Vi lyckades segla genom två segeltävlingar strax innan vi nådde hamnen denna gång. I Fethiye seglade vi rakt genom bara en... Annars ska man hålla sig borta från segeltävlingar är regeln, för er landkrabbor!
Kaş var mycket trevligare och gulligare än Kalkan som var rätt dyrt och turistigt. Kaş var billigt och turistigt. Inte så kuperat, men med osedvanligt trivsamma gränder med jazzpubar och sånt bra.
Vi blev kvar ganska länge, fick uppleva ordentliga åskväder, men inget lika ordentligt som det i Kalkan där vi lyckades dra upp vårt ankare... Men vi fick dit det igen när vinden mojnade i 01-tiden. I Kaş låg väl ankarna så ihoptrasslade så inget kunde lossna, för här måste man ankra på andra sidan hamnen för att en mooringkätting låg mitt i och närmare kajen var det mest sten. Vi fick färskt bröd levererat varje morgon från Smileys restaurang och så damp det ned paragliders på kajen bara några tiotal meter från badbryggan. Kaş har en sprillans ny stor marina också, och den promenerade vi till, helfräscht, naturligtvis, men ganska nära till "stan" och affärer ändå. Fint vinterläge, skulle jag tro.
 |
| Basilikan från Kos har överlevt! |
Vi hade några intressanta grannar i Kaş gamla hamn, bland annat två ryska par som tog sig ett antal (fler än två) rackabajsare till frukost. Sedan träffade vi bekantingarna Bloms: Runo och Agneta som vi träffat på Kos. Heltrevligt! Vi blev bjudna på sillunch och så var vi ut och åt gott lamm på kvällen.
Vi vart lite svaga dagen därpå men tog oss i alla fall samman och styrde kosan mot Kekova roads, ett område med massor av skyddade vikar och sarkofager. Det blåste lite fjösigt, men dyningarna var långa och fina... Vild och orörd natur på vägen, kan man säga.
Kekova var spännande och här låg många båtar för ankar och utefter de bryggor som fanns. Vi fick en bra plats vid Ücagiz, eller vad byn hette. Så gott som omöjligt att gissa sig till hur namnet låter, och helt omöjligt att stava till... En väldigt liten söt by, men massor av turbåtar och turistbussar. Strax utanför ligger "den sjunkna staden" och byn i närheten är spektakulär med ett fint fort med ringmur och allt, förutom överdådet av sarkofager och annat kvarlämnat.
Ganska snart efter att vi kom till Ücagiz fick vi besök av en svensk som sett oss från den gulet han åkte med. Han kom från svenska västkusten och hade växt upp på ett båtvarv, så vi hade lite att språka om. Plötsligt kom världens åskskur så vi fick bryta upp och gå in, men han och några fler svenskar från guleten kom förbi och pratade och bjöd/s på något att dricka. Det blev jättetrevligt!
 |
| Runo och jag i Karaloz-viken. Jag har blå fenor. |
Morgonen därpå upptäckte vi att Runo och Agneta låg några hundra meter från oss! Kul! Vi tog kontakt och bestämde att vi skulle prova att dyka tillsammans. Både Runo och jag saknar ju dykkompisar, och det behövs, annars blir det inget dyka av.
Vi åkte ut till en vik där det låg en jättestor "boj" vi gjorde fast vi. Pelle rodde in oss mot klipporna när vi väl fått på oss alla dykgrejorna och - skräck - så välte vi oss baklänges ner i vattnet från gummibåtens kant. Det gick hur som helst bra, även om jag var lite skrajsen. Om man säger så här: min lufttub tog slut snabbare än vanligt... Flås, flås. Dyket gick fint, vi var ner på ganska stort djup, rekord för mig, mer än 18 meter, men det var just inget att kolla på där. Kollade musslor, fiskar, anemoner, gamla vinglas osv på grundare vatten. Jag hade glömt att spotta i cyklopet innan vi dök, så det blev lite immigt. Runo lyckades under vattnet att lära mig rensa cyklopet från imma. Det gick till slut, och OJ vad klart och fint allt blev...
 |
| Paragliders landade på kajen i Kaş. Vi på parkett. |
Så låg vi på svaj vid Ucagiz en natt till, och dagen efter for vi förbi den sjunkna staden, men vi såg inte mycket av det fantastiska, och dyka var ju tvärförbjudet. Drog runt på utsidan av Kekova till viken Karaloz, som är som en krok in bland bara otillgängliga klippor. Väldigt skyddad, och mycket spännande! Här låg redan en rad båtar och någon gulet, men vi hade tur och fick innerplatsen med Pegasus, Runo och Agneta. Varsin tamp i land, ankare ut i viken och några tampar mellan båtarna. På kvällen kom en megagulet in och efter solnedgången körde de igång sitt DISCO! Otroligt men sant. Blinkande kulörta lampor, folk som dansade och pompapompa-musik. Fast de spelade faktisk Curtis Mayfield också, så okej då. Men man trodde ju att naturupplevelsen skulle räcka på ett ställe som detta.
Här dök vi också, ett långdyk, min luft räckte 20 minuter längre än tidigare... Trots vältning med ryggen före från gummibåten. Runo är en mycket rutinerad dykare, sedan 60-talet har han hållit på, så det var inte sällskapet jag var nervös för, direkt. Här i viken fanns mer att titta på, massor av gamla söndriga krukor och kritstrecksrandiga fiskar och den stora guletens megastora ankare stod med spetsarna neråt där mitt i. Maffigt. Vi simmade en bra bit tillbaka in i viken, vi började längre ut, och gick ner nästan till 24 meter - rekord igen - och rörde oss sakta uppåt ju längre in i viken vi kom. Riktigt kul var det!
 |
| Karaloz, visst rycker det i disco-tarmen? |
Men när vi kom upp och fyllde västarna med luft märkte jag och Pelle att det läckte från min väst från flera ställen, och det är ju inte så bra. Så det blev inte fler dyk just då och där i alla fall. Måste renovera eller köpa nytt, tror jag. Har ett läckage på regulatorn också.
Pelle och Runo kämpade och lagade Runos kompressor som man fyller tuberna med, och till slut fick de ihop det, dag två. En del svära gick åt, och en hel del tankeverksamhet. Tack i alla fall Runo för ytterligare luft i tanken!
Så drog vi oss från Karaloz till ett område som liknade lite skärgård, faktiskt: Gökkaya limani, där ankaret försvann direkt ner i slät och grund botten. En lugn och fin kväll bland några andra ankrade båtar, getter och resterna av en restaurang och lite längre bort ett övergivet disco.
Så tog vi ut kompassriktning mot Finike, 15 distansminuter bort. Vi har ju gått myrsteg de senaste veckorna mot Finike... En del segla blev det, men Runo och Agneta seglade hela vägen, förstås. Vi var lite mer otåliga. Checkade in i fyratiden, på A-bryggan, och pratade med kontoret och fick originalkontraktet och skrev på lite papper och så var det KLART! Betalat hade vi gjort i april i Kusadasi. Det kändes oerhört länge sedan. Så många ställen och människor vi träffat sedan dess, i våras.
 |
| Finike hamn, kontoret lite till vänster. |
Runo och Agneta bestämde sig också för att tillbringa vintern i Finike och skrev ett lika fördelaktigt kontrakt på stället! Fast Kemer hade nåt ännu bättre pris, men för ett helt år, eller nåt. De blev kvar några dagar innan de rörde sig vidare mot Kemer och Antalya till bekanta på besök.
Finike var himla varmt för att vara i mitten-slutet av oktober. Phu, faktiskt. Vi gick och badade vid en ministrand där kallt vatten strömmade ut, så det blev varmare ju längre man vågade simma. Milou gjorde succé som vattenapporthund som vanligt. Hon var glad över att få simma lite igen från en strand.
Finike har gjort ett jättebra intryck på oss efter drygt en vecka. Trots ett par lååånga elavbrott (åska och en brand) fungerar elen och vattentillförseln har maximalt tryck. Porthole heter samlingslokalen som är proppfull med begagnade böcker, bara att lämna och ta för sig. Mitt båtbibliotek är nu mer än fullt... Och nya favoriter har jag också hittat.
Trevliga Stickan och Gunilla Humla lotsade oss till marknaden i lördags där vi shoppade oss fulla av grönsaker och frukt, som sagt, det är lätt att bli vegetarian här. Igår gick jag och Gunnel som också har börjat på yogan (tre ggr i veckan, halv åtta i arla morgonstund) och handlade oss varsin bit badrumsmatta för att ha som yogamattor. 10 turkiska lire, ca 38 kronor stycket. Igår var också första mötet i Porthole med folk som bor här på vintern och vill ha aktiviteter, så det var musikgrupper, tyskagrupper, kaffeträffar, lördagspub, söndagsgrillning, yoga, promenader, filmklubb, datagrupp, båtelektrisk grupp osv osv. Vi har redan missat söndagsgrillning och kaffeträff...
 |
| Här mekas det på låg nivå... |
Men - nu har vi varmvatten i båten igen!! Hurra! Efter tre dagars skruvande, svärande och besök i utrikiska färg- och rörshopar har Pelle lyckats byta ut den gamla ruttna varmvattenberedaren till en ny och alldeles silverblank en. Nu ligger han och vilar sig efter en lunch på goda rester. Ikväll kan det kanske bli lite fira av med skumpa och några nya vänner. Om någon har tid. Annars dricker vi väl upp allt själva!
Det man kan sakna här i hamnen är siktdjup. Vattnet är alldeles ljust turkos och ogenomskinligt, pga allt färskvatten som strömmar ut. Relativt kallt är det också. Och glist mellan fiskarna. De vill väl ha salt vatten och inte bräckt. Vi brukar ju kasta lite gammalt bröd till de små liven när vi äter frukost, men här är det ingen fisk som nappar på det tricket. Däremot fick vi höra en säl eller nåt liknande flåsa under en av cementbryggorna häromdagen. Var tredje minut kom den upp och fnyste! Men vi såg den inte.
I övermorgon åker Pelle till Sverige och jag blir kvar här "all alone" om man nu inte räknar med alla andra som bor här. Det blir ju lite konstigt att vara ensam när man varit så intensivt tillsammans som vi varit nu under så många månader. "I samma båt", liksom. Men det ska väl funka. Det finns ju en del här i marinan att umgås med...
 |
| Nöjder man vilar på lagrarna. Varmvatten i kranen. |
Det är en ny fas av vårt äventyr. I vinterhamn för andra gången - men i total motsats till Istanbul och Ataköy - varmt, förhoppningsvis - billigt, i alla fall maten - socialt, det är bara att gå till Porthole för att träffa folk. Jag ser också fram emot lite vandringar runt bland lämningarna utefter kusten: Myra, Olympos, Demre osv. I vinter kan det till och med bli slalom i bergen. På håll ser man bergstopparna som brukar var snöklädda under vintern. Häftigt! Och här ligger man i sjön i turkost vatten! Lite overkligt är det.
Välkommen att hälsa på! Man flyger till Antalya och tar buss därifrån till Finike om man vill fly den svenska vintern ett slag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar