Ankar.

Ankar.
Algarvekusten i Portugal och Lagos gör ingen besviken, fast det är off-season.

fredag 23 september 2011

Vidin, Bulgarien

Nu har vi kört som tokar, nästan, för att hinna ikapp vattnet som verkar slinka oss ur näven, och inte brytt oss om att turista eller annat tjafs. Bara dönat på i båten, så fort det gått.
En dag fick vi faktiskt låta bli att åka, för det blåste så förbenat att vi i sista momangen innan masten och vi själva flög av smet in bakom en ö i lä. Och där satt vi resten av dagen. Och en vindpinad natt. Gissa ångesten! Vi ankrade med aktern in mot den träskliknande ön, för vinden fick ju nån baksnurr, och gjorde fast aktern i en gammal trädstump som stack upp. Där låg vi undan vinden, men de stora vågorna brakade ju på runt oss och drog upp svall, så vi rullade en hel del, trots län. Och vinden tjöt i trädtopparna ovanför oss. Inte så behagligt. Men tryggt var det. Kan man ju se så här i efterhand. När man satt där på akterdäck och såg vädret kändes INGET tryggt. Inte när vi la oss i mörkret heller. Då får man ha nerver av stål. Och en bra ankarvakt. Ankarvakt har vi i alla fall.
Annars har det varit ömsom vin, ömsom vatten sedan Apatin. Vi har legat för ankar lite här och där, vår vän Herman (österrikisk gnällis) henkade en dag till Belgrad, men gav sedan upp sitt medelhavsprojekt pga problem med rygg/invärtes, vilket gjorde det hela för jobbigt. Han reste ju ensam, navigerade ensam, styrde (ingen autopilot som vi) hela dagarna, och kunde knappt komma ur båten pga ryggen. Hade svårt att sova också. Så i Belgrad insåg han att det var dags att lämna båten och åka hem till ett sjukhus. Hoppas han blir bättre.
Vi fortsatte i blåsväder och på ett bra läställe frågade vi ett par pråmar om vi fick ligga utanpå dem, det gick bra. Pga den starka vinden, Koschowa, låg de stilla med pråmarna, de lastade muddermassor och hade inga bogpropellrar och klarade inte stark vind. De hade legat ett par dagar redan. Bröderna Dalton, som de kallade sig själva, pratade nästan bara serbiska, men det blev ett glatt möte med en del "pivo", öl, och senare på kvällen någon odefinierbar sprit på pråmen och whisky och öl i tvåliters petflaska i Catten. Några utbrast i sång innan de raglade tillbaka till sina sängar. Dagen därpå skulle maskinisten bjuda på fisk, men vi tyckte vi hade så bråttom (och var rätt trötta på att tacka nej till sprit) så vi åkte. Efter en och en halv timmes färd kom vi ut på en fjärd mot det gamla fortet Ram, och mötte vågor som vi inte klarade alls. Det var då vi gömde oss bakom ön nästan ett dygn. Där fanns redan tre fiskare som kurade. De sa att vinden nog skulle lägga sig till kvällen eller morgonen så vi skulle förbereda oss på en övernattning. Med kroppsspråket.
Tidigt på morgonen tittade vi ut över de ylande vidderna och såg - grabbarna grabbers från pråmarna! Vi förstod då att vinden hade lagt sig en smula och kastade loss ögonaböj. Milou fick inte ens komma iland och bli lerig igen bland grodorna...
Vi dundrade förbi pråmgubbarna och vinkade, och det som började som en regnig, blåsig dag, blev helt skön och lugn till slut. Men strax innan vi kom in i Järnporten fanns ett ställe där vi visste att det kunde vara blåsigt och kallt (?) Och blåsigt var det, vågorna liksom skruvade sig upp framför oss och vågtopparna bröts och blåste över hela båten. Som tur var satt vi ju inne och körde, så oss gick det ingen nöd på, och Catten behövde bada... När vi kom in mellan Järnportens jättehöga bergssidor blev det lugnare - tack och lov! Det var faktiskt fantastiskt fint, bland annat åkte vi förbi Lepinski Vir där man på 60-talet hittade en boplats daterad 8 000 år sedan. Tänkte vi skulle åka dit med buss dagen därpå från Donji Milanovac, men när vi skulle lägga till vid pontonen vid stan så kom en JÄKLA passagerarbåt och tutade, så vi gav upp och åkte till en fin skyddad vik längre bort och sov istället. Och då blev det ju alldeles för krångligt att ta sig tillbaka till Donji så vi drog vidare upp genom Järnporten dagen därpå.
Satt inne och körde största delen av dagen, det är riktigt mysigt, som att vara i vardagsrummet/köket och samtidigt färdas. Autopiloten är en välsignelse, minst sagt! Men man måste ju navigera och hålla koll ändå. Donau är ju ingen kanal med samma djup ända ut i kanterna, utan man måste veta var strömfåran är om floden blir bred och grund. Annars åker man fast...
Jo, vi hade vårt första tillbud i den fina ankarviken: Milou som är så kaxig i gummibåten, hoppar av och på ideligen, lyckades i skymningsljuset missa hoppet i land och när Pelle skulle lyfta ur henne var hon borta, låg i vattnet skavande mot de travar av däck som den lilla kajen var byggd av. Pelle fick fiska upp henne och hon var inte särskilt kaxig mer det dygnet. Men det verkar glömt nu...
Har i alla fall klarat av de sista "riktiga" slussarna på Donau. Skönt. Den näst sista var dubbel, när man kommit ner 16 meter fick man åka över till den andra kammaren och åka ner 12 meter till. I den låg en pråm som åkte upp, så vi fick byta plats inne i slussen. Spejsat!
I den sista slussen ville dom prata engelska på VHF:en! Jag som hackat mig fram på "tyska" ända dit, vissa slussvakter har inte ens låtsats förstå mina väl valda ord! (Samma varje gång.) Nu blev det plötsligt svårt att prata engelska - vad tusan heter sluss på engelska, till exempel?
Efter några dagars slö-åkande mellan slussarna åkte vi ner den sista slussen - riktigt långt ner - och när vi åkte ut ur den fick vi nästan en chock! Väldigt långa och väldigt breda playor dom har här i gränstrakten Serbien-Rumänien-Bulgarien! Vattenståndet var flera meter lägre än vanligt... Men vi hade ju fått signaler om det. Efter en enkel men tryckande het utklarering från Serbien i Prahovo fortsatte vi österut med blickarna som klistrade vid vattendjups-instrumentet. En av tulltjänstemännen sa att man nog kunde fortsätta till Svarta havet i november! Nu var vattnet för lågt längre österut. Helsicke!
Vi såg långa sandrev, inga båtar, bara stora pråmar som låg för ankar utefter flodsidorna, inga människor. Var har vi hamnat? I Sahara?
Vi hittade en vik bakom en ö som var djup och lite ström där vi lyckades fästa ankaret. Det hasade så obehagligt över botten innan det tjångade fast. Natten före hade vi legat mot polisens pråm i Kladovo, helt tryggt trodde vi, men vid fyratiden gick det vågor som värsta kulingen. Jag gick ut och kollade förtöjningarna och trodde det var pråmarnas svallvågor, men det var stark vind. Utefter vågorna låg långa skumränder. Efter någon timme avtog vinden och på morgonen var allt lugnt. Konstigt.
Men bakom ön blev natten lugn. Ett gäng fiskare tältade på stranden, och eftersom vi inte klarerat in varken i Rumänien eller Bulgarien ännu så fick Milou hålla sig till Vidin nu när vi hade publik. Men det var inte så långt dit, och inte särskilt grunt heller. Tack för det!
På vägen upptäckte vi att GPS-klockan ÄNTLIGEN ställt om sig, och vi kan nu stolt tillkännage att vi nu räknar oss efter Ålands tideräkning, alltså har klockorna ställt fram sig en timme. Att vi skulle behöva åka så långt för att få byta tidszon!
Vidin verkar trevligt annars, ganska stort, hittade en totalt västerländsk mataffär, skämdes nästan för att gå in där, säkert svindyra varor. I de butiker som ligger lite här och där med kött, bröd och annat kostar det ju så lite, men är ju i alla fall inte importerat från Europa... eller USA.
Återkommer snart medelst internet om turistbåten ligger kvar. Pelle läste precis om ett turistfartyg som kraschat 9 mil österut pga lågt vatten. Ujujuj. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar