Ankar.

Ankar.
Vägen upp på land! Chalkis stad långt där borta. Här drogs Catten och vi upp, stadigt, stadigt för några veckor sedan.

lördag 20 maj 2017

Oväntat oväder med grab-bagen som huvudkudde

Vi promenerade ungefär en mil där i Gerakas, i naturen och ganska varmt väder, och så var det ärtsoppa och möte med en extremt social norrman som visste allt om var de bästa ställena fanns att lägga båten. Tom Harald hette han, och hade tillverkat en senaps-aioli som verkade perfekt att doppa räkor i.
Nåja, vi fortsatte i gråmulet väder lite norrut efter kusten, till Kiparissi och en liten kyrk-kaj. Hela stora Kiparissi-bukten var tom på båtar, omringad av höga berg. Själva orten verkade inte så livlig heller, kan man säga. Fast det såg ganska grunt ut så lade vi oss långsida mot kapellets kaj, och Pegasus fick också plats. En rent paradisisk plats, och antagligen rätt skyddad också, kom vi överens om.
Till kvällen skulle det bli grillning, en grilllåda med galler låg på plats till och med, precis som Tom Harald berättat.
Vi såg lite på avstånd att den lätta motvinden vi haft på vägen dit blev starkare, vita gäss drog rakt in i viken mot samhället. Himlen var lika grå som förut. Plötsligt vände vinden totalt och började rasa ner mot kajen söderifrån. Vi låg i sydlig riktning, så det var inte så farligt, tänkte vi, men det kom också rejäla körare i sidan, mot kajen. Hoppsan!
Runo, Agneta och Pelle nere vid Monemvasias lilla badstrand.

Massor av blommor och blader i Monemvasia.
Samtidigt blev det jättehett, uppåt trettio grader i luften. Vinden friskade på mer och mer, och vi mätte senare uppåt tjugo meter i sekunden i byarna.
Efter en stund förstod vi att vi inte ens kunde komma loss från kajen, vågor bröt och tryckte båtarna mot betongen, vi flyttade över alla fendrar på ”rätt” sida. Och, om vi kommit loss från kajen, vart skulle vi ta vägen? Nu tjöt vinden och det blev vita gäss överallt.
Båtarna hoppade och studsade så det blev rent outhärdligt att vara ombord. Vi drog en lina föröver till några av klipporna som stack fram ur vattnet. De värsta byarna kom framifrån, vilket var en liten tröst. Men vissa vågor smällde in i kajen och blötte ner båtarna på kajsidan, till och med. Huva! Riktigt skrämmande.
Alla tappade aptiten och grillplanerna lades på is… I kastbyarna skulle vi inte ha vågat tutta på grillen hursomhelst. Vi satte oss på en cementbänk bredvid kapellet och bara tittade på båtarna och det våldsamma vädret. Runo packade till och med i ordning en ”grab-bag” med det allra viktigaste ur båten, utifall att. 
Vi tog fram vårt bord och ställde det vid bänken och Pelle lyckades röra ihop potatisgratäng och jag stekte korvar till middag som åts i pannlampors sken. Nåt måste man ju äta, även om magen knorvlat ihop sig av skräck.
Pelle gick ombord för att se om det gick att sova. Han tuppade genast av, medan jag satt kvar på bänken och bullade upp våra dynor så att jag kunde vila lite på snedden. Vinden var glödhet. Runo satt bredvid och småsov, medan Agneta lade sig i båten. 
—Det blir inte värre än så här, sa Runo. Jag höll med. Det kändes för jäkligt. Vilken situation!
I det öronbedövande blåsvädret slumrade vi lite då och då. Jag verkade ha tuppat av mellan klockan ett och fem, då vinden gjorde en paus och jag kunde gå på toaletten ombord och skriva några ångestord på Facebook. (Vi hade en jättestor mobilmast rakt söderut på en av de höga bergknallarna så uppkopplingen var prima…) Runo hade tillbringat större delen av natten i sittbrunnen med sin bok i telefonen. I sex-tiden verkade vinden ha lugnat sig på riktigt. Halv sju—sju kastade vi loss och hade inga problem med att ta oss ut på öppet vatten.
Vi drog oss norrut, där det såg ut som vädret skulle vara lugnast. I förvånansvärt stilla väder kunde vi styra iväg, och tog oss norrut mot Porto Heli, en idiotsäker vik.
Här ligger vi kvar en vecka senare, på svaj med ankaret tryggt förankrat i leran och gummibåten guppande bakom oss. 
Vi har sett oss omkring i Porto Heli, kollat upp vem som sköter alla bojarna här, handlat på närbelägna AB, fikat och ätit pita gyros och druckit öl och som vanligt förundrats över alla övergivna halvbyggda hus. Men snart ska vi väl våga oss iväg igen. Vi måste väl se Spetses när vi ändå är här, innan vi vänder tillbaka mot Kalamata och färden till Sverige.

Vi har träffat några andra som också upplevde skräckvädret för en vecka sedan. Det kom oannonserat, men lika illa hade det varit i Gerakas-viken där vi kom ifrån. Usch! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar