Ankar.

Ankar.
Algarvekusten i Portugal och Lagos gör ingen besviken, fast det är off-season.

tisdag 17 juli 2012

Lipso

Maria, Marie och Laurie på Nisiros i liten högt belägen by.
Maria vid en av kratrarna.
Det har gått alldeles för lång tid sedan jag skrev sist, men jag skyller på darriga uppkopplingar, att jag mest har använt pc:en (dålig som fan att skriva på) och att det jag fått ihop oavkortat har gått till UNT-bloggen. Den får jag ju betalt för, gubevars!
Innan en rekapitulering kan jag berätta att vi ligger inblåsta (det var länge sedan) på Lipso, vi kom hit igår, medvetna om att det skulle bli blåsväder idag, och det blev det. Ibland stämmer väderleksprognoserna.
Imorse, vid knappt avslutad frukost märkte vi att vinden inte kom snett framifrån längre, utan snett bakifrån, och i ganska intensiva körare också. En annan segelbåt gick ut och lyckades dra loss sin grannes ankare. Normalt får man ju fast det igen när man drar och drar, men inte så denna gång. Det gjorde att de drev ner mot sin granne, som är våran granne, och att vårt superduper Danforthankare också lossade! Det var bara att kasta loss och lägga om! Vi bestämde oss för att lägga ner vårt bruce-ankare också, två ankare måste ju vara idiotsäkert även om bottnen är "bad holding".
Och nu ligger vi här och guppar. Tack och lov vände vinden innan det brallade i ordentligt efter lunch, så vi ligger inte och rycker i ankarna (ankrarena?) utan det är förtöjningarna mot kajen som tar smällen, en 10-11 meter/sekund i byarna. Det känns, ska jag säga. Misstänker allvarlig nackspärr om man sitter ute för länge. Men man vill gärna sitta ute, för i båten är det 35 grader. Vi tog av vårt nysydda hemsnickrade solskydd, nämligen, det tar ju en väldig vind, de där kvadratmetrarna, och det känns lite fånigt att hissa segel i hamn när man knappt gör det till sjöss...
Jag ska berätta om vår motvindsseglats sedan vi lämnade Rhodos, för det var väl den senaste rapporten, 'iss jag.
Efter Panormitis på Symi drog vi nordväst till Nisiros hamn Palon. Raka spåret, lite vind hit och dit innan den bestämde sig för MOT. På Nisiros träffade vi ett trevligt kanadensiskt par som tydligen reste runt världen och letade olja!!! Nu var det ett ställe fyra mil utanför Paris som skulle undersökas utifall det var värt att börja pumpa upp. De bjöd med oss i sin hyrda bil upp till vulkankratern i mitten av ön. Det var spännande och varmt. Vid lunch var jag färdig att däcka, fast vi satt i godan ro på en trevlig restaurang med mat och dryck. Tack och lov hittade vi en luftkonditionerad lobby där jag satt och andades ett tag så vi kunde fortsätta i bilen. Nisiros var väldigt fint, grönt, pittoreska byar och en naturlig sauna bredvid vägen. Där var det varmt och lite svavelosande. Sedan hjälpte Laurie oss att sätta på en ny offeranod på propelleraxeln medelst dykning. Vi turades om. Jag fipplade fast muttrar och han drog åt, tror jag det blev. Det tog ganska lång tid och var mycket jobbigare än jag hade föreställt mig, fast vi hade kommit på en massa fiffiga lösningar när vi planerade ingreppet. Vi lyckades i alla fall få dit skiten. Det sitter fast.
Milou har kommit på ett fiffigt simsätt: som fripassagerare.
Jojo, de var på plats på båten!
Här sitter jag och är så sval och skön!

Vi träffade också trevliga "Babsan och L-O" på Nisiros och kollade på EM-fotboll, vi blev kvar ganska många dagar extra.
Sedan upptäckte vi att reglerna för att uppehålla sig i Turkiet hade ändrats! Nu var det sk "Transit log" som gällde för seglare. Har man en sån kan man få stanna i upp till fem år i Turkiet! Kunde dom inte ha kommit på det lite tidigare, tänker man! Men det kostade ju en del pengar och krångel, förstås. Men vi skulle ju i alla fall träffa Carina, Steven, Ylva och Balder i närheten av Marmaris,, så att åka tillbaka till Bozburun och klarera in och fixa det där jäkla Residence permit kändes liksom perfekt!
En heldag med rakt västlig kurs tog det, en del segla blev det också, nuförtiden blåser det bara nordliga och västliga vindar här. Bozburun var varmt! Vi kändes igen av folket på Osmans place! Roligt.
Ny transitlogg gick fort att få, och Sahli förklarade hur man skaffar RP, det gör man bra själv, han var rätt trött på att åka till Marmaris och köa, verkade det som. Vi körde dit och lyckades få Milou biten på det jäkla färjeläget där hamnpolisen huserar... Sedan blev vi lotsade per bil till skattehuset där vi betalade skatt och så tillbaka till hamnpolisen med kvitto - tio dagar senare skulle vi återvända för att erhålla våra RP. Marmaris bjöd på sin varmaste sida - 40 grader, och Pelle satt med motorn igång och väntade medan jag sprang in på byråkratibastionerna. Vi hade hyrt bil för att kunna ta oss hit och dit. Båtaffären West Marine fick också besök, vi köpte lite grejor och beställde två vikbara säten och funderade på ett skitdyrt teakbord. Vi skulle ju tillbaka om tio dagar.
Efter "midsommar" i Bozburun drog vi oss lite långsamt mot Icmeler och svenskgänget som skulle komma. Undersökte två vikar, Bozuk bükü och Serce, den ena trevlig men med dyningar och den andra spektakulär men med oberäknelig vind. Efter några dagar blåste det småspik i Serce, men vi stannade i alla fall och åt på Kapten Nemos Farm restaurang, trevligt och enkelt. Fantastiskt vatten. Mycket bada blev det.
Så drog vi mot Icmeler och Marmaris, och det blåste rätt bra, upp med genuan tills det brallade 16 sekundmeter, då tog vi ned den och fegkörde längs kusten. Det blåste frånlandsvind och vi hade gummibåten på släp, inga problem, trodde vi tills det lugnat sig och jag gick en sväng runt båten och upptäckte att gummibåten låg UPPOCHNED. Hoppsan. Det gick inte att vända den, den hade liksom sugit ned sig i vattnet... Och blåste, det gjorde det fortfarande, men när vi lade oss mot vinden, ganska stilla, så gick det att vända den, dra upp den på däck och säkra. Phu. Vilken rysare! Milous koppel och den fina Zodiak-väskan var borta, i havets djup. Men gummibåten var hel och bärgad.
Sedan blåste det både med- och motvind resten av vägen, fast inte så häftigt som i början av färden.
Det var helt fantastiskt att träffa Carina, Steven och barnen! Vi gick på en helspejsad restaurang som hette Love Boat efter TV-serien, och hade trevligt.
Dagen därpå skulle vi hämta våra RP, men DE VAR INTE KLARA! Skulle ta en vecka till. Johejsan, då skulle vi ju vara långt borta hade vi tänkt, men vad gör man, ändrar i planerna, så klart. Dessutom bjöd dagen på ett osympatiskt barberar-besök (inklusive hårborttagning och massage och ansiktsmask, inget av vilket vi hade begärt), inget napp på West Marine, förutom att teakbordet var sålt, och 42 grader varmt. Vi tröstade oss med god samvaro, öl och billig och god mat i CSYB:s sällskap.
Dagen därpå var avgång för en tvådagars tripp med svenskbesök. Vi återvände till Serce och badade och skvätte, Steven besteg ett berg - bra gjort i lavaklipporna - och vi smorde kråset på Kapten Nemos restaurang. Dagen därpå trotsade vi vågorna och åkte till Selimiye där vi bokat plats på Aurora-restaurangen. Steven tyckte vi fegkörde båten, ingen segling alls, men så är det ju när det inte blåser nämnvärt och åt vårt håll. Tittade lite på den gulliga orten och dinerade hos Suzan. Fotbolls-Em-final mellan Spanien och Italien. Halvspännande match.
Gästerna tog dolmus tillbaka till Marmaris dagen därpå och vi lade oss gratis i viken strax utanför Selimiye för att invänta dagen för återresa till Marmaris och RP. Tredje gången gillt gick det, vi kände oss som stammisar hos hamnpolisen, tamejtusan. Två säten köpte vi på West marine också, och fick kånka dem bort till dolmusen. Men det var det värt. De är helbekväma!
Så puttrade vi till Datca några nätter, och det var så trevligt så vi knappt kom därifrån! Där var vattnet hysteriskt klart och kallt. Vi lyckades få ihop ett solskydd (mest Pelle) trots strömavbrott mest hela dagarna. God pizza två kvällar i rad. Hett!
Fräste på upp till Kos, kastade loss vid klockan sju, för det skulle blåsa på senare på dagen, och fick en del vågor och en massa vind mot oss den sista timmen. Tur som tokar hade vi, en plats ledig vid gratiskajen, som gjord för Cattens smäckra skrov. Ankaret satt som gjutet.
Morgonen därpå kom Johan i sin superduper Maramu 2000 tidigt på morgonen, och det fanns plats så det räckte till bredvid oss. Roligt att ses igen! Vi gick och badade och hamnade nära nåt som hette Tylösands beach nånting. Tjockt med skandinaver. Milou gjorde succé. Grillade på kvällen.
Sedan en heldag i bil med Johan, stenhög (Asklepion till Hippokrates ära) strax utanför Kos stad, jättefint, så runt till ett charmerande fik/utställning hos en kvinna med stark karaktär i en yttepytte by med helt ok utsikt. Badade också på Paradise beach och Milou simmade som den vattenhund hon ska föreställa att vara, ut och in på den långgrunda stranden. Rundturens clou var ett besök på Lidl, den här gången hade vi ju bil och var inte cykelburna, vi handlade järnet.
Asklepion utanför Kos. Ännu en fin stenhög.

Träffade trevligt stockholmspar - Ritva och Martin - på kajen och satt halva kvällen och skrattade och hade oss på akterdäck. Dagen efter var vi lite trötta. Kollade vädret och såg att det kanske kunde vara bra att börja åka norrut, vi ska tajma in besök på Samos den 21 juli. Det skulle blåsa på om ett par dagar, och jag var bra sugen på att kolla in Lipsi innan dess. Så vi vinkade ajöss till Johan och våra nya kompisar och drog en morgon, mellanlandade i södra änden av Leros i en vik som heter Xirokambos som var ytterligt charmig och stillsam och en god kontrast till Kos semesterinferno. Sista benet till Lipso passerade vi Pandeli, där vi träffade Christine Schildt för flera månader sedan, det låg många, många båtar i viken där nu, och vi tror att vi kunde urskilja husen och trädgården där hon bor. Norr om Leros är det närapå en skärgård, och vi var snart i Lipso. Vi lade till med nosen mot kajen som vi brukar, och här är vi nu i blåsvädret.
Pelle har precis lagat en läckande kran, ersatt den med en av turkiskt fabrikat. Det var inte gjort i en handvändning, precis. Vi försöker äta upp allt vi köpte på Lidl, det är fullt av skinka och korv och kyckling i kylen, och så ska vi väl bada lite här och ta ett glas på närmaste taverna. Den har ingen skylt. Känns sympatiskt. Bara lite stolar och bord runt ytterväggarna.
Det går ju sönder lite grejer ibland. Just nu har vi ingen varmvattenberedare, för den har rostat och börjat läcka. Vi ska köpa en ny vid tillfälle. Vi behöver inget varmvatten nu, för det är bara skönt med lite kallt ibland. Till disk värmer vi vatten. Och spar väl en del el, antar jag. En varmvattenberedare drar oerhörda mängder ström. Eller vad det heter. Ampere. Annat som Pelle lagat: Läcka i vattenledning tre gånger, en smygare, och en "sploschare" som vi hörde att den sprang läck. Tur för oss att vi var här. Dessutom en som vi inte hörde, men kände när mattan i köket blev blöt... Nu står ett oljebyte på tur, för motorn går ju rätt ofta. Men det ska blåsa imorgon också, så vi (Pelle ju, jag är hantlangare eller skribent) har tid. Det är förutsättningen för sådana här äventyr, en sjukt händig person som kan allt som behöver lagas på det som finns i en båt. För ett är säkert: allt går sönder, eller slits ut, och måste fixas. Milous öron t ex är min avdelning, idag hade hon fått in nåt strå eller nåt och det var ju inte så behagligt, men hon tycker om när man gör rent i alla fall, fast inte när man rycker hår ur öronen...
Kanske dags för en liten tupplur så man orkar utnyttja den svala kvällen? Det får det bli!