Telefoner och vardag

Ingenstans, möjligen (möjligen!) i Stockholm, har jag sett så många människor som går runt och pratar i telefon som i Istanbul! Vi har ju ingen koll på hur billigt man kan ringa i det här landet, eftersom vi inte kan läsa Indirim-skyltarnas (rea) finstilta i alla telefonbutiker som finns överallt. Det är Turkcell och Vodafone i varje kvarter, faktiskt.

Sött och starkt och massor av sump.

I "våran" butik i gallerian som vi besöker flera gånger i veckan är det oftast full rulle, men de flesta verkar gå dit för att fylla på sina kontantkort. Personalen fixar det, man langar över en femtilapp och så frågar de vilket nummer och så är det klart. Pip-pip i fickan så har man laddat. Jag vet inte om det inte GÅR att ladda på internet, men det kanske inte är så vanligt här. Och folk verkar ha obegränsat med frågor om sina mobiler. Vi sitter ju som fågelholkar och fattar inget, men diskussionerna och överföringen av information tar evigheter.
Vi har nämligen köpt turkiska simkort. I en turkcell-butik. Vi sitter ner på en bänk och väntar på vår tur, pinsamt medvetna om att vi inte kan prata turkiska. Kunskaperna i engelska är nämligen försvinnande små i vår telefonbutik. En kvinna i glasögonbutiken bredvid kan däremot lite mer, så  hon hämtas om det är nåt särskilt som behöver sägas. Det är lite konstigt, för det är unga människor som fipplar med våra simkort och telefoner, och vi trodde nog att de snappat upp nåt engelskt, kanske i skolan? Men icke.
Nu verkar i alla fall en av våra två mobiler fungera korrekt, det har tagit flera veckor av krångel. Den andra mobilen ska låsas upp i en teliabutik i jul. Den verkar vara operatörslåst trots att den inköptes till dyrt pris för att slippa abonnemang och operatörstillhörighet. Otroligt, tycker man.
Mer om telefoner under "Sidor" och Istanbul-råd och tips.

Utanför ett av biblioteken i Topkapi-palatset. Utsikt över stan.

I marinans ena hörn finns byggnader för duschar, toaletter, en pub/bar och en liten dyr närbutik. Vi brukar gå till duschen och duscha varmt och länge. Pelles onda lår har mått bra av avslappnande långduschar, säger han. När man med passerkortets hjälp har öppnat dörren till duscharna så slås lyset och musik på. Duschar man tillräckligt länge släcks ljuset, så vill man mysa länge får man gå före 17.00 för då blir det riktigt skumt så här vintertid. Musiken fortsätter, och jag undrar vem som satt ihop den musiklistan. Ibland är det turkisk schlager/folkmusik eller Chris Isaak/Celine Dion/Dean Martin eller nåt populär-wailande varvat med gitarröverdoser med Gary Moore. Men så plötsligt så är det grunge. Pearl Jam, Pixies, Queens of the Stone age och sånt.
Lite osannolikt i en dusch i Turkiet. Men så är det.