Grein, Österrike

Nu var det ju i St Goar strax före Lorelei-klippan som vi hade uppkoppling sist, så det här blir en sammanfattning av vad som kan vara intressant att veta sedan dess... För oss har ju massor hänt, varje dag.

I förrgår var jag ju till exempel med i ”Vem vet mest” på TV i Sverige, jag ska se det på SVT Play idag om det finns tid. Vi får gå några hundra meter från marinan här i Grein för att nå receptionen till campingplatsen, där finns uppkoppling! Det är en ungersk familj som har campingen, tror jag, det är massor av tält och bilar där, varmt är det, så semestertiderna verkar hålla i sig i Tyskland och Österrike. Cyklister i massor fortfarande med stora packningar susar förbi i ur och skur. Somliga uppåt 70, men det hindrar inte topputrustning med tajta tröjor och cykelbyxor och hela Tour de France-baletten.

Rhen

Sen sist: Från St Goar kastade vi oss ut på vad som skulle visa sig vara den jobbigaste motströmmen under resan. Vi passerade Lorelei-klippan, men hon måste ha varit på reparation, för inte såg vi till den förföriska damen heller. Lilla Havfruen som vi har med oss i båten fick inte se sin like. De branta klipporna och virvlarna klarade vi utan problem. Det tog lite tid, bara. Senare hade vi mer motström, mellan 3-4 knop beroende på var i strömfåran man körde, men det gick fint. En pråm som förföljt oss nästan hela dagen tyckte det var dags att döna om, det var ruggigt motströms och mycket virvlar nära prickarna som låg längst ut på stenrösen som stack ut i floden. Det blev ena svettiga minuter, vi låg still och parerade virvlarna medan pråmen på typ 100 meter segade sig om med sina svall. Några kurvor senare, vi höll oss snällt bakom pråmen senare, fast den körde långsamt, passerade vi utloppet till en stor flod vid Bingen, och sen var det brett och mycket lugnare vatten förbi Rudesheim och mot Mainz. Det var brett som en insjö. Vi hann ända fram till Mainz, där vi pustade ut och gick på Gutenberg-museet och provade på fläsklägg med senap (senft) och bröd som snabbmat på marknaden i stan. Gott!

Main

Sedan blev det nästa flod efter Rhen – Main. Massa slussar istället, uppför, men man får in snitsen till slut. Åkte förbi Frankfurt med sina skyskrapor, försökte komma in i marinor men körde stutt, hittade oväntad service i andra marinor, flera restauranger att välja på osv. De flesta marinorna drivs av föreningar, och de är medelålders och bryr sig inte om internet, eller också så är det ”tillfälligt sönder”. Men välfyllda kylskåp med öl, det finns överallt. Och folk som är där och njuter av en flaska i en plaststol.

Vi har också lyckats pricka in helgdagar som är lokala, t ex Maria Himmelfärdsdag då allt var stängt i hela Bayern, inklusive lilla stan Stadtprozelten. ”Det är som julafton”, sa folk. Men vi hittade några ogudaktiga invandrare som kunde vispa ihop lite käk åt oss hungriga. Och på andra sidan Main var det vardag, för det var inte Bayern.

Hund och husse i Lohr.

Lilla båten i Lohrs minimala hamn.

Längre bort på vansinnigt svängiga Main stannade vi i Lohr, en riktig dockskåpsstad, med korsvirkeshus överallt i gamla stan, Altstadt. Fullt med turister och cyklister. ”Lohr is more” var tydligen en slogan för stället, och mer kan man nog inte pressa in på en och samma ort... Slott också.

Till vår stora förtjusning hörde våra avseglarkompisar med rötter i Österbybruk av sig, de var på väg ner genom Tyskland till sin nya båt i södra Frankrike och ett liv på sjön igen. Siw och Christer har seglat iväg många gånger ut i världen, och Brasilien är favoritstället, men nu ska det bli Medelhavet ett tag. De kom i alla fall förbi hamnen i Lohr efter att ha suttit fast i bilkö i tre timmar var de mogna för en övernattning i båt, fast de hade bråttom söderut. Gud så trevligt! Vi tog en öl på båten och gick in till stan för en redig tysk middag med vitt kallt rieslingvin och ”die ganze balette”, som tysken säger. Kalastrevlig! Det ska bli roligt att se var vi ses nästa gång, i vilken medelhavshamn.

Vi har haft bra väder de senaste veckorna, nästan FÖR bra ibland, över 30 grader flera dagar i sträck. Solkräm fram, och svårt att sova i hettan.

Marienborg i Würzburg. Sprillans kaj, ännu inte färdig. Mitt i stan.

I Würzburg fanns inte marinan i stadskärnan kvar, så vi lade till vid den inte riktigt klara stadskajen som var i grundaste laget, men med lite specialangöring så låg vi bra, förutom när några små motorbåtar drog upp svall. Wasserpolizei kom förbi i sin lilla båt, rökandes, och imponerades av tilläggningen och tyckte vår reseplaner var ”cool”. Vi var lite rädda att vi inte skulle få ligga sådär fräckt vid stadskajen precis neranför jätteslottet Marienborg och bakom byggavspärrningar, men wasserpolizei hade inget emot det.

På vägen mot Wipfeld såg vi de största vinodlingar vi upplevt, och då har vi ju sett några redan på vår resa. Men de här tog liksom aldrig slut, kulle efter kulle, åker på åker på åker. Som evighetslång granskog, fast planterad i rader. Otroligt. Men så var också Wipfeld ”die Weinort”, stod det på en skylt. Vi hittade en ponton för turistbåtar strax innan solnedgången där vi lade till och purrade vinodlarna Raab morgonen därpå och köpte en låda Silvaner ”trocken”.

Det är väldigt svårt att förstå vad folk säger i Bayern. De har en särskild dialekt som inte går att beskriva. Det är som danska, kanske. När man då ska handla nåt, en låda vin till exempel, av en äldre dam så är det rena turen att affären går i lås. Har man en liten svart pudeldam med sig också så kompliceras det hela, men man kan få en bit korv med sig hem för senare utfordring.

Gamla rådhuset i Bamberg, nedlusat av målningar och konstiga putti - på utsidan.

En av de största upplevelserna hittills är staden Bamberg, där Main svänger av och Main-Donau-kanalen börjar. Det är en uråldrig stad med universitet och sanslöst pampigt och pittoreskt centrum, eller altstadt, gamla stan, egentligen. Jättestort. Fullt av ölställen och restauranger och gränder och broar, helt sanslöst. Ett litet eget Venedig också, utefter ena armen av Regnitz-floden, som inleder MDK. Om man vill åka till ett speciellt ställe, men inte vet riktigt vart så kan jag rekommendera Bamberg!

Main-Donau-kanalen

Stor vägg som markerar högsta punkten för vattenvägar i Europa. På båda sidor - nedför!

I MDK är slussarna jättestora och nya och vattnet kommer underifrån och inte framifrån som i de uråldriga vi vant oss vid. Det ska vara mycket praktiskt, hade vi hört. Problemet är att man ju inte kan knyta fast sig i slussarna, man måste flytta rep och tampar allt eftersom man åker upp eller ner. Blir det kraftiga strömmar och virvlar måste man hålla emot med muskelkraft om man inte hinner dra åt på nåt vis, men då hinner man kanske inte lossa tampen i tid heller. Ja, lite ruggigt kan det vara, i alla fall när slussen fylls.

I Forchheim trodde vi att allt var i sin ”ordnung” och rapporterade till slussvakten att ”Sportboot ist fest” som man ska göra innan de kan börja slussa, men då kom vattnet direkt och pressade ut Catten från slusssidan så vi for tvärsöver slussen i stället, bakom en pråm, naturligtvis. Pelle försökte köra och räta upp oss, men då small det till för en av tamparna vi hade tappat hade snurrat upp sig på propellern. Så vi kunde inte köra! Ruggiga minuter där badbryggan ena stunden tog i väggarna och masten som sticker ut framför bogsprötet raspade i den andra väggen. Till slut fick vi tag med hjälp av långa linor och bogpropellern. Men vi fick dra båten för hand ur slussen. Och där låg ju nästa pråm och pressade på och skulle in – bråttom.

Vi lade oss utanför slussen och försökte andas i hettan. Jag trodde jag skulle dö av skräck i slussen faktiskt, och sedan dra ut en 12 tons båt flera hundra meter ur en sluss mot strömmen var ingen picknick. Svetten sprutade.

Så, vem skulle dyka ner i det gröna MDK-vattnet och inspektera propellern? Jag fick bada, fram med proffs-cyklopet och baddräkten och ner med badstegen. Det var i alla fall skönt i det svalare vattnet... Men inte såg man mycket. Och dyka med en hel båt ovanför skallen är inte min önskedröm, precis. Mer mardröm. På riktigt. Men vad fan ska man göra? Värre kan det inte bli...

Efter förton dykningar kunde jag knipsa av en lång bit av en av våra dyra fintampar, och sedan tog det bara ett par dykningar till så lossade resten av skatboet nästan av sig själv. Phu! Och vi tror och hoppas att varken motor eller propeller tog någon skada.

Vi fick höra senare att Forchheim-slussen är ökänd för att vara våldsam.

Stannade en dag i hamnen i Nurnberg, vi skulle egentligen in till stan och kolla, men det var så hett ute så vi nöjde oss med att tvätta fem maskiner istället. Åskväder på natten. Spektakulära blixtar.

Efter slussen Hilpoltstein på 24,6 meter var vi högst uppe på Europas vattenvägar, 406 meter över havet. Bredvid dessa megaslussar har de tre vattenreservoarer som de fyller slussen och pumpar tillbaka vattnet till. Det gäller att spara på vattnet när man ligger högst i Europa och ska fylla så stora slussar.

Milou med en av dessa underbara "schwimpoller" som flyter med båten upp eller ned i slussen.

Nu blir det bara neråtslussning och medströms till Svarta havet!

I Riedenburg, vid stadskajen möttes vi av en blåsorkester. Äntligen! Men det var nån Volksfest i stan, så vår motorbåtsgranne kom hem vid ett och fortsatte festen med hög musik och tillrop. På nåt vis lyckades jag somna, men vid halv fyra hade skriken tystnat och bara musiken brölade. De hade såklart somnat, aspackade som de var. Desperat drog jag på mej lite kläder och klättrade ut i nattmörkret. Ingen syntes till i båten. Jag klev ombord med Boney M:s Greatest hits på repeat, såg två sovande människor och lokaliserade cd-spelaren som lyste röd och lila. Lyckades till slut få stopp på ljudet och klängde tillbaka in i vår båt. Ingen hade märkt något. Vid 12-tiden dagen därpå verkade festprissarna vakna. Intet ont anande...

Donau

Sedan avlöste Donau den 171 km långa MDK. Donau är lite längre. Från Kelheim där vi anslöt är det 2411 km till Svarta havet. Men vi försöker att inte tänka på det. Just nu, i Grein, ligger vi vid km 2079,6, så det är bara 208 mil kvar till Svarta havet.

Början av Donau var finemangs, bra fart på vattnet, vi for fram som galningar emellanåt, ibland var vi uppe i 20 km/h, men oftast 15-17 km/h. En massa små motorbåtar, vattenskidåkare, solbadare, fiskare, små segelbåtar. Varmt och skönt. Men så var det ju söndag också. Vi passerade tokbygget Walhalla som Ludwig II byggde på 1800-talet, han byggde också ett stort monument i Kelheim för att fira segern över Napoleon. Ett annat projekt var en kanal från Main till Donau, men den blev inte riktigt klar, men delar finns kvar. Vi fräste på till slussen Giesling som hade en perfekt väntebrygga innan slussen.

Morgonen därpå var det iväg i slussen och full fart på strömmen. Men nu var det inte speciellt djupt, kom man bredvid strömfåran blev det oroväckande grunt, fast floden var bred. Man får följa strömmen och ta ytterkurva, ju närmare stranden dess bättre, och så korsa floden till nästa ytterkurva, och där i mitten av floden behöver det inte alls vara särskilt djupt. Man kör med hjärtat i halsgropen i tjugo knyck. Någon av förarna på Catten lyckades göra två grundstötningar, den första drog vi över bara, medan den andra fick avhjälpas medelst ganska kraftigt gaspådrag bakåt av den andre föraren. Inga namn nämnda. Som sagt. Hjärtat i halsgropen.

Närmare slussarna blir strömmen mindre och vattennivån mer jämn och djup. Vi åkte in vid en för donauresenärer berömd fiskrestaurang, Fischerstüberl, med brygga och låg gratis och åt ganska dyr fisk. Men gott.

Motorvägar och tåg verkar kanta Donau, rätt naturligt, men störande. När dessutom en gigantisk pråm med turister drar förbi så båten nästan klättrar upp på bryggan blir man så gott som irriterad.

Passade sedan Passau och dissade Linz, de låg lite för tidigt till i vårt dagsschema. Närmare österrikiska gränsen började tvära gröna bergssidor omringa floden, rena fjordkänslan, och vi slingrade oss framåt, minst sagt. Donau kunde liksom aldrig bestämma sig kändes det som, men otroligt fint var det, och varmt! Österrike började faktiskt med en sjöjungfru så vår Havfrue kände sig hemma.

Österrike

Vår utsedda natthamn var naturligtvis för grund i infarten, så vi vände ut mot staden mittemot och såg en redig cementkaj där vi lade fast och rusade bort mot Spar-affären för att bunkra lite för kvällen. Vi hann med en kvarts marginal.

När vi återvände till båten låg en dubbelpråm bakom och pressade på och några spolingar ur besättningen skrek att vi skulle flytta oss annars skulle de ringa polisen! Man blir ju helt chockad! En annan hästsvansprydd person var trevlig och engelsktalande och försökte medla lite, han var kapten på pråmen som låg lite längre ner.

Vi kastade loss så fort det gick och la till vid den snälle kaptenens pråm. Han var jätteupprörd över sättet vi blivit behandlade på, och så fick vi en sightseeingtur av Hellfried, en 80 meters pråm från 40-talet (motorn från -52). Ganska liten, alltså. Kaptenen bodde ombord efter skilsmässa, men hade precis köpt en lägenhet på land. Hjälpredan kom från Ungern och hade familj där, jobbade en månad, ledig en månad. Kapten jobbade ca tre veckor, ledig en, då han åkte till Irland där flickvännen bodde. Tyvärr har vi totalt glömt deras namn. Pinsamt.

Vi bjöd in dem till oss och så åt vi lite och drack lite, hur trevligt som helst. Vi fick en tub stark ungersk gulasch-pasta och en burk snällare paprikablandning och en burk hemgjord vindruvsmarmelad av ungraren. Snällt! Gjorde fisk med gulasch-smak igår. Den milda paprikapastan var god.

Vi fick låna handgjorda kartor över svåra delar av Donau som vi kopierade. Kan behövas.

Hellfried var utrustad med flera gitarrer, en indianinspirerad målning av en fisk på förarhytten som kan höjas och sänkas beroende på broar och vattenstånd. En chopper, en moped, två bilar, örtträdgård, paprikaplantor, träningsredskap och badkar. Förutom en bogpropeller inte av denna världen (ungraren skrattade åt vår, tyckte den var gullig), tre gigantiska generatorer och en obegripligt stor motor. Och då var det här en liten pråm.

Vi fick sällskap av Hellfried genom tre slussar dagen efter innan vi fegade ur och styrde in vid Grein. Lite svettiga vattendjup även denna dag. Ända fram till bryggan. Men det gick bra, några decimeter till godo.

Grein är fint, gulligt och med slott ägt av en familj Sachsen-Coburg von Gotha eller nåt, tydligen hörde knugens mamma till den kungliga ätten. Hade tänkt gå upp dit, men nu rusar tiden iväg som vanligt.

Bjöd in damen som sköter föreningen (Turul) här och en Kurt som bor i sin båt här sommartid men annars bor i Wien. Fick låna fler Donau-kartor av honom så Pelle kopierar som en besatt. Klubben har ett jättefint litet hus med kök och duschar och toaletter och ett välfyllt kylskåp med drycker till självkostnadspris. Man lägger pengar i en burk bredvid. Man fyller också i en liten blankett och lägger pengar (15-20 euro/natt) i ett kuvert och lägger i en låda. Det självbetjäningssättet verkar vanligt på många ställen.

Vi har ca 150 km kvar till Wien, antagligen finns någon typ av internet-läge där, så om två dagar ungefärligen kommer vi dit, så – bis später!