartor också, av Gunilla och Toyvo, välsignat! Wiens centrum är stort och imponerande, fast det var söndagsstängt. Vi tänkte åka en sväng med jätte-Prater-pariserhjulet idag också.
Annars är det hett. Nästan bara 25 grader i skuggan när vi gick upp i morse.
Österrikarna, liksom tyskarna, verkar ha konserverat den gamla amerika-flugan rullskridskor (!) å flyger runt lite överallt. Gud, så 80-tal, tänker vi, trendmedvetet.
Imorgon drar vi vidare österut, mot Bratislava och Budapest!

Grein, Österrike

Nu var det ju i St Goar strax före Lorelei-klippan som vi hade uppkoppling sist, så det här blir en sammanfattning av vad som kan vara intressant att veta sedan dess... För oss har ju massor hänt, varje dag.

I förrgår var jag ju till exempel med i ”Vem vet mest” på TV i Sverige, jag ska se det på SVT Play idag om det finns tid. Vi får gå några hundra meter från marinan här i Grein för att nå receptionen till campingplatsen, där finns uppkoppling! Det är en ungersk familj som har campingen, tror jag, det är massor av tält och bilar där, varmt är det, så semestertiderna verkar hålla i sig i Tyskland och Österrike. Cyklister i massor fortfarande med stora packningar susar förbi i ur och skur. Somliga uppåt 70, men det hindrar inte topputrustning med tajta tröjor och cykelbyxor och hela Tour de France-baletten.

Rhen

Sen sist: Från St Goar kastade vi oss ut på vad som skulle visa sig vara den jobbigaste motströmmen under resan. Vi passerade Lorelei-klippan, men hon måste ha varit på reparation, för inte såg vi till den förföriska damen heller. Lilla Havfruen som vi har med oss i båten fick inte se sin like. De branta klipporna och virvlarna klarade vi utan problem. Det tog lite tid, bara. Senare hade vi mer motström, mellan 3-4 knop beroende på var i strömfåran man körde, men det gick fint. En pråm som förföljt oss nästan hela dagen tyckte det var dags att döna om, det var ruggigt motströms och mycket virvlar nära prickarna som låg längst ut på stenrösen som stack ut i floden. Det blev ena svettiga minuter, vi låg still och parerade virvlarna medan pråmen på typ 100 meter segade sig om med sina svall. Några kurvor senare, vi höll oss snällt bakom pråmen senare, fast den körde långsamt, passerade vi utloppet till en stor flod vid Bingen, och sen var det brett och mycket lugnare vatten förbi Rudesheim och mot Mainz. Det var brett som en insjö. Vi hann ända fram till Mainz, där vi pustade ut och gick på Gutenberg-museet och provade på fläsklägg med senap (senft) och bröd som snabbmat på marknaden i stan. Gott!

Main

Sedan blev det nästa flod efter Rhen – Main. Massa slussar istället, uppför, men man får in snitsen till slut. Åkte förbi Frankfurt med sina skyskrapor, försökte komma in i marinor men körde stutt, hittade oväntad service i andra marinor, flera restauranger att välja på osv. De flesta marinorna drivs av föreningar, och de är medelålders och bryr sig inte om internet, eller också så är det ”tillfälligt sönder”. Men välfyllda kylskåp med öl, det finns överallt. Och folk som är där och njuter av en flaska i en plaststol.

Vi har också lyckats pricka in helgdagar som är lokala, t ex Maria Himmelfärdsdag då allt var stängt i hela Bayern, inklusive lilla stan Stadtprozelten. ”Det är som julafton”, sa folk. Men vi hittade några ogudaktiga invandrare som kunde vispa ihop lite käk åt oss hungriga. Och på andra sidan Main var det vardag, för det var inte Bayern.

Hund och husse i Lohr.

Lilla båten i Lohrs minimala hamn.

Längre bort på vansinnigt svängiga Main stannade vi i Lohr, en riktig dockskåpsstad, med korsvirkeshus överallt i gamla stan, Altstadt. Fullt med turister och cyklister. ”Lohr is more” var tydligen en slogan för stället, och mer kan man nog inte pressa in på en och samma ort... Slott också.

Till vår stora förtjusning hörde våra avseglarkompisar med rötter i Österbybruk av sig, de var på väg ner genom Tyskland till sin nya båt i södra Frankrike och ett liv på sjön igen. Siw och Christer har seglat iväg många gånger ut i världen, och Brasilien är favoritstället, men nu ska det bli Medelhavet ett tag. De kom i alla fall förbi hamnen i Lohr efter att ha suttit fast i bilkö i tre timmar var de mogna för en övernattning i båt, fast de hade bråttom söderut. Gud så trevligt! Vi tog en öl på båten och gick in till stan för en redig tysk middag med vitt kallt rieslingvin och ”die ganze balette”, som tysken säger. Kalastrevlig! Det ska bli roligt att se var vi ses nästa gång, i vilken medelhavshamn.

Vi har haft bra väder de senaste veckorna, nästan FÖR bra ibland, över 30 grader flera dagar i sträck. Solkräm fram, och svårt att sova i hettan.

Marienborg i Würzburg. Sprillans kaj, ännu inte färdig. Mitt i stan.

I Würzburg fanns inte marinan i stadskärnan kvar, så vi lade till vid den inte riktigt klara stadskajen som var i grundaste laget, men med lite specialangöring så låg vi bra, förutom när några små motorbåtar drog upp svall. Wasserpolizei kom förbi i sin lilla båt, rökandes, och imponerades av tilläggningen och tyckte vår reseplaner var ”cool”. Vi var lite rädda att vi inte skulle få ligga sådär fräckt vid stadskajen precis neranför jätteslottet Marienborg och bakom byggavspärrningar, men wasserpolizei hade inget emot det.

På vägen mot Wipfeld såg vi de största vinodlingar vi upplevt, och då har vi ju sett några redan på vår resa. Men de här tog liksom aldrig slut, kulle efter kulle, åker på åker på åker. Som evighetslång granskog, fast planterad i rader. Otroligt. Men så var också Wipfeld ”die Weinort”, stod det på en skylt. Vi hittade en ponton för turistbåtar strax innan solnedgången där vi lade till och purrade vinodlarna Raab morgonen därpå och köpte en låda Silvaner ”trocken”.

Det är väldigt svårt att förstå vad folk säger i Bayern. De har en särskild dialekt som inte går att beskriva. Det är som danska, kanske. När man då ska handla nåt, en låda vin till exempel, av en äldre dam så är det rena turen att affären går i lås. Har man en liten svart pudeldam med sig också så kompliceras det hela, men man kan få en bit korv med sig hem för senare utfordring.

Gamla rådhuset i Bamberg, nedlusat av målningar och konstiga putti - på utsidan.

En av de största upplevelserna hittills är staden Bamberg, där Main svänger av och Main-Donau-kanalen börjar. Det är en uråldrig stad med universitet och sanslöst pampigt och pittoreskt centrum, eller altstadt, gamla stan, egentligen. Jättestort. Fullt av ölställen och restauranger och gränder och broar, helt sanslöst. Ett litet eget Venedig också, utefter ena armen av Regnitz-floden, som inleder MDK. Om man vill åka till ett speciellt ställe, men inte vet riktigt vart så kan jag rekommendera Bamberg!

Main-Donau-kanalen

Stor vägg som markerar högsta punkten för vattenvägar i Europa. På båda sidor - nedför!

I MDK är slussarna jättestora och nya och vattnet kommer underifrån och inte framifrån som i de uråldriga vi vant oss vid. Det ska vara mycket praktiskt, hade vi hört. Problemet är att man ju inte kan knyta fast sig i slussarna, man måste flytta rep och tampar allt eftersom man åker upp eller ner. Blir det kraftiga strömmar och virvlar måste man hålla emot med muskelkraft om man inte hinner dra åt på nåt vis, men då hinner man kanske inte lossa tampen i tid heller. Ja, lite ruggigt kan det vara, i alla fall när slussen fylls.

I Forchheim trodde vi att allt var i sin ”ordnung” och rapporterade till slussvakten att ”Sportboot ist fest” som man ska göra innan de kan börja slussa, men då kom vattnet direkt och pressade ut Catten från slusssidan så vi for tvärsöver slussen i stället, bakom en pråm, naturligtvis. Pelle försökte köra och räta upp oss, men då small det till för en av tamparna vi hade tappat hade snurrat upp sig på propellern. Så vi kunde inte köra! Ruggiga minuter där badbryggan ena stunden tog i väggarna och masten som sticker ut framför bogsprötet raspade i den andra väggen. Till slut fick vi tag med hjälp av långa linor och bogpropellern. Men vi fick dra båten för hand ur slussen. Och där låg ju nästa pråm och pressade på och skulle in – bråttom.

Vi lade oss utanför slussen och försökte andas i hettan. Jag trodde jag skulle dö av skräck i slussen faktiskt, och sedan dra ut en 12 tons båt flera hundra meter ur en sluss mot strömmen var ingen picknick. Svetten sprutade.

Så, vem skulle dyka ner i det gröna MDK-vattnet och inspektera propellern? Jag fick bada, fram med proffs-cyklopet och baddräkten och ner med badstegen. Det var i alla fall skönt i det svalare vattnet... Men inte såg man mycket. Och dyka med en hel båt ovanför skallen är inte min önskedröm, precis. Mer mardröm. På riktigt. Men vad fan ska man göra? Värre kan det inte bli...

Efter förton dykningar kunde jag knipsa av en lång bit av en av våra dyra fintampar, och sedan tog det bara ett par dykningar till så lossade resten av skatboet nästan av sig själv. Phu! Och vi tror och hoppas att varken motor eller propeller tog någon skada.

Vi fick höra senare att Forchheim-slussen är ökänd för att vara våldsam.

Stannade en dag i hamnen i Nurnberg, vi skulle egentligen in till stan och kolla, men det var så hett ute så vi nöjde oss med att tvätta fem maskiner istället. Åskväder på natten. Spektakulära blixtar.

Efter slussen Hilpoltstein på 24,6 meter var vi högst uppe på Europas vattenvägar, 406 meter över havet. Bredvid dessa megaslussar har de tre vattenreservoarer som de fyller slussen och pumpar tillbaka vattnet till. Det gäller att spara på vattnet när man ligger högst i Europa och ska fylla så stora slussar.

Milou med en av dessa underbara "schwimpoller" som flyter med båten upp eller ned i slussen.

Nu blir det bara neråtslussning och medströms till Svarta havet!

I Riedenburg, vid stadskajen möttes vi av en blåsorkester. Äntligen! Men det var nån Volksfest i stan, så vår motorbåtsgranne kom hem vid ett och fortsatte festen med hög musik och tillrop. På nåt vis lyckades jag somna, men vid halv fyra hade skriken tystnat och bara musiken brölade. De hade såklart somnat, aspackade som de var. Desperat drog jag på mej lite kläder och klättrade ut i nattmörkret. Ingen syntes till i båten. Jag klev ombord med Boney M:s Greatest hits på repeat, såg två sovande människor och lokaliserade cd-spelaren som lyste röd och lila. Lyckades till slut få stopp på ljudet och klängde tillbaka in i vår båt. Ingen hade märkt något. Vid 12-tiden dagen därpå verkade festprissarna vakna. Intet ont anande...

Donau

Sedan avlöste Donau den 171 km långa MDK. Donau är lite längre. Från Kelheim där vi anslöt är det 2411 km till Svarta havet. Men vi försöker att inte tänka på det. Just nu, i Grein, ligger vi vid km 2079,6, så det är bara 208 mil kvar till Svarta havet.

Början av Donau var finemangs, bra fart på vattnet, vi for fram som galningar emellanåt, ibland var vi uppe i 20 km/h, men oftast 15-17 km/h. En massa små motorbåtar, vattenskidåkare, solbadare, fiskare, små segelbåtar. Varmt och skönt. Men så var det ju söndag också. Vi passerade tokbygget Walhalla som Ludwig II byggde på 1800-talet, han byggde också ett stort monument i Kelheim för att fira segern över Napoleon. Ett annat projekt var en kanal från Main till Donau, men den blev inte riktigt klar, men delar finns kvar. Vi fräste på till slussen Giesling som hade en perfekt väntebrygga innan slussen.

Morgonen därpå var det iväg i slussen och full fart på strömmen. Men nu var det inte speciellt djupt, kom man bredvid strömfåran blev det oroväckande grunt, fast floden var bred. Man får följa strömmen och ta ytterkurva, ju närmare stranden dess bättre, och så korsa floden till nästa ytterkurva, och där i mitten av floden behöver det inte alls vara särskilt djupt. Man kör med hjärtat i halsgropen i tjugo knyck. Någon av förarna på Catten lyckades göra två grundstötningar, den första drog vi över bara, medan den andra fick avhjälpas medelst ganska kraftigt gaspådrag bakåt av den andre föraren. Inga namn nämnda. Som sagt. Hjärtat i halsgropen.

Närmare slussarna blir strömmen mindre och vattennivån mer jämn och djup. Vi åkte in vid en för donauresenärer berömd fiskrestaurang, Fischerstüberl, med brygga och låg gratis och åt ganska dyr fisk. Men gott.

Motorvägar och tåg verkar kanta Donau, rätt naturligt, men störande. När dessutom en gigantisk pråm med turister drar förbi så båten nästan klättrar upp på bryggan blir man så gott som irriterad.

Passade sedan Passau och dissade Linz, de låg lite för tidigt till i vårt dagsschema. Närmare österrikiska gränsen började tvära gröna bergssidor omringa floden, rena fjordkänslan, och vi slingrade oss framåt, minst sagt. Donau kunde liksom aldrig bestämma sig kändes det som, men otroligt fint var det, och varmt! Österrike började faktiskt med en sjöjungfru så vår Havfrue kände sig hemma.

Österrike

Vår utsedda natthamn var naturligtvis för grund i infarten, så vi vände ut mot staden mittemot och såg en redig cementkaj där vi lade fast och rusade bort mot Spar-affären för att bunkra lite för kvällen. Vi hann med en kvarts marginal.

När vi återvände till båten låg en dubbelpråm bakom och pressade på och några spolingar ur besättningen skrek att vi skulle flytta oss annars skulle de ringa polisen! Man blir ju helt chockad! En annan hästsvansprydd person var trevlig och engelsktalande och försökte medla lite, han var kapten på pråmen som låg lite längre ner.

Vi kastade loss så fort det gick och la till vid den snälle kaptenens pråm. Han var jätteupprörd över sättet vi blivit behandlade på, och så fick vi en sightseeingtur av Hellfried, en 80 meters pråm från 40-talet (motorn från -52). Ganska liten, alltså. Kaptenen bodde ombord efter skilsmässa, men hade precis köpt en lägenhet på land. Hjälpredan kom från Ungern och hade familj där, jobbade en månad, ledig en månad. Kapten jobbade ca tre veckor, ledig en, då han åkte till Irland där flickvännen bodde. Tyvärr har vi totalt glömt deras namn. Pinsamt.

Vi bjöd in dem till oss och så åt vi lite och drack lite, hur trevligt som helst. Vi fick en tub stark ungersk gulasch-pasta och en burk snällare paprikablandning och en burk hemgjord vindruvsmarmelad av ungraren. Snällt! Gjorde fisk med gulasch-smak igår. Den milda paprikapastan var god.

Vi fick låna handgjorda kartor över svåra delar av Donau som vi kopierade. Kan behövas.

Hellfried var utrustad med flera gitarrer, en indianinspirerad målning av en fisk på förarhytten som kan höjas och sänkas beroende på broar och vattenstånd. En chopper, en moped, två bilar, örtträdgård, paprikaplantor, träningsredskap och badkar. Förutom en bogpropeller inte av denna världen (ungraren skrattade åt vår, tyckte den var gullig), tre gigantiska generatorer och en obegripligt stor motor. Och då var det här en liten pråm.

Vi fick sällskap av Hellfried genom tre slussar dagen efter innan vi fegade ur och styrde in vid Grein. Lite svettiga vattendjup även denna dag. Ända fram till bryggan. Men det gick bra, några decimeter till godo.

Grein är fint, gulligt och med slott ägt av en familj Sachsen-Coburg von Gotha eller nåt, tydligen hörde knugens mamma till den kungliga ätten. Hade tänkt gå upp dit, men nu rusar tiden iväg som vanligt.

Bjöd in damen som sköter föreningen (Turul) här och en Kurt som bor i sin båt här sommartid men annars bor i Wien. Fick låna fler Donau-kartor av honom så Pelle kopierar som en besatt. Klubben har ett jättefint litet hus med kök och duschar och toaletter och ett välfyllt kylskåp med drycker till självkostnadspris. Man lägger pengar i en burk bredvid. Man fyller också i en liten blankett och lägger pengar (15-20 euro/natt) i ett kuvert och lägger i en låda. Det självbetjäningssättet verkar vanligt på många ställen.

Vi har ca 150 km kvar till Wien, antagligen finns någon typ av internet-läge där, så om två dagar ungefärligen kommer vi dit, så – bis später!