Km 592 Sredniak-ön, Bulgarien

Jag måste berätta vad en av våra goda nya holländska vänner sa idag: När man reser så här möter man så många trevliga och snälla människor, nästan uteslutande. När man sitter hemma och ser på TV tror man att alla där ute i världen är farliga och ovänliga.
Det är bara att hålla med. Vilket land vi än har åkt igenom, och nu börjar det bli många, så är det ju slående hur snälla och hjälpsamma människor är, bara man vågar ta kontakt och fråga så får man tusen positiva reaktioner till svar. Förutom då nån enstaka gniden ponton-gubbe som ska ha 20 EURO för att man legat där en halvtimme för att klarera in eller ut hos tullen...
Även om ingen kan varken engelska eller tyska eller nåt annat språk så försöker de oftast i alla fall hjälpa en hjärtligt och lite nyfiket. Det är värmande.

Denka, Pelle, jag, Milou och Rumen i Lom. Våra bästa kompisar!

En äkta kaptens-navigations-styrhytt på slovensk pråm. Ekolod från 80-talet...

Vi har inte ännu inte varit med om att någon försökt stjäla nåt eller varit nåt särskilt hotande. Förutom en polis och hans pontonkompis i Lom som absolut skulle ha 20 euro fast vår kompis den svensktalande gränspolisen Rumen tre gånger berättat för dem att det är gratis, gratis och gratis att ligga vid hamnpontoner i Bulgarien sedan något år tillbaka. På kvällen när vi kom tillbaka från att ha ätit och druckit gott stod de där och skulle ha betalt i mörkret. Alternativet att kasta loss i mörkret var inte lockande. Vi betalade och protesterade och fick kvitto och morgonen därpå till och med en faktura med stämplar och hela byråkratsjebangen.
Men de positiva exemplen överväger: just nu ligger vi fastknopade vid en hel liten flotta av pråmar från Slovakien. Igår morse satt vi på vakt vid pontonen i Oriahovo vid en annan pråm med en vänlig kapten som välkomnade oss när vi frågade om nattplats och så såg vi en rätt så tungt lastad pråm och kastade oss ut i leden efter den. För i dessa grundkänningarnas år i Donau så är det säkraste sättet att leta sig fram att skugga en tungt lastad pråm, ju! De har ju lokalkännedomen och går de tillräckligt djupt så riskerar man ju inget. De vill ju knappast själva gå på grund.

Snubben med pinnen i mitten av bilden... Foto: J Kelder

Det visade sig att det var två långa pråmar som åkte tillsammans, men med lite olika fart. Vi tog rygg på den snabba, och med andan i halsen och minimifart (där det är strömt är det också som djupast) ungefär fem knop hasade vi oss över en hel del ruggigt grunda ställen. På det grundaste visade vår djupmätare 1,90 meter. Vi går 1,80 djupt. Men pråmarna kör med breda laster och är minst lika djupgående som oss, så man borde ju inte hetsa upp sig, men jag vill helst bara gå och lägga mig nuförtiden när det är så jävla grunt. När sen en snubbe dök upp på kanten av pråmen med en lång PINNE som han stack ner i vattnet med jämna mellanrum höll man ju på att smälla av! Va, mäter dom djupet med en PINNE!? Dom måste ha tidernas teknologi där i sina små hytter, hade man trott, det här är ju vad de jobbar med dygnet runt, för sjuttsingen. Även om det står Bratislava på pråmen.
Pinnen var lång, men i mina ögon inte tillräckligt, och målad i olika färger, och man såg tydligt att den bottnade. Många gånger. Men, som sagt, vi kom helskinnade fram till Nikopol och fick fin plats vid pontonen efter att en förhatlig turistbåt dragit uppströms. Vår ”führer” fortsatte på sin färd.
I morse skulle vi åter kolla efter en pråm att skugga, men då dök det upp en ensam ”påskjutare”, alltså den del av pråmseten som har motorer och besättning. De andra delarna består av stora kar med last. När påskjutaren kom närmare såg vi att det var den vi hade skuggat dagen innan! Vi fick flytta på båtarna och släppa fram dem till pontonen, och så gjorde vi fast utanpå påskjutaren och började fråga ut gubbarna. Jo, de hade inte fortsatt så långt, bara några kilometer till, eftersom det var ett extra grunt och svårt parti strax efter Nikopol, och de väntade på några decimeter mera vatten för att komma vidare. Men vi var välkomna att hänga med dem till deras flotta som låg ankrad och fortsätta resan morgonen därpå. Vilken bra lösning!

Catten, Dionysos och Sitno på Donaus vatten.

Så efter lite proviantering och mer språkande så åkte vi bort till de andra delarna av flottan som låg på sju meters djup och i ett par knops ström. Vi fick en skyddad plats bredvid påskjutaren. Bredvid, på stranden, låg en liten stuga med vinrankor, glasveranda och en hel rad bikupor. Där låg också massor av torra, grå trästammar som syns nu när det är så lågt vattenstånd. Det ser läskigt ut.
Men nu har vi kollat in pråmbesättningarnas nyinköpta jättestora fiskar, den största någon meter lång, och manöverhytten på påskjutaren. Det visade sig att ekolodet var ca 25 år gammalt och inte så värst mycket att ha... Men de hade en pc med ett program med all världens kanaler och floder med massor av detaljer, och en gps där vi brukar figurera när vi knäpper på vår gps med ais-transponder. Så imorgon bitti blir det tidig avgång med strömmen, förhoppningsvis har det hunnit bli ljust innan vi åker. Någonstans i karavanen ska vi foga in oss och följa med de 100 kilometerna till Ruse. Ska bli spännande.
Men vi har ju träffat en fin Grand banks-båt på 42 fot med tre pensionerade lärare från Haren, Nederländerna. Vi lärde känna dem i Vidin och bestämde att det vore tryggt för oss att slå följe ifall vi skulle köra fast eller nåt skulle hända. De är jättetrevliga och roliga och fast de går bara 1,30 djupt är de fullt nöjda med att skugga pråmar som har vårat djup. De gick på grund i Szentendre-kanalen, liksom vår vän Herman, och skadade en av sina propellrar, så de vill väl ta det säkra för det osäkra. De är saltstänkta så det räcker, har seglat tidigare och köpte den här båten i Florida och körde den bland annat upp till New York på Mississippi! Det känns verkligen trevligt med lite sällskap, och vi resonerar oss fram till lösningar på vår situation. De är också lite bättre på tyska än vi, och oerhört rappa att ta kontakt med allt och alla över VHF-en. Deras mål är en bit ner i Turkiet, Bodrum eller så, för att lämna båten där och åka hem till Nederländerna över vintern. Vi får se hur länge vi slår följe. Vi ska ju masta på någonstans, vilket kommer att ta nåt dygn. Jag skulle inte ha nåt emot att ha sällskap ända till Istanbul.

Vidin, Bulgarien

Nu har vi kört som tokar, nästan, för att hinna ikapp vattnet som verkar slinka oss ur näven, och inte brytt oss om att turista eller annat tjafs. Bara dönat på i båten, så fort det gått.
En dag fick vi faktiskt låta bli att åka, för det blåste så förbenat att vi i sista momangen innan masten och vi själva flög av smet in bakom en ö i lä. Och där satt vi resten av dagen. Och en vindpinad natt. Gissa ångesten! Vi ankrade med aktern in mot den träskliknande ön, för vinden fick ju nån baksnurr, och gjorde fast aktern i en gammal trädstump som stack upp. Där låg vi undan vinden, men de stora vågorna brakade ju på runt oss och drog upp svall, så vi rullade en hel del, trots län. Och vinden tjöt i trädtopparna ovanför oss. Inte så behagligt. Men tryggt var det. Kan man ju se så här i efterhand. När man satt där på akterdäck och såg vädret kändes INGET tryggt. Inte när vi la oss i mörkret heller. Då får man ha nerver av stål. Och en bra ankarvakt. Ankarvakt har vi i alla fall.
Annars har det varit ömsom vin, ömsom vatten sedan Apatin. Vi har legat för ankar lite här och där, vår vän Herman (österrikisk gnällis) henkade en dag till Belgrad, men gav sedan upp sitt medelhavsprojekt pga problem med rygg/invärtes, vilket gjorde det hela för jobbigt. Han reste ju ensam, navigerade ensam, styrde (ingen autopilot som vi) hela dagarna, och kunde knappt komma ur båten pga ryggen. Hade svårt att sova också. Så i Belgrad insåg han att det var dags att lämna båten och åka hem till ett sjukhus. Hoppas han blir bättre.
Vi fortsatte i blåsväder och på ett bra läställe frågade vi ett par pråmar om vi fick ligga utanpå dem, det gick bra. Pga den starka vinden, Koschowa, låg de stilla med pråmarna, de lastade muddermassor och hade inga bogpropellrar och klarade inte stark vind. De hade legat ett par dagar redan. Bröderna Dalton, som de kallade sig själva, pratade nästan bara serbiska, men det blev ett glatt möte med en del "pivo", öl, och senare på kvällen någon odefinierbar sprit på pråmen och whisky och öl i tvåliters petflaska i Catten. Några utbrast i sång innan de raglade tillbaka till sina sängar. Dagen därpå skulle maskinisten bjuda på fisk, men vi tyckte vi hade så bråttom (och var rätt trötta på att tacka nej till sprit) så vi åkte. Efter en och en halv timmes färd kom vi ut på en fjärd mot det gamla fortet Ram, och mötte vågor som vi inte klarade alls. Det var då vi gömde oss bakom ön nästan ett dygn. Där fanns redan tre fiskare som kurade. De sa att vinden nog skulle lägga sig till kvällen eller morgonen så vi skulle förbereda oss på en övernattning. Med kroppsspråket.
Tidigt på morgonen tittade vi ut över de ylande vidderna och såg - grabbarna grabbers från pråmarna! Vi förstod då att vinden hade lagt sig en smula och kastade loss ögonaböj. Milou fick inte ens komma iland och bli lerig igen bland grodorna...
Vi dundrade förbi pråmgubbarna och vinkade, och det som började som en regnig, blåsig dag, blev helt skön och lugn till slut. Men strax innan vi kom in i Järnporten fanns ett ställe där vi visste att det kunde vara blåsigt och kallt (?) Och blåsigt var det, vågorna liksom skruvade sig upp framför oss och vågtopparna bröts och blåste över hela båten. Som tur var satt vi ju inne och körde, så oss gick det ingen nöd på, och Catten behövde bada... När vi kom in mellan Järnportens jättehöga bergssidor blev det lugnare - tack och lov! Det var faktiskt fantastiskt fint, bland annat åkte vi förbi Lepinski Vir där man på 60-talet hittade en boplats daterad 8 000 år sedan. Tänkte vi skulle åka dit med buss dagen därpå från Donji Milanovac, men när vi skulle lägga till vid pontonen vid stan så kom en JÄKLA passagerarbåt och tutade, så vi gav upp och åkte till en fin skyddad vik längre bort och sov istället. Och då blev det ju alldeles för krångligt att ta sig tillbaka till Donji så vi drog vidare upp genom Järnporten dagen därpå.
Satt inne och körde största delen av dagen, det är riktigt mysigt, som att vara i vardagsrummet/köket och samtidigt färdas. Autopiloten är en välsignelse, minst sagt! Men man måste ju navigera och hålla koll ändå. Donau är ju ingen kanal med samma djup ända ut i kanterna, utan man måste veta var strömfåran är om floden blir bred och grund. Annars åker man fast...
Jo, vi hade vårt första tillbud i den fina ankarviken: Milou som är så kaxig i gummibåten, hoppar av och på ideligen, lyckades i skymningsljuset missa hoppet i land och när Pelle skulle lyfta ur henne var hon borta, låg i vattnet skavande mot de travar av däck som den lilla kajen var byggd av. Pelle fick fiska upp henne och hon var inte särskilt kaxig mer det dygnet. Men det verkar glömt nu...
Har i alla fall klarat av de sista "riktiga" slussarna på Donau. Skönt. Den näst sista var dubbel, när man kommit ner 16 meter fick man åka över till den andra kammaren och åka ner 12 meter till. I den låg en pråm som åkte upp, så vi fick byta plats inne i slussen. Spejsat!
I den sista slussen ville dom prata engelska på VHF:en! Jag som hackat mig fram på "tyska" ända dit, vissa slussvakter har inte ens låtsats förstå mina väl valda ord! (Samma varje gång.) Nu blev det plötsligt svårt att prata engelska - vad tusan heter sluss på engelska, till exempel?
Efter några dagars slö-åkande mellan slussarna åkte vi ner den sista slussen - riktigt långt ner - och när vi åkte ut ur den fick vi nästan en chock! Väldigt långa och väldigt breda playor dom har här i gränstrakten Serbien-Rumänien-Bulgarien! Vattenståndet var flera meter lägre än vanligt... Men vi hade ju fått signaler om det. Efter en enkel men tryckande het utklarering från Serbien i Prahovo fortsatte vi österut med blickarna som klistrade vid vattendjups-instrumentet. En av tulltjänstemännen sa att man nog kunde fortsätta till Svarta havet i november! Nu var vattnet för lågt längre österut. Helsicke!
Vi såg långa sandrev, inga båtar, bara stora pråmar som låg för ankar utefter flodsidorna, inga människor. Var har vi hamnat? I Sahara?
Vi hittade en vik bakom en ö som var djup och lite ström där vi lyckades fästa ankaret. Det hasade så obehagligt över botten innan det tjångade fast. Natten före hade vi legat mot polisens pråm i Kladovo, helt tryggt trodde vi, men vid fyratiden gick det vågor som värsta kulingen. Jag gick ut och kollade förtöjningarna och trodde det var pråmarnas svallvågor, men det var stark vind. Utefter vågorna låg långa skumränder. Efter någon timme avtog vinden och på morgonen var allt lugnt. Konstigt.
Men bakom ön blev natten lugn. Ett gäng fiskare tältade på stranden, och eftersom vi inte klarerat in varken i Rumänien eller Bulgarien ännu så fick Milou hålla sig till Vidin nu när vi hade publik. Men det var inte så långt dit, och inte särskilt grunt heller. Tack för det!
På vägen upptäckte vi att GPS-klockan ÄNTLIGEN ställt om sig, och vi kan nu stolt tillkännage att vi nu räknar oss efter Ålands tideräkning, alltså har klockorna ställt fram sig en timme. Att vi skulle behöva åka så långt för att få byta tidszon!
Vidin verkar trevligt annars, ganska stort, hittade en totalt västerländsk mataffär, skämdes nästan för att gå in där, säkert svindyra varor. I de butiker som ligger lite här och där med kött, bröd och annat kostar det ju så lite, men är ju i alla fall inte importerat från Europa... eller USA.
Återkommer snart medelst internet om turistbåten ligger kvar. Pelle läste precis om ett turistfartyg som kraschat 9 mil österut pga lågt vatten. Ujujuj. 

Budapest

Idag har vi äntligen tagit oss tiden nu när uppkoppling verkar finnas, att lägga in bilder och lite fullödigare rapporter. Jag har petat in bilder ungefär där de hör hemma kronologiskt, så det blir till att backa genom inläggen för att se allt fint. Mest är det Pelle som står i olika poser...
Sedan sist har det hänt en massa bra grejor, men också – lite jobbiga. I alla fall för oss... När vi åkte från Grein, i undersköna omgivningar, faktiskt, Österrike från sin finaste sida, skulle vi ju slussa i Melk, där det finns ett vansinnigt stort kloster som man ser på håll. Imponerande.

Vi fick vänta länge på slussning, men så skulle vi in, BREDVID en stor ukrainsk pråm-påskjutarbåt. Okej, vi åkte in, men de höll på och grejade och vi for runt där inne i ”kammaren” som det heter, och funderade på om det här egentligen var en så bra idé.

Så kunde vi lägga fast oss i alla fall, men på fel sida för oss, för vi vill ha såna fiffiga pollare som följer med när man glider ner i slussen, då kan man knyta fast båten helt, och behöver inte hålla på och byta fäste varannan meter – ibland är det väldigt långt mellan fästena. Men vi tänkte att vi ska ju slussa neråt så det är väl ingen match.

Men så skulle en dubbelpråm in BAKOM oss, och det har aldrig hänt att vi fått ligga framför någon annan båt i yrkestrafik. Dubbelpråmen fyllde upp hela slussen bakom, men den smög in så fint och lugnt. Den ukrainska påskjutarbåten hade däremot propellern igång hela tiden, och vattnet roterade. När det bara var lite vatten kvar i slussen blir virvlarna kraftigare, och vi orkade inte hålla båten kvar mot slussväggen, utan for iväg med aktern mot påskjutaren, nu var vi ju noga med att inte tappa några tampar i vattnet och köra med propellern, så det gick ganska bra, men så fick aktern fart åt andra hållet och dängde in i slussväggen. Helvete! Tänkte vi och hoppades bara att vi inte skulle ta in vatten, ungefär. Till slut lyckades vi i alla fall få göra fast mot påskjutarbåten och kontrollera skadorna. Vår stora badbrygga hade ju fått sig en smäll och vikt in sig någon decimeter, men inget verkade ha hänt med själva båten. TUR! När slussportarna öppnades åkte vi ut fort som tusan från virvlarna.

Helt chockade var vi ute på Donau igen, med en påskjutare och en dubbelpråm i rumpen, påskjutaren forsade snabbt om oss i den snabba strömmen efter slussen, men vi väntade inte in pråmen, utan forsade fram i uppåt 20 km/h i ganska så smala passager, uppgrundningar (”untiefe”) och konstiga sandbankar. Vi såg ingenting av de slott och naturscenerier som det stod om i ”Die Donau” (vår guidebok) kan jag garantera. Vi försökte bara hålla undan för pråmen som körde minst lika fort som vi och inte gå på grund. Till slut hittade vi en lämplig plats att vända båten och köra motströms en stund så dubbelpråmen kunde passera. Besättningen stod som klistrad i förarhytten och kollade in oss när de passerade. Vink-vink, så var de förbi.

Nu var vi hack i häl på dem, och kunde slappna av lite. I de ”odjupa” styckena av floden kunde vi se hur de manövrerade, på ett ställe drog de av gasen och bara flöt över, fast det var inte så värst grunt. Men det vet man ju aldrig före. Ja, vi hade hjärtat i halsgropen ända fram till vår natthamn i Krems där vi ju naturligtvis körde fast i inloppet. Men, eftersom vi har en Nauticat, gjuten i ett stycke (redan bevisat en gång denna dag) så backade vi (Pelle) lite raskt och gjorde ett nytt försök, lite längre åt höger. Då kom vi in. Men inte var det mycket vatten till godo under kölen. Vi fick en bredsidesplats vid första bästa brygga och pustade ut. Dags för resans första nervlugnande whisky. Och ett antal djupa andetag för att dämpa ångesten...

Pelle och guldgubben Mozart vid konstmuseerna.

Wien (update)

Vi hittade till jättepariserhjulet i Pratern en blåsig kväll, så det var riktigt otäckt när den lilla trästugan-gondolen riste och fönstren skakade 65 meter upp i luften. Men fin utsikt var det.

Vi åkte spårvagn och tittade på Hundertwasser-huset, som var en upplevelse, och så till Naturhistoriska museet där lilla Venus från Willendorf skulle finnas. Missade ju Willendorf i uppståndelsen efter den fatala slussningen tidigare. Men museet hade stängt den dagen, så då blev det egyptiska samlingar i stället. Träffade guldgubben Mozart också.

Bratislava

Bara en sluss idag. Gick okej, lite väl blåsigt för vår smak. Bra ström, susade till Bratislava på 4 timmar, under idogt sjökortsläsande. Trixigt att komma in i ”enda chansen”-marinan efter staden, för inga andra tar emot ”sportbåtar”, som vår båt betecknas som. Strömmen pressade på och vinden gjorde sitt från sidan. Men efter några försök gick det. Inne i marinan var det 4,5 meter vid restaurangen där vi lade till. Helt perfekt! Två meter till mat, öl, toa och dusch. Fast de sanitära anläggningarna var lite väl enkla i vår smak. Men maten var kalasgod! Ella som driver stället var hemskt snäll och rar. Vi träffade också Herman, en äldre farbror som åkte själv ner till Medelhavet, men skulle ansluta med frugan i Turkiet. Han hade ont och var rätt gnällig, och man förstod knappt hälften av vad han sa, men vi drog vidare tillsammans morgonen därpå. Jag hade lovat att hjälpa honom med tamparna i den beryktade Gabcikova-slussen, som stod på dagsprogrammet.

Efter 30 km i dödstrist kanal kom vi fram till slussen, det blåste från precis fel håll och det gick vågor, något som kan vara riktigt besvärligt i denna jättestora sluss som skulle ta oss ner 20 meter. Så fick vi vänta en timme i guppandet och vinden innan pråmen vi skulle slussa med kom. Förvånansvärt nog gick allt hur smärtfritt som helst, till och med fast vi fick hjälpa Herman med linorna och att det låg halva träd och guppade i slussvattnet. Inte kul att få i propellern. Till och med pråmen på 100 meter väjde för dessa trähinder. Kom fram utan problem till Komarno, rymligt och djupt, hjälpte Herman att lägga till.

Dom i Esztergom. Jättestor.

Budapest

Herman tyckte vi skulle ta sällskap till Szentendre, i en kanalarm till Donau, men det ska vara grunt så vi ville inte. Han försökte övertala oss, men vi drog. Drygt 100 km skulle vi lägga bakom oss. Det gick fint, imponerades av domen i Esztergom och ruinerna i Visegrad innan det grundade upp i Budapest. I Wiking marina fanns det knappt plats för oss, det var lite grunt, sa dom, men till slut så knödde vi oss in till restaurangpråmen, precis bredvid tvättmaskinsrummet. Internetade som besatta under kvällens lopp. Dan därpå kom två marina-killar och sa att vattenståndet skulle sjunka så vi måste byta marina!! Hoppsan! Hastigt och lustigt kastade vi loss, för det kändes som att det var bråttom, och hasade oss ut. Lera är som tur var lite flyttbart.

Tvärs över Donau – den grunda delen – låg en ny och djupare marina med få båtar och inte ett sånt jäkla liv som i den gamla. Infarten var ju som vanligt i grundaste laget, men helt tillräcklig. Ingen restaurang-pråm, ingen tvättmaskin men en pool och wifi i alla fall.

Rätt nära till tunnelbana och efter en 2,5 timmes rundtur med turistbuss var vi mer än nöjda med stan och dagsverket. Mysigt, folkrikt, spännande. Idag har vi cyklat till Margareta-ön och försökt hålla Milou borta från alla lösa hundar och alla galningar som hoppar på henne och ska gulla! En tant morrade hon åt. Det räcker fint med alla som gör pussljud på håll. Tycker både hon och vi.

Nu har vattennivån stigit igen – vi gjorde en markering med silvertejp på en stolpe bredvid båten så vi kan kontrollera. Vi vill ju gärna kunna komma härifrån också, även om Budapest ligger bra till för att gälla som favoritstad hittills.

Ahhh, VIennaaaa

Vi bor i en mycket ny hamn med precis en decimeter vatten till godo under kölen... Pråmar och turistmonsterbåtar drar upp fasansfulla vågor, men vi känner bara av hälften av dem...
Några som känner av hela flottans efterdyningar är Gunilla och Toyvo som är ett par svenskar i en femton meters båt som tagit sig hit från Svarta havet, alltså den väg vi ska tuffa. De har 2.20 i djupgående (vi 1.80), så det känns som att "kan dom kan vi". Vi har utbytt alla möjliga informationer, böcker och blad om resvägarna, passar ju precis! De ska kämpa på uppför till Hilpoltstein, men sen få skjutsen nerför Rhen. De bor i Karlsborg och har spenderat 4,5 år i Medelhavet, huvudsakligen där vi tänker vara, Turkiet och Grekland. Otroligt roligt och givande möte! De känner att de är mätta på resande och att åldern börjar ta ut sin rätt. Toyvo fyller 71 inom några månader.

Hundertwasser-hus. Häftigt! Livskvalitet är att slippa leva med räta vinklar.

Pelle på representativt fik på konstmuseum i Wien. Don ätter perschon.

I Wien har vi letat internet i gammal god ordning, och hittat på den andra dagen... I ett jätteshoppingcenter nära marinan. Men vi kom ju hit lördag kväll, och söndagar helgar man vilodagen i Österrike, till och med i huvudstaden. Grüss Gott! som tysken plägar säga. Så vi fick vänta med nätandet till idag. Vi har också besökt en veterinär och fått piller mot eventuell dvärgbandmask till Milou. På vägen dit träffade vi en båtförsäljare som kunde lite svenska och skulle fixa en båtutställning/träff med tio donau-länder under OS i ryska Sotchi, eller hur det stavas. Dit kanske man skulle åka. Han sa att det var fantastiskt fint, och ligger ju vid Svarta havs-kusten. Han gjorde bra reklam för ryska svartahavs-kusten. Mycket lyxigt där. Vi får väl kolla in det. Men kanske inte i år.
Vi måste köpa mer toner till skrivaren, för vi har kopierat så mycket "sjökort" över Donau att färgen har sinat. Köpt två översiktskartor också, av Gunilla och Toyvo, välsignat! Wiens centrum är stort och imponerande, fast det var söndagsstängt. Vi tänkte åka en sväng med jätte-Prater-pariserhjulet idag också.
Annars är det hett. Nästan bara 25 grader i skuggan när vi gick upp i morse.
Österrikarna, liksom tyskarna, verkar ha konserverat den gamla amerika-flugan rullskridskor (!) å flyger runt lite överallt. Gud, så 80-tal, tänker vi, trendmedvetet.
Imorgon drar vi vidare österut, mot Bratislava och Budapest!

Grein, Österrike

Nu var det ju i St Goar strax före Lorelei-klippan som vi hade uppkoppling sist, så det här blir en sammanfattning av vad som kan vara intressant att veta sedan dess... För oss har ju massor hänt, varje dag.

I förrgår var jag ju till exempel med i ”Vem vet mest” på TV i Sverige, jag ska se det på SVT Play idag om det finns tid. Vi får gå några hundra meter från marinan här i Grein för att nå receptionen till campingplatsen, där finns uppkoppling! Det är en ungersk familj som har campingen, tror jag, det är massor av tält och bilar där, varmt är det, så semestertiderna verkar hålla i sig i Tyskland och Österrike. Cyklister i massor fortfarande med stora packningar susar förbi i ur och skur. Somliga uppåt 70, men det hindrar inte topputrustning med tajta tröjor och cykelbyxor och hela Tour de France-baletten.

Rhen

Sen sist: Från St Goar kastade vi oss ut på vad som skulle visa sig vara den jobbigaste motströmmen under resan. Vi passerade Lorelei-klippan, men hon måste ha varit på reparation, för inte såg vi till den förföriska damen heller. Lilla Havfruen som vi har med oss i båten fick inte se sin like. De branta klipporna och virvlarna klarade vi utan problem. Det tog lite tid, bara. Senare hade vi mer motström, mellan 3-4 knop beroende på var i strömfåran man körde, men det gick fint. En pråm som förföljt oss nästan hela dagen tyckte det var dags att döna om, det var ruggigt motströms och mycket virvlar nära prickarna som låg längst ut på stenrösen som stack ut i floden. Det blev ena svettiga minuter, vi låg still och parerade virvlarna medan pråmen på typ 100 meter segade sig om med sina svall. Några kurvor senare, vi höll oss snällt bakom pråmen senare, fast den körde långsamt, passerade vi utloppet till en stor flod vid Bingen, och sen var det brett och mycket lugnare vatten förbi Rudesheim och mot Mainz. Det var brett som en insjö. Vi hann ända fram till Mainz, där vi pustade ut och gick på Gutenberg-museet och provade på fläsklägg med senap (senft) och bröd som snabbmat på marknaden i stan. Gott!

Main

Sedan blev det nästa flod efter Rhen – Main. Massa slussar istället, uppför, men man får in snitsen till slut. Åkte förbi Frankfurt med sina skyskrapor, försökte komma in i marinor men körde stutt, hittade oväntad service i andra marinor, flera restauranger att välja på osv. De flesta marinorna drivs av föreningar, och de är medelålders och bryr sig inte om internet, eller också så är det ”tillfälligt sönder”. Men välfyllda kylskåp med öl, det finns överallt. Och folk som är där och njuter av en flaska i en plaststol.

Vi har också lyckats pricka in helgdagar som är lokala, t ex Maria Himmelfärdsdag då allt var stängt i hela Bayern, inklusive lilla stan Stadtprozelten. ”Det är som julafton”, sa folk. Men vi hittade några ogudaktiga invandrare som kunde vispa ihop lite käk åt oss hungriga. Och på andra sidan Main var det vardag, för det var inte Bayern.

Hund och husse i Lohr.

Lilla båten i Lohrs minimala hamn.

Längre bort på vansinnigt svängiga Main stannade vi i Lohr, en riktig dockskåpsstad, med korsvirkeshus överallt i gamla stan, Altstadt. Fullt med turister och cyklister. ”Lohr is more” var tydligen en slogan för stället, och mer kan man nog inte pressa in på en och samma ort... Slott också.

Till vår stora förtjusning hörde våra avseglarkompisar med rötter i Österbybruk av sig, de var på väg ner genom Tyskland till sin nya båt i södra Frankrike och ett liv på sjön igen. Siw och Christer har seglat iväg många gånger ut i världen, och Brasilien är favoritstället, men nu ska det bli Medelhavet ett tag. De kom i alla fall förbi hamnen i Lohr efter att ha suttit fast i bilkö i tre timmar var de mogna för en övernattning i båt, fast de hade bråttom söderut. Gud så trevligt! Vi tog en öl på båten och gick in till stan för en redig tysk middag med vitt kallt rieslingvin och ”die ganze balette”, som tysken säger. Kalastrevlig! Det ska bli roligt att se var vi ses nästa gång, i vilken medelhavshamn.

Vi har haft bra väder de senaste veckorna, nästan FÖR bra ibland, över 30 grader flera dagar i sträck. Solkräm fram, och svårt att sova i hettan.

Marienborg i Würzburg. Sprillans kaj, ännu inte färdig. Mitt i stan.

I Würzburg fanns inte marinan i stadskärnan kvar, så vi lade till vid den inte riktigt klara stadskajen som var i grundaste laget, men med lite specialangöring så låg vi bra, förutom när några små motorbåtar drog upp svall. Wasserpolizei kom förbi i sin lilla båt, rökandes, och imponerades av tilläggningen och tyckte vår reseplaner var ”cool”. Vi var lite rädda att vi inte skulle få ligga sådär fräckt vid stadskajen precis neranför jätteslottet Marienborg och bakom byggavspärrningar, men wasserpolizei hade inget emot det.

På vägen mot Wipfeld såg vi de största vinodlingar vi upplevt, och då har vi ju sett några redan på vår resa. Men de här tog liksom aldrig slut, kulle efter kulle, åker på åker på åker. Som evighetslång granskog, fast planterad i rader. Otroligt. Men så var också Wipfeld ”die Weinort”, stod det på en skylt. Vi hittade en ponton för turistbåtar strax innan solnedgången där vi lade till och purrade vinodlarna Raab morgonen därpå och köpte en låda Silvaner ”trocken”.

Det är väldigt svårt att förstå vad folk säger i Bayern. De har en särskild dialekt som inte går att beskriva. Det är som danska, kanske. När man då ska handla nåt, en låda vin till exempel, av en äldre dam så är det rena turen att affären går i lås. Har man en liten svart pudeldam med sig också så kompliceras det hela, men man kan få en bit korv med sig hem för senare utfordring.

Gamla rådhuset i Bamberg, nedlusat av målningar och konstiga putti - på utsidan.

En av de största upplevelserna hittills är staden Bamberg, där Main svänger av och Main-Donau-kanalen börjar. Det är en uråldrig stad med universitet och sanslöst pampigt och pittoreskt centrum, eller altstadt, gamla stan, egentligen. Jättestort. Fullt av ölställen och restauranger och gränder och broar, helt sanslöst. Ett litet eget Venedig också, utefter ena armen av Regnitz-floden, som inleder MDK. Om man vill åka till ett speciellt ställe, men inte vet riktigt vart så kan jag rekommendera Bamberg!

Main-Donau-kanalen

Stor vägg som markerar högsta punkten för vattenvägar i Europa. På båda sidor - nedför!

I MDK är slussarna jättestora och nya och vattnet kommer underifrån och inte framifrån som i de uråldriga vi vant oss vid. Det ska vara mycket praktiskt, hade vi hört. Problemet är att man ju inte kan knyta fast sig i slussarna, man måste flytta rep och tampar allt eftersom man åker upp eller ner. Blir det kraftiga strömmar och virvlar måste man hålla emot med muskelkraft om man inte hinner dra åt på nåt vis, men då hinner man kanske inte lossa tampen i tid heller. Ja, lite ruggigt kan det vara, i alla fall när slussen fylls.

I Forchheim trodde vi att allt var i sin ”ordnung” och rapporterade till slussvakten att ”Sportboot ist fest” som man ska göra innan de kan börja slussa, men då kom vattnet direkt och pressade ut Catten från slusssidan så vi for tvärsöver slussen i stället, bakom en pråm, naturligtvis. Pelle försökte köra och räta upp oss, men då small det till för en av tamparna vi hade tappat hade snurrat upp sig på propellern. Så vi kunde inte köra! Ruggiga minuter där badbryggan ena stunden tog i väggarna och masten som sticker ut framför bogsprötet raspade i den andra väggen. Till slut fick vi tag med hjälp av långa linor och bogpropellern. Men vi fick dra båten för hand ur slussen. Och där låg ju nästa pråm och pressade på och skulle in – bråttom.

Vi lade oss utanför slussen och försökte andas i hettan. Jag trodde jag skulle dö av skräck i slussen faktiskt, och sedan dra ut en 12 tons båt flera hundra meter ur en sluss mot strömmen var ingen picknick. Svetten sprutade.

Så, vem skulle dyka ner i det gröna MDK-vattnet och inspektera propellern? Jag fick bada, fram med proffs-cyklopet och baddräkten och ner med badstegen. Det var i alla fall skönt i det svalare vattnet... Men inte såg man mycket. Och dyka med en hel båt ovanför skallen är inte min önskedröm, precis. Mer mardröm. På riktigt. Men vad fan ska man göra? Värre kan det inte bli...

Efter förton dykningar kunde jag knipsa av en lång bit av en av våra dyra fintampar, och sedan tog det bara ett par dykningar till så lossade resten av skatboet nästan av sig själv. Phu! Och vi tror och hoppas att varken motor eller propeller tog någon skada.

Vi fick höra senare att Forchheim-slussen är ökänd för att vara våldsam.

Stannade en dag i hamnen i Nurnberg, vi skulle egentligen in till stan och kolla, men det var så hett ute så vi nöjde oss med att tvätta fem maskiner istället. Åskväder på natten. Spektakulära blixtar.

Efter slussen Hilpoltstein på 24,6 meter var vi högst uppe på Europas vattenvägar, 406 meter över havet. Bredvid dessa megaslussar har de tre vattenreservoarer som de fyller slussen och pumpar tillbaka vattnet till. Det gäller att spara på vattnet när man ligger högst i Europa och ska fylla så stora slussar.

Milou med en av dessa underbara "schwimpoller" som flyter med båten upp eller ned i slussen.

Nu blir det bara neråtslussning och medströms till Svarta havet!

I Riedenburg, vid stadskajen möttes vi av en blåsorkester. Äntligen! Men det var nån Volksfest i stan, så vår motorbåtsgranne kom hem vid ett och fortsatte festen med hög musik och tillrop. På nåt vis lyckades jag somna, men vid halv fyra hade skriken tystnat och bara musiken brölade. De hade såklart somnat, aspackade som de var. Desperat drog jag på mej lite kläder och klättrade ut i nattmörkret. Ingen syntes till i båten. Jag klev ombord med Boney M:s Greatest hits på repeat, såg två sovande människor och lokaliserade cd-spelaren som lyste röd och lila. Lyckades till slut få stopp på ljudet och klängde tillbaka in i vår båt. Ingen hade märkt något. Vid 12-tiden dagen därpå verkade festprissarna vakna. Intet ont anande...

Donau

Sedan avlöste Donau den 171 km långa MDK. Donau är lite längre. Från Kelheim där vi anslöt är det 2411 km till Svarta havet. Men vi försöker att inte tänka på det. Just nu, i Grein, ligger vi vid km 2079,6, så det är bara 208 mil kvar till Svarta havet.

Början av Donau var finemangs, bra fart på vattnet, vi for fram som galningar emellanåt, ibland var vi uppe i 20 km/h, men oftast 15-17 km/h. En massa små motorbåtar, vattenskidåkare, solbadare, fiskare, små segelbåtar. Varmt och skönt. Men så var det ju söndag också. Vi passerade tokbygget Walhalla som Ludwig II byggde på 1800-talet, han byggde också ett stort monument i Kelheim för att fira segern över Napoleon. Ett annat projekt var en kanal från Main till Donau, men den blev inte riktigt klar, men delar finns kvar. Vi fräste på till slussen Giesling som hade en perfekt väntebrygga innan slussen.

Morgonen därpå var det iväg i slussen och full fart på strömmen. Men nu var det inte speciellt djupt, kom man bredvid strömfåran blev det oroväckande grunt, fast floden var bred. Man får följa strömmen och ta ytterkurva, ju närmare stranden dess bättre, och så korsa floden till nästa ytterkurva, och där i mitten av floden behöver det inte alls vara särskilt djupt. Man kör med hjärtat i halsgropen i tjugo knyck. Någon av förarna på Catten lyckades göra två grundstötningar, den första drog vi över bara, medan den andra fick avhjälpas medelst ganska kraftigt gaspådrag bakåt av den andre föraren. Inga namn nämnda. Som sagt. Hjärtat i halsgropen.

Närmare slussarna blir strömmen mindre och vattennivån mer jämn och djup. Vi åkte in vid en för donauresenärer berömd fiskrestaurang, Fischerstüberl, med brygga och låg gratis och åt ganska dyr fisk. Men gott.

Motorvägar och tåg verkar kanta Donau, rätt naturligt, men störande. När dessutom en gigantisk pråm med turister drar förbi så båten nästan klättrar upp på bryggan blir man så gott som irriterad.

Passade sedan Passau och dissade Linz, de låg lite för tidigt till i vårt dagsschema. Närmare österrikiska gränsen började tvära gröna bergssidor omringa floden, rena fjordkänslan, och vi slingrade oss framåt, minst sagt. Donau kunde liksom aldrig bestämma sig kändes det som, men otroligt fint var det, och varmt! Österrike började faktiskt med en sjöjungfru så vår Havfrue kände sig hemma.

Österrike

Vår utsedda natthamn var naturligtvis för grund i infarten, så vi vände ut mot staden mittemot och såg en redig cementkaj där vi lade fast och rusade bort mot Spar-affären för att bunkra lite för kvällen. Vi hann med en kvarts marginal.

När vi återvände till båten låg en dubbelpråm bakom och pressade på och några spolingar ur besättningen skrek att vi skulle flytta oss annars skulle de ringa polisen! Man blir ju helt chockad! En annan hästsvansprydd person var trevlig och engelsktalande och försökte medla lite, han var kapten på pråmen som låg lite längre ner.

Vi kastade loss så fort det gick och la till vid den snälle kaptenens pråm. Han var jätteupprörd över sättet vi blivit behandlade på, och så fick vi en sightseeingtur av Hellfried, en 80 meters pråm från 40-talet (motorn från -52). Ganska liten, alltså. Kaptenen bodde ombord efter skilsmässa, men hade precis köpt en lägenhet på land. Hjälpredan kom från Ungern och hade familj där, jobbade en månad, ledig en månad. Kapten jobbade ca tre veckor, ledig en, då han åkte till Irland där flickvännen bodde. Tyvärr har vi totalt glömt deras namn. Pinsamt.

Vi bjöd in dem till oss och så åt vi lite och drack lite, hur trevligt som helst. Vi fick en tub stark ungersk gulasch-pasta och en burk snällare paprikablandning och en burk hemgjord vindruvsmarmelad av ungraren. Snällt! Gjorde fisk med gulasch-smak igår. Den milda paprikapastan var god.

Vi fick låna handgjorda kartor över svåra delar av Donau som vi kopierade. Kan behövas.

Hellfried var utrustad med flera gitarrer, en indianinspirerad målning av en fisk på förarhytten som kan höjas och sänkas beroende på broar och vattenstånd. En chopper, en moped, två bilar, örtträdgård, paprikaplantor, träningsredskap och badkar. Förutom en bogpropeller inte av denna världen (ungraren skrattade åt vår, tyckte den var gullig), tre gigantiska generatorer och en obegripligt stor motor. Och då var det här en liten pråm.

Vi fick sällskap av Hellfried genom tre slussar dagen efter innan vi fegade ur och styrde in vid Grein. Lite svettiga vattendjup även denna dag. Ända fram till bryggan. Men det gick bra, några decimeter till godo.

Grein är fint, gulligt och med slott ägt av en familj Sachsen-Coburg von Gotha eller nåt, tydligen hörde knugens mamma till den kungliga ätten. Hade tänkt gå upp dit, men nu rusar tiden iväg som vanligt.

Bjöd in damen som sköter föreningen (Turul) här och en Kurt som bor i sin båt här sommartid men annars bor i Wien. Fick låna fler Donau-kartor av honom så Pelle kopierar som en besatt. Klubben har ett jättefint litet hus med kök och duschar och toaletter och ett välfyllt kylskåp med drycker till självkostnadspris. Man lägger pengar i en burk bredvid. Man fyller också i en liten blankett och lägger pengar (15-20 euro/natt) i ett kuvert och lägger i en låda. Det självbetjäningssättet verkar vanligt på många ställen.

Vi har ca 150 km kvar till Wien, antagligen finns någon typ av internet-läge där, så om två dagar ungefärligen kommer vi dit, så – bis später!