Ankar.

Ankar.
En tjusig bild från Östersjön, närmare bestämt Skärså där vi "firade" midsommar i år.

tisdag 30 augusti 2016

Vidare, vidare!

Nu har vi kommit till Peloponessos, alltså närapå fastlandet, den stora "halvö" som är Greklands södra del, söder om Korintkanalen. 
Först kollade vi in Katakolo, en liten ort där luxuösa 300-metersfartyg med semesterfirare i vita byxor med pressveck stiger av för att åka taxi, tåg eller buss till Olympia, där Zeus och gudarna höll till och där de första, antika olympiska spelen hölls ungefärligen mellan 776 f Kr och 393 e Kr. Vi tänker "göra" Olympia i vinter, så vi höll oss kvar i den ganska så skyddade hamnen och gick mest och tittade på turistshoparna.
Den godaste pizzan hittills i Grekland fanns på stället "El Greco", den enda vettigt prissatta restaurangen, i alla fall som vi kunde hitta, i Katakolo. Knaprig och tunn botten. Mums! 
Vi hade en hel del trevliga grannar under dagarna, och så faktiskt kom det en svensk båt in, med ett par från Uppsala som besättning!
De hade precis köpt skutan och varit ute i en månad ungefär! Spännande! De var inte helt nöjda med köpet, bland annat så fungerade inte autopiloten, som är ganska så bra att ha när man ska korsa stora ytor med bara vatten. Trevliga var de i alla fall, och det var kul att prata lite svenska med någon annan än sin egen besättning.
Vi fortsatte söderut efter ett tag och Lewanna, som båten heter, kom efter. Nu ligger vi i Kiparissia, en liten ort med en bra hamn där vi kan ligga långsida utan att skämmas för att vi tar upp för mycket plats. Det gör också att vi kan göra lite utflykter och röra oss lite längre bort från båten. Sandstränderna här är väldigt långa och mycket trevligare än i Katakolo, det finns några enstaka restauranger vid hamnen, några caféer, och uppe i stan finns massor av affärer och folk.
Första kvällen gick vi till torget för att äta, men lyckades pricka in ett gästspel av ett internationellt dans- och musiksällskap, tror jag. När vi gick var ljudvolymen närmast öronbedövande. Men maten var god och ungefär hälften så dyr som uppe i Joniska havet.
Idag har Lewanna seglat vidare, vi ligger och drar oss eftersom det är en hel månad kvar till vi ska starta vår vintersejour i Kalamata och det är bara drygt 60 sjömil dit, vilket man klämmer på en lång dag. Men det finns några intressanta ställen på vägen.
Idag kollade vi på om det fanns några bussförbindelser till Kalamata, bara för att titta in på hamnkontoret och påminna om att vi vill ha plats på den bra-iga bryggan i vinter, och det fanns bussar, men de var överraskande dyra, nära åtta euro enkel resa. Vi letade på en "biluthyrning" i den stekande solen (det är drygt 30 grader här fortfarande) och hittade en skjul där de kunde tänka sig att låna ut sin bil en dag för 50 euro. Vi pressade ner priset till 40, och då skulle uthyraren komma ner till marinan med den. Bra. 
Vi försökte oss på en genväg tillbaka till marinan, och det blev en intressant promenad mellan get- och hundbemängda skogsbilvägar. Men vi hittade hem. 

onsdag 24 augusti 2016

Grön och fin ö, Zakynthos

Nej, Zakynthos var ingen höjdare, men hamnen i stan var i alla fall inte så överbefolkad, här togs betalt och det var lite ordning. Vi hyrde bil och tog oss runt ön som var väldigt grön och vacker och dramatisk. Fint. Men väldigt mycket turister, svårt att undvika turistfällorna.

Lite bilder:
Det är inte bara sköldpaddor som
behöver skydd, Zakynthos har utrotnings-
hotade orkidéer också.

Här håller de ordning på antalet sköldpaddsbon och
kläckningar på de olika stränderna
i den sydliga bukten på ön.

Så här ska det se ut när de små sköldpaddsungarna kravlar
sig upp ur sanden där de kläckts.

Här är en av stränderna där sköldpaddorna lägger sina ägg
nattetid. Jag förstår inte riktigt varför alla människor
måste vara där på dagen. Måste var rätt störande.

Det här ska vara öns äldsta olivträd.

Den berömda shipwreck bay. Vi såg den bara från
utsiktspunkten ovanför. Man kommer bara ända fram
dit med båt. Och så sugna var vi inte.

tisdag 23 augusti 2016

Två fendrar fattigare

Trånga hamnar är inte kul. I Kionis hamn där vi låg under ett rejält blåsväder, ihoptryckta mellan andra hoptryckta båtar, försvann en avlång fender, klädd i strikt mörkblått fenderskydd från Biltema. Det här upptäcker man tyvärr när man är på väg bort från hamnen, när man samlar ihop fendrarna som förhoppningsvis hänger kvar utefter sidorna… Plötsligt var det en fender för lite! Var är den? Antagligen guppande på andra sidan viken eller övertagen av nån annan båtägare.
Vi har faktiskt en adopterad fender på vår båt också. Den låg och flöt nånstans mellan Antiparos och Sifnos om jag inte helt har tappat minnet. Vi gjorde en ”man över bord”-manöver och lyckades fiska upp den. Den bor kvar på båten. Med Biltema-överdrag.
Nästa jobbiga tillfälle kom efter vårt trista besök i Agios Nikolaos på Zakynthos (föregående inlägg). Situationen eskalerade, kan man säga, efter att den vildsinte trippbåtsföraren körde ut sin båt, helt utan att begripa att vi ”räddat” den från att glida ut till sitt ankare, och helt utan att bry sig om att den långa landgången gungade hit och dit och höll på att hacka hål på grannarnas båtar.
Han hade paxat plats, nämligen. För där ute på vattnet hade en sproilans ny segelbåt börjat lägga ankar. Den var alldeles för bred för att komma in i utrymmet bredvid oss, men, skam den som ger sig, verkade de tänka. Vår lilla granne höll på att bli helt krossad, och vår reling bändes till ordentligt, förutom delar av teaken som går runt vår båt. De struntade helt i att alla skrov skrek och gnisslade, förutom vi seglare, då förstås. Friborden på dessa nya stora båtar är jättehöga och utstickande, och de här var lika höga som vår reling — alltså inget att ”luta” sig mot. Alls. 
Till slut åkte de ut igen. Skitsura efter att ha skrämt skiten ur oss alla. När vi gastade om att de förstörde vår reling ropade de ”We can pay!”… Det är inte riktigt det man vill höra när det gäller ens flytande hem i en krissituation.
Nästa båt som försökte sig på att kränga sig in var lite smalare, och de kom in efter ganska hårt arbete av oss chockskadade grannar, men glada var vi ju inte. Men de var lika sura de. Konstigt. Efter det jobb de förorsakade. 

Och, som sagt, när vi åkte därifrån hade en av våra ”bollar”, en stor rund fender, försvunnit. Men ligger man som i ett skruvstäd så tar allt stryk. Eller också var det nån annan som tyckte de behövde den bättre. Phu.

fredag 19 augusti 2016

Inte bara snack...

Med snigelfart rör vi oss söderut, nu till en plats vi inte varit på förr, Zakynthos. En granne i hamnen vi vinkade adjö till imorse (med världens fräschaste 40-åriga Hallberg-Rassy Monsun. Ett underverk!) sa att han inte var så förtjust i Zakynthos. Nähänä. Vaddårå, tänker man. Alla har så många åsikter om ditten och datten. Seglare är ju individualister, och gärna mansplainare också.
Men kanske förstår jag honom en smula nu. Här i lilla Agios Nikolaos anlände vi i tvåtiden och hade inga problem att få en plats på kajen. (Han hade sagt: ”Det är alltid fullt.”) Men sedan när jag och hunden gick en sväng i land blev jag lätt chockad av den uppsjö brummande turistbussar och turister och bilar och trippbåtar och solbadande och souvenirshopar och tavernor och stolar och bord precis utefter den dammiga vägen. Ett jävla liv var det! Rent trångt.
Och det är man ju inte van vid. Så turist man själv är. Trippbåtarna är ett helsicke för sig, eftersom de har så infernaliskt bråttom ut och in i viken där vi ligger halvt oskyddade. De drar upp jättevågor när de plöjer in till kajen med sin last av färgglada semesterfirare. Båtarna utefter kajerna skumpar runt som kreatur på kosläpp. Fast mindre lyckliga.
Lycklig är dock den båtägare som nogsamt dragit fast båten lagom långt från kajen och har säkert fäste med ankaret. Annars blir det tråkigt. 

En av trippbåtarna utan omsorg om andra än sin egen vinning lade sig bredvid oss under skrik och skrän, men det var tydligen matrosen som var värdelös, inte så mycket vi, fast man kunde ta fel… Nu, efter någon timme när föraren försvunnit med sitt skrikande, lossnade båten från kajen. Det slarvigt slagna halvslaget hade gått upp! Båten drogs långsamt ut mot sitt ankare, från fender till fender. Lyckligtvis såg vi att den började dra iväg och räddade den. Får se hur överlycklig ägaren blir över vårt tilltag när han återkommer. Imorgon?

tisdag 16 augusti 2016

Sami - bland kändisarna...

Här betalar vi till och med hamnavgift, ungefär nio euro natten. Men så finns det färskvatten också.
Flera riktigt bra livsmedelsaffärer, köttaffärer, bagerier, tvätteri. Allt man kan behöva. Det är väl därför så många kommer hit. Färjorna till fastlandet och Italien och Itaka går omlott.
Vi var här förra året också, uthärdade ett par åskväder.
Igår kom det in en gäst, fast den försökte tack och lov inte ta sig in i hamnen: Venus, den stora drygt 100 miljoner euros-båten som Steve Jobs beställde av designern Philippe Starck. Men så dog ju Steve Jobs så nu vet man inte vem som äger den. Kanske Philippe Starck designat nåt snyggare nån gång.
Venus i all sin glans. Vid Sami på Kefalonia.

Vårt fuskblockljus som går på batterier
 har inte klarat sommaren så bra. Men det
fungerar, tänds och släcks som det ska.
Äntligen fick vi se en superyacht med helikopterplatta som användes!
Tyvärr hann fotografen inte upp med kameran innan helikoptern
åkt igen, men den syns lite där till höger om lyktstolpen. På Kastos
var det här.

torsdag 11 augusti 2016

Massor av folk!

De senaste veckorna har vi legat vid kaj och pillat navelludd och försökt klara hettan. Vi har också träffat massor av trevliga grannar, av alla möjliga nationaliteter. 
Mest italienare, förstås, för de flyr det dyra hemlandet på semestern. Men också greker, slovener, tjecker, nån enstaka svensk, norrmän och engelsmän. De allra flesta mycket trevliga, språksamma och vänliga. Utom när någon korsar deras ankare eller nåt sånt plågsamt. Då går propparna. Vi hörde talas om en person som närapå klättrade upp för någons föraktliga ankarkätting och startade slagsmål, men bara närapå. 
I förmiddags hade vi totalshow här i Kioni, och en grek skrek malacka så många gånger så den avskyvärda engelska båten (som drog hans kätting och ankare runt piren!) borde ha sprungit läck av rena intensiteten. Greken drog upp sitt tidigare omsorgsfullt placerade ankare, som faktiskt låg på andra sidan piren, och försvann lite senare. Avskräckt. Historierna är alltför många. Tyvärr.

Men, som sagt, när man kommer till tals med grannarna brukar det vara glada miner, vilka det än är.

söndag 7 augusti 2016

Kioni på Itaka

Vi hade turen — eller förutseendet — att komma hit i rätt god tid. Strax efter tolv. Många båtar kastade loss även efter tolvslaget, men vi kilade in oss i en rätt stor glugg nära piren. Båda grannarna fick flytta sina gummibåtar, stackrarna, men det gick nog rätt bra tror jag.
Sedan blev det cirkus när platserna mot kajen tog slut och de båtar som ville stanna fick lägga sig med linor i land på andra sidan viken. Det är rätt djupt och klipporna är branta. Planering krävs, alltså. Men det funkade inte alltid även om man hade gummibåt med motor på och allt. Vi såg några ”fina” incidenter där den backande båten lyckades hamna på läsidan om sin granne… Jättelånga linor tar jättelång tid att veva upp  med vinsch. Har man motor på båten kanske man ska använda den. Ja, man blir världsmästare när man sitter och tittar. Men vad ska man göra, då?

Äta pizza och kolla på herrarnas OS-linjelopp, kanske? Ja. Gå en promenad och köpa frimärken så maken kan posta sitt vykort till företaget Tilley hats eftersom han hittat en i rätt storlek. (Därav Indiana Jones-utseendet.) Ta en cola zero i skuggan av en medelhavstall. Bada med lille vovven. Läsa ut den rätt dåliga men spännande 597-sidiga pocketboken. Irra runt mörklagd by i bara 29-gradig kvällsvärme. Mmm. Just det ja.

fredag 5 augusti 2016

Kastos

Bra skyltar på Kastos, och lämna
inga sopor här!
En till en grekisk ö. Och lika trevlig som de andra, men kanske ändå något trevligare… 
I alla fall: Kastos!
Förbjudet med biltrafik, fast här finns en hel del fordon, mest pick-uper som hjälper folk med bagage och grejor till sina hus eller till affären eller så. En slags färja till fastlandet, kanske Mitikas,  vet inte riktigt. Bofasta en 30—40 personer.
De allra flesta har flyttat under årens lopp. Till Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. Nu är de tillbaka, precis som de ursprungliga invånarna som bor i Patras och på lite andra ställen i Grekland där det finns jobb.
Här på ön levde man på oliver, olja, och kor. Inga större karriärmöjligheter. Det har funnits en skola, men nu får de få barn som bor här året runt åka in till Mitikas för att bilda sig medelst båt.
Vi såg dem förra hösten då vi låg i hamnen där. Ungdomarna hängde runt och väntade på att båten hem skulle gå nån gång. Det finns skolbarn på grannön Kalamos också. Den är större.
Här är väldigt stillsamt, förutom alla seglare som forsar in i den lilla hamnen och kräver plats och skydd. Vi ligger bredvid en ganska stor motorbåt som används för nåt slags fiske med långa höga spön. Bredvid den ligger en jättelik katamaran vars besättning verkar ha ett hus här, för på båten är de inte. Den har legat här nästan lika länge som vi. Medförande proviant, lådor med frukt och grönsaker och grejor.
Både gamla och nya hus nära hamnen.
Mest båtar ligger med lina i land.

En skeppare på semester.

Milou har haft det strålande trevligt med
nära till bad och en bit grund strand.

Att hämta pinnar är det roligaste
som finns i hela världen.

Bredvid den katamaranen ligger ytterligare en katamaran, men de bor i alla fall på båten, och de är nog fransmän eller nåt. De låg där när vi kom. Så vi fyller upp halva piren ungefär, vi långliggare. Framför oss lägger sig båtarna i långa rader med linor i land, det finns många och fina rostfria fästen för repen, och ankarfästet verkar bättre än mot den här piren. Här går folk bet några gånger om dagen. Det blåser på en hel del på eftermiddagarna/kvällarna nämligen. Men oftast rakt i nosen, så det påverkar inte så våldsamt. Om man har fäste, vill säga.
Byn med baren rakt fram från piren.
Affär och flera restauranger finns också.
Bakom oss, på pirens utsida ligger också långa rader av båtar på kvällarna, de har lina in till de stora stenblock som skyddar cementpiren och ankare ut mot fjärden. Och så ligger det x antal båtar lite längre ut, ankrade. Så det blir några båtar, kan man lugnt konstatera. Varje kväll. Idag har inga ”flottilor” dykt upp, så det är lite glesare mellan båtarna. Imorgon är det bytesdag för de flesta charterfirmor, så hyrarna vill väl hålla sig lite närmare hemmahamnen. Kastos ligger lite utanför allfarvägarna ändå.
Vi har fått smaka god italiensk mat flera gånger av trevliga grannar, vi språkar rätt ofta med de som backar in, och de är alltid väldigt glada och trevliga och rätt bra på engelska också! Ikväll fick vi smaka på spagetti med tomat och sjöborresås! Häromkvällen var det spagetti med bläckfisksås. Också gott, och egenfångat.

Familjen igår kväll hade sina rötter här, men bodde i Patras. De kom i en lite större rib-båt med stort kapell och litet kök och så. Farfar hade bott på ön, och pappan som körde hade bott här tills han var tio år. Det var ett hårt liv på ön, berättade den 17-årige sonen. Familjen hade många bekanta runt om på öarna Itaka, Meganisi och Kefalonia och hälsade på i sin lilla rib på helger och sommarlov. Kul!