Ankar.

Ankar.
Algarvekusten i Portugal och Lagos gör ingen besviken, fast det är off-season.

onsdag 10 augusti 2011

St Goar

Färden går vidare, när man tittar tillbaka lite så här någon vecka i taget verkar det hisnande, även om vi för tillfället upplever den kraftigaste motströmmen vi kommer att ha under resan... Fast det har inte varit så farligt alls, puttrar på i 3-4-5 knops fart trots illavarslande och varnande korpar. Men, vi har ju inte passerat Lorelei än - det kanske blir värre.
Ja, nu är vi mitt i (kilometer 557, kanalerna är utsökt petigt utmärkta med kilometrar och till och med var hundrade meter står en skyltjävel!) sträckan Koblenz – Main, som ska vara jobbigast av alla motströmmar. Mitt bland slott och ruiner på topparna runt färdvägen, vinodlingar, kor, hästar, tåg hela tiden, motorvägar, pråmar och en jäkla massa turistbåtar som heter allt på "Rhein"-gold, krone, tiara osv. Det bara svämmar över av tysk historia. Massor att se. Det har det inte varit under hela färden, tidigare var det ju träd och buskar (kanaler), industrier och byar, sen större städer och nu Niebelungens ring och "über alle Gipfeln" för die ganze slant.
En hel del regn har det varit, men då har vi krupit in i kabyssen och kört därifrån och prisat gud för att vi har en styrplats med tak och väggar. Strax utanför Köln fick vi dra av gasen riktigt och sladda in bakom en pråm för vi såg knappt nåt. Men så strax innan vi skulle in till marinan slutade det regna. Vi har haft en del tur. Kölns marina låg mitt i staden och vi kollade in domen som var lika imponerande som på 70-talet och lite andra ställen. Chokladmuseet, till exempel. Köpte en 70%-ig bit som krullar upp tungan...
Dessförinnan hade vi våldgästat Düsseldorf – gästhamnen, Zollhafen, såg så ogästvänlig ut att vi fortsatte inom den gigantiska gamla hamnen  och träffade på ett par invånare (Mimi och Mani) på en brygga som lät oss lägga till! Det blev en festlig kväll, trots att deras båtmotor havererat denna den första dagen på deras båtsemester och de hade varit tvungna att återvända hem. Därav festen. Vi hängde på, och dagen efter, efter 12, fick vi en personlig guidening av stan, Altstadt och en väldigt tysk restaurang med långa och krångliga namn på rätterna, men gudabenådad mat! Jodå! Sedan följde några "Alte" öl på stans äldsta bryggeri som låg där bredvid torget med stans store (lille) man.
Några problem har vi också haft: djupmätaren tvärvägrade en dag efter att ha funkad sådär ganska länge. Det känns lite viktigt att kunna se djupet när man som vi kör utan riktiga sjökort, utan mer efter telefonkatalogen... så Pelle funderade lite och kom på att vi hade ju ett nytt instrument, bytte det, och PANG så kunde vi till och med kalibrera djupet och få in vattentempen korrekt! Hallelulia!
Djupmätningen fungerar fortfarande, fast vattentempen har nu bestämt sig för 40 grader plus, och då får det väl vara det, då. Igår byttes det olja i motorn och växellådan – ännu en suverän insats av Pelle-hjälten. Ibland får man vara trygg.
Har besökt Bad Honnef, i skuggan av ruinen Drachenfels, en liten pärla, både bland marinor och platser och orten Neuwied med en marina i skuggan av ett Three Mile Island-kärnkraftverk i ett industriområde utanför tätorten. Lagom mysigt. Men – suverän mataffär i stan, och både mack och båtshop i marinan. Allt vad man kan behöva på vår lilla båttripp.
Idag passerade vi Koblenz där Mosel rinner ut, ett trångt ställe, både för oss i båt på Rhen och för folk som ville åka båt eller linbana till jätteborgen på andra sidan floden. Vi kände oss lite jagade av de stora turistbåtarna, men kom helskinnade ur vågorna.
Idag har vi alltså klämt 605 km minus 557. Neuwied minus St Goar blir 48 km på sju timmar. Ganska bra i motströmmen. Jag  hade ångest i går natt och trodde aldrig att vi skulle komma så långt på en dag. I morgon bör vi kunna hinna till Main, om inte strömmen är tokmycket starkare efter St Goar.
Idag backade vi in till bryggan för första gången! Det gick bra med hjälp av två hamnvärdar. Dessutom träffade vi de första svenskarna efter Bornholm: världsomseglarparet på "Blue Marlin" som varit ute i 6,5 år och nu är på väg hem till Hönö! Jättekul att träffa dem. Ska se om jag hittar nån länk att lägga till de andra här på sidan. Kramars!
De fatala burarna i Münsters kyrkotorn...

Andrea och hennes TV-team utanför vår båt på kajen.

Mani, Mimi, Milou och Pelle på bryggan innan vi åkte från Düsseldorf.

På chokladmuseet. Rhen i bakgrunden.

Pelle framför efterrätten till chokladmuseet.

Hamnen i Köln. Höga sidor och stolpar så Rhen kan höja sig som den behöver.

Domen i Köln. Tog 600 år att bygga.

Skylt utefter Rhen. De är  lite större än på kanalerna där de är ca 2 dm höga. Plusset betyder 500 meter, alltså mitt emellan km-siffrorna.

2 kommentarer:

  1. Tur ni är så händiga, det är nog ett måste på en sådan resa! Och vilka härliga platser ni får se! Chokladfabriken måste varit en dröm :)

    Otroligt härliga berättelser och fina foton, väntar med spänning på nästa rapport.

    Kram till er båda//Cillen

    SvaraRadera
  2. oj,oj marie och pelle, ni är väl för tokiga ni... jag har läst in mig på er resa nu, och jag fattar inte! men det är ju inte jag som är ute på en båt, det är ju ni! och ni passar ju liksom där. så roligt att följa er på er resa, och marie, ni är väl inte gamla, som du skriver. folk kan ju tro att ni är i 80-års åldern.ta det nu varligt, och inte vara ute på öppet vatten när det höga vågor! det blir man ju nervös av. massor av kramar till er båda
    ic svensson er vän i årsta

    SvaraRadera