Km 592 Sredniak-ön, Bulgarien

Jag måste berätta vad en av våra goda nya holländska vänner sa idag: När man reser så här möter man så många trevliga och snälla människor, nästan uteslutande. När man sitter hemma och ser på TV tror man att alla där ute i världen är farliga och ovänliga.
Det är bara att hålla med. Vilket land vi än har åkt igenom, och nu börjar det bli många, så är det ju slående hur snälla och hjälpsamma människor är, bara man vågar ta kontakt och fråga så får man tusen positiva reaktioner till svar. Förutom då nån enstaka gniden ponton-gubbe som ska ha 20 EURO för att man legat där en halvtimme för att klarera in eller ut hos tullen...
Även om ingen kan varken engelska eller tyska eller nåt annat språk så försöker de oftast i alla fall hjälpa en hjärtligt och lite nyfiket. Det är värmande.

Denka, Pelle, jag, Milou och Rumen i Lom. Våra bästa kompisar!

En äkta kaptens-navigations-styrhytt på slovensk pråm. Ekolod från 80-talet...

Vi har inte ännu inte varit med om att någon försökt stjäla nåt eller varit nåt särskilt hotande. Förutom en polis och hans pontonkompis i Lom som absolut skulle ha 20 euro fast vår kompis den svensktalande gränspolisen Rumen tre gånger berättat för dem att det är gratis, gratis och gratis att ligga vid hamnpontoner i Bulgarien sedan något år tillbaka. På kvällen när vi kom tillbaka från att ha ätit och druckit gott stod de där och skulle ha betalt i mörkret. Alternativet att kasta loss i mörkret var inte lockande. Vi betalade och protesterade och fick kvitto och morgonen därpå till och med en faktura med stämplar och hela byråkratsjebangen.
Men de positiva exemplen överväger: just nu ligger vi fastknopade vid en hel liten flotta av pråmar från Slovakien. Igår morse satt vi på vakt vid pontonen i Oriahovo vid en annan pråm med en vänlig kapten som välkomnade oss när vi frågade om nattplats och så såg vi en rätt så tungt lastad pråm och kastade oss ut i leden efter den. För i dessa grundkänningarnas år i Donau så är det säkraste sättet att leta sig fram att skugga en tungt lastad pråm, ju! De har ju lokalkännedomen och går de tillräckligt djupt så riskerar man ju inget. De vill ju knappast själva gå på grund.

Snubben med pinnen i mitten av bilden... Foto: J Kelder

Det visade sig att det var två långa pråmar som åkte tillsammans, men med lite olika fart. Vi tog rygg på den snabba, och med andan i halsen och minimifart (där det är strömt är det också som djupast) ungefär fem knop hasade vi oss över en hel del ruggigt grunda ställen. På det grundaste visade vår djupmätare 1,90 meter. Vi går 1,80 djupt. Men pråmarna kör med breda laster och är minst lika djupgående som oss, så man borde ju inte hetsa upp sig, men jag vill helst bara gå och lägga mig nuförtiden när det är så jävla grunt. När sen en snubbe dök upp på kanten av pråmen med en lång PINNE som han stack ner i vattnet med jämna mellanrum höll man ju på att smälla av! Va, mäter dom djupet med en PINNE!? Dom måste ha tidernas teknologi där i sina små hytter, hade man trott, det här är ju vad de jobbar med dygnet runt, för sjuttsingen. Även om det står Bratislava på pråmen.
Pinnen var lång, men i mina ögon inte tillräckligt, och målad i olika färger, och man såg tydligt att den bottnade. Många gånger. Men, som sagt, vi kom helskinnade fram till Nikopol och fick fin plats vid pontonen efter att en förhatlig turistbåt dragit uppströms. Vår ”führer” fortsatte på sin färd.
I morse skulle vi åter kolla efter en pråm att skugga, men då dök det upp en ensam ”påskjutare”, alltså den del av pråmseten som har motorer och besättning. De andra delarna består av stora kar med last. När påskjutaren kom närmare såg vi att det var den vi hade skuggat dagen innan! Vi fick flytta på båtarna och släppa fram dem till pontonen, och så gjorde vi fast utanpå påskjutaren och började fråga ut gubbarna. Jo, de hade inte fortsatt så långt, bara några kilometer till, eftersom det var ett extra grunt och svårt parti strax efter Nikopol, och de väntade på några decimeter mera vatten för att komma vidare. Men vi var välkomna att hänga med dem till deras flotta som låg ankrad och fortsätta resan morgonen därpå. Vilken bra lösning!

Catten, Dionysos och Sitno på Donaus vatten.

Så efter lite proviantering och mer språkande så åkte vi bort till de andra delarna av flottan som låg på sju meters djup och i ett par knops ström. Vi fick en skyddad plats bredvid påskjutaren. Bredvid, på stranden, låg en liten stuga med vinrankor, glasveranda och en hel rad bikupor. Där låg också massor av torra, grå trästammar som syns nu när det är så lågt vattenstånd. Det ser läskigt ut.
Men nu har vi kollat in pråmbesättningarnas nyinköpta jättestora fiskar, den största någon meter lång, och manöverhytten på påskjutaren. Det visade sig att ekolodet var ca 25 år gammalt och inte så värst mycket att ha... Men de hade en pc med ett program med all världens kanaler och floder med massor av detaljer, och en gps där vi brukar figurera när vi knäpper på vår gps med ais-transponder. Så imorgon bitti blir det tidig avgång med strömmen, förhoppningsvis har det hunnit bli ljust innan vi åker. Någonstans i karavanen ska vi foga in oss och följa med de 100 kilometerna till Ruse. Ska bli spännande.
Men vi har ju träffat en fin Grand banks-båt på 42 fot med tre pensionerade lärare från Haren, Nederländerna. Vi lärde känna dem i Vidin och bestämde att det vore tryggt för oss att slå följe ifall vi skulle köra fast eller nåt skulle hända. De är jättetrevliga och roliga och fast de går bara 1,30 djupt är de fullt nöjda med att skugga pråmar som har vårat djup. De gick på grund i Szentendre-kanalen, liksom vår vän Herman, och skadade en av sina propellrar, så de vill väl ta det säkra för det osäkra. De är saltstänkta så det räcker, har seglat tidigare och köpte den här båten i Florida och körde den bland annat upp till New York på Mississippi! Det känns verkligen trevligt med lite sällskap, och vi resonerar oss fram till lösningar på vår situation. De är också lite bättre på tyska än vi, och oerhört rappa att ta kontakt med allt och alla över VHF-en. Deras mål är en bit ner i Turkiet, Bodrum eller så, för att lämna båten där och åka hem till Nederländerna över vintern. Vi får se hur länge vi slår följe. Vi ska ju masta på någonstans, vilket kommer att ta nåt dygn. Jag skulle inte ha nåt emot att ha sällskap ända till Istanbul.