På skidor!

Tisdag, inte så soligt.

Vi har faktiskt varit ute på skidtur, på Peloponnessos! Vi har kikat på olika slalombackar i Grekland, och den som ligger närmast, i Kalavryta, skulle ha en bra dag i onsdags, så vi packade upp våra hermetiskt tillslutna påsar med vinterkläder (man vet ju aldrig, det kan bli kallt i seglingstagen i Medelhavet) för första gången sedan vi åkte från Sverige (midsommar -11) och borstade bort nåt som såg misstänkt ut som mögel. Det var inte så farligt.

Sedan var det bara att manövrera bilen mot bergsmassiven. Först nån timme fram till Tripoli, sedan av motorvägen mot fjällen. Det blev en bedårande tur genom ravinerna med ömsom snötäckta toppar och frodiga flodfåror med plataner. Massor av odlingar där det var platt, och granar (!) där det var mindre platt. Vägarna var helt bara och av god kvalitet. Den enda gång vi fick tokväja var när en äldre dam kom ”leandes ena ko” i vägrenen. Men det var inte så farligt.

Onsdag kom med strålande sol och knappt någon vind.

Långt där nere kan man se "Kolpos Corinthos".

Mellanstationen med sittliften upp på toppen där till höger.

Ofta fick man lite snurr i skallen då perspektiven helt sattes på prov. Bergen där borta var SÅ långt borta, och sluttningarna bisarrt stora.

Efter en del seriösa hårnålskurvor hade vi så gott som räknat ut var skidbacken var, från baksidan av berget syntes de övre liftstolparna, och vi åkte direkt till backen för att reka. Flera ställen fanns det att hyra grejer, en stor restaurangbyggnad, en sittlift och flera släpliftar. Snön var sockrig och blöt i eftermiddagsdiset. För det var helt grått, och man kunde inte se så värst långt.

Vi åkte ner till byn Kalavryta som låg ungefär fem plus åtta kilometer från backen. Hotellet låg inte där vår gps tyckte att det skulle ligga, men inte jättelångt ifrån. Kalavryta är inte jättestort…

Ja, dagen efter när vi trängt på oss rätt utomhuskläder lyste solen som vansinnig, och vi åkte upp i sittliftarna med hjärtat lite lagom i halsgropen. Men det var finemangs! Välpreparerade backar, väldigt släta, tycker jag då, lagom branta, vi hoppade över de svarta pisterna och höll oss uteslutande i de röda från toppen och ned till mellanstationen. 2400 meter över havet var det där uppe på toppen, och det vara bara lite blåsigt. En bit ner i backen kunde vi se Korint-bukten! Det blev helt svindlande; där stod vi på skidor i snön och kollade på vattnet där vi seglat för några år sedan. Jag tror man kunde se Trizonia-ön. Det finns ju inte så många öar där att välja på, liksom.

Solen tog ordentligt, och vi åkte försiktigt och fikade på förmiddagen. Efter några timmar började snön kännas lite tyngre och slabbigare, och vi åkte ända ner till restaurangen för att käka lunch. Sedan blev det bara en liten sväng till. Man vill inte utmana ödet, otränad som man är.

Ja, det blev i alla fall en halt suverän dag! Utsikten från toppen var obeskrivlig och storslagen, massor av toppar med och utan snö.

Dagen efter tog vi det lilla smalspåriga tåget, Odontotos, ner till kuststan Diakopto. Banan byggdes klar 1896 och har en hel del sträckor med ”tänder” som tåget drar sig upp i, för höjdskillnaden är 750 meter mellan ändstationerna. Hela sträckan är 22 kilometer och turen tar drygt en timme. Färden utefter ravinen var jättefin! Bergväggar helt lodrätt ner i floden, tunnlar och broar och på ett ställe var ravinen bara några meter bred. Helt värt 19 euro och ett par timmar!

På den branta och slingriga vägen ut från Kalavryta står ett stort monument med datumet 13 december 1943. Det såg inte ut som något riktigt festligt monument, och stan har också ett ”holocaust”-museum. Mer om det i nästa inlägg.