I förintelsens spår

Idag har vi vandrat runt i Auschwitz och Birkenau.

Det var ganska jobbigt. Mycket folk. Många stora grupper. Lite kallt och blåsigt,  men det passade ju rätt bra.

Sju ton hår hittades paketerat för transport till nåt väveri där man gjorde tyg och detaljer i uniformer av mänskligt hår. Mycket — mycket — av håret låg också exponerat i ett av husen där det bott fångar.

Värst var barnrummet. Små kläder och porträtt på småttingar. Att gå genom ett rum som använts som gaskammare och sedan dörr i dörr brännugnarna var också tungt.

Ja, det finns ju inte ord för det här. Så gränslöst makabert. Ändå var Auschwitz nästan idylliskt jämfört med Birkenau, det nyare lägret som fångarna själva fick bygga. 

Oändliga rader av baracker, alla skorstenar som stod kvar efter att husen multnat eller rivits, en lång promenad till andra sidan lägret där en  monument stod med minnestavlor på alla olika språk som fångarna pratade, de kom från alla delar av Europa, 629 från Norge, men de flesta från Polen och Ungern. Ända från Rhodos. Många från Thessaloniki. Frankrike, Belgien, Holland. Från alla de länder som nazisterna kapat åt sig. 

De beräknar att ca 1 300 000 människor dog i Auschwitz-Birkenau. Som tur är besöker ungefär lika många människor resterna av lägren varje år. Vi får hoppas att folk inser det fruktansvärda som låg bakom detta konkreta vittnesbörd och att inget liknande nånsin händer igen.