Budapest

Idag har vi äntligen tagit oss tiden nu när uppkoppling verkar finnas, att lägga in bilder och lite fullödigare rapporter. Jag har petat in bilder ungefär där de hör hemma kronologiskt, så det blir till att backa genom inläggen för att se allt fint. Mest är det Pelle som står i olika poser...
Sedan sist har det hänt en massa bra grejor, men också – lite jobbiga. I alla fall för oss... När vi åkte från Grein, i undersköna omgivningar, faktiskt, Österrike från sin finaste sida, skulle vi ju slussa i Melk, där det finns ett vansinnigt stort kloster som man ser på håll. Imponerande.

Vi fick vänta länge på slussning, men så skulle vi in, BREDVID en stor ukrainsk pråm-påskjutarbåt. Okej, vi åkte in, men de höll på och grejade och vi for runt där inne i ”kammaren” som det heter, och funderade på om det här egentligen var en så bra idé.

Så kunde vi lägga fast oss i alla fall, men på fel sida för oss, för vi vill ha såna fiffiga pollare som följer med när man glider ner i slussen, då kan man knyta fast båten helt, och behöver inte hålla på och byta fäste varannan meter – ibland är det väldigt långt mellan fästena. Men vi tänkte att vi ska ju slussa neråt så det är väl ingen match.

Men så skulle en dubbelpråm in BAKOM oss, och det har aldrig hänt att vi fått ligga framför någon annan båt i yrkestrafik. Dubbelpråmen fyllde upp hela slussen bakom, men den smög in så fint och lugnt. Den ukrainska påskjutarbåten hade däremot propellern igång hela tiden, och vattnet roterade. När det bara var lite vatten kvar i slussen blir virvlarna kraftigare, och vi orkade inte hålla båten kvar mot slussväggen, utan for iväg med aktern mot påskjutaren, nu var vi ju noga med att inte tappa några tampar i vattnet och köra med propellern, så det gick ganska bra, men så fick aktern fart åt andra hållet och dängde in i slussväggen. Helvete! Tänkte vi och hoppades bara att vi inte skulle ta in vatten, ungefär. Till slut lyckades vi i alla fall få göra fast mot påskjutarbåten och kontrollera skadorna. Vår stora badbrygga hade ju fått sig en smäll och vikt in sig någon decimeter, men inget verkade ha hänt med själva båten. TUR! När slussportarna öppnades åkte vi ut fort som tusan från virvlarna.

Helt chockade var vi ute på Donau igen, med en påskjutare och en dubbelpråm i rumpen, påskjutaren forsade snabbt om oss i den snabba strömmen efter slussen, men vi väntade inte in pråmen, utan forsade fram i uppåt 20 km/h i ganska så smala passager, uppgrundningar (”untiefe”) och konstiga sandbankar. Vi såg ingenting av de slott och naturscenerier som det stod om i ”Die Donau” (vår guidebok) kan jag garantera. Vi försökte bara hålla undan för pråmen som körde minst lika fort som vi och inte gå på grund. Till slut hittade vi en lämplig plats att vända båten och köra motströms en stund så dubbelpråmen kunde passera. Besättningen stod som klistrad i förarhytten och kollade in oss när de passerade. Vink-vink, så var de förbi.

Nu var vi hack i häl på dem, och kunde slappna av lite. I de ”odjupa” styckena av floden kunde vi se hur de manövrerade, på ett ställe drog de av gasen och bara flöt över, fast det var inte så värst grunt. Men det vet man ju aldrig före. Ja, vi hade hjärtat i halsgropen ända fram till vår natthamn i Krems där vi ju naturligtvis körde fast i inloppet. Men, eftersom vi har en Nauticat, gjuten i ett stycke (redan bevisat en gång denna dag) så backade vi (Pelle) lite raskt och gjorde ett nytt försök, lite längre åt höger. Då kom vi in. Men inte var det mycket vatten till godo under kölen. Vi fick en bredsidesplats vid första bästa brygga och pustade ut. Dags för resans första nervlugnande whisky. Och ett antal djupa andetag för att dämpa ångesten...

Pelle och guldgubben Mozart vid konstmuseerna.

Wien (update)

Vi hittade till jättepariserhjulet i Pratern en blåsig kväll, så det var riktigt otäckt när den lilla trästugan-gondolen riste och fönstren skakade 65 meter upp i luften. Men fin utsikt var det.

Vi åkte spårvagn och tittade på Hundertwasser-huset, som var en upplevelse, och så till Naturhistoriska museet där lilla Venus från Willendorf skulle finnas. Missade ju Willendorf i uppståndelsen efter den fatala slussningen tidigare. Men museet hade stängt den dagen, så då blev det egyptiska samlingar i stället. Träffade guldgubben Mozart också.

Bratislava

Bara en sluss idag. Gick okej, lite väl blåsigt för vår smak. Bra ström, susade till Bratislava på 4 timmar, under idogt sjökortsläsande. Trixigt att komma in i ”enda chansen”-marinan efter staden, för inga andra tar emot ”sportbåtar”, som vår båt betecknas som. Strömmen pressade på och vinden gjorde sitt från sidan. Men efter några försök gick det. Inne i marinan var det 4,5 meter vid restaurangen där vi lade till. Helt perfekt! Två meter till mat, öl, toa och dusch. Fast de sanitära anläggningarna var lite väl enkla i vår smak. Men maten var kalasgod! Ella som driver stället var hemskt snäll och rar. Vi träffade också Herman, en äldre farbror som åkte själv ner till Medelhavet, men skulle ansluta med frugan i Turkiet. Han hade ont och var rätt gnällig, och man förstod knappt hälften av vad han sa, men vi drog vidare tillsammans morgonen därpå. Jag hade lovat att hjälpa honom med tamparna i den beryktade Gabcikova-slussen, som stod på dagsprogrammet.

Efter 30 km i dödstrist kanal kom vi fram till slussen, det blåste från precis fel håll och det gick vågor, något som kan vara riktigt besvärligt i denna jättestora sluss som skulle ta oss ner 20 meter. Så fick vi vänta en timme i guppandet och vinden innan pråmen vi skulle slussa med kom. Förvånansvärt nog gick allt hur smärtfritt som helst, till och med fast vi fick hjälpa Herman med linorna och att det låg halva träd och guppade i slussvattnet. Inte kul att få i propellern. Till och med pråmen på 100 meter väjde för dessa trähinder. Kom fram utan problem till Komarno, rymligt och djupt, hjälpte Herman att lägga till.

Dom i Esztergom. Jättestor.

Budapest

Herman tyckte vi skulle ta sällskap till Szentendre, i en kanalarm till Donau, men det ska vara grunt så vi ville inte. Han försökte övertala oss, men vi drog. Drygt 100 km skulle vi lägga bakom oss. Det gick fint, imponerades av domen i Esztergom och ruinerna i Visegrad innan det grundade upp i Budapest. I Wiking marina fanns det knappt plats för oss, det var lite grunt, sa dom, men till slut så knödde vi oss in till restaurangpråmen, precis bredvid tvättmaskinsrummet. Internetade som besatta under kvällens lopp. Dan därpå kom två marina-killar och sa att vattenståndet skulle sjunka så vi måste byta marina!! Hoppsan! Hastigt och lustigt kastade vi loss, för det kändes som att det var bråttom, och hasade oss ut. Lera är som tur var lite flyttbart.

Tvärs över Donau – den grunda delen – låg en ny och djupare marina med få båtar och inte ett sånt jäkla liv som i den gamla. Infarten var ju som vanligt i grundaste laget, men helt tillräcklig. Ingen restaurang-pråm, ingen tvättmaskin men en pool och wifi i alla fall.

Rätt nära till tunnelbana och efter en 2,5 timmes rundtur med turistbuss var vi mer än nöjda med stan och dagsverket. Mysigt, folkrikt, spännande. Idag har vi cyklat till Margareta-ön och försökt hålla Milou borta från alla lösa hundar och alla galningar som hoppar på henne och ska gulla! En tant morrade hon åt. Det räcker fint med alla som gör pussljud på håll. Tycker både hon och vi.

Nu har vattennivån stigit igen – vi gjorde en markering med silvertejp på en stolpe bredvid båten så vi kan kontrollera. Vi vill ju gärna kunna komma härifrån också, även om Budapest ligger bra till för att gälla som favoritstad hittills.