Rhodos

Ön och staden är helt underbara, stor, proppfull med historia som man kan se och ta på, spännande riddarborgar, smala gränder och en stor gamla stan med ringmur i flera lager. Men – Rhodos stad kan också var rena rama eländet (för att använda ett milt ord) för en fritidsseglare i egen båt.

VI hade blivit varnade av flera medseglare för Rhodos historietyngda hamn Mandraki, vacker och skyddad och praktiskt placerad. Men (igen) – den har en galen och otrevlig hamnkapten, eller vad man ska kalla honom. Nu vore ju inte det så katastrofalt, kanske ni tycker, det är väl bara att åka vidare till en annan hamn, MEN, på Rhodos finns det ingen annan hamn!

Det som finns är en del alternativ, men ingen riktig hamn: relativt oskyddad ankring strax utanför Mandraki, ankring i lyxbåtshamnen (där man blir bortjagad av kustbevakningen), ankring i inre delen av färjehamnen (massor av dyningar och vågor från de mastodontstora färjorna, en sprillans ny och närapå klar stor och fin marina en bit söderut där man blir bortmotad med hotelser, knallskott och okvädningsord på grekiska (hamnen har varit under byggnad i många år, tydligen så tidigt som 2007, då folk KUNDE söka skydd här utan att bli bortjagade), och så en hamn där det ligger stora fartyg, typ färjor och sånt, men där det finns zigenarläger, (enligt uppgift) så då kan man inte lämna båten, och så är det en bit in till stan. Men den ska vara bra och skyddad (enligt uppgift från 2007).

Ja, så ser situationen ut. Är man inte beredd att ankra om det så blåser småspik har man inte på Rhodos att göra, liksom. Någon tyckte att det var bättre att lämna båten på Symi och ta färjan till Rhodos. Jag håller med till 100 procent.

Vår första kontakt med Mandraki och dess skräckchef var med orden (hans): Get out! Get out! Vi blev lite förvånade, annars brukar folk säga ”Welcome”. Vi skulle ankra utanför, tyckte han och infinna oss och reservera plats på hans kontor, gudbevars! Vi provade att ankra i lyxbåtshamnen, men blev nästan genast bortkörda därifrån av kustbevakningen. Då åkte vi till den, som ryktet berättat, tomma och fina och superduper nya marinan, jag kastade mig på cykeln till stan och hamnkaptens kontor och hamnpolisen. När jag kom tillbaka hade man tre gånger försökt köra bort Pelle. Vi som kommit till Rhodos för att träffa Pelles dotter Lisa med sambo Magnus och dotter Elsa kände oss lite otillfredsställda. Vi försökte stanna kvar i hamnen men så började de smälla knallskott i en 20 minuter så vi drog till färjehamnen och hoppades att ankaret skulle sitta. Det gjorde det tack och lov, men det blev en ”rullande” natt. Vi hade grannar, och det känns alltid bra.

Dagen därpå blev det snabb inkvartering i Mandraki, att reservera funkade, men BARA en natt skulle det gå, charterbåtarna kommer imorgon och då blir det trångt! Tydligen är det bara ca tio platser reserverade för tillfälliga besökare, och resten är för långliggare. Men vi lyckades med illvilligt gott humör nagla oss kvar i hamnen hela tre nätter. Men vi visste ju inte förrän samma dag om vi skulle få vara kvar. Sista dagen åkte vi en sväng söderut till Faliraki med Lisa, Magnus och Elsa i ny och fin gul flytväst och fick ÄNDÅ ligga kvar när vi kom tillbakasvängande in mellan de hjortprydda pirerna i Mandraki. Det kändes som man hade hamnkaptenen i sin hand, nästan. Men jag erkänner att jag använde den lilla familjen – särskilt ordet ”granddaughter” – till vår fördel...

Hos hamnpolisen berättade jag att det var kaos i Mandraki och undrade varför det inte fanns en riktig marina i stan, och de beklagade och såg lite generade ut. Jag frågade varför inte arbetet med marinan var klart, och hamnpolisen log och sa att greker arbetar väldigt mycket... lite ironiskt, så där.

Till råga på allt så är också Mandraki känt för att äta ankare. Det finns tydligen en gammal mooringkedja på botten där många ankare fastnar, till dykfirmornas förtjusning. 100 euro kostar det att få tillbaka sitt eget ankare! Till och med i våra pilotböcker är mooringkedjan utmärkt, så ”it’s a fact”. Vi ville ju för hundra gubbar inte mista vårt svindyra och gnistrande ultra-ankare i en hamn med ett sånt rykte, så vi (Pelle) gjorde en specialanordning med vårt minst populära ankare och en ankartross som vi lätt kunde kapa vid problem. Men det gick faktiskt hur bra som helst att både lägga och lyfta ankaret på detta provisoriska sätt. Till och med härom morgonen då vår granne hade lagt sitt ankare över vår lina och vid avfärden drev in i linan, trasslade in sin gummibåt i den och till och med körde fast sin propeller i vår andra grannes ankarkätting, klarade sig vår lina, och vi kom ut därifrån med både ära och ankare i behåll strax därefter. Tur för oss.

Lindos borg nerifrån vattnet.

Men Rhodos imponerade, som alla platser vi besöker, verkar det som. Okunniga som vi är kände vi ju bara ytligt till historien, och att gamla stan var så stor och pittoresk och riddarborgen var precis så sagolik visste vi ju inte. Det har liksom inte trängt igenom bilden av Rhodos som turist-slentrian-mål.

Sedan flydde vi Mandrakihamnen för Lindos, fem mil söderut, utan hamn, men superfin ankring under goda och skyddade förhållanden. Ren naturhamn med ännu en borg på bergsknallen bredvid. Och en vitmålad by strax nedanför! Mer idylliskt blir det liksom inte. Vi låg några dagar och badade och pillade naveln och tittade på ankaret på botten. Rätt mycket badbåtar och badande fanns också att glo på. Men så ska man ju i alla fall se sig om lite, och borgen är ju fantastisk, så vi klättrade upp en förmiddag, bland åsnor och andra turister. Det var jättemånga åsnor! Vi förstod nu att de ångestladdade skrin vi hört dygnet runt inte bara var en olycklig fyrbentings uttryck, utan mera femtio stycken. Fast de såg ut att må bra. Det kanske är hormoner.

Många åsnor var det.

Borgen var som många andra ställen en gammal avgudaplats. Högst upp fanns rester av ett tempel till Athenas ära, rader av kolonner, kapitäler och grundstenar med text fanns att titta på, men nu i mer fragmentarisk form. Några nygjorda kolonner med friser fanns uppställda så man fick en uppfattning om hur det kunde ha sett ut en sådär 400 fKr, ett par omgångar med paradtrappor ledde upp till templet. Ja, det var storslaget. Johanniterriddarna hade byggt upp murarna runt hela härligheten, de gjorde ju också många av murarna runt gamla Rhodos och prydde med sitt emblem överallt. Ingen tvekan vilka som bodde där. Sedan blev de bortdrivna av turkarna och flyttade till Malta, tydligen.

Uppifrån och ned mot viken.

Nu är Lindos ett riktigt turistelände, vi fick en mindre chock, eftersom knappt något av hysterin och krämeriet syns från vattnet. Osannolikt mycket människor, bilar, bussar, souvenirbutiker, krimskrams, barer, ”traditional greek”-cuisine, osvosv komprimerat i denna lilla, lilla brant belägna by. Ojojoj. Vi lyckades hitta en affär med riktig mat, ett litet slakteri och flydde tillbaka till gummibåt och stillhet på vattnet.

Nu har vi lämnat Rhodos sedan igår morse, undvikande ett blåsväder där längst ut på norra spetsen av ön. Där verkar det alltid blåsa. Vi ligger på västra sidan av Symi, på väg till Kos. Här heter viken Panormitis, och här ligger ett kloster som tydligen tar emot oerhörda mängder turister, för färjetrafiken är tät. Men just inget annat finns här – en taverna, en affär, bröd i klostret, några minimala badstränder och miljarder cikador. Närmast öronbedövande mängder, faktiskt. Viken är helt skyddad, till och med i hårt väder ska den vara säker. Många, många seglare söker sig in här och ankrar, men stannar bara en natt, tydligen. Alla har inte vår lyxiga möjlighet att se sig om på en plats i flera dagar. Även om Pelle blir rastlös av det här ”ingenting”. Jag gillar det.

Panormitis kloster och lite båtar.

Men idag blir det actionspäckat: först besök i klostret, det ska finnas ett museum med små modellbåtar, och ikväll en promenad runt viken ut till den lilla kvarnen på udden. Förutom att Milou ska rastas medelst gummibåt. Ibland är det mycket.