På promenad

Längst där borta kan man se Bosporen!

Tünel. Kort men intensiv tunnelbana.

Litet torg i en av passagerna utefter Istiklel Caddesi. Fika!

Igår satsade vi och stressade mot bussen som vi trodde skulle komma vid 11. Den kom mer strax efter halv tolv. Men, vi såg två andra bussar som vi annars kunde ha åkt med...
Vid Taksim-torget gick vi en ny väg, ner från stora shoppinggatan och hamnade väl i det som kallas Pera, området mellan Bosporen och shoppinggatan Istiklal caddesi. Väldigt branta gator och tomter, men stora och ganska så välskötta hyreshus, en prydlig gata hittade vi med rosor i neon och små träd och buskar på trottoarerna. Den hette Baskurt.
På vägen till Taksim såg vi ett antal helt urblåsta hus, flera kvarter med totalt tomma höga fastigheter, inget glas i fönstren. Förhoppningsvis blir det renovering. Men mest troligt är väl att det blir nåt bankpalats i blått glas.
Jag har precis läst Orhan Pamuks "Istanbul" där han berättar om sin uppväxt i de här kvarteren, om melankolin i stan och sin egen sinnesstämning när han ser kvarter och hela staden förändras, från att ha varit ganska storslaget och pampigt, i alla fall på sina håll, till att bli nedgånget, slitet, uppbrunnet, ersatt med rivningstomter eller moderna fulheter. Han är ganska ledsen när han tänker på sin stad, och påstår att stans invånare lider av nåt som heter "hüzun", vilket betyder melankoli. Att man känner saknad efter stadens storhetstid och obehag inför dagens skräpighet och riktningslöshet. Tror jag.
Jag kan i alla fall förstå det, det är så mycket fattigdom och stan ser ju för jävlig ut här och där, men det gör ju alla städer i och för sig. Men med tanke på vilken historia som finns här, de fantastiska byggnader som fanns och fortfarande finns kan man kanske tycka det är ironiskt att det är som det är.
Men stan är ju intressant, stadsdelarna har karaktär, på gott och ont, och identifierar man sig inte för mycket med stan så behöver man inte bli ledsen... Det är nog annorlunda om man är född här. Pamuk beskriver sin uppväxt och staden i boken, mycket charmigt och nära. Massor av bilder, både på honom och staden, i svartvitt. Fina foton och teckningar, en av Corbusier.
Vi åkte Tünel-tåget, världens (?) första tunnelbana med bara två ändstationer. Upp och ned, ned och upp. 573 meter. 90 sekunder. Så har man gjort det också.
Vid övre stationen: ambassader, tjusiga affärer och dyra fik. Där nere: trottoarbutiker med rostfritt, kranar, slangar, kopplingar, verktyg, båtgrejor, spön, handlar man nåt är det dammigt. Vi köpte två ryckdämpare för 80 kr styck cirka. Gick genom en liten "park" där det garanterat pågår andra businessar när mörkret faller på. Sedan köpte vi ingen fisk när vi gick igenom fiskmarknaden närmare Galatabron, för man vet inte vad det är för fisk och den är inte filead, men det kan man säkert få ordnat... Vi har handlat lax här förut. Gott och fett.
Sedan över bron och alla galna fiskare. Hur orkar dom?
Vi sprang på ett svenskt par också. Jag såg dem genom fönstret där vi satt och åt lite döner till lunch och tänkte att "så där ser vi ut". Alltså medelålders turister. Sedan kom de in och vi hörde på engelskan att de var svenskar, så vi sa "Är ni svenskar?" "Ja!" Och så sa vi hej och letade oss tillbaka mot shoppinggatan. Många och trevliga kvarter. Hittade blomsterpassagen och gick in i gränden som blir ett litet torg med serveringar där vi köpte vårt backgammonspel första veckan vi var här. Tyckte vi blev lurade, men det blev vi kanske inte. Det är ett okej spel. Vi vinner varannan gång...

Visumknas

Den 1 februari i år ändrade Turkiet sina regler för utlänningar. Tidigare fick man visum (vi svenskar behövde inte ens det, det räckte med en stämpel i passet.) i tre månader automatiskt, och ville man stanna längre var det bara att åka över gränsen och tillbaka så fick man en ny stämpel och kunde stanna tre månader till. Det var ju naturligtvis generöst och ganska enkelt om man nu inte tänkt jobba eller studera under organiserade former.

Babels torn som vi hittade i Finikes grannstad Kumluca.

Men, det här missbrukas ju, och massor av folk från olika länder bor här och jobbar svart, naturligtvis. Så för att kunna komma till rätta med det här så ska man nu som utlänning bara får befinna sig i landet i 90 dagar av 180. Sedan får man lämna landet eller söka uppehållstillstånd. Och uppehållstillstånd kostar pengar och innebär en del byråkrati, så klart.
För marinorna runt kusten är det här ett hårt slag, det skulle kunna innebära en halvering av inkomster och utländska båtägare under säsongen. Det verkar också som att marinorna försöker gå ihop och försöker få någon justering av de nya reglerna. Men det återstår att se om det händer nåt.
I juni 2010 skulle samma regler börja gälla, men de drogs tillbaka efter någon månad. Så sannolikheten för att reglerna nu skulle börja gälla är inte helt hundra.
Men än så länge, anno 10 februari 2012, ska reglerna gälla för alla. Våra planer på att tillbringa större delen av säsongen och nästa vinter i Turkiet är således skjutna i sank. Den fina vinterhamnen i Finike ser ut att få klara sig utan oss, om vi nu inte bestämmer oss för att söka uppehållstillstånd för de sex månaderna. I praktiken kanske det inte alls blir krångligt eller dyrt. Men nog skulle man helst vilja slippa. Om man kan.

En av många bagare i Finike.

Grekland blir alternativet, och det är ju helt okej, förutom att det är mycket dyrare att befinna sig i Grekland, prisläget där är upp till tre gånger så högt som i Turkiet (så blev det ju sedan de fick euro).

Den bulgariska kyrkan vid Gyllene hornet i Istanbul. Den är gjord i järn, konstruerad i Wien och i delar skeppad på Donau ner till Istanbul där den byggdes upp. När vi "hittade" den var den föremål för restaurering, som synes.

Dessutom har jag läst och siktat in mig på en massa intressanta platser, hamnar och företeelser på den turkiska kusten. Känns lite trist, men å andra sidan har man ju i alla fall tre månader per halvår på sig att se allt man vill.
En annan faktor är transitloggen, en bunt papper som man måste ha när man åker i de turkiska vattnen, och här i Istanbul är DYR att skaffa. Den gäller ett år, men om man måste klarera ut två gånger om året så blir den ju dubbelt så dyr eftersom man måste lämna tillbaka den när man lämnar landet. Transitloggen är något som man frågar sig har någon som helst funktion, förutom att myndigheterna tjänar lite pengar och andra, agenter, tjänar svarta pengar på den...
Ja, så är läget för stunden. Vi (Pelle) drömmer om en ny radar och jag om lite andra grejor till båten, vi ska åka till en båtaffär på den asiatiska sidan som vi fått tips om, men kanske väntar med att investera tills vårens båtmässa startar och eventuella rabatter (indirim på turkiska) kickar in. En trevlig yachtmaster på en av båtarna vid bryggan har sagt att han ska fixa biljetter åt oss till mässan, och så har vi fått tips om var båtaffären ligger. Han till och med har försökt få vår svenska gasoltunna fylld. Men det gick visst inte. För vår franska gasoltunna ser det dock mer positivt ut. Men måste alla länder ha olika typer av ventilkonstruktioner på sina gasolbyttor? Tydligen finns det flera olika bara inom Turkiet också. För att göra allt enklare...

Det händer saker

...eller också inte. För tillfället känns det segt, snön som kom för några dagar sedan ligger kvar, och de östliga och sydliga vindar som försöker blåsa på har inte haft nåt direkt inflytande över nollan-temperaturen och snösmältningen. Till mitt förtret. Men, det kanske ger sig endera dan. Imorgon ska det bli varmt, lovar prognosmakarna.
Sedan sist har vi varit på utflykt till Finike, förhoppningsvis vår nästa vinterhamn. Det var mycket mysigt och välorganiserat, en liten och välförsedd stad med både jordgubbar och apelsiner på marknaden. Varmt blev det också, när regnet väl slutade vräka ned. Trevliga svenskar träffade vi också. På väg tillbaka mot Antalya stannade vi till i Olympos, ett ställe där det tidigare (medeltid och romersk tid) fanns en stad med tempel och slott. Det var mycket fint och stillsamt. Turistströmmen på sommaren består av folk som vill bo i "tree-house" och halvligga till bords med kuddar och persiska mattor runt om. Riktigt alternativt. Massor av småstugor under apelsinträden, restauranger och barer. Fast nu när vi var där var det mesta stängt. Sympatiskt ställe i alla fall. För att komma dit var vi tvungna att korsa floden ett antal gånger. På det första stället fanns ingen bro, så det var bara att hoppas att det inte var nåt stort hål i vägen under vattenmassorna! Jag var rädd. Pelle tyckte det var kul.
Vi är i alla fall friska nu, men så har det så klart blivit kallt så vi inte känt för några större turistprojekt på ett tag. Alltid är det nåt!
Bloggen i UNT (www.unt.se/blogg) har tagit det mesta av skrivtiden, att upprepa allt här känns inte så inspirerande, och så har man ju Facebook också att hålla sig á jour med. Ja, det är ett ståhej. Nu var jag ironisk, vi har ju massor av tid, det är bara att "get yourself organized", som det heter på ett utrikiskt språk.

Jordgubbar! Ett halvt kilo!

Nu har vi i alla fall fått kortare frisyrer, även om de inte är så konstnärliga som sist. De är i alla fall kortare, Pelles clownfrisyr är borta, t ex.
Milou har fått sin rabiesspruta och sitt piller mot dvärgbandmask, och vi ska dit om några veckor igen för blodprov och test så att vi ser att rabiesvaccinet har "tagit". Ordning och reda.

Finikes hamn.

 

 

En tråkig sak är att Turkiet inte längre, verkar det som, tillåter turister att stanna längre än 90 dagar per 180-dagarsperiod. Då måste man ut, om man inte söker uppehållstillstånd, och det verkar som man måste ha en fast adress för att få uppehållstillstånd - tror vi. Allt är mycket oklart än, inga som helst detaljer finns att informera sig om. Sist som den här regeln skulle införas så drogs den tillbaka efter en tid, så man vet inte. Och varför vi seglande turister inte kan få bidra med landets välstånd med våra pengar är lite underligt. Vi har ju t ex denna transitlog som vi fått betala dyrt för när vi klarerade in för att myndigheterna ska kunna hålla koll på oss. Men den kanske inte har någon funktion?
Så som det verkar nu kommer vi att tillbringa sommaren i Grekland och inte i Turkiet. Men, vad tusan, vi är flexibla, men många, många seglare är sura på de här reglerna och tänker strunta i Turkiet hädanefter. Det är inte heller så svårt att förstå. Byråkrati och svårbegripliga regler i kombination med myndighetspersoner utan någon som helst känsla för service eller kunskaper i utrikiska språk kan ju till slut ta ut sin rätt.
Nu blev det gnälligt här, men ibland så måste man. Tror jag.