Ankar.

Ankar.
Algarvekusten i Portugal och Lagos gör ingen besviken, fast det är off-season.

tisdag 22 november 2016

Sparta och Mystra

Vägen från Kalamata till Sparta är nåt helt enastående. Den slår till och med den slingrande motorvägen utefter bergväggen i Makedonien som jag rattade mig igenom med långtradare både före och efter mig i oktober. Synd att man var tvungen att hålla ögonen på trafiken då. Men nu, mot Sparta, kunde vi stanna och köra långsamt, för det var knappt nån trafik alls.
Höstligt träd vid övre entrén i Mystras.
Först korsade vi bygget över den motorväg som tydligen ska dras nordost om Kalamata. Nu slutar den snöpligt och tvärt någon mil utanför stan, och så får man kringelikroka sig fram till flerfiliga genomfartsgatan Artemidos.
Man kommer upp på höjderna bland buskar, olivträd och lite lätt bortglömda bosättningar och ser Kalamata bay i all sin glans där nere. Plötsligt bär det av neråt i hårnål på hårnål, och det är in i en stor ravin vi ska åka. Vägen är bra, och det är inte särskilt brant, tack och lov, men man ser ravinen och de stupande bergssidorna och funderar lite.
En del av byggnationerna står kvar. Här ett utsiktstorn.
Men det är ingen fara, kurva på kurva på kurva, och så kommer man fram till en liten by på nästan tusen meters höjd, och ser en annan by långt där borta på andra sidan ravinen som nu har blivit som en gigantisk dal täckt av gröna buskar och små träd. Svisch genom byn, vi hann inte se om det fanns nåt öppet fik ens, förmiddagskaffe måste man ju ha, och så upp upp och vid tretton hundra meter började det bära av nerför igen, ner genom en helt ny dal på andra sidan berget.
Här var det mer spännande, vägen gick under utskjutande klippor och en smal, böjd tunnel som var kolsvart och blöt. Att möta något fordon där skulle ha varit omöjligt. Fortsättningen mot högplatån där Sparta ligger gick hisnande ner i ravinen med hårnålskurvor byggda på uråldriga murverk höga som hus. Eller två. 
Det var riktigt sagolikt. Och vägen var bra, massor av turistbussar kör säkert här under säsongerna. Vägen påminde mycket om sträckan mellan Sarande och motorvägen SH4 till Gjirokaster i södra Albanien. Men där var vägen smalare, skruttigare och inte lika spektakulär. 
Eftersom vi skulle se den gamla stan Mystras först så svängde vi av så fort vi såg en Mystras-skylt och kom förbi en jättefin restaurang/fik/hotell där vi kunde sitta i gräset och läppja på våra cappuccini och titta på Mystras profil. En rejält brant kulle med ett fort längst upp. 
På toppen i Mystras. Sparta där nere.
Vi hamnade vid den övre ingången till världsarvet Mystras, och trodde att nu behöver vi inte klänga så långt för att hamna i fortet, men så var det ju inte. Det var jättelångt upp och många trappsteg och stenar liggandes i oregelbundna former och storlekar skulle vi gå över. I sicksack utefter bergssidan. Men det gick, utsikten var bedövande och blommor och spännande gamla husruiner på vägen gjorde att man kunde stanna och pusta ofta.
Ett gäng italienare kämpade på också. Vi brukar hälsa med ett ”good morning” när vi inte vet vilken nationalitet personerna vi möter har, och så får vi ett Buon Giorno eller Guten Tag tillbaks. Inte alltid kan man föra en konversation även om man uppbringar all sin italienska kunskap. På tyska är det lite lättare. Jag har för fanken till och med läst affärstyska på gymnasiet: ”Sehr geehrte Herrn” och så. Men stenografera på tyska lärde jag mig inte. Däremot fick vi pröva på engelsk stenografi. Det var lättare än svensk, många -ing-ändelser hade ju samma tecken. Det blev en schvungfull, luftig stenografi.
I Mystras gamla fästning/slott stod en hel del väggar kvar, lutade man sig ut över kanten fick man en chock. Spindelmannen kanske hade gillat det. Jag har svårare för höjder över tre meter, och här var det kanske flera hundra meter rakt ner. De hade valt kulle med omsorg, de som ville försvara sig. Här uppe höll de bysantinska herrarna till, det mesta byggdes under 12- och 1300-talen och erövrades senare av ottomanerna som allt annat.  Många handskrifter vittnar om att det fanns munkar och en stor produktion av böcker för tiden. Staden var huvudstad för området under många år, och den viktigaste staden förutom Konstantinopel (Istanbul) på den tiden. En av Konstantin-sultanerna kröntes här.
Nere i Metropolis nära entrén.
Vi tog bilen ner till den nedre entrén i Mystras och gick runt lite där bland kyrkor och marknadsplatser, men då var vi så slut i benen att vi inte orkade se så många fler stenväggar och kyrkor så vi fortsatte ner till Sparta på slätten för lunch. Efter lite sökande hittade vi ett pita gyros-ställe och jag fick en sallad med skinka återigen fullständigt dränkt i nån slags rosa dressing. Måste säga ifrån nästa gång. Jag har min diet att ta hänsyn till.
I Sparta är det inte mycket som minner om fornstora dar, en imponerande staty av Leonidas står där utanför dagens stadium med spartanernas kaxiga svar på att lägga ner vapnen inför övermakten vid slaget i Termopyle: ”Kom och ta dem.” https://en.wikipedia.org/wiki/Molon_labe
Strax bakom den nya stadion och statyn finns rester av uråldriga Sparta, men nu var dagen liden och vi var för sena för att komma in där. Spartanerna byggde aldrig någon mur runt sin stad, och det kan vara därför som det finns så lite ruiner bevarade, tror de som vet.

Vy från samma Metropolis upp mot de stora byggnaderna
halvvägs mot fästningen på toppen av Mystra.
Ja, så var det bara att köra rally tillbaka till Kalamata genom ravinerna, förutom ett stopp i ett skuggigt hörn där en iskall restaurang hade öppet. Vi fick sätta på oss ytterkläderna när vi gick in, trots att det fanns två öppna spisar med sprakande eldar… Kaffekoppen var också närmast frostig…










Leonidas staty nere i Sparta stad med
devisen "Kom och ta dem" på sockeln.

söndag 13 november 2016

Trivseln kommer krypande

Lite bildgottis från Krakow: Det ena lejonet som vaktar på
stora torget.
Det börjar kännas riktigt trivsamt. Idag har vi vinterkonserverat motorn och Pelle har plastat in akterdäck så vi kan sitta där och ha det vindstilla hela dagarna. Lite tidigt, tycker jag, men det är faktiskt skönt på eftermiddagarna då värmen håller sig kvar lite längre. Men särskilt seglings-estetiskt ser det ju inte ut. Det är alldeles för praktiskt för det.
Det andra stenlejonet som vaktar på Stora torget. 
Min novemberkur för formen börjar ge resultat, magen har krympt kännbart och nu kan jag göra träningen utan att pausa hela tiden. Fast det är trevligare att promenera, förstås. Maten som är nåt slags modifierad LCHF eller vad det heter funkar bra. Jag gillar ju verkligen grönsaker och frukt och äter normalt väldigt lite sötade saker, så det går fint. Dessutom är portionerna gigantiska, så jag är nöjd! Det jobbiga är ju att jag är allergisk mot stenfrukter, så de där jättegoda äpplena och päronen och körsbären och plommonen och ibland kiwin och jordgubbarna får vika för idel citrusfrukter och kanske nån banan. Kiwi brukar gå bra också, så man får väl vara glad.
Pelle petar näsan på Stora torget.
Vi hälsade på våra bekantingar Rob och Amanda häromdagen! De bor strax utanför Petalidi, på en liten ”gård” uppe i bergen, faktiskt! Vi träffades efter en god capucchino nere i byn vid marknaden, handlade lite bio-vin, helt lokalt framställt, 13 euro för fem liter, och skuggade dem uppför de smalare asfaltsvägarna och till slut på steniga grusvägar med gropar och allt!
Vår rätt nyinköpta BMW går överraskande lågt över marken, men den klarade av den petalidiska terrängen utan några värre smällar.
Ja, Rob och Amanda hade slagit till på ett fint litet hus med en helt betagande utsikt över hela, hela Kalamata-viken, bergen där bakom och alla olivodlingarna nedanför. Terrassen var ordentligt tilltagen så det fanns plats för matbord och flera solbäddar och enkla soffor med dynor.
Helt fantastiskt, var omdömet! Det var så s

Det obeskrivligt vackra trapphuset i huset där de gjorde
 blyinfattat glas hade ett rätt fint glastak.
ent som i februari de hade visats stället, och bestämt sig på stående fot efter att ha sett utsikten. Dessutom äger de marken nedanför huset, så det kan inte byggas nåt som skymmer, om de inte själva kommer på idén.
En rumänsk snubbe sköter alla träden, fikon-, och oliv-, och så delar de på resultatet. Han har bott där i tjugo år eller så, energisk som få, och har nu börjat anställa greker för att få jobbet gjort… Lustigt värre. Eller inte.
Vi blev så inspirerade av deras historia, de har tidigare tillbringat åtta år på Medelhavet i båt, så vi började kolla igen på utbudet av hus och lägenheter och saker i Kalamata-området, och kanske speciellt udden sydväst om Kalamata. Sydost är bergen jättehöga och vägarna väldigt krokiga och orterna verkar utpräglat turistiska. Priserna är också höga, men husen fina.

Ja, det är i alla fall spännande att kolla på hus. För om man nu eventuellt skulle köpa ett boende, och inte hyra, så vill man ju ha en liten plätt att gå ut på, och en liten trädgård att påta med, och kanske ett träd eller två att skuggas av. Ja, man far iväg i drömmar… Väldigt lätt…





tisdag 8 november 2016

Ros å ris i Kalamata

Kalamata ser inte mycket ut för världen, platt och långt och utsträckt, fyrkantiga kvarter och bilar mest överallt, men det tar sig!
Stranden är oändlig och kantad av hur många små fik och restauranger som helst, och åt andra hållet (västerut) är det också strand. Jag har hört att man kan gå till nästa by utefter stranden och ”ta bussen tillbaks”. Ska prova det nån dag.
Upp emot gamla stan och stora torget är det riktigt trevligt med promenadvägar och andra trottoarer som mest av allt tas upp av soplårar, träd, lerpölar och annat man måste väja för. Det är liksom sällan riktigt genomtänkt eller gjort för gående… Men så dyker det upp ett fik i nåt hål i väggen och så känns det mysigt istället.
”Stans bästa gyros-ställe” har vi hittat också, och en Public-affär där de reparerar elektroniska apparater som behöver fräschas på. Billigt. H&M finns också, men det är mest för folk i tonåren, precis som i Aten. 
Bästa mathaket var vi till idag igen, ganska nära marknaden och gamla stan, man pekar på det som ser godast ut och så kommer de och serverar. Man betalar när man går. Idag testade jag ”beef” och okra. Båda i nån oljig, rödaktig sås. Väldigt gott. Köttet rasade isär, mört så det gnägga’ eller hur man nu sa på 1900-talet…

Ett helt annat, mycket segare, kapitel är Marina Kalamatas ”exekutiva ledning”. Jag har egentligen ingen lust att skriva om det alls, men nu när vi fått lite distans, så kanske. Vi är inte så förtjusta. Mer i chock.
De får inget plus i kanten av oss. Av alla marinor som vi kommit till för övervintring, både förbokade och spontant, tar de här bottenpriset.
Det verkar som att personalen, marinerosarna och hon på kontoret, är bra att ha att göra med, trevliga, alltså. Men gubbarna som ska föreställa chefer eller nåt; Ursäkta mej, men är det nån kampanj mot yachtisar de för? Eller är det mot oss icke-greker de haver aggressioner? Eller förstår vi inte att det grekiska uttryckssättet som ibland går över i vad vi tror är kaskader av ve och förbannelse egentligen är värsta charmattacken? Det är svårt att säga.

Vi ska hålla oss ifrån kontoret i fortsättningen. Det blir nog lugnast så. Men inte har det varit roligt och inte har vi känt oss välkomna.

torsdag 3 november 2016

Under renovering...

Fina eternell-kransar.
Tillbaks i värme och sol, åtminstone större delen av dagarna. Idag var det riktigt varmt, (t-shirts å shorts) men imorrn ska det bli regn, rapporterar maken. Vi får väl se.
Oftast blir det bättre än beräknat tycker jag.
Återkomsten var skön. Flackande och farande är ju jätteroligt och att träffa nära och kära också, men det är tillfredsställande att rå sig själv igen. Eget kök och sånt. Idag har jag rent av diskat!

En fin fasad i Krakow.
Sommarens nästan totala brist på motion och en månads resande har satt sina spår i midjemåttet. Därför startar jag vinterns återuppbyggande redan nu, hela november har jag tänkt ska bli en månad i friskusens tecken. Jag ska i alla fall försöka. Än så länge går det bra, det är inte särskilt jobbigt alls. Mest lider Pelle verkar det, som envist vägrar att gå med på nåt som jag föreslår. Han ångrar sig nog!


Mysigt och kulturellt fik vid stora torget i Krakow.

Arbete i verkstaden där de gör blyinfattat glas. Högeligen kul!

Så här målar man på glas som ska bli fönster.

Omålat glas, Krakow-motiv.

Flippermuseet hade 50 olika spel
att välja mellan. Det här var ett
av de roliga!

Här är några supermoderna flipperspel. Bra dom med!
Game of Thrones i bakgrunden.