Visumknas

Den 1 februari i år ändrade Turkiet sina regler för utlänningar. Tidigare fick man visum (vi svenskar behövde inte ens det, det räckte med en stämpel i passet.) i tre månader automatiskt, och ville man stanna längre var det bara att åka över gränsen och tillbaka så fick man en ny stämpel och kunde stanna tre månader till. Det var ju naturligtvis generöst och ganska enkelt om man nu inte tänkt jobba eller studera under organiserade former.

Babels torn som vi hittade i Finikes grannstad Kumluca.

Men, det här missbrukas ju, och massor av folk från olika länder bor här och jobbar svart, naturligtvis. Så för att kunna komma till rätta med det här så ska man nu som utlänning bara får befinna sig i landet i 90 dagar av 180. Sedan får man lämna landet eller söka uppehållstillstånd. Och uppehållstillstånd kostar pengar och innebär en del byråkrati, så klart.
För marinorna runt kusten är det här ett hårt slag, det skulle kunna innebära en halvering av inkomster och utländska båtägare under säsongen. Det verkar också som att marinorna försöker gå ihop och försöker få någon justering av de nya reglerna. Men det återstår att se om det händer nåt.
I juni 2010 skulle samma regler börja gälla, men de drogs tillbaka efter någon månad. Så sannolikheten för att reglerna nu skulle börja gälla är inte helt hundra.
Men än så länge, anno 10 februari 2012, ska reglerna gälla för alla. Våra planer på att tillbringa större delen av säsongen och nästa vinter i Turkiet är således skjutna i sank. Den fina vinterhamnen i Finike ser ut att få klara sig utan oss, om vi nu inte bestämmer oss för att söka uppehållstillstånd för de sex månaderna. I praktiken kanske det inte alls blir krångligt eller dyrt. Men nog skulle man helst vilja slippa. Om man kan.

En av många bagare i Finike.

Grekland blir alternativet, och det är ju helt okej, förutom att det är mycket dyrare att befinna sig i Grekland, prisläget där är upp till tre gånger så högt som i Turkiet (så blev det ju sedan de fick euro).

Den bulgariska kyrkan vid Gyllene hornet i Istanbul. Den är gjord i järn, konstruerad i Wien och i delar skeppad på Donau ner till Istanbul där den byggdes upp. När vi "hittade" den var den föremål för restaurering, som synes.

Dessutom har jag läst och siktat in mig på en massa intressanta platser, hamnar och företeelser på den turkiska kusten. Känns lite trist, men å andra sidan har man ju i alla fall tre månader per halvår på sig att se allt man vill.
En annan faktor är transitloggen, en bunt papper som man måste ha när man åker i de turkiska vattnen, och här i Istanbul är DYR att skaffa. Den gäller ett år, men om man måste klarera ut två gånger om året så blir den ju dubbelt så dyr eftersom man måste lämna tillbaka den när man lämnar landet. Transitloggen är något som man frågar sig har någon som helst funktion, förutom att myndigheterna tjänar lite pengar och andra, agenter, tjänar svarta pengar på den...
Ja, så är läget för stunden. Vi (Pelle) drömmer om en ny radar och jag om lite andra grejor till båten, vi ska åka till en båtaffär på den asiatiska sidan som vi fått tips om, men kanske väntar med att investera tills vårens båtmässa startar och eventuella rabatter (indirim på turkiska) kickar in. En trevlig yachtmaster på en av båtarna vid bryggan har sagt att han ska fixa biljetter åt oss till mässan, och så har vi fått tips om var båtaffären ligger. Han till och med har försökt få vår svenska gasoltunna fylld. Men det gick visst inte. För vår franska gasoltunna ser det dock mer positivt ut. Men måste alla länder ha olika typer av ventilkonstruktioner på sina gasolbyttor? Tydligen finns det flera olika bara inom Turkiet också. För att göra allt enklare...