Roadtrip Mani och Lakonien

Det började med bra väder, i alla fall! Första dagen stannade vi till i Diros grottor, kilometer efter kilometer med stalaktiter och stalagmiter! Vi fick plats i flatbottnade ekor och så stötte de grekisktalande skepparna oss runt 1,2 kilometer av grunt vatten och underligt formade väggar och tak! De hade korta små paddlar. Rent förunderligt. Ett par riktigt stora utrymmen körde vi igenom, men det mesta var ganska lågt i tak, faktiskt. Vattendjupet varierade mellan 30 cm och 30 meter! Flytvästar på! Runt ”banan” låg repförsedda livbojar och flytblock utifall att.

Dripp dropp i evigheter före oss. Diros grotta.

En liten promenad i slutet av båtturen.

Gerolimenas, en gullig by! Lunchstopp.

Vathia, mitt på udden, tornhus på tornhus.

Utsikt från hotellet i Gefyra, ut  mot Monemvasia.

En av de smala gatorna i Monemvasia.

Ute vid den yttre stadsmuren mot havet i Monemvasia.

Det tog nån halvtimme, och som tur var fanns en språkligt begåvad man på vår båt som kunde översätta till engelska vad den grekiske gondoljären sa. Det mesta var ”passa huvudet”, ”dra in händerna”, för det var väldigt trångt på många ställen. Det var precis så att man inte fick klaustrofobi, men om man tänkte sig hur mycket berg som fanns ovanför huvet, så var det lite obehagligt. Jag har en släng av grottskräck, men det gick bra. 

På vägen ut var grottorna högre, och man fick promenera. Hela 14 kilometer sträcker sig de utforskade delarna av grottan, men det ska finnas ännu mer outforskat. Vattnet är bräckt, och man har hittat föremål där nere av mänsklig aktivitet.

Sedan var vi hungriga och hittade en trevlig restaurang i pyttelilla hamnen Gerolimenas ute på Mani-halvöns udde. Fisksoppa! Greksallad! Mums.

Vi tyckte att vi inte hade tid att åka ända ner till Porto Kaiyo, utan gav oss ner till uddens andra sida, och naturen blev allt mer karg. Knappt några olivträd längre, mest låga taggiga buskar. Och sten och sten och sten. Vägen upp emot Gythio var ett äventyr, vi får väl se om det blir en repris senare i vår då vi får gäster. Räcken hade man inte kostat på sig, och branog krokigt var det och diket räckte ända ner till vattenbrynet ibland. Men några söta små stränder med byar fanns det ändå. Bergssidorna sträckte sig långt ovanför oss där vi slingrade oss fram. Inte så konstigt att byarna var få och små… Men vägen var fin.

I Gythio övernattade vi bara, förutom ett besök på baren ”Old School” med öronbedövande och smäktande easy listening-varianter av gamla jazzörhängen. Men vinglasen var väl tilltagna och rödvinet gott! Maten som vi fick vid hamnen var också bra. Här finns en liten ö med en smal körväg ut där man kan stå med sin husbil om man har nån. Vi åkte inte dit, utan fortsatte på förmiddagen mot Monemvasia.

Inne i muromgärdade stan Monemvasia.
Man kan klättra upp på klippan där
uppför trapporna.

Dit var vägen så välskött så vi anlände tidigt på dan, till kaffet. Det började regna ordentligt, så vi kände inte för att utforska den muromgärdade lilla stan på ön, utan fortsatte söderöver på halvön. Mot Neapoli. Oturligt så gick färden över bergen strax sydväst om Monemvasia, ett ganska jobbigt vägval eftersom regnet ibland fullständigt vräkte ner, men spännande var det ju… Chauffören Pelle berättade också att det var halt. En extra krydda i hårnålskurvorna!

Vi såg ju att här transporteras oliver och jordbruksvaror, så lera, blad och barr hamnar ju ofta på vägbanan också. I några av byarna där uppe undrade vi verkligen vart vi var på väg… Men vi följde väl gps:en så gott det gick. Till slut, efter några riktiga hisnande kurvor och utförsbackar mellan husväggar var vi nere på något som liknade en tvåfilsväg, och den ledde mot Neapoli. Phu!

Eftersom vädret var lite halvrisigt tog vi bara en titt ut över de maffiga vågorna som störtade sig in mot stan. En surfare kanske skulle ha skrikit av glädje? Vi såg i alla fall den fina ön Elafonissi där ute, med sandstränder runt och en liten färja över från fastlandet. Men en hotellägare berättade att den inte skulle gå idag eller imorgon. Vädret, antar jag. Vi kände inte heller för att stanna i denna stormiga by och bestämde oss för att återvända till Monemvasia, för tid hade vi. Men nu skulle vi inte följa gps:en slaviskt utan åka utefter den väg som såg bekvämast ut.

Vi lyxade till det på ”Flower of Monemvasia” med stor dubbelsäng och en sån där tortyrliknande dusch med munstycken som försöker göra hål i en. Varmt var det i alla fall, och duschen läckte bara lite ut på toagolvet.

Eftersom regnet ibland överföll byn så sparde vi till morgondagen med att besök ön där ute. 

Och faktiskt så fick vi sol på oss när vi promenerade runt i Monemvasia med sin uråldriga stadsmur. Smala, smala gator proppfulla med lyxhotell och puttriga presentbutiker och restauranger och kaféer. Här har man gjort det bästa av det minimala utrymmet! Hur vackert och välskött som helst vart man sig vänder! Man kan klänga upp på öns topp, ett par hundra meter rakt upp, men pga chaufförens onda häl får vi vänta med den upplevelsen.

Ja, det var värt besväret, det var det! Monemvasia är helt fantastiskt! Det finns en liten hamn också, rätt väl skyddad. Men vi har sett att de nordostliga vindarna på den här sidan Grekland kan vara ruggigt hårda. Meltemin känns av här också. 

Sedan var vi nöjda och styrde kosan mot Kalamata igen, rätt över bergspassen och ravinerna mellan Gythio och Areopolis. Den sista snutten ner mot Areopolis var smal och brant och krokig. Men det gick fint! Grekland är fint även på vintern!