Med snigelfart rör vi oss söderut, nu till en plats vi inte varit på förr, Zakynthos. En granne i hamnen vi vinkade adjö till imorse (med världens fräschaste 40-åriga Hallberg-Rassy Monsun. Ett underverk!) sa att han inte var så förtjust i Zakynthos. Nähänä. Vaddårå, tänker man. Alla har så många åsikter om ditten och datten. Seglare är ju individualister, och gärna mansplainare också.
Men kanske förstår jag honom en smula nu. Här i lilla Agios Nikolaos anlände vi i tvåtiden och hade inga problem att få en plats på kajen. (Han hade sagt: ”Det är alltid fullt.”) Men sedan när jag och hunden gick en sväng i land blev jag lätt chockad av den uppsjö brummande turistbussar och turister och bilar och trippbåtar och solbadande och souvenirshopar och tavernor och stolar och bord precis utefter den dammiga vägen. Ett jävla liv var det! Rent trångt.
Och det är man ju inte van vid. Så turist man själv är. Trippbåtarna är ett helsicke för sig, eftersom de har så infernaliskt bråttom ut och in i viken där vi ligger halvt oskyddade. De drar upp jättevågor när de plöjer in till kajen med sin last av färgglada semesterfirare. Båtarna utefter kajerna skumpar runt som kreatur på kosläpp. Fast mindre lyckliga.
Lycklig är dock den båtägare som nogsamt dragit fast båten lagom långt från kajen och har säkert fäste med ankaret. Annars blir det tråkigt.
En av trippbåtarna utan omsorg om andra än sin egen vinning lade sig bredvid oss under skrik och skrän, men det var tydligen matrosen som var värdelös, inte så mycket vi, fast man kunde ta fel… Nu, efter någon timme när föraren försvunnit med sitt skrikande, lossnade båten från kajen. Det slarvigt slagna halvslaget hade gått upp! Båten drogs långsamt ut mot sitt ankare, från fender till fender. Lyckligtvis såg vi att den började dra iväg och räddade den. Får se hur överlycklig ägaren blir över vårt tilltag när han återkommer. Imorgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar